M’Cheyne Bible Reading Plan
Faraos drömmar
41 Efter två år hände det att farao drömde att han stod vid Nilen. 2 Han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. 3 Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden. De ställde sig bredvid de andra korna på flodstranden, 4 och de fula och magra korna åt upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade farao. 5 Men han somnade igen och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, som växte på samma strå. 6 Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden. 7 Och de sju tunna axen slukade de sju frodiga och fulla axen. Sedan vaknade farao, och se, det var en dröm.
8 På morgonen var han orolig till sinnes och han skickade bud och kallade till sig alla spåmän och alla vise män i Egypten. Farao berättade sina drömmar för dem, men det fanns ingen som kunde uttyda dem för honom. 9 Då sade överhovmästaren till farao: "I dag måste jag påminna om mina synder. 10 När farao en gång var vred på sina tjänare, satte han mig och förste bagaren i förvar i det hus som tillhörde befälhavaren för drabanterna. 11 Då hade vi båda samma natt var sin dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda uttydning. 12 Tillsammans med oss fanns där en ung hebré som var tjänare hos befälhavaren för drabanterna. Vi berättade våra drömmar för honom och han uttydde dem för oss, ja, han uttydde vad var och en av oss hade drömt, 13 och som han uttydde för oss, så blev det. Jag fick tillbaka min tjänst och den andre hängdes."
14 Då skickade farao bud efter Josef. Man skyndade sig att föra ut honom ur fängelset, och han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao. 15 Farao sade till Josef: "Jag har haft en dröm och det finns ingen som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig att när du får veta en dröm så kan du uttyda den." 16 Josef sade till farao: "Inte jag, men Gud kan ge farao ett gynnsamt svar." 17 Då sade farao till Josef: "Jag drömde att jag stod på Nilens strand. 18 Jag såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. 19 Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, klena och mycket fula och magra. I hela Egyptens land har jag aldrig sett så fula kor. 20 Och de magra och fula korna åt upp de sju första, feta korna. 21 Men när de hade svalt dem, kunde man inte märka att de hade ätit upp dem. De var lika fula som förut. Sedan vaknade jag. 22 Men jag drömde igen och såg då sju ax, fullmatade och vackra, växa på samma strå. 23 Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, torra och tunna och svedda av östanvinden. 24 Och de tunna axen slukade de sju vackra axen. Detta har jag talat om för spåmännen, men ingen kunde förklara det för mig."
25 Då sade Josef till farao: "Faraos drömmar har en och samma betydelse. Gud har visat farao vad han tänker göra. 26 De sju vackra korna betyder sju år, och de sju vackra axen betyder också sju år. Drömmarna har samma betydelse. 27 De sju magra och fula korna som steg upp efter dem betyder sju år, liksom de sju tomma axen som var svedda av östanvinden. Sju hungerår skall komma. 28 Det var detta jag menade när jag sade till farao: Vad Gud tänker göra har han låtit farao veta. 29 Sju år skall komma med stort överflöd över hela Egyptens land. 30 Men efter dem skall det komma sju hungerår och man skall glömma allt det tidigare överflödet i Egypten, och hungersnöden skall ödelägga landet. 31 Man skall inte minnas det tidigare överflödet i landet för den hungersnöd som sedan kommer, ty den skall bli mycket svår. 32 Att farao har haft drömmen två gånger betyder att detta är fast bestämt av Gud och att han skall låta det ske snart. 33 Därför bör farao utse en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land. 34 Farao bör också sätta tillsyningsmän över landet och ta upp femtedelen av skörden i Egypten under de sju överflödsåren. 35 Under dessa kommande goda år skall de samla in allt ätbart och lagra och förvara säd under faraos tillsyn i städerna. 36 Och det skall finnas förråd av livsmedel för landet under de sju hungerår som skall komma över Egypten. Så skall landet inte behöva gå under genom hungersnöden."
Josef upphöjs
37 Detta tilltalade farao och alla hans tjänare, 38 och han sade till dem: "Finns det någon som har Guds ande som denne man?" 39 Och farao sade till Josef: "Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du. 40 Du skall förestå mitt hus och allt mitt folk skall rätta sig efter dina befallningar. Bara när det gäller tronen skall jag vara förmer än du." 41 Farao sade vidare till Josef: "Se, jag sätter dig över hela Egyptens land." 42 Och farao tog ringen från sin hand och satte den på Josefs hand, och han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en kedja av guld kring hans hals. 43 Han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen och man ropade "Abrek!"[a] framför honom. Så satte farao honom över hela Egyptens land.
44 Sedan sade farao till Josef: "Jag är farao. Utan din vilja skall ingen i Egyptens land lyfta hand eller fot." 45 Farao gav Josef namnet Safenat-Panéa och gav honom till hustru Asenat, som var dotter till Poti-Fera, prästen i On. Därefter reste Josef omkring i Egyptens land.
46 Josef var trettio år när han stod inför farao, kungen i Egypten. Sedan han lämnat farao reste han omkring i hela Egypten. 47 Under de sju goda åren gav landet skörd i överflöd, 48 och under dessa sju år samlade Josef in allt ätbart och lagrade det i städerna. I varje särskild stad lagrade han den föda som man hämtade från fälten runt omkring. 49 På så sätt samlade Josef så mycket säd som det finns sand i havet. Till sist slutade han att hålla räkning på den, för den kunde inte räknas.
50 Innan hungeråren kom, föddes två söner åt Josef. De föddes åt honom av Asenat, som var dotter till Poti-Fera, prästen i On. 51 Josef gav den förstfödde namnet Manasse,[b] "ty", sade han, "Gud har låtit mig glömma all min olycka och hela min fars hus." 52 Åt den andre gav han namnet Efraim,[c] "ty" sade han, "Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land."
53 Men de sju överflödsåren i Egypten tog slut. 54 Och så började de sju hungeråren som Josef hade förutsagt. Det blev hungersnöd i alla länder, men i Egypten fanns det bröd överallt. 55 Och när hela Egyptens land började hungra och folket ropade till farao efter bröd, sade han till alla egyptierna: "Gå till Josef och gör som han säger!" 56 När hungersnöden hade brett ut sig över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd till egyptierna. Men hungersnöden blev allt svårare i Egypten. 57 Och från hela världen kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden var svår i hela världen.
Jesu intåg i Jerusalem
11 När de närmade sig Jerusalem och var i närheten av Betfage och Betania vid Oljeberget, sände han i väg två av sina lärjungar 2 och sade till dem: "Gå till byn som ligger framför er. Så snart ni kommer in i den, skall ni finna ett åsneföl som är bundet och som ännu ingen har suttit på. Lös det och led hit det. 3 Om någon frågar varför ni gör så, skall ni svara: Herren behöver det. Och ägaren skall genast sända hit det."[a] 4 De gav sig i väg och fann ett åsneföl ute på gatan, bundet vid en port, och de löste det. 5 Några av dem som stod där frågade: "Vad menar ni med att lösa fölet?" 6 Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och man lät dem gå. 7 De ledde åsnefölet till Jesus och lade sina mantlar på det, och han satt upp. 8 Och många bredde ut sina mantlar på vägen. Andra skar av kvistar ute på fälten och strödde på vägen. 9 Och de som gick före och de som följde efter ropade: "Hosianna![b] Välsignad är han som kommer i Herrens namn.[c] 10 Välsignat är vår fader Davids rike som kommer. Hosianna i höjden!" 11 Så kom han in i Jerusalem, in på tempelplatsen. Han såg sig omkring överallt, och eftersom det redan var sent på dagen, gick han ut till Betania med de tolv.
Jesus förbannar fikonträdet
12 När de dagen därefter var på väg från Betania, blev han hungrig. 13 På långt håll såg han ett fikonträd som hade gröna blad, och han gick dit för att se om han skulle finna något på det. Men när han kom fram till trädet, fann han ingenting annat än blad. Var det då inte fikonens tid?[d] 14 Jesus sade till trädet: "Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig." Detta hörde hans lärjungar.
Jesus rensar templet
15 De kom till Jerusalem, och Jesus gick in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde och köpte. Han slog omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, 16 och han tillät inte att man bar på något över tempelplatsen. 17 Han undervisade dem och sade: "Är det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? [e] Men ni har gjort det till ett rövarnäste." 18 När översteprästerna och de skriftlärda hörde detta, försökte de finna ett sätt att röja honom ur vägen. Ty de var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning. 19 Så snart det blev kväll lämnade han staden.
Lär av fikonträdet
20 När de tidigt på morgonen gick förbi fikonträdet, såg de att det hade torkat nerifrån roten. 21 Petrus kom ihåg vad som hade hänt och sade till Jesus: "Rabbi, se, fikonträdet som du förbannade har torkat." 22 Jesus svarade dem: "Tro på Gud! 23 Amen säger jag er: Om någon säger till detta berg: Lyft dig och kasta dig i havet, och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske. 24 Därför säger jag er: Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert. 25 Och när ni står och ber, så förlåt om ni har något emot någon. Då skall också er himmelske Fader förlåta er era överträdelser."[f]
Frågan om Jesu fullmakt
27 De kom in i Jerusalem igen, och när Jesus gick omkring på tempelplatsen, kom översteprästerna och de skriftlärda och de äldste fram till honom 28 och frågade: "Vad har du för fullmakt att göra detta? Och vem har gett dig den fullmakten att göra det?" 29 Jesus svarade dem: "Jag vill fråga er om en sak. Svara mig på den, så skall jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. 30 Johannes dop, var det från himlen eller från människor? Svara mig!" 31 De överlade med varandra: "Säger vi: Från himlen, kommer han att fråga: Varför trodde ni då inte på honom? 32 Säger vi: Från människor..." - Men det vågade de inte för folket, eftersom alla ansåg att Johannes verkligen var en profet. 33 De svarade Jesus: "Vi vet inte." Han sade till dem: "Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta."
Job avslutar sitt svar på Elifas tal
7 Har inte människan ett slitsamt liv på jorden,
är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
2 Hon är lik en slav som flämtar efter skugga,
lik en daglönare som väntar på sin lön.
3 Månader av elände har jag fått till arvedel,
nätter av vedermöda har blivit min lott.
4 Så snart jag lagt mig frågar jag:
"När skall jag stiga upp?
När skall natten ta slut?"
Jag mättas av oro intill morgonen.
5 Min kropp täcks av förruttnelsens maskar
och med en skorpa som av jord,
min hud skrumpnar och faller av.
6 Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole,
de försvinner utan hopp.
7 Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,
att mitt öga inte längre får se det goda.
8 Det öga som ser mig skall ej mer iaktta mig,
om din blick söker mig finns jag inte längre.
9 Som ett moln löses upp och är borta,
så kommer inte heller den tillbaka som farit ner i dödsriket.
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,
hans plats vet inte längre av honom.
11 Därför vill jag inte lägga band på min mun,
jag vill tala i min andes ångest,
jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur,
så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 När jag säger: "Min bädd skall trösta mig,
min viloplats skall lindra mitt bekymmer",
14 då skrämmer du mig med drömmar
och förskräcker mig med syner.
15 Hellre vill jag bli kvävd,
hellre dö än vara knotor.
16 Jag är led vid detta.
Jag skall inte leva för evigt,
låt mig vara, ty mina dagar är en vindfläkt.
17 Vad är då en människa,
att du gör så stor sak av henne,
ger akt på henne så noga,
18 synar henne var morgon,
prövar henne vart ögonblick?
19 När skall du vända din blick ifrån mig,
ge mig tid att svälja min saliv?
20 Har jag syndat,
vad skadar det dig,
du människornas bevakare?
Varför har du gjort mig till din måltavla
och låtit mig bli en börda för mig själv?
21 Varför förlåter du inte min överträdelse
och tar bort min missgärning?
Snart skall jag ligga i stoftet,
du skall söka efter mig, men jag finns inte mer.
En utvald rest ur Israel skall frälsas
11 Jag frågar nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. 2 Gud har inte förskjutit sitt folk, som han tidigare har känt som sitt. Eller vet ni inte, vad Skriften säger där den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel: 3 Herre, dina profeter har de dödat, och dina altaren har de rivit ner. Jag ensam är kvar, och mig vill de döda.[a] 4 Men vad svarar Gud honom? Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen män som inte har böjt knä för Baal.[b] 5 På samma sätt finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd. 6 Men om det var av nåd, så var det inte på grund av gärningar, annars vore nåden inte längre nåd. 7 Vad följer då av detta? Jo, vad Israel strävar efter har det inte uppnått. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förstockade. 8 Det står skrivet: Gud har gett dem en likgiltighetens ande, ögon som inte ser och öron som inte hör, och detta ända till denna dag.[c] 9 Och David säger: Må deras bord bli en snara och ett nät, en fälla och ett straff för dem.[d] 10 Må deras ögon bli förmörkade, så att de inte ser, och böj deras rygg för alltid.
Israels fall till frälsning för hedningarna
11 Jag frågar nu: Inte har de väl snubblat för att de skulle falla? Visst inte. Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund. 12 Och om deras fall har varit till rikedom för världen och deras fåtal varit till rikedom för hedningarna, hur mycket mer skall då inte deras fulla antal[e] vara det?
13 Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt 14 i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem. 15 Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?
De hednakristna varnas för högmod
16 Om förstlingsbrödet är heligt, är degen helig. Och om roten är helig, är grenarna heliga. 17 Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, 18 då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.
19 Nu invänder du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. 20 Du har rätt, för sin otros skull bröts de bort, men du står kvar genom tron. Var inte högmodig utan lev i fruktan. 21 Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig. 22 Se här Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig, om du blir kvar i hans godhet, annars blir också du borthuggen. 23 Men även de andra kommer att bli inympade, om de inte blir kvar i sin otro. Gud har ju makt att ympa in dem igen. 24 Ty om du har blivit borthuggen från det vilda olivträd som du av naturen tillhörde, och mot naturen har inympats på ett äkta olivträd, hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar att ympas in på sitt eget olivträd.
Utkorelsens hemlighet avslöjas
25 Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet, för att ni inte skall ha för höga tankar om er själva: förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. 26 Och det är så hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet: Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.[f] 27 Och detta skall vara mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder.
28 I fråga om evangelium är de fiender för er skull, men i fråga om utkorelsen är de älskade för fädernas skull. 29 Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra. 30 Ni var tidigare olydiga mot Gud, men har nu fått barmhärtighet genom deras olydnad. 31 Så har nu också de varit olydiga för att de skulle få förbarmande genom den barmhärtighet som ni får. 32 Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla.
Lovsång till den Outgrundlige
33 O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!
Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar.
34 Vem har lärt känna Herrens sinne eller vem har varit hans rådgivare?[g]
35 Eller vem har först givit honom något som han måste betala igen?[h]
36 Av honom, genom honom och till honom är allting.
Honom tillhör äran i evigheter, amen.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln