M’Cheyne Bible Reading Plan
David återinsätts på tronen
19 Snart nådde budet fram till Joav att kungen grät och sörjde Absalom. 2 Och hela folkets glädje över räddningen förvandlades till sorg och klagan när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. 3 Männen smög tillbaka in i staden, lika skamset som om de hade flytt undan striden.
4 Kungen dolde sitt ansikte och jämrade sig i sin sorg: ”Min son Absalom, min son!”
5 Då gick Joav in till kungen och sa till honom: ”Vi räddade ditt liv i dag och livet på dina söner, döttrar, hustrur och bihustrur och ändå får du oss att skämmas! 6 Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Varken dina soldater eller befälhavare betyder något för dig. Jag ser nu att om Absalom hade levat och alla vi andra hade dött, så hade du varit glad. 7 Gå nu ut och uppmuntra dina män, för jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda av dem att stanna kvar här över natten! Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.” 8 Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten. När nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom.
David återvänder till Jerusalem
Under tiden hade Israels män flytt var och en till sig 9 och nu grälade man med varandra ute i Israels stammar om det som hänt. ”Det var ju han som räddade oss från våra fiender och befriade oss från filistéerna. Men nu har han fått fly ut ur landet för Absalom. 10 Absalom som vi smorde till kung över oss har dödats i striden. Varför säger ingen någonting om att hämta kungen tillbaka?”
11 När kung David fick höra detta, sände han prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och frågade: ”Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? 12 Ni är ju mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod! Varför ska ni vara de sista att hämta kungen tillbaka?”
13 Han befallde dem också att säga till Amasa: ”Du är av mitt kött och blod och Gud får straffa mig om du inte från och med nu blir befälhavare över min här i stället för Joav!” [a]
14 På detta sätt lyckades David vinna över alla i Juda till sin sida. De sände honom följande bud: ”Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dina män!”
15 Kungen vände då tillbaka och kom till Jordan. Men redan när han kom till Gilgal vid Jordanfloden, möttes han av männen från Juda som kommit för att föra honom över floden. 16 Shimi[b], benjaminiten Geras son från Bachurim, skyndade sig över tillsammans med männen i Juda för att välkomna kung David. 17 Med sig hade han tusen man från Benjamins stam och Siva, Sauls tjänare, samt Sivas femton söner och tjugo tjänare. De skyndade sig ner till Jordan före kungen. 18 De gick över vid vadstället för att hjälpa kungens familj att ta sig över och för att uppfylla alla kungens önskningar.
Shimi, Geras son, föll ner inför kungen just när han skulle gå över Jordan. 19 Han bad: ”Herre, förlåt mig och glöm det onda jag, din tjänare, gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem! 20 Jag vet mycket väl att jag, din tjänare, begick en synd. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man från Josefs ätt hälsa dig, min herre och kung.” 21 Avishaj, Serujas son, frågade: ”Ska inte Shimi dö för att han förbannade Herrens smorde?” 22 ”Vad har ni Serujas söner med detta att göra? Vill ni vända er emot mig?” frågade David. ”Nej, idag ska ingen dödas. Idag vet jag ju att jag är Israels kung!” 23 Sedan vände han sig till Shimi och lovade med en ed: ”Du ska inte dödas.”
24 Mefivoshet, Sauls sonson, hade också kommit för att möta kungen. Han hade inte vårdat sina fötter, ansat skägget eller tvättat sina kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem[c] tills den dag då han kom välbehållen tillbaka.
25 ”Varför kom du inte med mig, Mefivoshet?” frågade kungen honom när han kom från Jerusalem för att möta honom.
26 Mefivoshet svarade: ”Min herre och kung, min tjänare lurade mig! Jag sa till honom att sadla min åsna så att jag kunde följa med kungen, för du vet ju att jag är halt. 27 Han förtalade mig inför min herre och kung. Men du är som en Guds ängel, så gör vad du finner bäst! 28 Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men du hedrade mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga inför kungen?”
29 David svarade: ”Det räcker så! Du och Siva får dela ägorna lika mellan er.” 30 ”Låt honom ta alltsammans”, sa Mefivoshet. ”Jag är nöjd med att du är tillbaka välbehållen!”
31 Gileaditen Barsillaj hade kommit från Rogelim för att ta avsked av kungen när han skulle gå över floden. 32 Barsillaj var nu mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov i Machanajim och var en mycket rik man. 33 ”Kom med mig och bo i Jerusalem”, sa kungen till Barsillaj. ”Jag kan ta hand om dig där.” 34 ”Nej”, svarade han. ”Jag är alltför gammal för att följa med kungen till Jerusalem. 35 Jag är nu åttio år och jag kan inte längre skilja mellan bra och dåligt. Mat och vin smakar mig inte och jag kan inte urskilja sången från sångare och sångerskor. Jag, din tjänare, skulle bara vara till börda för min herre kungen. 36 Jag ska bara gå över Jordan ett kort stycke med dig, min kung, men du ska inte belöna mig. 37 Låt mig få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda! Men här är din tjänare Kimham[d], låt honom gå med dig, min herre och kung, och gör för honom vad du finner bäst!” 38 Kungen svarade: ”Kimham ska gå med mig och jag ska göra för honom det du finner bäst. Allt vad du vill ska jag göra för dig.”
39 Allt folket gick sedan över Jordan tillsammans med kungen. Efter det att kungen kysst och välsignat Barsillaj, återvände denne hem, 40 men kungen gick vidare till Gilgal och Kimham följde honom. Alla trupper i Juda och hälften av männen från Israel förde honom dit. 41 Men snart samlades alla Israels män och klagade hos kungen: ”Varför har våra bröder från Juda fått lägga beslag på kungen och föra dig över Jordan tillsammans med din familj och dina män?”
42 ”Det är väl inget att bli arg för!” svarade Juda män. ”Kungen kommer från vår stam. Men vi har inte bett om något för egen del. Han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss.”
43 ”Men vi är tio stammar i Israel”, svarade Israels män Juda män, ”så vi har större rätt till kungen än ni! Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började prata om att hämta honom tillbaka, så att han kunde bli vår kung igen!”
Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka och männen från Juda var hårdare i sitt tal än Israels män.
Kraften från Kristus verkar i den som är beroende av Gud
12 Jag måste skryta, om än till ingen nytta. Jag kommer nu till syner och sådant som Herren har uppenbarat. 2 Jag vet en man[a], som lever i Kristus och som för fjorton år sedan rycktes ända upp till den tredje himlen. Om det skedde med eller utan kropp vet jag inte, men det vet Gud. 3 Jag vet bara att denne man, om det nu var med eller utan kroppen det vet jag inte, men Gud vet det, 4 blev i alla fall uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. 5 Den mannen skulle jag kunna skryta över, men jag avstår, förutom när det gäller min egen svaghet. 6 Fast om jag ändå skulle få för mig att skryta över detta, så skulle jag inte vara från förståndet, för det är verkligen sant vad jag säger. Trots det föredrar jag att låta bli, för att ingen ska tro att jag är något märkvärdigt den dag han får se och höra mig.
7 Men för att jag inte ska bli högfärdig för dessa väldiga uppenbarelsers skull, har jag fått en tagg som sticker mig. Det är en ängel från Satan som slår mig, för att jag inte ska bli högfärdig.[b] 8 Tre gånger har jag bett till Herren att den ska lämna mig ifred. 9 Men Herren har svarat mig: ”Min nåd är allt du behöver. I svagheten fullkomnas nämligen kraften.” Därför vill jag hellre skryta över min svaghet, för att Kristus kraft ska bo i mig. 10 Jag är därför glad över svagheten, över förolämpningar, lidanden, förföljelser och svårigheter för Kristus skull. För när jag är svag, då är jag stark.
