M’Cheyne Bible Reading Plan
Krig mot Benjamins stam
Den otrogna bihustrun
19 Vid den tiden, innan Israel hade någon kung, fanns det en man i Levis stam som bodde längst bort i Efraims bergsbygd. Han tog en kvinna från Betlehem i Juda med sig hem som bihustru. 2 Men hon var otrogen och gick därifrån och återvände hem till sin far där hon bodde i fyra månader. 3 Då gav sig hennes man iväg för att övertala henne att komma tillbaka och han tog med sig en tjänare och två åsnor. Hon bjöd in honom i sin fars hus och han var mycket glad att få träffa honom. 4 Svärfadern, flickans far, bad honom att stanna och han blev kvar där i tre dagar. De åt och drack och sov över där.
5 På den fjärde dagen var han tidigt uppe och gjorde sig färdig för att ge sig iväg, men flickans far ville att de skulle äta innan de gav sig iväg. 6 De båda slog sig då ner och åt och drack tillsammans. Sedan bad han honom att stanna ännu en dag så att de kunde fortsätta att umgås. 7 Först ville mannen gå, men eftersom hans svärfar var så angelägen, gav han slutligen med sig och stannade. 8 På morgonen den femte dagen var de uppe tidigt igen för att ge sig iväg, men flickans far föreslog nu också: ”Du kan väl stanna till eftermiddagen och styrka dig med något.” Och de båda slog sig ner och åt. 9 När han och hans hustru och tjänare sedan gjorde sig färdiga för avfärd, sa hans svärfar: ”Det börjar bli ganska sent. Stanna här i natt, så kan vi ha trevligt i kväll och sedan kan ni resa hem tidigt i morgon bitti.”
10 Men nu gick mannen inte att övertala. Han gav sig iväg och med sina sadlade åsnor och med sin bihustru gick han mot Jevus, dvs. Jerusalem.
11 De närmade sig Jevus mot kvällen. ”Nu är det sent”, sa hans tjänare till honom. ”Kan vi inte stanna här i jevuséernas stad i natt?”
12 ”Nej”, svarade mannen. ”Vi kan inte stanna i denna främmande stad där det inte finns några israeliter. Vi måste fortsätta till Giva.” 13 Han sa vidare till sin tjänare: ”Vi kan försöka hinna fram till Giva eller Rama och övernatta på någon av de platserna.”
14 De fortsatte alltså och solen gick ner just som de kom till Giva, en stad som tillhörde Benjamins stam. 15 De drog in där för natten och stannade till på torget, men ingen erbjöd dem rum för natten. 16 Då kom en gammal man förbi på väg hem från sitt arbete ute på fälten. Han var från Efraims bergsbygd men bodde nu i Giva där det för övrigt bara fanns benjaminiter. 17 När han fick syn på de resande på torget, frågade han dem varifrån de kom och vart de skulle.
18 ”Vi är på väg hem från Betlehem i Juda”, svarade mannen. ”Vi ska längst bort i Efraims bergsbygd där jag bor. Jag har varit i Betlehem i Juda och är nu på väg till Herrens hus. Ingen har bjudit in oss över natten, 19 men det går ingen nöd på oss, för vi har tillräckligt med foder åt våra åsnor och mat och dryck åt oss, dina tjänare – mig själv, min kvinna och den unge man som följer med mig.”
20 ”Du är välkommen till mitt hem”, sa den gamle mannen. ”Låt mig få sörja för alla dina behov! Här på torget kan ni ju inte stanna.”
21 Han tog honom med sig hem, gav åsnorna att äta och resenärerna fick tvätta sina fötter. Sedan åt och drack de. 22 Just som de satt där och mådde gott, kom en grupp onda män till huset och omringade det och började bulta på dörren. De ropade till den gamle mannen som ägde huset: ”Skicka ut mannen som kommit till ditt hus! Vi vill ligga med honom.” 23 Värden gick ut för att samtala med dem.
”Nej, mina bröder, begå inte en sådan usel handling med min gäst! Gör inte en sådan skamlig gärning! 24 Ta i stället min dotter som är oskuld och den här mannens bihustru! Jag ska föra ut dem till er, så kan ni kränka dem och göra vad ni vill med dem. Men ni får inte göra en sådan skamlig gärning mot denne man.”
25 Men de ville inte höra på honom. Då tog den gästande mannen sin bihustru och förde ut henne till dem. De våldtog och kränkte henne hela natten och först i gryningen lät de henne gå. 26 Hon kom i gryningen och föll ihop utanför huset där hennes man befann sig och låg där tills det blev ljust, 27 och när hennes man på morgonen steg upp och öppnade dörren, fann han henne liggande där med händerna på tröskeln. 28 ”Res dig nu, så ska vi ge oss i väg”, sa han.
Men han fick inte något svar. Då lade han henne över åsnan och tog henne med sig hem. 29 När han kom hem, tog han en kniv och styckade hennes kropp i tolv delar och sände en del till varje stam i Israel. 30 Alla som såg det sa: ”Någonting så fruktansvärt har inte hänt sedan Israel lämnade Egypten. Begrunda det! Vi måste göra någonting åt det, men säg oss vad!”
23 När Paulus kom in, såg han på rådet och sa: ”Bröder, jag har alltid fram tills nu tjänat Gud med ett gott samvete.” 2 Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen.
3 Men Paulus sa till honom: ”Gud ska slå dig, du med din välputsade fasad! Här sitter du för att döma mig efter lagen och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig.” 4 De som stod bredvid sa då till honom: ”Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?”
5 ”Bröder”, svarade Paulus, ”jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: ’Du ska inte tala illa om den som är ledare för ditt folk.[a]’ ”
6 Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer medan andra var fariseer. Han ropade därför: ”Bröder, jag är farisé liksom mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag på grund av hoppet om de dödas uppståndelse.”
7 Detta delade genast rådet i två grupper och fariseerna och saddukeerna började bråka med varandra. 8 Saddukeerna tror nämligen inte på någon uppståndelse, inte heller på änglar eller andar medan fariseerna tror på allt detta.
9 De skrek i munnen på varandra och några skriftlärda från fariseernas parti ställde sig upp och protesterade häftigt: ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel. Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom.”
10 Men grälet blev bara värre och värre och kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Han kallade därför fram en vaktstyrka och gav dem order att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen.
11 På natten kom Herren till Paulus och sa: ”Var inte rädd! På samma sätt som du har vittnat om mig här i Jerusalem, måste du också vittna i Rom.”
Planer på att mörda Paulus
12 Nästa morgon gjorde judarna en konspiration och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. 13 Över fyrtio män deltog i konspirationen 14 och gick till översteprästerna och folkets ledare och sa: ”Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. 15 Lämna därför in en anhållan till kommendanten, ni och de övriga i rådet, så att han låter Paulus ställas inför er igen. Säg att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit.”
16 Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus 17 som genast kallade till sig en officer och sa: ”Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.”
18 Officeren gick då med honom till kommendanten och sa: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig.”
19 Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: ”Vad är det du har att berätta?”
20 Paulus systerson svarade: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. 21 Men låt dem inte få som de vill, för mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja.”
22 Kommendanten varnade honom då och sa: ”Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig”, och sedan lät han honom gå.
Paulus förs till Caesarea
23 Kommendanten kallade nu på två av sina officerare och sa: ”Beordra 200 soldater att vara klara att marschera till Caesarea vid niotiden ikväll, tillsammans med 200 spjutkastare och 70 ryttare. 24 Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.”
25 Sedan skrev han följande brev:
26 Från Claudius Lysias,
Till den högt ärade landshövdingen Felix.
Bästa hälsningar!
27 Den här mannen har gripits av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom sedan jag fått veta att han är romersk medborgare. 28 Efteråt förde jag honom ner till det judiska rådet för att få reda på vad de anklagade honom för. 29 Men jag förstod snart att det bara var något som hade att göra med deras lag och alltså inget som bör bestraffas med fängelse eller döden. 30 Sedan fick jag reda på en konspiration mot honom och jag skickar nu honom direkt till dig. Jag har också uppmanat hans motståndare att lägga fram sina anklagelser inför dig.
31 Samma natt tog soldaterna Paulus och förde honom till Antipatris[b] enligt de order de fått. 32 Nästa morgon fortsatte ryttarna med honom, medan de övriga återvände till fästningen.
33 När de kom fram till Caesarea, överlämnade de brevet till landshövdingen och förde in Paulus till honom. 34 Landshövdingen läste brevet och frågade Paulus vilken provins han kom från. ”Från Kilikien”, svarade Paulus.
35 Då sa landshövdingen: ”Jag ska ta upp ditt fall när dina anklagare kommer hit.” Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras och bevakas i Herodes palats.
Herren lovar fred och välstånd
33 Herrens ord kom till Jeremia en andra gång, medan han fortfarande satt inspärrad på vaktgården: 2 ”Så säger Herren, han som skapade jorden[a], Herren, som formade och fastställde den – Herren är hans namn: 3 ’Ropa till mig, så ska jag svara dig och berätta för dig stora och ofattbara ting som du inte känner till.’ 4 För så säger Herren, Israels Gud, om husen i denna stad och om judakungarnas palats som rivits ner för belägringsvallarnas och svärdets skull,[b] 5 om dem som har kommit hit för att strida mot kaldéerna: ’De ska fyllas med döda kroppar av de människor som jag dödat i min vrede och förbittring. Jag har dolt mitt ansikte för denna stad för all deras ondskas skull.
6 Se, jag ska ge läkedom och helande, jag ska bota dem och låta dem njuta av fred och trygghet i överflöd. 7 Jag ska föra Juda och Israel tillbaka från deras exil och bygga upp dem så att de blir som förut. 8 Jag ska rena dem från all den synd de begått mot mig och förlåta dem alla synder de begått mot mig och genom vilka de gjort uppror mot mig. 9 Då kommer staden att bli till heder för mig, till glädje, pris och ära inför alla jordens folk, när de får höra allt det goda jag gör för dem. De kommer att förskräckas och darra för allt det goda jag gör och för den välgång jag ger den.’ ”
10 Så säger Herren: ”Än en gång ska man på denna plats, som ni säger vara ödelagd, utan människor och djur, i städerna i Juda och på Jerusalems gator, som är tomma, utan människor och djur, höras 11 glada röster, jubelrop och bröllopsglädje, rop från dem som bär fram tackoffer i Herrens hus och säger:
’Prisa härskarornas Herre,
för Herren är god,
och hans nåd består för evigt.’
Jag ska återställa landets lycka som det en gång var, säger Herren.
12 Så säger härskarornas Herre: ’På denna plats, som nu är öde, utan människor och djur, och i alla dess städer ska än en gång finnas betesmarker där herdar kan låta sina hjordar vila. 13 I bergsbygdens, i Låglandets och i Negevs städer, i Benjamins land, i trakten runt Jerusalem och i Judas städer ska hjordar åter ströva omkring och herdar räkna in sina får,’ säger Herren.
Löftet om det rättfärdiga skottet från Davids ätt
14 Det ska komma en tid, säger Herren, då jag ska uppfylla det goda som jag lovat folket i Israel och Juda.
15 På den tiden och den dagen
ska jag låta ett rättfärdigt skott växa upp åt David.
Han ska göra det som är rätt och rättfärdigt i landet.
16 På den tiden ska Juda räddas
och Jerusalem leva i trygghet.
Då ska stadens namn vara
’Herren vår rättfärdighet.’ ”
17 För så säger Herren: ”Aldrig ska det saknas en ättling till David på Israels tron. 18 Det ska heller aldrig saknas levitiska präster som inför mig dagligen offrar brännoffer och bränner matoffer och bär fram slaktoffer.”
19 Herrens ord kom till Jeremia: 20 ”Så säger Herren: ’Inte förrän ni kan bryta mitt förbund med dagen och natten, så att dag och natt inte längre kommer i sin vanliga ordning, 21 kan mitt förbund med min tjänare David brytas, så att han inte längre har någon av sina ättlingar som regerar på hans tron, och likadant med de levitiska prästerna, mina tjänare. 22 Lika oräkneliga som stjärnorna på himlen och som sanden i havet som inte kan mätas ska jag låta min tjänare Davids ättlingar bli, och likaså leviterna som tjänstgör inför mig.’ ”
23 Herrens ord kom till Jeremia: 24 ”Har du inte märkt vad detta folk säger: ’De båda släkter som Herren utvalde har han förkastat’. De föraktar mitt folk och betraktar det inte längre som en nation. 25 Så säger Herren: ’Om jag inte har ingått ett förbund med dag och natt och fastställt en ordning för himmel och jord, 26 då kan jag förkasta ättlingarna till Jakob och David, min tjänare, så att jag inte utser någon av hans ättlingar till att regera över Abrahams, Isaks och Jakobs efterkommande. Jag ska återupprätta deras lycka och förbarma mig över dem.’ ”
Förtröstan på Gud för hans beskydd
3 En psalm av David, när han flydde från sin son Absalom.
2 Herre, mina fiender är så många!
Det är många som reser sig mot mig,
3 många som säger om mig:
”Det finns ingen räddning för honom hos Gud.” Séla[a]
4 Men du, Herre, är min sköld runt omkring mig,
min ära, den som lyfter upp mitt huvud.
5 Jag ropar till Herren,
och han hör mig från sitt heliga berg. Séla
6 Jag lägger mig ner, sover, och vaknar igen,
för Herren stöder mig.
7 Jag är inte rädd för de tiotusentals människor
som omringar mig från alla håll.
8 Stå upp, Herre! Rädda mig, min Gud!
Du slår alla mina fiender på käken
och krossar de gudlösas tänder.
9 Räddningen kommer från Herren.
Låt din välsignelse komma över ditt folk! Séla
Bön, förtröstan
4 För körledaren[b], till stränginstrument. En psalm av David.
2 Svara mig när jag ropar,
min rättfärdighets Gud.
I mitt trångmål öppnar du vägen för mig.
Var nådig mot mig och hör min bön!
3 Ni människor, hur länge ska ni förolämpa min heder,
älska tomhet och söka lögn? Séla
4 Ni ska veta att Herren har avskilt den fromme åt sig.
Han hör mig när jag ropar till honom.
5 Grips ni av vrede, så synda inte.
Tänk i ert innersta, när ni ligger på er bädd: ”Var stilla.” Séla
6 Bär fram rätta offer,
förtrösta på Herren.
7 Många frågar: ”Vem kan visa oss något gott?”
Herre, låt ditt ansiktes ljus lysa över oss!
8 Du har lagt en större glädje i mitt innersta
än vad de fått av sitt myckna korn och vin.
9 Jag lägger mig ner i frid och sover,
för du, Herre, du ensam, låter mig bo i trygghet.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.