M’Cheyne Bible Reading Plan
14 Herren gav Mose fler instruktioner:
2 Säg till folket att vända om mot Pi-Hahirot mellan Migdol och havet, mitt emot Baal-Sefon, och slå läger där vid havet.
3 Farao kommer nämligen att tänka: 'Israeliterna är nog instängda nu mellan öknen och havet!'
4 Än en gång ska jag förhärda Faraos hjärta, så att han förföljer er. Jag har planerat detta för att visa min gudomliga makt och ära inför Farao och hela hans armé, så att alla egyptier förstår att jag är Herren.De slog läger på den plats de blivit anvisade.
Faraos armé förföljer Israel
5 När ryktet nådde kungen i Egypten att israeliterna inte tänkte återvända dit efter de tre dagarna utan fortsätta sin vandring, ångrade han och hans män sig. Vad är det vi har gjort genom att låta alla dessa slavar ge sig iväg? frågade de sig.
6 Farao ledde själv förföljandet från sin vagn,
7 och han hade med sig eliten i armén, tillsammans 600 vagnar, och även andra vagnar bemannade med egyptiska officerare.
8 Herren gjorde Faraos sinne hårt, så att han förföljde israeliterna när de frimodigt gav sig iväg.
9 Hela Faraos kavalleri, hästar, vagnar och kavallerister, var med i förföljandet. Egyptierna hann upp Israels folk när det hade slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot framför Baal-Sefon.
10 När folket fick syn på egyptierna och märkte att de närmade sig blev de oerhört rädda och ropade till Herren att han skulle hjälpa dem.
11 De vände sig klagande till Mose: Har du fört oss hit ut att dö i öknen därför att det inte fanns gravar åt oss i Egypten? Varför tvingade du oss att lämna Egypten?
12 Var det inte det vi sa, när vi var slavar, att du skulle låta oss vara i fred? Vi sa ju hela tiden att det var bättre att vara slavar i Egypten än att dö i öknen.
13 Men Mose sa till folket: Ni ska inte vara rädda. Var bara lugna och stanna där ni är, så ska ni få se på vilket underbart sätt Herren ska rädda er i dag. Det är sista gången ni ser de egyptier som förföljer er.
14 Herren ska strida för oss, och vi kommer inte att behöva lyfta ett finger!
Räddade vid Röda havet
15 Då sa Herren till Mose: Sluta nu upp att ropa till mig. Försök i stället att få folket att gå vidare.
16 Använd din stav! Räck ut den över vattnet, så ska havet öppna en väg framför er, och hela Israels folk ska gå över på torr mark!
17 Jag ska förhärda egyptiernas hjärtan, och de ska följa efter er, och de ska få se hur jag förhärligar mig genom att besegra Farao och hela hans armé med hästar och vagnar.
18 Och alla egyptier ska förstå att jag är Herren.
19 Guds ängel, som ledde Israels folk, flyttade nu molnet bakåt,
20 så att det befann sig mellan Israels folk och egyptierna. Hela den natten gav det mörker åt egyptierna men ljus åt Israels folk! Därför kunde inte egyptierna hitta israeliterna!
21 När Mose räckte ut sin hand över havet öppnade Herren en väg genom det med en mur av vatten på båda sidor. En stark östanvind blåste hela den natten och torkade upp havsbottnen,
22 så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark!
23 Egyptierna följde efter dem med alla Faraos hästar, vagnar och kavallerister.
24 Men tidigt på morgonen såg Herren ner på egyptiernas trupper från eld- och molnpelaren och skapade förvirring bland dem.
25 Hjulen på deras vagnar lossnade och föll av, så att vagnarna inte kunde ta sig fram. Låt oss komma härifrån! klagade egyptierna. Herren strider för dem mot oss.
26 Herren sa till Mose: Räck ut din hand igen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna med deras hästar och vagnar.
27 Mose gjorde som Herren hade sagt, och vattnet återvände på morgonen till sitt normala läge. Egyptierna försökte fly, men Herren dränkte dem i havet.
28 Vattnet täckte vägen och hästarna och vagnarna, och av hela Faraos armé, som förföljt israeliterna genom havet, överlevde inte en enda person.
29 Israels folk hade vandrat genom havet på torr mark, och vattnet hade stått som murar på båda sidor om dem.
30 På så sätt räddade Herren Israel från egyptierna den dagen, och Israels folk såg egyptierna ligga döda där på havsstranden.
31 När Israels folk såg det stora under som Herren hade gjort för dem mot egyptierna förstod de vem Gud var, och de ärade Gud och trodde på honom och hans tjänare Mose.
Om tro och förlåtelse
17 Det kommer alltid att hända sådant som gör att folk förlorar tron, varnade Jesus en dag sina lärjungar. Det kan inte vara på annat sätt. Men stackars den människa som gör sig skyldig till det.
2-3 Det skulle vara mycket bättre för henne att bli kastad i havet med en tung sten om halsen, än att möta den dom som väntar dem som förför någon av dessa som tror på mig med ett barns förtroende. Jag varnar er!Om din bror har syndat så tillrättavisa honom och förlåt honom om han sörjer över sin synd.
4 Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och varje gång ångrar sig och ber om förlåtelse, så ska du förlåta honom.
5 En dag sa lärjungarna till Herren: Vi behöver mer tro. Tala om för oss hur vi ska få det.
6 Mer tro, svarade Jesus. Om ni bara hade tro som ett litet senapsfrö, så skulle den vara tillräckligt stor för att rycka upp mullbärsträdet där borta med rötterna och kasta det i havet. Det skulle genast lyda er befallning.
7-9 Föreställ er att någon av er har en tjänare som kommer hem efter att ha plöjt eller efter att ha vallat får. Säger han då till tjänaren: 'Kom och sätt dig här vid bordet. Nu ska jag se till att du får något att äta.' Nej han säger: 'Klä om dig och gör i ordning kvällsmaten åt mig, och ställ den på bordet. Sedan, när jag har ätit, kan du själv äta och dricka.' Kan tjänaren vänta sig ett särskilt tack för det? Sist och slutligen har han ju bara gjort det som tillhör hans arbetsuppgifter.
10 Detsamma gäller er. När ni gjort allt jag befallt er ska ni säga: Vi är bara vanliga tjänare, och vi har bara gjort vad man kan förvänta sig av oss.
Jesus botar tio leprasjuka
11 Medan de fortsatte sin vandring mot Jerusalem kom de till gränsen mellan Galileen och Samarien.
12 I en by stod tio leprasjuka en bit bort
13 och ropade: Herre Jesus, förbarma dig över oss!
14 Han såg på dem och sa: Gå till prästerna och visa att ni är friska! Och medan de gick försvann deras lepra.
15 En av dem kom tillbaka till Jesus och ropade så högt han kunde: Pris ske Gud, jag är botad!
16 Han kastade sig ner framför Jesus med ansiktet mot marken och tackade honom. Mannen var samarier, ett av judarna illa omtyckt folk.
17 Jesus frågade: Botade jag inte tio män? Var är de nio andra?
18 Är det bara den här utlänningen som kommer tillbaka för att tacka Gud?
19 Och Jesus sa till mannen: Stå upp och gå. Din tro har frälst dig.
Jesus undervisar om Guds rike
20 En dag frågade fariseerna Jesus: När kommer Guds rike? Jesus svarade: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man utan vidare kan se det.
21 Och ingen kan säga: Här är det, eller där är det! Nej! Guds rike är redan här, mitt ibland er.
22 Senare förklarade han detta närmare för sina lärjungar. Det ska komma en tid när ni skulle kunna ge allt för att uppleva bara en dag tillsammans med mig, men det kommer inte att ske.
23 Ni kommer att få höra att Människosonen har kommit tillbaka och att han är än här och än där. Men tro det inte och gå inte dit,
24 för när Människosonen kommer tillbaka kommer var och en att veta det. Det kommer att märkas lika tydligt som när blixten lyser upp hela horisonten.
25 Men först måste Människosonen lida svårt och bli förkastad av hela detta folk.
26 När jag återvänder ska människorna vara lika likgiltiga för Gud som de var på Noas tid.
27 De åt och drack och gifte sig. Allt var precis som vanligt till den dag då Noa gick in i arken och den väldiga översvämningen kom och dränkte dem allesammans.
28 Eller som det var på Lots tid. Människorna höll på med sina dagliga affärer. De åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde,
29 ända till den morgon då Lot lämnade Sodom. Då regnade eld och svavel från himlen och dödade dem allesammans.
30 Precis så ska det vara när Människosonen återvänder.
31 De som inte är hemma den dagen får inte vända tillbaka för att packa. De som är ute på åkrarna får inte återvända till staden.
32 Kom ihåg vad som hände med Lots hustru!
33 Den som klamrar sig fast vid sitt liv ska förlora det, och den som vågar ge sitt liv för Gud ska finna det för alltid.
34 Den natten ska två personer sova i samma rum, en ska tas med och den andre lämnas kvar.
35-36 Två kvinnor ska arbeta tillsammans i hushållet, den ena ska tas med, den andra lämnas kvar. Och likadant kommer det att bli med de män som arbetar sida vid sida på åkrarna. Den ene tas med och den andre lämnas kvar.
37 Herre, var kommer det att hända? frågade lärjungarna.Jesus svarade: Där den döda kroppen finns, där samlas gamarna!
Den unge Elihu tillrättavisar de äldre vännerna
32 De tre männen vägrade att vidare svara Job, därför att han fortsatte att hävda att han var oskyldig.
2 Elihu, Barakels son från Bus, av Rams släkt, blev också arg på Job därför att han menade sig ha rätt mot Gud.
3 Men han blev också arg på Jobs tre vänner, som han ansåg hade dömt Job utan vettiga skäl.
4 Elihu hade väntat på sin tur att tala, eftersom han var yngre än de andra.
5 Men när han såg att de inte hade något mer att komma med, reagerade han
6 och började tala:Jag är ung och ni är äldre än jag. Därför tvekade jag och vågade inte säga er vad jag tänkte,
7 för man säger ju att visheten kommer med åren.
8-9 Men det är inte bara ålder och erfarenhet som gör människor visa. Även anden i människan, den Allsmäktiges Ande, gör henne förståndig.
10 Lyssna därför till mig en stund och låt mig få framföra min åsikt.
11-12 Jag har väntat ända till nu och lyssnat mycket noga, men ni har inte på någon enda punkt lyckats övertyga Job om att han är en syndare eller kunnat bevisa att han är det.
13 Det räcker inte att påstå att 'endast Gud kan överbevisa syndaren om hans synd'.
14 Om det hade varit med mig Job diskuterat, hade jag inte svarat som ni!
15 Nu sitter ni där och har inget mer att komma med.
16 Ska då jag behöva fortsätta att vara tyst?
17 Nej, jag ska ge mitt svar jag också.
18 Jag har mycket att säga, och anden inom mig driver mig.
19 Jag är som en vinsäck på bristningsgränsen. Mina ord får mig nästan att sprängas.
20 Jag måste få tala, så låt mig därför ge mina svar.
21-22 Tro inte att jag kommer att vara rädd att såra någon! Inte heller kommer jag att försöka smickra någon. Jag ska vara uppriktig, för i annat fall kan Gud döda mig.
2 Nej, sa jag till mig själv, jag ska inte göra det. Jag ska inte plåga dem med ännu ett smärtsamt besök.
2 För om jag gör er ledsna, vem ska då göra mig glad? Det är ni som ska göra det, och hur skulle ni kunna det om jag gör er sorgsna?
3 Därför skrev jag till er som jag gjorde i mitt sista brev, för att ni skulle kunna reda upp problemen innan jag kommer. När jag sedan äntligen kommer, så behöver jag inte bli ledsen för deras skull som egentligen borde ge mig den största glädjen. Jag var övertygad om att er lycka var så sammankopplad med min, att inte heller ni skulle vara lyckliga, om jag inte kom med glädje.
4 Ni kan inte ana hur svårt det var för mig att skriva det förra brevet! Det krossade nästan mitt hjärta, och jag säger er uppriktigt att jag grät över det. Jag ville inte göra er illa, men jag var tvungen att visa hur mycket jag älskar er och bryr mig om vad som händer med er.
Förlåt den som har felat
5-6 Kom ihåg att den man som jag skrev om, han som orsakade alla svårigheterna, inte har bedrövat mig i samma utsträckning som han har vållat alla er smärta, även om jag upplevt min del i det också. Jag vill inte vara hårdare mot honom än jag behöver vara. Han har blivit tillräckligt straffad genom ert gemensamma avståndstagande.
7 Nu är det dags att förlåta honom och trösta honom, annars blir han kanske så bitter och modlös att han inte kan repa sig.
8 Var nu snälla och visa honom att ni fortfarande älskar honom varmt.
9 Jag skrev till er som jag gjorde, också för att få reda på hur långt ni var villiga att lyda.
10 När ni förlåter någon, så gör jag det också, och vad jag har förlåtit (i den utsträckning det har berört också mig) har jag förlåtit med Kristi auktoritet och för ert eget bästa.
11 Ännu ett skäl att förlåta är att ni därigenom undviker att bli överlistade av Satan, för vi vet vad han är ute efter.
12 När jag kom till staden Troas, gav Herren mig fantastiska möjligheter att predika evangeliet.
13 Men Titus, min käre broder, var inte där för att möta mig, och jag kunde inte känna mig riktigt lugn, för jag undrade var han var och vad som hade hänt honom. Därför tog jag farväl av vännerna och åkte genom hela Makedonien för att försöka hitta honom.
Seger på grund av Kristus
14 Men Gud vare tack som har vunnit seger genom vad Kristus gjorde. Vi får gå med i hans triumftåg och berätta för andra om Herren och sprida det glada budskapet som en välluktande doft.
15 Våra liv har nämligen en ljuvlig och livgivande doft på grund av vår gemenskap med Gud. Det är kristuslivets blomdoft inom oss, som både de kristna och de som inte är kristna runt omkring oss känner.
16 För dem som inte tror tycks detta vara en skrämmande påminnelse om död och dom, men för dem som känner Kristus är vi en livets doft. Men vilka är vuxna en sådan uppgift som denna?
17 Bara de som likt oss själva är helhjärtade människor och som är sända av Gud och inför honom talar i Kristi kraft. Vi är inte som dessa många brödpredikanter, som gör affär av Guds ord och bara predikar för att få sitt levebröd.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®