Paulus omsorg om korinthierna
11 Jag har varit som en dåre, ni har tvingat mig till det. Egentligen borde ni ha försvarat mig. Jag är ju inte på något vis underlägsen dessa väldiga apostlar, även om jag i mig själv inte är någonting. 12 När jag var hos er utförde jag på alla sätt det som kännetecknar en apostel, tecken, under och kraftgärningar. 13 På vilket sätt blev ni underlägsna andra församlingar, förutom att jag inte var någon börda för er? Förlåt mig den oförrätten!
14 Nu kommer jag snart till er för tredje gången, och inte heller nu vill jag bli någon börda för er. Det är er jag vill ha, och inte era ägodelar. Det är inte barnen som ska spara åt sina föräldrar, utan föräldrarna åt sina barn. 15 Jag är bara glad över att kunna offra allt och mig själv för er. Ska jag bli mindre älskad för att jag älskar er så mycket?
16 Hur som helst, jag har inte varit någon börda för er. Men kanske är jag så slug att jag ändå har lurat er! 17 Har jag utnyttjat er genom någon av dem jag skickade till er? 18 Jag bad Titus att resa till er och skickade med honom en annan troende man. Har Titus kanske utnyttjat er? Har vi inte handlat i samma anda och följt samma riktning?
19 Nu har ni kanske hela tiden tänkt att vi försvarar oss inför er. Men det är inför Gud vi talar, i Kristus, och allt vi gör, gör vi för er uppbyggelse, mina kära. 20 Jag är nämligen rädd för att jag ska finna er annorlunda än jag önskar, och att ni ska finna mig annorlunda än ni önskar. Jag är rädd att jag ska finna strider, avundsjuka och ilska, intriger, skvaller och förtal, högfärd och oenighet. 21 Jag är rädd att min Gud återigen ska förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag ska bli tvungen att sörja över dem som inte omvänt sig från den orenhet, den sexuella lössläppthet och de orgier som de utövat.
Profetia mot Tyros
26 I elfte året, på första dagen i månaden kom Herrens ord till mig: 2 ”Du människa, Tyros har hånat Jerusalem och sagt: ’Folkens port har brutits ner och öppnats för mig. Jag blir rik när den är ödelagd.’
3 Därför säger Herren, Herren: Jag står emot dig, Tyros, och jag kommer att sända många folk mot dig, liksom havet väller fram med sina vågor. 4 De kommer att förstöra Tyros murar och riva ner dess torn. Jag ska skrapa bort allt stoft därifrån och göra staden till en kal klippa. 5 Den ska bli en torkplats för fiskenät ute i havet. Jag har talat, säger Herren, Herren. Den ska bli ett byte för folken, 6 och dess bosättningar på fastlandet ska hemsökas med svärd. Då ska de inse att jag är Herren.
7 För så säger Herren, Herren: Jag ska låta kung Nebukadnessar av Babylonien, kungarnas kung, komma från norr mot Tyros med hästar och vagnar och en väldig armé. 8 Han ska förgöra dina bosättningar på fastlandet med svärd och bygga en belägringsvall mot dig, han ska bygga en stormningsramp och lyfta sina sköldar mot dig. 9 Han ska använda murbräckan mot dina murar och med sina vapen rasera dina torn. 10 Hans hästar är så många att de ska riva upp damm så att det täcker dig. Dina murar ska skaka av dånet från krigshästar och rullande vagnar och åkdon när de drar fram genom dina portar, som man drar in i en stormad stad. 11 Hans hästars hovar ska trampa sönder alla gator. Han ska döda ditt folk med svärd, och dina starka pelare ska rasa samman.
12 De ska plundra dig på dina rikedomar och roffa åt sig dina handelsvaror, bryta ner dina murar och riva dina präktiga hus och kasta din sten och timmer och jord i havet. 13 Jag ska göra slut på dina skrålande sånger, och ditt harpspel ska inte höras mer. 14 Jag ska göra dig till en kal klippa, en torkplats för fiskenät ska du bli. Du kommer aldrig att byggas upp igen, för jag, Herren, har talat, säger Herren, Herren.
15 Så säger Herren, Herren till Tyros: Ska inte kustländerna bäva vid dånet av ditt fall, när de sårade jämrar sig och blodbadet pågår hos dig? 16 Alla furstar vid havet ska stiga ner från sina troner, lägga av sig sina mantlar och ta av sina broderade kläder. De ska klä sig i skräck och sätta sig på marken, darrande av ständig skräck, förskräckta för din skull. 17 De ska sjunga en klagosång om dig:
’Hur har du inte gått under,
du som beboddes av sjöfolk,
du berömda stad,
mäktig på havet,
du och dina invånare,
som satte skräck i alla som bodde där!
18 Nu darrar kustländerna
när du faller,
öarna i havet skälver
vid din undergång.’
19 Så säger Herren, Herren: När jag gör dig till en ödelagd stad, en sådan där ingen längre bor, när jag låter havsdjupet komma över dig och vattenmassorna täcka dig, 20 då ska jag störta ner dig till dem som gått i graven, till folk som levt för länge sedan. Jag ska låta dig ligga där nere, som forntida ruiner, med alla dem som lagts ner i graven. Aldrig mer kommer du att återvända och ta plats i de levandes land. 21 Jag ska låta dig få ett förskräckligt slut, och du ska inte mer finnas till. Fastän man söker efter dig ska man inte finna dig, säger Herren, Herren.”
Klagan över landets och templets förstörelse
74 Maskil. Av Asaf.[a]
Gud, varför har du förkastat oss för evigt?
Varför brinner din vrede mot fåren på dina egna ängar?
2 Kom ihåg din församling
som du en gång vann åt dig,
ditt folk som du friköpte till din egendom,
Sions berg, din boning.
3 Styr dina steg mot de eviga ruinerna.
Fienden har ödelagt allting i helgedomen.
4 Dina fiender har skränat i ditt hus
och ställt upp sina egna tecken där.
5 Det var som när man slår med yxor
i en tät skog.
6 De slog sönder alla snidade paneler
med yxor och bräckjärn.
7 De satte eld på din helgedom,
så att den brann ner till grunden.
De vanhelgade ditt namns boning.
8 De sa för sig själva:
”Vi ska krossa dem helt.”
De brände ner alla gudstjänstplatser i landet.
9 Vi ser inte våra tecken.
Profeterna är borta.
Ingen av oss vet hur länge detta varar.
10 Gud, hur länge ska fienden få håna?
Ska fienden för all framtid få dra ditt namn i smutsen?
11 Varför griper du inte in utan håller tillbaka din högra hand?
Dra fram den ur din mantel och förgör dem!
12 Gud, sedan urminnes tid har du varit min kung.
Du kommer med räddning till jorden.
13 Med din styrka besegrade du Havet.
Du klöv havsodjurens huvuden,
14 du krossade Leviatans huvuden
och gav honom till mat åt öknens varelser.[b]
15 Du öppnade källor och strömmar,
du lät starka strömmar torka ut.
16 Både dag och natt är din egendom,
och du satte dit både ljuset och solen.
17 Du har satt jordens gränser,
och du skapade sommaren och vintern.
18 Men Herre, tänk på hur fienden hånar
och hur dåraktigt folk föraktar ditt namn.
19 Utlämna inte din turturduva[c] åt dessa rovdjur,
glöm inte dina hjälplösa för alltid.
20 Kom ihåg ditt förbund!
Landets mörka hörn är våldets boningar.
21 Låt inte den förtryckte dra sig undan i skam,
låt de fattiga och förtryckta prisa ditt namn.
22 Res dig, Gud, och försvara din sak!
Tänk på hur du dagen lång hånas av dårar.
23 Ha inte överseende med dina motståndares skrik
och fienders larm som ständigt hörs.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.