M’Cheyne Bible Reading Plan
Om lägrets renhet
5 Herren talade till Mose. Han sade: 2 "Befall Israels barn att de för bort ur lägret var och en som är spetälsk eller har flytning och var och en som blivit oren genom en död kropp. 3 En sådan, vare sig man eller kvinna, skall ni föra bort utanför lägret. För bort dem, så att de inte orenar deras läger, där jag bor mitt ibland dem." 4 Och Israels barn gjorde så, de förde dem utanför lägret. Så som Herren hade sagt till Mose, så gjorde Israels barn.
Ersättningsplikt
5 Herren talade till Mose. Han sade: 6 "Säg till Israels barn: När en man eller kvinna begår någon av de synder som människor kan begå och handlar trolöst mot Herren och ådrager sig skuld, 7 skall han bekänna den synd han har begått och ersätta det orätta till dess fulla belopp och till det lägga en femtedel av värdet. Detta skall han ge åt den som han har gjort orätt emot. 8 Men om den drabbade inte har någon nära släkting, som kan ta emot gottgörelsen för hans orätt, skall ersättningen för detta ges åt Herren och tillhöra prästen, utöver den försoningsbagge med vilken försoning bringas för den skyldige. 9 Och alla heliga gåvor som Israels barn bär fram till prästen skall tillhöra denne. 10 De heliga gåvor var och en ger tillhör honom, ja, vad någon ger åt prästen tillhör denne."
Angående otrohet och svartsjuka
11 Herren talade till Mose. Han sade: 12 "Säg till Israels barn: Om någon mans hustru har kommit på avvägar och varit otrogen mot sin man, 13 genom att någon annan har legat med henne och haft sädesuttömning, och hennes man ingenting sett och hon hemlighåller att hon orenats och inget vittne finns mot henne och hon inte har blivit tagen på bar gärning, 14 och svartsjukans ande kommer över honom och han misstänker att hans hustru blivit orenad, eller svartsjukans ande kommer över honom och han misstänker sin hustru fastän hon inte blivit orenad, 15 då skall mannen föra sin hustru till prästen och som offer för henne frambära en tiondels efa kornmjöl, men han skall inte gjuta någon olja eller lägga någon rökelse på offret, ty det är ett misstanke- offer, ett påminnelseoffer, som skall påminna om en missgärning.
16 Och prästen skall föra fram henne och ställa henne inför Herrens ansikte. 17 Han skall ta heligt vatten i ett lerkärl och ta något av stoftet på tabernaklets golv och lägga i vattnet. 18 Prästen skall ställa fram kvinnan inför Herrens ansikte och lösa upp hennes hår och lägga påminnelseoffret på hennes händer, det vill säga misstankeoffret. I sin hand skall prästen ha det bittra vattnet som för med sig förbannelse.
19 Därefter skall prästen ta ed av kvinnan och säga till henne: Om ingen har legat med dig och du inte har kommit på avvägar och orenat dig medan du var under din man, så skall detta bittra vatten som för med sig förbannelse inte skada dig. 20 Men om du har kommit på avvägar medan du var under din man, och orenat dig genom att någon annan än din man har legat med dig" 21 - prästen skall nu läsa upp förbannelseeden för kvinnan och säga till henne: - " Herren skall göra dig till en förbannelse och en ed bland ditt folk. Herren skall låta ditt moderliv skrumpna och din buk svälla upp, 22 och må detta vatten som för med sig förbannelse komma in i dina inälvor och få din buk att svälla upp och ditt moderliv att skrumpna." Och kvinnan skall säga: "Amen, amen."
23 Sedan skall prästen skriva upp dessa förbannelser i en bokrulle och tvätta av dem i det bittra vattnet. 24 Och han skall ge kvinnan att dricka av det bittra vatten som för med sig förbannelse, och detta vatten som för med sig förbannelse skall komma in i henne och orsaka bitter smärta. 25 Prästen skall ta misstankeoffret ur kvinnans hand och vifta det inför Herrens ansikte och bära fram det till altaret. 26 Och prästen skall ta en handfull av offret som ett påminnelseoffer och förbränna det på altaret. Därefter skall han ge kvinnan vattnet att dricka. 27 När han givit henne vattnet att dricka, skall detta ske: Om hon har låtit orena sig och varit otrogen mot sin man, skall vattnet som för med sig förbannelse gå in i henne och orsaka bitter smärta. Hennes buk skall svälla upp och hennes moderliv skrumpna, och kvinnan skall bli en förbannelse bland sitt folk. 28 Men om kvinnan inte har låtit orena sig, utan är ren, skall inget skada henne, och hon skall kunna bli havande.
29 Detta är lagen om svartsjuka, när en gift kvinna kommer på avvägar och orenar sig 30 eller när svartsjukans ande kommer över en man, så att han misstänker sin hustru. Han skall då ställa fram hustrun inför Herrens ansikte, och prästen skall göra med henne allt vad denna lag påbjuder. 31 Så skall mannen vara fri från skuld och hustrun får själv ta konsekvenserna av sin missgärning."
Psalm 39
Inför döden och människans förgänglighet
1 För sångmästaren, till Jedutun.[a] En psalm av David.
2 Jag sade: "Jag vill ta mig i akt,
så att jag inte syndar med min tunga.
Jag vill sätta ett lås för min mun,
så länge den ogudaktige är inför mig."
3 Jag blev stum och tyst.
Jag teg, fjärran från det goda,
och min plåga blev allt värre.
4 Mitt hjärta brann inom mig.
Medan jag grubblade,
brann det som en eld.
Jag talade med min tunga:
5 " Herre, låt mig förstå att mitt liv har ett slut,
att det finns en gräns för mina dagar,
så att jag inser hur förgänglig jag är.
6 Som en handsbredd har du gjort mina dagar,
min livslängd är som ett intet inför dig.
Endast en vindfläkt är människorna,
hur säkra de än står. Sela.
7 Som en skugga vandrar en man omkring,
han oroar sig till ingen nytta
och samlar på hög utan att veta vem som skall få det.
8 Men vad hoppas jag på, Herre?
Till dig står mitt hopp.
9 Befria mig från alla mina överträdelser,
låt mig inte bli smädad av dårar.
10 Jag tiger och öppnar ej min mun,
ty det är du som har gjort det.
11 Tag din plåga ifrån mig,
för din hands aga går jag under.
12 När du tuktar någon för hans missgärning,
förtär du likt malen det han har kärt.
Endast en vindfläkt är människorna. Sela.
13 Hör min bön, Herre,
lyssna till mitt rop.
Tig inte vid mina tårar,
ty en främling är jag hos dig,
en gäst som alla mina fäder.
14 Vänd din blick ifrån mig,
så att jag kan le igen,
innan jag går bort och ej mer finns till."
3 Där jag låg i min bädd om natten sökte jag honom
som min själ har kär,
jag sökte honom men fann honom inte.
2 Jag vill stiga upp och gå omkring i staden,
på gatorna och torgen,
jag vill söka honom som min själ har kär.
Jag sökte honom men fann honom inte.
3 Väktarna fann mig,
där de gick omkring i staden.
Har ni sett honom som min själ har kär?
4 Knappt hade jag kommit förbi dem,
så fann jag honom som min själ har kär.
Jag grep tag i honom, och jag släppte honom inte,
förrän jag hade fört honom in i min moders hus,
in i hennes kammare som fött mig.
5 Jag besvär er, ni Jerusalems döttrar,
vid gaseller och hindar på marken:
Oroa inte kärleken, stör den inte,
förrän den själv vill.
Brudtåget beskrivs
6 Vem är det som kommer upp från öknen
som pelare av rök,
med doft av myrra och rökelse
från köpmannens alla kryddor?
7 Se, det är Salomos bärstol!
Sextio krigare omger den,
utvalda bland Israels hjältar.
8 Alla bär de svärd
och är skickliga i strid,
var och en med svärd vid sidan
till skydd mot nattens faror.
9 En bärstol har kung Salomo
gjort åt sig,
av virke från Libanon.
10 Sidostöden är av silver,
ryggstödet av guld
och sätet klätt med purpurrött tyg.
Invändigt är den prydd i kärlek
av Jerusalems döttrar.
11 Gå ut, ni Sions döttrar, och se på kung Salomo
när han bär kronan som hans mor har krönt honom med
på hans bröllopsdag,
på hans hjärtefröjds dag.
Kristus är större än Mose
3 Därför, heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till. 2 Han var betrodd av den som hade insatt honom, liksom Mose var betrodd i hela Guds hus. 3 Men Jesus är värd mycket större ära än Mose, liksom byggmästaren är värd större heder än själva huset. 4 Varje hus är byggt av någon, men Gud är den som har byggt allt. 5 Mose var betrodd som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle förkunnas. 6 Men Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus, och hans hus är vi, när vi håller fast vid vår frimodighet och vårt hopp som vi berömmer oss av.
Varning för förhärdelse
7 Därför säger den helige Ande:
I dag, om ni hör hans röst,[a]
8 så förhärda inte era hjärtan,
som när era fäder väckte min förbittring på frestelsens dag i öknen.
9 Där frestade de mig och satte mig på prov,
fastän de såg mina gärningar under fyrtio år.
10 Därför blev jag vred på detta släkte och sade:
Alltid far de vilse i sina hjärtan. De vill inte veta av mina vägar.
11 Då svor jag i min vrede: De skall aldrig komma in i min vila.
12 Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från levande Gud. 13 Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra. 14 Ty vi är Kristi vänner, om vi ända till slutet stadigt håller fast vid vår första tillförsikt. 15 Det heter: I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan som när era fäder väckte min förbittring.[b] 16 Vilka var det då som väckte förbittring, fastän de hade hört hans röst? Var det inte alla de som Mose hade fört ut ur Egypten? 17 Vilka var han vred på under fyrtio år? Var det inte de som syndade och blev liggande döda i öknen? 18 Och vilka gällde eden han svor, att de aldrig skulle komma in i hans vila, om inte dem som var olydiga? 19 Vi ser alltså att det var för sin otros skull som de inte kunde komma in.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln