M’Cheyne Bible Reading Plan
Jakob blir begravd
50 Då böjde Josef sig ner över sin fars ansikte och grät över honom och kysste honom. 2 Josef befallde läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle balsamera hans far. Och läkarna balsamerade Israel. 3 Det tog fyrtio dagar, ty så lång tid tar en balsamering. Och egyptierna begrät honom i sjuttio dagar.
4 När sorgedagarna efter honom var över sade Josef till faraos husfolk: "Om jag har funnit nåd för era ögon, ber jag er säga dessa ord till farao: 5 Min far har tagit ed av mig och sagt: När jag är död, så begrav mig i den grav som jag har grävt åt mig i Kanaans land. Låt mig därför resa och begrava min far och sedan komma tillbaka." 6 Farao svarade: "Res dit och begrav din far enligt den ed som han har tagit av dig." 7 Då reste Josef för att begrava sin far. Och alla faraos tjänare reste med honom, de äldste vid hans hov och alla de äldste i Egyptens land, 8 dessutom allt Josefs husfolk och hans bröder och hans fars husfolk. Bara sina små barn, sina får och sin nötboskap lämnade de kvar i landet Gosen. 9 Både vagnar och ryttare for tillsammans med honom, och det var en mycket stor skara.
10 När de kom till Goren-Haatad på andra sidan Jordan, höll de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han ordnade en sorgehögtid efter sin far i sju dagar. 11 När landets inbyggare, kananeerna, såg sorgehögtiden i Goren-Haatad sade de: "Det är en mycket stor sorgehögtid som egyptierna håller här." Därför kallades platsen Abel-Misrajim. Den ligger på andra sidan Jordan.
12 Jakobs söner gjorde med honom som han hade befallt dem. 13 De förde honom till Kanaans land och begravde honom i grottan vid fältet i Makpela, det markstycke som Abraham hade köpt till gravplats av hetiten Efron mitt emot Mamre.
14 När Josef hade begravt sin far vände han tillbaka till Egypten med sina bröder och alla dem som hade farit med honom för att begrava hans far.
Bröderna ber Josef om förlåtelse
15 När Josefs bröder såg att deras far var död, sade de: "Tänk om Josef börjar hata oss och låter allt det onda vi gjort mot honom komma över oss." 16 Därför sände de detta bud till Josef: "Din far sade till oss före sin död: 17 Så skall ni säga till Josef: Vi ber dig, förlåt dina bröder vad de har brutit och syndat genom att handla så illa mot dig. Så förlåt nu den synd som din fars Guds tjänare har begått." Och Josef grät när han fick deras hälsning. 18 Sedan kom också hans bröder och föll ner för honom och sade: "Vi är dina slavar." 19 Men Josef sade till dem: "Var inte rädda. Håller ni mig för Gud? 20 Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv. 21 Var inte rädda. Jag skall sörja för er och era små barn." Och han tröstade dem och talade vänligt till dem.
Josef dör
22 Josef bodde kvar i Egypten med sin fars husfolk, och han blev etthundratio år. 23 Josef fick se Efraims barn till tredje led. Också åt Makir, Manasses son, föddes barn som Josef fick ta i knäet. 24 Och Josef sade till sina bröder: "Jag dör, men Gud skall se till er och föra er upp från det här landet till det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob." 25 Och Josef tog ed av Israels söner och sade: "När Gud ser till er, för då mina ben härifrån."
26 Josef dog när han var etthundratio år. Och man balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten.
Johannes Döparen
3 Under kejsar Tiberius[a] femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus[b] var landshövding över Judeen, Herodes[c] landsfurste över Galileen, hans bror Filippus[d] över Itureen och Trakonitislandet och Lysanias över Abilene,[e] 2 och när Hannas och Kajfas var överstepräster, då kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. 3 Och han gick omkring i hela trakten vid Jordan och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse, 4 så som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord:
En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren,
gör stigarna raka för honom.[f]
5 Alla dalar skall fyllas och alla berg och höjder sänkas.
Krokiga stigar skall rätas och ojämna vägar jämnas.
6 Och alla människor skall se Guds frälsning.
7 Han sade nu till folkskarorna som kom ut för att döpas av honom: "Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? 8 Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tänk inte: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar. 9 Redan är yxan satt till roten på träden. Så blir varje träd som inte bär god frukt nerhugget och kastat i elden."
10 Folket frågade honom: "Vad skall vi då göra?" 11 Han svarade dem: "Den som har två livklädnader[g] skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har mat skall göra på samma sätt." 12 Det kom också publikaner[h] för att bli döpta, och de frågade honom: "Mästare, vad skall vi göra?" 13 Han svarade dem: "Kräv inte mer än vad som är fastställt." 14 Även soldater frågade honom: "Och vi, vad skall vi göra?" Han svarade dem: "Våldför er inte på någon och pressa inte ut pengar från någon, utan nöj er med er lön!"
15 Folket gick där och väntade, och alla undrade i sina hjärtan om inte Johannes kunde vara Messias. 16 Johannes svarade dem allesammans: "Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värd att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er i den helige Ande och i eld. 17 Han har sin kastskovel i handen för att noga rensa sin tröskplats och samla in vetet i sin loge, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks." 18 Med många andra ord förmanade han folket när han predikade evangeliet för dem. 19 Men landsfursten Herodes blev tillrättavisad av Johannes för sitt förhållande till sin brors hustru Herodias och för allt ont som han hade gjort. 20 Då lade Herodes till allt annat också det att han spärrade in Johannes i fängelse.
Jesu dop
21 När nu allt folket döptes, blev även Jesus döpt. Och medan han bad, öppnades himlen 22 och den helige Ande sänkte sig ner över honom i en duvas skepnad. Och från himlen kom en röst: "Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje."
Jesu släkttavla
23 Jesus var omkring trettio år när han började sin gärning. Han var, menade man, son till Josef, son till Eli, 24 son till Mattat, son till Levi, son till Melki, son till Jannai, son till Josef, 25 son till Mattatias, son till Amos, son till Nahum, son till Esli, son till Naggai, 26 son till Mahat, son till Mattatias, son till Semein, son till Josek, son till Juda, 27 son till Johanan, son till Resa, son till Serubbabel, son till Sealtiel, son till Neri, 28 son till Melki, son till Addi, son till Kosam, son till Elmadam, son till Er, 29 son till Josua, son till Elieser, son till Jorim, son till Mattat, son till Levi, 30 son till Simeon, son till Juda, son till Josef, son till Jonam, son till Eljakim, 31 son till Melea, son till Menna, son till Mattata, son till Natan, son till David, 32 son till Isai, son till Obed, son till Boas, son till Salma, son till Naheson, 33 son till Amminadab, son till Admin, son till Arni, son till Hesrom, son till Peres, son till Juda, 34 son till Jakob, son till Isak, son till Abraham, son till Tera, son till Nahor, 35 son till Serug, son till Regu, son till Peleg, son till Eber, son till Sela, 36 son till Kenan, son till Arpaksad, son till Sem, son till Noa, son till Lemek, 37 son till Metusala, son till Hanok, son till Jered, son till Mahalalel, son till Kenan, 38 son till Enos, son till Set, son till Adam, son till Gud.
Jobs svar på Elifas andra tal
16 Då tog Job till orda och sade:
2 Detta har jag hört många gånger!
Ni är alla bedrövliga tröstare.
3 Är det ingen ände på detta tal i vädret,
vad frestar dig att ta till orda?
4 Också jag kunde tala som ni
om ni vore i mitt ställe.
Jag kunde fläta samman ord mot er
och skaka mitt huvud mot er.
5 Men jag skulle styrka er med mitt tal,
mina läppars tröst skulle ge er lindring.
6 Om jag talar lindras ej min plåga,
och tiger jag, lämnar den mig inte.
7 Men nu har han uttömt all min kraft,
du har ödelagt hela mitt hus.
8 Du har fjättrat mig,
det har blivit mitt vittnesbörd.
Min avtärdhet träder upp och vittnar mot mig.
9 Hans vrede sliter sönder och jagar mig,
sina tänder gnisslar han mot mig.
Min ovän sänder vassa blickar mot mig.
10 De spärrar upp munnen mot mig,
hånfullt slår de mig på kinden,
alla gaddar sig samman mot mig.
11 Gud utlämnar mig åt de ogudaktiga
och kastar mig i de ondas händer.
12 Jag satt i trygghet, då krossade han mig,
han grep mig i nacken och slog mig i bitar,
han gjorde mig till sin måltavla,
13 han skjuter pilar från alla sidor,
genomborrar mina njurar utan förskoning,
min galla häller han ut på marken.
14 Han bryter ner mig med slag på slag,
stormar emot mig som en krigare.
15 Jag bär säcktyg hopfäst över min hud
och har sänkt mitt horn i stoftet.
16 Mitt ansikte är rödflammigt av tårar,
mina ögonlock mörka av dödsskugga,
17 fastän mina händer är fria från våld och min bön är ren.
18 Du jord, täck inte över mitt blod,
låt ingen viloplats finnas för mitt rop.
19 Se, redan nu har jag i himlen mitt vittne,
i höjden min försvarare.
20 Mina vänner bespottar mig,
mitt öga fäller tårar inför Gud.
21 Må han skaffa rätt mellan man och Gud,
mellan ett människobarn och dess nästa.
22 Ty om endast några år skall jag vandra på vägen
utan återvändo.
Job avslutar sitt svar på Elifas andra tal
17 Min ande är bruten, mina dagar slocknar,
graven väntar på mig.
2 Sannerligen, jag är omgiven av smädelser,
mitt öga ser ständigt deras fiendskap.
3 Gå själv i borgen för mig,
vem annars kan ge mig sitt handslag?
4 Du har tillslutit deras hjärtan för insikt,
låt dem därför inte triumfera.
5 Den som förråder vänner mot belöning,
på hans barn skall ögonen tyna bort.
6 Han har gjort mig till ett ordspråk bland folken,
en man som man spottar i ansiktet är jag.
7 Mitt öga är skumt av grämelse,
alla mina lemmar är som en skugga.
8 De rättsinniga häpnar över sådant,
den oskyldige upprörs mot de gudlösa.
9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,
och den som har rena händer blir starkare.
10 Men ni må alla komma igen,
jag finner ändå inte någon vis bland er.
11 Mina dagar är förbi,
mina planer är krossade,
det som var mitt hjärtas begär.
12 Natten vill de göra till dag och när mörkret bryter in säger de:
"Ljuset är nära."
13 Om jag måste vänta mig dödsriket som min boning,
breda ut min bädd i mörkret,
14 säga till förgängelsen:
"Du är min far",
och till maskarna:
"Min mor", "Min syster",
15 var är då mitt hopp?
Vem kan se något hopp för mig?
16 Far det ner till dödsrikets bommar,
sjunker vi tillsammans ner i stoftet?
4 1 Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. 2 Av en förvaltare krävs att han visar sig pålitlig. 3 Mig gör det ingenting att ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Ja, jag vill inte ens döma mig själv. 4 Visserligen har jag inget på mitt samvete, men det betyder inte att jag är frikänd. Det är Herren som dömer mig. 5 Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter, och då skall var och en få sitt beröm av Gud.
6 Bröder, detta har jag för er skull tillämpat på mig och Apollos, för att ni skall lära er den regeln när det gäller oss att inte gå utöver vad Skriften säger och inte skryta över en ledare på den andres bekostnad. 7 Vad skiljer dig från andra? Vad äger du, som du inte har fått? Men om du har fått det, varför skryter du då, som om du inte hade fått det? 8 Ni är redan mätta. Ni har redan blivit rika. Ni har blivit kungar, och det utan oss. Jag skulle önska att ni verkligen hade regerat som kungar, så att vi kunde regera tillsammans med er. 9 Det verkar som om Gud hade ställt oss apostlar sist, som vigda åt döden. Vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor. 10 Vi är dårar för Kristi skull, ni är kloka i Kristus. Vi är svaga, ni är starka. Ni är aktade, vi är föraktade. 11 Ännu i denna stund är vi hungriga och törstiga. Vi går nakna, vi misshandlas och är hemlösa. 12 Vi sliter och arbetar med våra händer. När vi hånas, välsignar vi. När vi förföljs, härdar vi ut. 13 När folk talar illa om oss, talar vi väl om dem. Vi har blivit som världens avskum, som alla människors slödder, och så är det fortfarande.
14 Jag skriver inte detta för att få er att skämmas utan för att tillrättavisa er som mina älskade barn. 15 Om ni än skulle ha tusentals uppfostrare i Kristus, har ni ändå inte många fäder. Det var jag som i Kristus Jesus födde er till liv genom evangeliet. 16 Därför ber jag er: bli mina efterföljare. 17 Timoteus, mitt älskade och trofasta barn i Herren, sänder jag nu till er. Han skall påminna er om vad jag undervisar i Kristus Jesus,[a] det jag överallt lär ut i alla församlingar. 18 Några har blivit självsäkra, eftersom de tror att jag inte skall komma till er. 19 Men jag kommer snart till er, om Herren vill, och då får jag veta hur det ligger till, inte med orden utan med kraften hos dessa uppblåsta människor. 20 Ty Guds rike består inte i ord utan i kraft. 21 Vad vill ni? Skall jag komma till er med riset eller med kärlek och en mild ande?
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln