M’Cheyne Bible Reading Plan

Filistéernas hövdingar litar inte på David

29 Den filistéiska armén samlade nu alla sina styrkor i Afek, medan israeliterna slog läger vid Jisreels källa. ² De filistéiska hövdingarna ledde sina trupper i avdelningar om hundra och tusen man och längst bak marscherade David och hans män tillsammans med Akish.

³ Men de filistéiska hövdingarna sa: ”Vad gör de där hebréerna här?” Akish svarade: ”Det här är David som tidigare tjänade Israels kung Saul. Han har varit med mig i över ett år nu och jag har inte funnit något hos honom som jag kan anmärka på.”

⁴ Men de filistéiska ledarna blev förargade. ”Skicka tillbaka honom till den stad du gett honom!” sa de. ”Han får inte strida med oss! Han kommer att vända sig emot oss. Finns det något bättre sätt för honom att försona sig med sin herre än genom att låta våra huvuden rulla? ⁵ Det var ju honom som de israelitiska kvinnorna sjöng om i sina danser:

⁶ Då kallade Akish på David och sa: ”Så sant Herren lever, du är pålitlig och jag skulle vilja ha dig med oss, för jag har inte funnit något klandervärt hos dig sedan du kom till mig. Men mina befälhavare säger nej. ⁷ Jag ber dig vända tillbaka i lugn och ro för att inte reta upp dem.”

⁸ ”Vad har jag gjort?” frågade David. ”Har du under hela den tid jag varit hos dig funnit något att klandra mig, din tjänare, för? Varför får jag inte strida mot dina fiender, min herre och konung?” ⁹ Men Akish svarade: ”I mina ögon är du som en Guds ängel, men mina befälhavare vill inte ha dig med i striden. ¹⁰ Så stig nu upp tidigt i morgon bitti tillsammans med din herres tjänare som kommit med dig och gå tillbaka till den stad jag har gett er. Lämna oss så snart det blir ljust!” ¹¹ David steg upp tidigt följande morgon och vände tillbaka till filistéernas land, medan den filistéiska armén drog vidare mot Jisreel.

David besegrar amalekiterna

30 När David och hans män två dagar senare kom till Siklag, fann de att amalekiterna hade gjort härjningståg till Negev och Siklag. De hade anfallit och bränt ner staden till grunden ² och tagit kvinnorna och alla andra som fanns där tillfånga, både gammal och ung. De hade inte dödat dem utan bara tagit dem med sig.

³ När David och hans män kom till Siklag och såg staden nerbränd och att deras hustrur, söner och döttrar var tillfångatagna, ⁴ grät de tills de inte kunde gråta längre. ⁵ Davids båda hustrur, den jisreeliska Achinoam och Avigajil, Navals änka från Karmel, hade också tagits till fånga. ⁶ David kom i stor fara, eftersom männen i sin bittra sorg över de barn de förlorat började tala om att stena honom.

Men David hämtade styrka hos Herren, sin Gud. ⁷ Han sa till prästen Evjatar, Achimeleks son: ”Hämta efoden^[a]!” När Evjatar kom med den, ⁸ frågade David Herren: ”Ska jag förfölja det där rövarbandet? Kommer jag att hinna upp dem?” Herren svarade: ”Ja, sätt efter dem! Du och dina män kommer att rädda dem som tillfångatagits.” ⁹ Då gick David med sina sexhundra man till bäcken i Besor. Några stannade där. ¹⁰ David fortsatte förföljandet med fyrahundra man, medan tvåhundra stannade därför att de var för trötta för att fortsätta över bäcken.

¹¹ På fältet fann de en egypter som de förde till David. De gav honom först lite bröd att äta och vatten att dricka. ¹² De gav honom också en bit av en fikonkaka och två russinkakor och efter att ha ätit dem, kvicknade han snart till. Mannen hade vid det laget inte ätit eller druckit på tre dygn.

¹³ ”Vem är du och vart kommer du ifrån?” frågade David. ”Jag är egypter, slav åt en amalekit”, svarade han. ”Min herre lämnade mig här för tre dagar sedan när jag blev sjuk. ¹⁴ Vi var på väg tillbaka från att ha plundrat i keretéernas del av Negev. Vi plundrade också i Kalevs del av Negev och brände ner Siklag.”

¹⁵ ”Kan du visa mig vägen till de där rövarna?” frågade David. Mannen svarade: ”Om du svär vid Gud att du inte ska döda mig eller överlämna mig till min herre, så ska jag föra dig till dem!” ¹⁶ Han visade dem sedan vägen till amalekiterna som hade spritt ut sig över ett stort område där de åt och drack, upprymda av glädje över det stora byte de hade tagit från filistéerna och från Juda land.

¹⁷ David anföll dem i gryningen och de kämpade mot dem till kvällen nästa dag. Ingen amalekit kom undan, utom fyrahundra som flydde därifrån på kameler. ¹⁸ David återtog allt som amalekiterna hade tagit och befriade också sina två hustrur. ¹⁹ Ingenting saknades, varken liten eller stor, son eller dotter, ingenting av bytet eller annat de tagit. David förde allting tillbaka. ²⁰ Han tog också alla får och kreatur och drev dem framför sig. Och de sa: ”Detta är Davids byte.”

²¹ När David kom tillbaka till de tvåhundra som hade varit för utmattade för att gå vidare och därför blivit kvar vid bäcken i Besor, kom de tvåhundra nu fram för att möta David och hans män. David och hans män hälsade då vänligt på dem. ²² Men några bland Davids män var elaka och illvilliga och sa: ”De gick inte med oss, så de ska inte ha något av bytet som vi räddat! Ge dem tillbaka sina hustrur och barn och låt dem sedan gå.”

²³ Men David sa: ”Nej, mina bröder! Ni får inte göra så med det som Herren har gett oss. Han har bevarat oss och de som överföll oss har han överlämnat åt oss. ²⁴ Tror ni att någon kommer att lyssna till er när ni talar på det sättet? Den som stannar kvar för att vakta utrustningen ska få lika mycket som den som är med i striden. Alla ska vara med och dela på bytet.” ²⁵ Därmed stiftade David en ny lag och ordning för Israel som gäller än i dag.

²⁶ När David kom fram till Siklag, översände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner och lät hälsa: ”Detta är en gåva till er, som vi har tagit från Herrens fiender.” ²⁷ Han sände dem till Betel, Ramot i Negev, Jattir, ²⁸ Aroer, Sifmot, Eshtemoa, ²⁹ Rakal, jerachmeeliternas städer, keniternas städer, ³⁰ Horma, Bor-Ashan, Atak, ³¹ Hebron och till alla andra platser dit David och hans män hade kommit under sina vandringar.

Varning för avgudadyrkan

10 Syskon, jag vill att ni ska veta att våra förfäder alla var under ett moln, och alla gick genom havet. ² Alla blev döpta till Mose i molnet och havet. ³ Alla åt av samma andliga mat, ⁴ och alla drack av samma andliga dryck – de drack ur en andlig klippa som följde dem. Och den klippan var Kristus.^{[a] 5} Men Gud var missnöjd med de flesta av dem, och därför lät han dem dö i öknen.

⁶ Allt detta är exempel som varnar oss för att lockas av det onda, så som de blev lockade av det. ⁷ Delta inte i avgudadyrkan så som många av dem gjorde. Det står ju skrivet: ”Folket slog sig ner för att äta och dricka, och sedan reste de sig för att roa sig.”^{[b] 8} Vi får inte heller ägna oss åt sexuell omoral som många av dem gjorde, vilket ledde till att 23 000 personer dödades på en enda dag.^{[c] 9} Och vi får inte sätta Herren på prov som många av dem gjorde, vilket ledde till att de blev dödade av ormar.^{[d] 10} Knota inte heller, som många av dem gjorde, vilket ledde till att de blev dödade av fördärvaren.^[e]

¹¹ Allt det som hände med dem är exempel som skrevs ner för att hjälpa oss som har tidsåldrarnas slut nära inpå oss. ¹² Den som tror sig stå stadigt bör se till att han inte faller. ¹³ Ingen värre prövning har drabbat er än sådana som drabbar människor överlag. Men Gud är trofast och låter er inte prövas mer än vad ni kan klara av. När ni prövas visar han också en utväg så att ni kan härda ut.

¹⁴ Håll er alltså borta från avgudadyrkan, kära vänner. ¹⁵ Ni är ju förståndiga människor. Bedöm därför själva vad jag säger. ¹⁶ Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger väl oss gemenskap med Kristus blod? Och när vi bryter brödet, ger det väl oss gemenskap med Kristus kropp? ¹⁷ Men när det nu är ett enda bröd, är vi, fastän vi är många, en enda kropp. Vi får ju alla del av detta enda bröd. ¹⁸ Se på israeliterna: När de äter av det som har offrats på altaret, får de då inte del av altaret?

¹⁹ Vad vill jag nu säga med detta? Att det som offras till avgudar är något? Eller att avgudarna är något? ²⁰ Nej, vad hedningarna offrar är offer till onda andar, inte till Gud, och jag vill inte att ni ska ha gemenskap med onda andar. ²¹ Ni kan inte dricka både ur Herrens bägare och ur onda andars bägare. Ni kan inte äta vid Herrens bord och vid onda andars. ²² Eller vågar vi utmana Herrens svartsjuka? Är vi starkare än han?

Låt inte din frihet gå ut över andra

²³ ”Allt är tillåtet”, men allt är inte nyttigt. ”Allt är tillåtet”, men allt är inte konstruktivt.^{[f] 24} Därför ska ingen enbart söka sitt eget bästa, utan det som är bäst för andra.

²⁵ Ni kan äta allt som säljs i köttbodarna, utan att ha tveksamheter för samvetets skull. ²⁶ ”Jorden tillhör Herren och allt som finns där.”^{[g] 27} Blir ni hembjudna till någon som inte tror och ni vill gå dit, så kan ni äta allt som ställs fram åt er utan att undra över det för samvetets skull. ²⁸ Men om någon säger: ”Det här är offerkött”, då ska ni inte äta, av hänsyn till den som sa det, och för samvetets skull. ²⁹ Jag menar givetvis inte ditt eget samvete, utan den andres. Varför skulle jag låta min frihet bedömas av någon annans samvete? ³⁰ Om jag äter min mat med tacksamhet, så kan väl ingen klandra mig för det som jag tackar Gud för?

³¹ Vad ni än gör ska ni göra det till Guds ära, det gäller även när ni äter eller dricker. ³² Var inte till anstöt, vare sig för judar, greker eller för Guds församling. ³³ Själv försöker jag på alla sätt ta hänsyn till alla. Jag söker inte det som är bäst för mig själv, utan tänker på andra så att de också kan bli räddade.

Hesekiel får se avgudadyrkan i templet

8 Det sjätte året, på femte dagen i den sjätte månaden^[a], satt jag i mitt hem, med de äldste i Juda sittande framför mig. Då kom Herrens, Herrens hand över mig. ² Jag såg en gestalt som liknade en människa^[b]. Från det som tycktes vara hans höfter och nedåt syntes eld, och från hans höfter och uppåt var det som strålande ljus och glödande metall. ³ Han sträckte fram något som liknade en hand och tog tag i mitt hår. Och Anden lyfte mig upp mellan jord och himmel och förde mig i Guds syner till Jerusalem, till ingången till den inre porten, den mot norr, där den avgudabild stod som hade provocerat Herrens svartsjuka vrede. ⁴ Där var Israels Guds härlighet, precis som jag tidigare hade sett den nere i dalen.

⁵ Han sa till mig: ”Du människa, titta åt norr!” Jag tittade då åt norr, och där, vid ingången norr om altaret, stod själva vredesbilden.

⁶ Och han sa till mig: ”Du människa, ser du vad de gör? Israeliterna bedriver ytterst avskyvärda ting här, så att jag måste lämna min helgedom.^[c] Men du ska få se ting som är ännu mer avskyvärda.”

⁷ Han ledde mig bort mot ingången till förgården, där jag fick se ett hål i väggen. ⁸ Han sa till mig: ”Människa, bryt dig igenom väggen.” Jag bröt mig igenom väggen och fick se en dörröppning.

⁹ Han sa vidare till mig: ”Fortsätt in och se vilka onda avskyvärda ting de bedriver här!” ¹⁰ Jag gick in och såg allehanda bilder på kräldjur och vidrig boskap och israeliternas alla avgudabilder inristade på väggarna runt omkring. ¹¹ Sjuttio av de äldste i Israel stod där framför dem, tillsammans med Jaasanja, Shafans son. Var och en av dem hade sitt rökelsekar i handen, och ett doftande moln av rökelse steg upp.

¹² Han sa till mig: ”Du människa, ser du vad de äldste i Israel sysslar med i mörkret, var och en i sin avgudakammare? De säger: ’Herren ser oss inte. Herren har övergett landet.’ ” ¹³ Sedan sa han till mig: ”Du ska få se ännu mer avskyvärda ting som de gör.”

¹⁴ Han ledde mig till ingången till norra porten till Herrens hus, och där satt kvinnor och begrät Tammuz^[d]. ¹⁵ Han sa: ”Ser du, människa? Men du ska få se ännu mer avskyvärda ting än dessa.”

¹⁶ Så ledde han mig till den inre förgården till Herrens hus. Där, vid ingången till Herrens hus, mellan förhuset och altaret, stod omkring tjugofem män med ryggarna mot Herrens tempel, vända mot öster, och tillbad solen.

¹⁷ Han sa till mig: ”Ser du, människa? Är det inte nog för Juda folk med de avskyvärda ting som de bedriver här, eftersom de också har fyllt landet med våld och om och om igen provocerat min vrede? Se hur de håller en kvist framför näsan!^{[e] 18} Därför ska jag nu handla i vrede. Jag ska inte ha något förbarmande med dem eller skona dem, och hur högt de än ropar till mig ska jag inte lyssna.”

Gud är vår tillflykt

46 För körledaren. Av Korachs ättlingar, till Alamót^[a]. En sång.

Herren är kung

47 För körledaren. Av Korachs ättlingar. En psalm.