M’Cheyne Bible Reading Plan
Absalom får dåliga råd
17 Achitofel sa till Absalom: ”Låt mig få välja ut 12 000 man och ge mig iväg redan i kväll för att förfölja David! 2 Jag vill anfalla honom medan han är trött och svag. Jag ska skrämma honom och han och hans trupper ska fly. Men jag tänker bara döda kungen. 3 Folket som är med honom ska jag föra tillbaka till dig. Om den man du söker efter dödas, kommer de andra att återvända i frid.”
4 Absalom och alla Israels äldste godkände planen, 5 men Absalom sa: ”Kalla hit också arkiten Hushaj så vi får höra vad han tycker om detta!”
6 När Hushaj kom dit, berättade Absalom för honom vad Achitofel hade sagt. ”Vad är din åsikt?” frågade Absalom. ”Ska vi följa Achitofels råd? Om du inte håller med, så säg det!” 7 Hushaj svarade: ”Den här gången har Achitofel inte gett något bra råd. 8 Du känner din far och hans män. De är väldiga krigare och kommer att slåss lika vildsint som en björnhona man tagit ungarna från. Din far är en mycket erfaren soldat och han tillbringar knappast natten bland trupperna. 9 Han har nog redan gömt sig i en grotta eller någon annanstans. Om han anfaller först och några av dina män stupar, kommer ryktet att gå att det är ute med dig. 10 Då kommer även de kämpar som är modiga som lejon att drabbas av fruktan, för hela Israel vet vilken mäktig man din far är och hur modiga de män är som följer honom.
11 Mitt råd är att du mobiliserar hela Israels armé och hämtar hit folk ända från Dan till Beer Sheva,[a] så att du får en stor här, talrik som havets sand, och att du själv går med dem. 12 När vi sedan finner David, ska vi falla över honom som daggen faller på marken och se till att varken han eller någon av hans män överlever. 13 Om David skulle fly till en stad, ska israeliterna slå ett rep runt staden och släpa ner den till närmaste dal, så att inte en enda sten blir kvar.”
14 Då sa Absalom och alla Israels män: ”Arkiten Hushajs råd är bättre än Achitofels!” Herren hade nämligen bestämt att Achitofels goda råd skulle omintetgöras och att olycka skulle drabba Absalom. 15 Hushaj rapporterade sedan till prästerna Sadok och Evjatar vad Achitofel hade sagt till Absalom och Israels äldste och vad han själv hade föreslagit.
16 ”Skynda er!” sa han till dem. ”Leta rätt på David och uppmana honom att inte övernatta vid Jordanflodens vadställe! Han måste genast gå över floden och in i öknen, annars kommer både han och hans armé att utplånas.”
17 Jonatan och Achimaas hade stannat vid Rogelkällan, för de ville inte att någon skulle se dem gå in i staden. En tjänsteflicka skulle komma till dem med meddelanden, som de i sin tur skulle föra vidare till kung David. 18 Men en pojke fick syn på dem och berättade det för Absalom. Jonatan och Achimaas flydde då till Bachurim där det fanns en man som hade en brunn på sin gård. I den klättrade de ner. 19 Mannens hustru lade ett tygstycke över brunnen och strödde ut säd över tyget, så att ingen kunde märka något.
20 När Absaloms män kom till kvinnan och frågade var Achimaas och Jonatan var, sa hon att de hade gått över bäcken. De fortsatte då att söka efter dem men utan framgång och återvände sedan till Jerusalem. 21 När de hade gått, kravlade sig Achimaas och Jonatan upp ur brunnen och skyndade sig till David. ”Det är bråttom!” sa de till honom. ”Gå över Jordanfloden i kväll!” Och de berättade för David om Achitofels råd.
22 David och allt folket som var med honom tog sig då över floden under natten och före gryningen var de alla över på andra sidan.
23 När Achitofel såg att man inte följde hans råd, sadlade han sin åsna och for hem till staden där han bodde. När han hade ordnat för sin familj, hängde han sig. Man begravde honom sedan i hans fars grav.
24 David hade just kommit fram till Machanajim, när Absalom tillsammans med hela Israels armé tågade över Jordanfloden. 25 Som efterträdare till Joav hade Absalom utnämnt Amasa till överbefälhavare över hären. Amasa var son till en israelit[b] vid namn Jitra som hade fått honom med Avigajil, Nachashs dotter och syster till Joavs mor Seruja. 26 Absalom slog nu läger med Israels armé i Gilead.
27 När David kom till Machanajim, möttes han av Shovi, ammoniten Nachashs son från ammoniternas Rabba, och av Makir, son till Ammiel från Lo Devar och av Barsillaj, en gileadit från Rogelim. 28 De hade fört dit sängar, lerkärl och skålar, vete och kornmjöl, rostad säd, bönor, linser, 29 honung, tjockmjölk, får och ost till mat åt David och hans folk. De sa: ”Ni måste vara mycket hungriga, törstiga och trötta i öknen.”
Paulus försvarar sitt uppdrag som apostel
10 Jag, Paulus, som är så vag när jag är hos er och modig när jag är långt borta, vädjar till er vid Kristus mildhet och godhet: 2 låt mig få slippa använda mitt mod och min myndighet när jag kommer till er, vilket jag är beredd att göra om jag måste gå emot dem som menar att jag styrs av själviska motiv. 3 Visserligen lever vi här i världen, men vi kämpar inte med världsliga metoder. 4 Nej, de vapen vi använder är inte mänskliga utan har Guds mäktiga kraft, som kan bryta ner alla starka fästen. Vi bryter ner alla tankebyggnader, 5 stolta argument och allt trotsigt som går emot kunskapen om Gud. Varje tanke tar vi till fånga och tvingar den att lyda Kristus. 6 Och vi är beredda att straffa all olydnad, så snart er lydnad blivit fullständig.
7 Ni betraktar allting på ett ytligt sätt. Om någon är övertygad om att han tillhör Kristus, bör han förstå att vi tillhör Kristus lika mycket som han.[a] 8 Ja, även om jag skulle kunna skryta ännu mer med den myndighet vi har fått av Herren – en myndighet som är till för att bygga upp er, inte för att bryta ner – skulle jag inte behöva skämmas. 9 Men jag vill inte att det ska verka som om jag är ute efter att skrämma er med mina brev. 10 En del säger ju: ”Hans brev är fulla av myndighet och kraft, men när han själv kommer hit, då är han ynklig och svag och inte mycket att lyssna på.” 11 Men den som talar på det viset måste förstå att vad vi brevledes är i ord, på långt avstånd, det är vi i våra handlingar när vi är hos er.
12 Vi kan inte tänka oss att jämföra eller likställa oss med de människor hos er som bara framhäver sig själva. De mäter sig med sig själva och jämför sig med sig själva – så oförståndigt! 13 Vi vill dock inte överdrivet berömma oss själva, utan hålla oss inom den gräns Gud har gett oss: att vi skulle nå fram ända till er. 14 Om vi inte hade kommit till er, då hade vi överdrivit. Men nu var vi ju de första som kom till er med evangeliet om Kristus. 15 Vi vill inte ta åt oss äran för det arbete som andra har uträttat. Men när er tro växer sig starkare, hoppas vi att kunna arbeta ännu mera bland er. 16 Sedan kan vi gå vidare och förkunna evangeliet i regioner bortom er. Då behöver vi inte riskera att skryta över sådant som andra har utfört. 17 ”Den som vill skryta, ska skryta över Herren.”[b] 18 Den som framhåller sig själv består inte provet; det gör den som Herren rekommenderar.
Liknelsen om grytan
24 I det nionde året, på tionde dagen i tionde månaden[a] kom Herrens ord till mig: 2 ”Du människa, anteckna detta datum, just denna dag, för just denna dag har kungen av Babylonien anfallit Jerusalem. 3 Ge det upproriska släktet denna liknelse, säg: ’Så säger Herren, Herren:
Sätt på en gryta, sätt på den
och häll vatten i den!
4 Lägg i den köttbitar,
de bästa köttbitarna
från lår och bog,
och fyll på med de bästa benen.
5 Ta de bästa i fårhjorden
och lägg ved under grytan
för att koka benen.
Låt den koka
och benen koka med.
6 Så säger Herren, Herren:
Ve över den blodbefläckade staden,
en rostig gryta vars rost inte går bort!
Ta bort köttstyckena ur den, bit för bit,
utan att kasta lott om dem.
7 Stadens blod som den utgjutit är i dess mitt.
Den har utgjutit det på den kala klippan,
inte på marken där stoft skulle kunna övertäcka det.
8 För att ge utlopp åt min vrede
och hämnas har jag låtit dess eget blod
utgjutas på den kala klippan där det inte kan täckas över.
9 Så säger därför Herren, Herren:
Ve över den blodbefläckade staden!
Jag ska lägga där ved till ett stort bål.
10 Lägg på mer ved, tänd upp eld,
låt köttet koka väl och spadet koka in,
låt benen bli förbrända.
11 Sätt sedan den tomma grytan på den glödande kolen,
tills den blir så upphettad att kopparen glöder
och orenhet och rost bränns bort.
12 Men arbetet är förgäves, den myckna rosten går inte bort, inte ens i elden.
13 Din orenhet är skamlig. Därför att jag nu ville rena dig och du inte ville bli ren, får du förbli oren, tills jag har fullbordat min vrede på dig.
14 Jag, Herren, har talat. Det kommer att ske. Jag ska göra det. Jag ska inte hålla något tillbaka, inte visa skonsamhet, inte ångra mig. Efter dina gärningar ska du dömas, säger Herren, Herren.’ ”
15 Herrens ord kom till mig: 16 ”Du människa, jag kommer att plötsligt ta ifrån dig dina ögons lust. Men du får inte klaga eller gråta, inte fälla några tårar. 17 Sörj bara tyst för dig själv. Håll ingen dödsklagan. Sätt på dig turbanen och skorna, dölj inte ditt ansikte och ät inget sorgebröd[b].”
18 Jag talade till folket på morgonen, och på kvällen dog min hustru. Följande morgon gjorde jag som jag hade blivit befalld.
19 Då sa folket till mig: ”Vill du inte säga oss vad det betyder som du gör?”
20 Jag svarade: ”Herrens ord kom till mig: 21 Säg till israeliterna: ’Så säger Herren, Herren: Jag ska vanhelga min helgedom, ert fäste och er stolthet, era ögons lust, ert käraste. Era söner och döttrar som ni lämnat kvar kommer att falla för svärdet. 22 Ni kommer då att göra som jag har gjort. Ni kommer inte att dölja ert ansikte och inte äta sorgebröd. 23 Behåll turbanen och skorna på era fötter. Ni ska inte sörja eller gråta. Ni ska tyna bort för era synders skull och sucka med varandra. 24 Hesekiel är ett tecken för er. Ni kommer att få göra som han har gjort. Och när det sker, då ska ni inse att jag är Herren, Herren.’
25 Du människa, den dag jag tar ifrån dem deras fästning, glädjen över deras härlighet, deras ögons lust och det käraste de har, deras söner och döttrar, 26 då ska en flykting komma till dig för att tala om detta. 27 Då ska din mun öppnas inför flyktingen, och du kan tala och är inte mer stum. Du ska bli ett tecken för dem, och de ska inse att jag är Herren.”
Den rättfärdige kungen
72 Av Salomo.
Gud, ge kungen din rättvisa,
åt kungasonen din rättfärdighet!
2 Han ska döma ditt folk rättfärdigt,
dina betryckta med rättvisa.
3 Bergen ska lyfta fram frid åt folket
och höjderna rättfärdighet.
4 Han ska försvara de betryckta,
rädda de fattigas barn
och krossa deras förtryckare.
5 De ska frukta dig[a] så länge solen och månen består,
från generation till generation.
6 Han ska bli som ett regn över nyslagna fält,
som en regnskur som vattnar jorden.
7 Den rättfärdige ska blomstra under hans tid
och stor fred råda tills månen inte längre finns.
8 Hans välde ska sträcka sig från hav till hav,
från floden[b] till jordens ändar.
9 De som bor i öknen ska böja sig för honom,
och hans fiender ska slicka stoft.
10 Kungar från Tarshish och avlägsna kuster ska betala skatt,
och kungar från Saba och Seba ska komma med sina gåvor.
11 Alla kungar ska buga sig för honom
och alla folk tjäna honom.
12 Han räddar den fattige som ropar
och den betryckte som inte har någon som hjälper.
13 Han känner medlidande med den svage och behövande
och räddar de fattigas liv.
14 Han befriar dem från våld och förtryck,
för deras blod är dyrbart i hans ögon.
15 Må han leva länge och få guld från Saba.
Må man alltid be för honom
och välsigna honom dagen lång.
16 Låt det bli rika skördar i landet,
så att de vajar på bergstopparna.
Låt dess frukter frodas som Libanons skogar
och åkerns kärvar stå täta som markens gräs.[c]
17 Låt kungens namn bestå för evigt,
leva vidare så länge solen finns till.
Alla folk ska bli välsignade genom honom,
alla folk kommer att kalla honom välsignad.
18 Välsignad vare Herren Gud, Israels Gud,
han som själv gör allt detta underbara!
19 Välsignat vare hans stora namn i evighet!
Hela jorden ska fyllas av hans härlighet!
Amen, amen!
20 Här slutar bönerna av David, Jishajs son.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.