M’Cheyne Bible Reading Plan
Davids sista ord
23 Dessa är Davids sista ord.
Så säger David, Isais son,
så säger den man som blev högt upphöjd,
Jakobs Guds smorde,
Israels ljuvlige sångare:
2 Herrens Ande har talat genom mig,
hans ord är på min tunga.
3 Israels Gud har talat,
Israels klippa har sagt till mig:
"Den som regerar över människor i rättfärdighet,
den som regerar i Guds fruktan,
4 han är lik morgonens ljus
när solen går upp,
en morgon utan moln,
då jorden grönskar genom solsken efter regn."
5 Är det inte så med mitt hus inför Gud?
Han har slutit med mig ett evigt förbund,
i allt ordnat och tryggat.
Ja, all min frälsning
och allt jag begär
låter han växa upp.
6 Men de onda är alla lika bortkastade törnen,
som man ej kan ta i med handen.
7 Den som rör vid dem
rustar sig med järn och med spjutskaft
De måste brännas upp i eld på stället.
Davids hjältar
8 Dessa är namnen på Davids hjältar: Joseb-Bassebet, en takemonit, den främste bland kämparna.[a] Han svängde sitt spjut över åttahundra slagna på en gång.
9 Efter honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en ahoait. Han var en av de tre hjältar som var med David när de hånade filisteerna som hade samlats där till strid. Israels män drog sig då tillbaka, 10 men Eleasar höll stånd och angrep filisteerna till dess att hans hand blev så trött att den satt som klistrad vid svärdet. Herren gav en stor seger den dagen. Och folket vände om efter Eleasar, men endast för att plundra.
11 Efter honom kom Samma, son till Age, en hararit. En gång hade filisteerna samlats i en skara vid en åker full med linsärter. Folket flydde för filisteerna, 12 men Samma ställde sig mitt på åkern och försvarade den och slog filisteerna. Och Herren gav en stor seger.
13 En gång drog tre av de trettio främsta männen ner och kom vid skördetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara filisteer hade slagit läger i Refaimdalen. 14 David befann sig då på borgen, medan en filisteisk utpost fanns i Betlehem. 15 David greps av begär och sade: "Om någon ändå ville ge mig vatten att dricka från brunnen vid Betlehems stadsport!" 16 Då bröt sig de tre hjältarna igenom filisteernas läger och hämtade vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport och tog det och bar det till David. Men han ville inte dricka det utan göt ut det för Herren. 17 Han sade: " Herre, aldrig skulle jag göra detta! Skulle jag dricka de mäns blod, som gick ut med fara för sina liv?" Han ville därför inte dricka det.
Sådant hade de tre hjältarna gjort.
18 Abisaj, bror till Joab, Serujas son, var den främste av tre andra.[b] Han svängde sitt spjut över trehundra slagna och hade ett aktat namn bland de tre. 19 Han var mer ansedd än någon annan av de tre och blev deras befälhavare. Men upp till de tre första nådde han inte.
20 Benaja, son till Jojada, från Kabseel, var en tapper man och gjorde många stordåd. Han dödade de två arielerna i Moab. Det var också han som steg ner och dödade lejonet i brunnen, en dag då det snöade. 21 Han dödade också en mycket stor egyptisk man. Egyptiern hade ett spjut i handen, men Benaja gick ner mot honom med sin stav och ryckte spjutet ur egyptierns hand och dödade honom med hans eget spjut. 22 Sådant gjorde Benaja, Jojadas son. Han hade ett aktat namn bland de tre hjältarna. 23 Han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre första nådde han inte. David satte honom över sin livvakt.
24 Till de trettio hörde: Asael, Joabs bror, Elhanan, Dodos son från Betlehem, 25 haroditen Samma, haroditen Elika, 26 peletiten Heles, tekoaiten Ira, Ickes son, 27 anatotiten Abieser, husatiten Mebunnaj, 28 ahoaiten Salmon, netofatiten Maharaj, 29 netofatiten Heleb, Baanas son, Ittaj, Ribajs son, från Gibea i benjaminiternas stam, 30 Benaja, en pirgatonit, Hiddaj från Gaas dalar, 31 arabatiten Abi-Albon, barhumiten Asmavet, 32 saalboniten Eljahba, Bene-Jasen, Jonatan, 33 harariten Samma, arariten Ahiam, Sarars son, 34 Elifelet, son till Ahasbaj, maakatitens son, giloniten Eliam, Ahitofels son, 35 Hesro från Karmel, arabiten Paaraj, 36 Jigal, Natans son, från Soba, gaditen Bani, 37 ammoniten Selek, beerotiten Naharaj, vapenbärare åt Joab, Serujas son, 38 jeteriten Ira, jeteriten Gareb, 39 hetiten Uria.
Tillsammans utgjorde de trettiosju.
Trons rättfärdighet förkunnad för Abraham
3 Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? 2 Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro? 3 Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet? 4 Har ni lidit så mycket förgäves,[a] ja, helt förgäves? 5 Han som ger er Anden och gör underverk bland er, gör han det för att ni håller lagen eller för att ni lyssnar i tro, liksom Abraham? 6 Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. [b] 7 Därför skall ni veta att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn.
8 Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade. [c] 9 Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde.
10 Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter. [d] 11 Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige skall leva av tro. [e] 12 Men lagen säger inte "av tro", utan den som håller dessa bud skall leva genom dem. [f] 13 Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. [g] 14 Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.
Lagen upphäver ej löftet
15 Bröder, jag vill ta ett exempel från vardagen: inte ens en människas testamente som har vunnit laga kraft kan göras ogiltigt eller få något tillägg. 16 Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: "och åt dina avkomlingar", som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling [h] som är Kristus. 17 Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare,[i] så att löftet skulle sättas ur kraft. 18 Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.
19 Varför gavs då lagen? Den blev tillagd för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde. Den utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand.[j] 20 Denne medlare företräder inte bara en part. Men Gud är en.[k]
21 Strider då lagen mot Guds löften? Nej, inte alls. Om vi hade fått en lag som kunde ge liv, då hade verkligen rättfärdigheten kommit av lagen. 22 Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat skulle ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror. 23 Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppenbaras. 24 Så blev lagen vår övervakare[l] fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro. 25 Men sedan tron har kommit, står vi inte längre under någon övervakare.
Abrahams barn är arvingar enligt löftet
26 Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. 27 Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. 28 Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 29 Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet.
Egyptens och faraos fall
30 Herrens ord kom till mig. Han sade: 2 "Du människobarn, profetera och säg:
Så säger Herren, Herren:
Jämra er: "Ve oss, vilken dag!"
3 Ty dagen är nära,
Herrens dag är nära,
en mulen dag, då hednafolkens stund är inne.
4 Ett svärd skall komma över Egypten,
och Nubien skall gripas av ångest
när de slagna faller i Egypten,
dess rikedomar förs bort
och dess grundvalar rivs upp.
5 Nubier, puteer och ludeer och hela skaran av främmande folk
och kubeer och förbundslandets söner
skall tillsammans med dem falla för svärd.
6 Så säger Herren:
Egyptens försvarare skall falla,
deras stolta makt skall störtas.
Från Migdol till Sevene
skall de som bor där falla för svärd,
säger Herren, Herren.
7 Deras land skall ligga öde bland ödelagda länder, och deras städer skall ligga bland ödelagda städer. 8 De skall inse att jag är Herren, när jag sätter eld på Egypten och låter krossa alla dess hjälpare.
9 På den dagen skall sändebud på fartyg dra ut från mig för att skrämma Nubien mitt i dess trygghet. Man skall där gripas av ångest som på Egyptens dag, ty se, det kommer.
10 Så säger Herren, Herren:
Jag skall göra slut på Egyptens överflöd
genom Nebukadressar, kungen i Babel.
11 Han och hans folk med honom,
de grymmaste bland hednafolken,
skall föras dit för att fördärva landet.
De skall dra sina svärd mot Egypten
och fylla landet med slagna.
12 Jag skall göra floderna till torr mark
och sälja landet i onda mäns händer.
Genom främlingars händer skall jag ödelägga landet
med allt som finns i det.
Jag, Herren, har talat.
13 Så säger Herren, Herren:
Jag skall också förstöra avgudarna
och göra slut på avgudabilderna i Nof.
Det skall inte mer uppstå någon furste i Egypten,
och jag skall låta skräck drabba Egyptens land.
14 Jag skall ödelägga Patros,
tända eld på Soan
och hålla dom över No.
15 Jag skall utgjuta min vrede över Sin,
Egyptens värn,
och utrota den larmande hopen i No.
16 Jag skall tända eld på Egypten,
Sin skall gripas av ångest,
No skall erövras
och Nof överfallas på ljusa dagen.
17 Avens och Pi-Besets unga män skall falla för svärd,
och kvinnorna skall vandra bort i fångenskap.
18 I Tachpanches blir dagen mörk,
när jag bryter sönder Egyptens ok
och dess stolta makt upphör att finnas till.
Ett moln skall övertäcka det,
och dess döttrar skall vandra bort i fångenskap.
19 Jag skall hålla dom över Egypten,
och de skall inse att jag är Herren."
20 I elfte året, på sjunde dagen i första månaden,[a] kom Herrens ord till mig. Han sade: 21 "Du människobarn, jag har brutit sönder faraos, den egyptiske kungens arm, och man har inte förbundit den. Man har inte använt läkemedel, inte lindat den eller lagt förband på den för att på nytt göra den stark nog att föra svärdet. 22 Därför säger Herren, Herren så: Jag är emot farao, kungen i Egypten, och skall bryta sönder hans armar, både den som ännu är stark och den som redan är bruten, och jag skall låta svärdet falla ur hans hand. 23 Jag skall skingra egyptierna bland folken och sprida ut dem i länderna. 24 Den babyloniske kungens armar skall jag stärka, och jag skall sätta mitt svärd i hans hand. Men faraos armar skall jag bryta sönder, så att han som en dödsslagen kämpe jämrar sig inför honom. 25 Jag skall stärka den babyloniske kungens armar, men faraos armar skall sjunka ner. De skall inse att jag är Herren, när jag sätter mitt svärd i den babyloniske kungens hand, för att han skall räcka ut det mot Egyptens land. 26 Jag skall skingra egyptierna bland folken och sprida ut dem i länderna. Och de skall inse att jag är Herren."
38 Men han är barmhärtig
och förlåter missgärning,
han vill inte förgöra.
Många gånger höll han tillbaka sin vrede
och lät inte hela sin vredesglöd bryta fram.
39 Han tänkte på att de var kött,
en vindpust som far bort och ej kommer åter.
40 Hur ofta var de inte upproriska mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
41 De frestade Gud gång på gång
och kränkte Israels Helige.
42 De kom inte ihåg vad hans hand hade uträttat,
på den tid då han befriade dem från fienden,
43 då han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans mark.
44 Där förvandlade han deras strömmar till blod,
så att de inte kunde dricka ur bäckarna.
45 Han sände flugsvärmar som åt dem
och paddor som förstörde.
46 Han gav deras gröda åt larver
och deras arbetes frukt åt gräshoppor.
47 Han slog deras vinstockar med hagel
och deras fikonträd med hagelstenar.
48 Han utlämnade deras nötboskap åt hagel
och deras fårhjordar åt blixten.
49 Han sände över dem sin vredesglöd,
harm, vrede och nöd,
en skara av olycksänglar.
50 Han gav fritt utlopp åt sin vrede,
han skonade inte deras själ från döden
utan prisgav deras liv åt pesten.
51 Han slog allt förstfött i Egypten,
kraftens förstling i Hams hyddor.
52 Han lät sitt folk bryta upp som en fårhjord
och förde dem som en boskapshjord genom öknen.
53 Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
och havet övertäckte deras fiender.
54 Han lät dem komma till sitt heliga land,
till det berg som hans högra hand hade erövrat.
55 Han jagade bort hednafolken för dem
och gav dem deras land som arvedel.
Han lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56 Men de var upproriska och frestade Gud, den Högste,
de tog inte vara på hans vittnesbörd.
57 De vek trolöst tillbaka, de liksom deras fäder,
de vände om likt en båge som sviktar.
58 De väckte hans vrede med sina offerhöjder
och kränkte honom genom sina avgudabilder.
59 Gud hörde det och blev vred,
han förkastade Israel med all kraft.
60 Han övergav sin boning i Silo,
det tält han slagit upp bland människorna.
61 Han gav sin makt i fångenskap
och sin ära i fiendehand.
62 Sitt folk utlämnade han åt svärdet,
han blev vred på sin arvedel.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
deras unga kvinnor blev utan brudsång.
64 Deras präster föll för svärd,
deras änkor kunde inte hålla dödsklagan.
65 Då vaknade Herren som ur en sömn,
lik en hjälte som legat bedövad av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender,
evig skam lät han komma över dem.
67 Han förkastade Josefs hyddor
och utvalde inte Efraims stam.
68 Men han utvalde Juda stam,
Sions berg, som han älskade.
69 Han byggde sin helgedom hög som himlen,
som jorden grundlade han den för evigt.
70 Han utvalde sin tjänare David
och tog honom från fårhjordens fållor.
71 Från fåren hämtade han honom
och satte honom till herde för Jakob, sitt folk,
för Israel, sin arvedel.
72 Han var deras herde med uppriktigt hjärta
och ledde dem med förståndig hand.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln