M’Cheyne Bible Reading Plan
Natans strafftal och Davids ånger
12 Herren sände Natan till David. Han kom till David och sade till honom: ”Två män bodde i samma stad. Den ene var rik och den andre fattig. 2 Den rike hade får och boskap i stor mängd. 3 Men den fattige hade ingenting alls utom ett enda litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp hos honom och hans barn. Det åt av hans brödbit och drack ur hans bägare och låg i hans famn, och det var som en dotter för honom. 4 Så kom en vägfarande till den rike mannen. Då ville han inte ta av sina egna får och kor för att tillaga åt den resande som kom till honom, utan han tog den fattiges lamm och tillagade det åt mannen som kom till honom.”
5 David blev alldeles rasande på den mannen, och han sade till Natan: ”Så sant Herren lever: Den mannen som gjorde det förtjänar döden! 6 (A) Lammet ska han ersätta fyrdubbelt[a], för att han gjorde så där och var så obarmhärtig.”
7 (B) Då sade Natan till David: ”Du är den mannen! Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel, och jag räddade dig ur Sauls hand. 8 Jag gav dig din herres hus och lade din herres hustrur i din famn. Jag gav dig Israels och Juda hus. Och om det hade varit för lite skulle jag ha gett dig ännu mer. 9 (C) Varför har du då föraktat Herrens ord och gjort det som är ont i hans ögon? Du har dödat hetiten Uria med svärd och tagit hans hustru till hustru åt dig. Du har dödat honom med ammoniternas svärd.
10 Nu ska svärdet aldrig vika från ditt hus, eftersom du föraktade mig och tog hetiten Urias hustru till hustru åt dig. 11 (D) Så säger Herren: Jag ska sända olyckor över dig från ditt eget hus, och jag ska ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han ska ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen.[b] 12 Du har gjort det i hemlighet, men jag ska låta det ske inför hela Israel mitt på ljusa dagen.”
13 (E) Då sade David till Natan: ”Jag har syndat[c] mot Herren.” Natan sade till David: ”Så har också Herren förlåtit dig din synd. Du ska inte dö. 14 (F) Men eftersom du genom denna handling har fått Herrens fiender att förakta honom, måste sonen som har fötts åt dig dö.”
Davids son dör
15 Så gick Natan hem igen. Och Herren lät barnet som Urias hustru hade fött åt David drabbas av en svår sjukdom. 16 David bad till Gud för pojken och fastade. När han kom hem låg han hela natten på marken. 17 Då kom de äldste i hans hus upp till honom för att få honom att resa sig från marken. Men han ville inte, och han åt inte heller något med dem.
18 På sjunde dagen dog barnet. Davids tjänare var rädda för att berätta för honom att barnet hade dött. De tänkte: ”När vi talade till honom medan barnet levde, ville han inte lyssna till oss. Hur kan vi då säga till honom att barnet har dött? Han kan göra något förfärligt.” 19 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra förstod han att barnet hade dött. David frågade då sina tjänare: ”Har barnet dött?” De svarade: ”Ja.”
20 Då reste sig David från marken, tvättade sig, smorde sig, bytte kläder och gick in i Herrens hus och tillbad. När han kom hem igen bad han att de skulle sätta fram mat åt honom, och han åt. 21 Då sade hans tjänare till honom: ”Varför gör du så här? Medan barnet levde fastade du och grät, men när barnet har dött stiger du upp och äter.” 22 Han svarade: ”Så länge barnet levde fastade jag och grät, för jag tänkte: Vem vet, kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva. 23 Men nu när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig.”
Salomos födelse
24 (G) David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg med henne. Hon födde en son, och han gav[d] honom namnet Salomo. Herren älskade honom 25 och sände ett budskap med profeten Natan. Och han kallade honom Jedidja[e] för Herrens skull.
David erövrar Rabba
26 (H) Joab angrep Rabba i ammoniternas land och intog kungastaden. 27 Sedan sände han bud till David och lät säga: ”Jag har angripit Rabba och har också intagit Vattenstaden[f]. 28 Samla nu resten av hären och belägra staden och inta den, annars blir det jag som intar staden och den blir uppkallad efter mig.” 29 Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba och angrep och intog det. 30 Han tog kronan från huvudet på deras kung[g]. Den vägde en talent[h] guld och var smyckad med en ädelsten, och man satte den på Davids huvud. Och bytet som han förde ut ur staden var mycket stort. 31 Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor eller vid tegelugnarna. Så gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan vände David och allt folket tillbaka till Jerusalem.
5 (A) Vi vet att om vårt jordiska tält[a] rivs ner så har vi en byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord av människohand. 2 (B) Därför suckar vi i vårt tält och längtar att få iklä oss vår himmelska boning, 3 för när vi väl är klädda i den ska vi inte stå där nakna. 4 (C) Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. 5 (D) Och den som berett oss för just detta är Gud, som har gett oss Anden som en garant.
6 (E) Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att vi är borta från Herren så länge vi är hemma i kroppen. 7 Vi lever här i tro, utan att se. 8 (F) Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.
9 Därför sätter vi en ära i att vara till behag för honom, vare sig vi är hemma eller borta. 10 (G) Vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.
Försoningens tjänst
11 (H) Vi vet alltså vad det är att frukta Herren, och därför försöker vi vinna människor. För Gud är det uppenbart hurdana vi är, och jag hoppas att det också är uppenbart för era samveten. 12 (I) Vi vill inte rekommendera oss själva igen inför er, bara ge er tillfälle att vara stolta över oss. Då har ni något att svara dem som skryter med det yttre och inte med det som finns i hjärtat. 13 (J) Har vi varit från våra sinnen, så var det för Gud. Är vi sansade och samlade, så är det för er.
14 Kristi kärlek driver oss[b], för vi är övertygade om att en har dött för alla, och därför har alla dött. 15 (K) Och han dog för alla, för att de som lever inte längre ska leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.
16 Därför känner vi inte längre någon på ett ytligt[c] sätt. Även om vi har känt Kristus på ett ytligt sätt, känner vi honom inte så längre.
17 (L) Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. 18 (M) Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. 19 (N) Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord.
20 Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud! 21 (O) Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud[d].
Sorgesång över Israels kungahus
19 Stäm upp en sorgesång över Israels furstar 2 (A) och säg:
Vilken lejoninna var inte din mor!
Hon låg bland lejon,[a]
hon födde upp sina ungar
bland unga lejon.
3 (B) En av sina ungar[b] födde hon upp
till ett kraftigt lejon.
Han lärde sig ta rov,
han åt människor.
4 (C) Men hednafolken fick höra
om honom.
Han blev fångad i deras grop,
och de förde honom
med krok i nosen
till Egyptens land.
5 (D) När lejoninnan såg
att hon fick vänta förgäves,
att hennes hopp blev om intet,
tog hon en annan av sina ungar[c]
och gjorde honom till
ett kraftigt lejon.
6 Han gick omkring bland lejonen,
ja, han blev ett kraftigt lejon.
Han lärde sig ta rov
och att äta människor.
7 Han kränkte deras änkor
och ödelade deras städer.
Landet och allt som fanns där
greps av förfäran
vid ljudet av hans rytande.
8 Då kom folken upp mot honom
från länderna runt omkring.
De bredde ut sitt nät över honom,
och han blev fångad
i deras grop.
9 (E) Sedan satte de honom i en bur,
med krok i nosen[d],
och förde honom till Babels kung
och satte honom i säkert förvar,
för att hans röst inte mer
skulle höras bort till Israels berg.
10 (F) Din mor är som en vinstock
i din vingård,[e]
planterad vid vatten,
fruktbar och rik på skott,
för där fanns mycket vatten.
11 Den fick starka grenar,
användbara till härskarspiror,
och stammen växte hög,
omgiven av lövverk,
så att den syntes
genom sin ståtliga växt
och sin rikedom på rankor.
12 (G) Men den blev uppryckt i vrede
och kastad till marken,
östanvinden förtorkade
dess frukt.
De starka grenarna
bröts av och vissnade,
och elden förtärde dem.
13 Nu är den planterad i öknen,
i ett torrt och törstande land.
14 (H) Eld har gått ut från
en av de yppersta grenarna
och har förtärt frukten.
Ingen stark gren finns kvar,
ingen härskarspira!
Detta är en sorgesång, och den ska användas som sorgesång.[f]
Beskydd mot onda planer
64 För körledaren. En psalm av David.
2 Gud, hör min röst när jag klagar,
skydda mitt liv från fiendens hot!
3 Göm mig från de ondas
hemliga planer[a],
från förbrytarnas hetsiga hop.
4 (A) De gör sina tungor
skarpa som svärd,
de laddar med bittra ord
som pilar
5 (B) för att skjuta den oskyldige
ur bakhåll.
Plötsligt skjuter de honom
utan fruktan.
6 (C) De uppmuntrar varandra
i sitt onda uppsåt[b],
de talar om att lägga snaror,
de säger: "Vem skulle se oss?"
7 (D) De smider onda planer:
"Nu har vi en färdig plan!"
Människans tankar och hjärta
är djupa.
8 (E) Då skjuter Gud dem,
en plötslig pil
och de är sårade.
9 (F) Deras egna tungor får dem på fall,
alla som ser dem
skakar på huvudet.
10 (G) Alla människor grips av skräck,
de förkunnar
vad Gud har gjort
och förstår att det är hans verk.
11 (H) Den rättfärdige gläder sig i Herren
och flyr till honom,
och alla som har ärliga hjärtan
skattar sig lyckliga.
Guds godhets rikedom
65 För körledaren. En psalm av David,
en sång.
2 (I) Gud, dig lovar man i stillhet[c] i Sion.
Till dig uppfyller man löften.
3 Du som hör bön,
till dig kommer alla människor.
4 (J) Synderna[d] är mig[e] övermäktiga,
du är den som sonar våra brott.
5 (K) Salig är den som du utväljer,
som får komma dig nära
och bo i dina gårdar[f].
Låt oss mättas
av det goda i ditt hus,
det heliga i ditt tempel.
6 (L) Du bönhör oss i rättfärdighet
med förunderliga gärningar,
du vår frälsnings Gud,
du tillflykt för jordens alla ändar
och för havet i fjärran.
7 Du gör bergen fasta med din makt,
du är rustad med kraft.
8 (M) Du stillar havens brus,
böljornas brus och folkens oro.
9 De som bor vid jordens ändar
häpnar för dina tecken,
öster och väster[g]
fyller du med jubel.
10 (N) Du tar hand om jorden
och vattnar den,
du gör den mycket rik.
Guds flod är full av vatten.
Du skaffar säd åt människorna
när du så bereder jorden.
11 (O) Du vattnar dess fåror
och jämnar det plöjda,
du mjukar upp den med skurar
och välsignar dess gröda.
12 (P) Du kröner året[h] med ditt goda,
dina spår dryper av rikedom.
13 (Q) Vildmarkens beten dryper,
höjderna klär sig i glädje,
14 ängarna fylls av hjordar
och dalarna täcks med säd.
Man ropar av glädje och sjunger.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation