M’Cheyne Bible Reading Plan
Davids segersång
22 David sjöng till Herren denna sång, när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld. 2 Han sade:
Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
3 min Gud, min tillflykts klippa,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn och min tillflykt,
min frälsare, du som frälsar mig från våldet.
4 Till Herren, den högtlovade, ropar jag,
och från mina fiender blir jag räddad.
5 Dödens vågor omgav mig,
fördärvets strömmar förskräckte mig.
6 Dödsrikets band omslöt mig,
dödens snaror föll över mig.
7 I min nöd åkallade jag Herren,
till min Gud ropade jag.
Från sitt tempel hörde han min röst,
mitt rop nådde hans öron.
8 Då skakade jorden och bävade,
himlens grundvalar darrade,
de skakade, ty hans vrede var upptänd.
9 Rök steg upp från hans näsa,
förtärande eld från hans mun,
eldsglöd ljungade från honom.
10 Han sänkte himlen och for ner,
mörka moln var under hans fötter.
11 Han for på keruben och flög,
han svävade fram på vindens vingar.
12 Han gjorde mörker till hyddor som omslöt honom,
vattenmassor, tjocka moln.
13 Ur glansen framför honom flammade klot av eld.
14 Herren dundrade från himlen,
den Högste lät höra sin röst.
15 Han sköt pilar och skingrade dem,
blixtar och förvirrade dem.
16 Havets bäddar kom i dagen,
jordens grundvalar blev synliga,
genom Herrens näpst,
för hans vredes stormvind.
17 Han räckte ut sin hand från höjden
och grep tag i mig,
han drog mig upp ur de stora vattnen.
18 Han räddade mig från min starke fiende,
från dem som hatade mig,
ty de var mig för starka.
19 De överföll mig på min olyckas dag,
men Herren blev mitt stöd.
20 Han förde mig ut på rymlig plats,
han räddade mig, ty han har mig kär.
21 Herren gjorde väl med mig efter min rättfärdighet,
efter mina händers renhet lönade han mig.
22 Ty jag höll mig på Herrens vägar,
jag avföll ej från min Gud i ogudaktighet.
23 Alla hans domslut hade jag för ögonen,
och hans stadgar lät jag inte vika ifrån mig.
24 Jag var fullkomlig inför honom
och tog mig till vara för synd.
25 Därför har Herren lönat mig efter min rättfärdighet,
efter min renhet inför hans ögon.
26 Mot den trogne visar du dig trofast,
mot den fullkomlige visar du dig fullkomlig.
27 Mot den rene visar du dig ren,
men mot den falske visar du dig vrång.
28 Du frälsar ett betryckt folk,
men dina ögon är emot de stolta,
du ödmjukar dem.
29 Ty du, Herre, är min lampa,
Herren gör mitt mörker ljust.
30 Med dig kan jag slå ner fiendehärar,
med min Gud stormar jag murar.
31 Guds väg är fullkomlig.
Herrens tal är rent.
Han är en sköld för alla som flyr till honom.
32 Ty vem är Gud förutom Herren,
vem är en klippa utom vår Gud?
33 Gud är mitt starka värn,
han leder den fullkomlige på hans väg,
34 Du gör mina fötter som hindens
och ställer mig på mina höjder.
35 Du lär mina händer att strida,
mina armar att spänna kopparbågen.
36 Du ger mig din frälsnings sköld,
ditt saktmod gör mig stor.
37 Du gör plats för mina steg där jag går,
mina fötter vacklar inte.
38 Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem.
Jag vände inte tillbaka,
förrän jag hade gjort slut på dem.
39 Jag gjorde slut på dem, jag slog dem,
och de reste sig inte,
de föll under mina fötter.
40 Du utrustade mig med kraft till striden,
du böjde mina motståndare under mig.
41 Mina fiender drev du på flykten för mig,
dem som hatade mig förgjorde jag.
42 De såg sig omkring, men där fanns ingen räddare,
till Herren, men han svarade dem inte.
43 Jag stötte sönder dem till stoft på marken,
jag krossade dem och trampade på dem som smuts på gatan.
44 Du räddade mig ur mitt folks strider,
du bevarade mig till ett huvud för hednafolk,
folkslag jag inte kände blev mina tjänare.
45 Främlingar kom krypande för mig,
så snart de hörde talas om mig lydde de mig.
46 Främlingarnas mod vissnade bort,
med bävan övergav de sina fästen.
47 Herren lever! Välsignad vare min klippa,
upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa.
48 Gud, du har givit mig hämnd
och lagt folken under mig.
49 Du har fört mig ut från mina fiender
du har upphöjt mig över mina motståndare,
och räddat mig från våldsmän.
50 Därför vill jag tacka dig bland hednafolken, Herre,
och lovsjunga ditt namn.
51 Ty du ger din kung stor seger,
du handlar nådigt mot din smorde,
mot David och hans efterkommande till evig tid.
Paulus möte med de ansedda i Jerusalem
2 Fjorton år senare for jag åter upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas. Också Titus tog jag med mig. 2 Jag for dit på grund av en uppenbarelse och lade fram - enskilt,[a] för de ansedda - det evangelium jag predikar bland hedningarna. Det var väl inte så att jag sprang eller hade sprungit förgäves? 3 Men inte ens min följeslagare Titus som är grek, blev tvingad att låta omskära sig. 4 Hade det berott på de falska bröder som smugit sig in, skulle han ha blivit tvungen till det. De hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. 5 Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.
6 De som ansågs betyda något - hurdana de en gång varit gör ingen skillnad för mig, Gud ser inte till personen - mig ville dessa ansedda inte ålägga något mer.[b] 7 Tvärtom, de insåg att jag hade blivit betrodd med evangelium till de oomskurna liksom Petrus till de omskurna. 8 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. 9 Och när Jakob, Kefas och Johannes, som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna. 10 Bara en sak ville de, att vi skulle tänka på de fattiga,[c] och det har jag också vinnlagt mig om att göra.
Paulus klandrar Kefas
11 Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. 12 Ty innan det kom några från Jakob,[d] brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna. 13 Även de andra judarna hycklade på samma vis, så att till och med Barnabas drogs in i deras hyckleri. 14 Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: "Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?"
Rättfärdig genom tro, inte genom lagens gärningar
15 Vi själva är visserligen judar till födelsen och inga hedniska syndare. 16 Men eftersom vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus, så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig. 17 Men om vi genom att söka rättfärdigheten i Kristus visar oss vara syndare, skulle då Kristus stå i syndens tjänst? Nej, och åter nej! 18 Men om jag bygger upp igen det som jag har rivit ner, då står jag där som en överträdare. 19 Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, 20 och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig. 21 Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves.
Profetia mot Egypten
29 I det tionde året, på tolfte dagen i den tionde månaden[a] kom Herrens ord till mig. Han sade: 2 "Du människobarn, vänd ditt ansikte mot farao, kungen i Egypten, och profetera mot honom och mot hela Egypten. 3 Säg:
Så säger Herren, Herren:
Jag är emot dig, farao,
du Egyptens kung,
du stora monster, som ligger där i dina strömmar
och säger: Nilen är min,
jag har själv gjort den.
4 Jag skall sätta krokar i dina käftar
och låta fiskarna i dina strömmar fastna i dina fjäll.
Så skall jag dra upp dig ur dina strömmar
med alla fiskar som hänger fast vid dina fjäll.
5 Jag skall kasta dig ut i öknen
med alla fiskarna från dina strömmar.
Du skall bli liggande på marken
och inte tas bort därifrån eller hämtas,
ty jag skall ge dig till mat åt markens djur och himlens fåglar.
6 Alla Egyptens invånare skall inse
att jag är Herren.
Ty de är en rörstav
för Israels hus.
7 När de tar dig i sin hand går du sönder
och ristar upp hela deras sida.
När de stöder sig på dig bryts du av,
och du får alla höfter att darra.
8 Därför säger Herren, Herren så: Se, jag vill låta svärd drabba dig och jag skall utrota både människor och djur ur dig. 9 Egyptens land skall skövlas och läggas öde, och de skall inse att jag är Herren. Detta därför att du sade: Nilfloden är min, jag har själv gjort den. 10 Se, därför är jag emot dig och dina strömmar, och jag skall göra Egyptens land till en ödemark, till ett ödelagt land, från Migdol till Sevene ända fram till Nubiens gräns.
11 Ingen människas fot skall gå fram där och ingen fot av något djur. Landet skall ligga obebott i fyrtio år. 12 Jag skall göra Egyptens land till en ödemark bland ödelagda länder, och dess städer skall ligga öde bland ödelagda städer i fyrtio år. Jag skall skingra egyptierna bland folken och sprida ut dem i länderna.
13 Ty så säger Herren, Herren: När fyrtio år har gått, skall jag samla egyptierna från de folk där de är utspridda. 14 Jag skall göra slut på deras fångenskap och låta dem återvända till Patros land,[b] som de härstammar från. Där skall de bli ett oansenligt rike, 15 ett rike som är oansenligare än andra riken, så att det inte mer skall kunna upphöja sig över folken. Jag skall låta dem bli så få att de inte kan härska över folken. 16 Israels folk skall inte mer förlita sig på egyptierna, utan de skall minnas sin synd, när de vänder sig till dem för att få hjälp. Och de skall inse att jag är Herren, Herren."
17 I det tjugosjunde året, på första dagen i den första månaden[c] kom Herrens ord till mig. Han sade:
18 "Du människobarn, Nebukadressar, kungen i Babel, har låtit sin här utföra ett hårt arbete mot Tyrus. Varje huvud har blivit skalligt och varje skuldra sönderskavd. Men varken han eller hans här har vunnit något av Tyrus genom det arbete de utfört mot det. 19 Därför säger Herren, Herren så: Se, jag ger Egyptens land åt Nebukadressar, kungen i Babel, och han skall föra bort dess rikedomar och plundra och ta byte där. Detta skall hans här få som lön. 20 Som ersättning för hans arbete ger jag honom Egyptens land, ty för min räkning har de utfört sitt verk, säger Herren, Herren.
21 På den tiden skall jag låta ett horn växa upp åt Israels hus, och jag skall låta dig öppna munnen mitt ibland dem. Och de skall inse att jag är Herren."
Psalm 78
Dom och frälsning under Israels historia
1 En sång av Asaf.
Lyssna, mitt folk, till min undervisning,
vänd era öron till min muns ord.
2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal,
uppenbara hemligheter från gången tid.
3 Vad vi har hört och känner till,
vad våra fäder har berättat för oss,
4 det vill vi inte dölja för deras barn.
För ett kommande släkte vill vi förkunna Herrens lov,
hans makt och de under han har gjort.
5 Han upprättade ett vittnesbörd i Jakob,
sin undervisning gav han i Israel.
Han fastställde den för våra fäder,
och de skulle kungöra den för sina barn.
6 Så skulle det bli känt för ett kommande släkte,
för barn som en gång skulle födas,
och de skulle berätta det för sina barn.
7 De skulle då hoppas på Gud
och inte glömma hans verk
utan följa hans bud.
8 De skulle inte bli som sina fäder,
ett motsträvigt och upproriskt släkte,
vars hjärta var opålitligt
och vars ande var trolös mot Gud.
9 Efraims söner, välbeväpnade bågskyttar,
vände om på stridens dag.
10 De höll inte Guds förbund
och ville inte följa hans lag.
11 De glömde hans gärningar,
de under han låtit dem se.
12 Inför deras fäder hade han gjort under,
i Egyptens land, på Soans mark.
13 Han delade havet och lät dem gå igenom det,
han lät vattnet stå som en mur.
14 Han ledde dem om dagen med molnskyn
och hela natten med eldens sken.
15 Han klöv klippor i öknen
och gav dem rikligt med vatten att dricka,
som ur väldiga hav.
16 Rinnande bäckar lät han bryta fram ur klippan,
vatten lät han flyta ner som strömmar.
17 Men de fortsatte att synda mot honom
de var upproriska mot den Högste i öknen.
18 De frestade Gud i sina hjärtan
när de begärde mat för sin lystnad.
19 De talade mot Gud och sade:
"Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
20 Se, han slog på klippan,
så att vatten flödade och bäckar strömmade fram,
men kan han också ge bröd
eller skaffa kött åt sitt folk?"
21 När Herren hörde det blev han vred,
eld upptändes i Jakob,
vrede kom över Israel,
22 eftersom de inte trodde på Gud
och inte förtröstade på hans frälsning.
23 Han gav befallning åt skyarna i höjden
och öppnade himlens dörrar.
24 Han lät manna regna över dem till föda,
säd från himlen gav han dem.
25 Änglabröd fick människor äta,
han gav dem all den mat de behövde.
26 Han lät östanvinden fara ut från himlen,
genom sin makt bjöd han sunnanvinden komma.
27 Han lät kött regna över dem som stoft,
bevingade fåglar som havets sand.
28 Han lät det falla ner i sitt läger,
runt omkring sin boning.
29 Då åt de och blev övermätta,
han lät dem få vad de begärde.
30 Men innan de hade stillat sitt begär,
medan maten ännu var i deras mun,
31 kom Guds vrede över dem.
Han sände död bland de tappraste,
Israels utvalda män slog han ner.
32 Ändå fortsatte de att synda,
de trodde inte på hans under.
33 Då lät han deras dagar försvinna i tomhet
och deras år i plötslig undergång.
34 När han dräpte,
frågade de efter honom.
De vände om och sökte Gud.
35 De tänkte på att Gud var deras klippa,
att Gud, den Högste, var deras återlösare.
36 De försökte bedra honom med sina ord,
de ljög för honom med sin tunga.
37 Deras hjärtan var inte uppriktiga mot honom,
de var ej trogna mot hans förbund.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln