M’Cheyne Bible Reading Plan

Isak välsignar Jakob

27 När Isak hade blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte kunde se, kallade han till sig sin äldste son Esau och sade till honom: "Min son." Han svarade honom: "Här är jag." ² Då sade han: "Jag är gammal och vet inte när jag skall dö. ³ Tag därför dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i markerna och skjut något vilt åt mig. ⁴ Laga sedan till en välsmakande rätt åt mig, en som jag tycker om, och bär in den till mig så att jag får äta och sedan välsigna dig innan jag dör."

⁵ Rebecka hörde vad Isak sade till sin son Esau. När Esau gick ut i markerna för att skjuta något vilt att ta hem, ⁶ sade Rebecka till sin son Jakob: "Lyssna! Jag hörde din far säga till din bror Esau: ⁷ Skaffa något vilt och laga till åt mig en välsmakande rätt, som jag kan äta. Sedan skall jag välsigna dig inför Herren innan jag dör. ⁸ Hör nu på mig, min son, och gör som jag säger. ⁹ Gå till hjorden och hämta två fina killingar, så skall jag laga till en välsmakande rätt av dem åt din far, en som han tycker om. ¹⁰ Den skall du bära in till din far så att han får äta den och sedan välsigna dig innan han dör." ¹¹ Men Jakob sade till sin mor Rebecka: "Min bror Esau är ju hårig, och jag är slät. ¹² Tänk om far rör vid mig. Då blir jag en bedragare i hans ögon och drar förbannelse över mig i stället för välsignelse." ¹³ Men hans mor sade till honom: "Den förbannelsen skall komma över mig, min son. Hör bara vad jag säger och gå och hämta killingarna åt mig."

¹⁴ Han gick då och hämtade dem och förde dem till sin mor, och hon lagade till en välsmakande rätt, en som hans far tyckte om. ¹⁵ Sedan tog Rebecka fram sin äldste son Esaus högtidskläder, som hon hade inne hos sig, och satte dem på sin yngste son Jakob. ¹⁶ Med skinnen från killingarna täckte hon över hans händer och den bara delen av hans hals. ¹⁷ Sedan gav hon sin son Jakob den välsmakande rätten och brödet som hon hade gjort i ordning. ¹⁸ Han gick in till sin far och sade: "Far." Han svarade: "Vad vill du? Vem är du, min son?" ¹⁹ Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av mitt villebråd, så att du kan välsigna mig." ²⁰ Men Isak sade till sin son: "Hur har du kunnat finna det så snart, min son?" Han svarade: " Herren, din Gud, sände det i min väg." ²¹ Då sade Isak till Jakob: "Kom hit, min son, och låt mig få röra vid dig och känna om du är min son Esau eller inte." ²² Jakob gick då fram till sin fader Isak, och han rörde vid honom och sade: "Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus." ²³ Han kände inte igen honom, för händerna var håriga som hans bror Esaus händer. Han tänkte nu välsigna honom, ²⁴ men så frågade han: "Är du verkligen min son Esau?" Han svarade: "Ja." ²⁵ Då sade han: "Bär hit maten, min son, så att jag kan äta av villebrådet och välsigna dig." Jakob bar fram den till honom och han åt. Och han räckte honom vin och han drack. ²⁶ Sedan sade hans fader Isak till honom: "Kom hit och kyss mig, min son." ²⁷ När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder och välsignade honom. Han sade:

Esau ber om Isaks välsignelse

³⁰ När Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från honom, kom hans bror Esau hem från jakten. ³¹ Också han lagade till en välsmakande rätt och bar in den till sin far och sade: "Nu kan far sätta sig upp och äta av sin sons villebråd och sedan välsigna honom." ³² Hans fader Isak frågade honom: "Vem är du?" Han svarade: "Jag är Esau, din förstfödde." ³³ Då blev Isak mycket förskräckt och sade: "Vem var då den jägare som bar in sitt villebråd till mig? Jag åt av allt innan du kom och jag välsignade honom. Välsignad skall han också vara." ³⁴ När Esau hörde vad hans far berättade, ropade han högt och bittert: "Far, välsigna också mig!" ³⁵ Men han svarade: "Din bror kom med svek och tog din välsignelse." ³⁶ Då sade Esau: "Heter han inte Jakob! Och nu har han bedragit mig två gånger! Min förstfödslorätt har han tagit och nu har han också tagit min välsignelse." Och han frågade: "Har du då ingen välsignelse kvar för mig?" ³⁷ Isak sade då till Esau: "Se, jag har satt honom till herre över dig, och alla hans bröder har jag gett till tjänare åt honom, och med säd och vin har jag försett honom. Vad skall jag då göra för dig, min son?" ³⁸ Esau sade till sin far: "Var det den enda välsignelse du hade, far? Välsigna också mig, far!" Och han började storgråta. ³⁹ Då svarade hans fader Isak honom:

Jakob flyr till Haran

⁴¹ Esau fylldes av hat mot Jakob på grund av den välsignelse som hans far hade givit Jakob. Han sade till sig själv: "Snart kommer den tid då vi skall sörja vår far. Då skall jag döda min bror Jakob." ⁴² När man berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade sagt, sände hon bud efter sin yngre son Jakob och sade till honom: "Din bror Esau tänker hämnas på dig och döda dig. ⁴³ Och nu, min son, lyssna på mig! Fly till min bror Laban i Haran ⁴⁴ och stanna hos honom en tid, till dess din brors förbittring har lagt sig. ⁴⁵ När din bror inte längre är förbittrad på dig och han har glömt vad du gjort mot honom, då skall jag sända bud och hämta dig därifrån. Varför skulle jag mista er båda på en och samma dag?"

⁴⁶ Sedan sade Rebecka till Isak: "Jag är trött på livet för de hetitiska kvinnornas skull. Om Jakob tar sig en hustru bland landets kvinnor, en hetitiska som dessa, varför skulle jag då leva?"

Onda anslag mot Jesus

26 När Jesus hade avslutat hela detta tal, sade han till sina lärjungar: ² "Ni vet att det om två dagar är påsk.^[a] Då skall Människosonen bli utlämnad till att korsfästas." ³ Översteprästerna och folkets äldste samlades nu i översteprästen Kajfas palats. ⁴ De planerade att gripa Jesus med list och döda honom. ⁵ Men de sade: "Inte under högtiden så att det uppstår oro bland folket."

En kvinna smörjer Jesus

⁶ När Jesus befann sig i Simon den spetälskes hus i Betania, ⁷ kom en kvinna fram till honom. Hon hade en alabasterflaska med mycket dyrbar olja och hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords. ⁸ När lärjungarna såg det, blev de upprörda och sade: "Varför detta slöseri? ⁹ Det där hade man kunnat sälja för mycket pengar och ge åt de fattiga." ¹⁰ Jesus märkte det och sade till dem: "Varför oroar ni kvinnan? Hon har gjort en god gärning mot mig. ¹¹ De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. ¹² När hon hällde ut denna olja över min kropp, gjorde hon det inför min begravning. ¹³ Amen säger jag er: Överallt i hela världen, där detta evangelium predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."

Judas förråder Jesus

¹⁴ Sedan gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot, till översteprästerna ¹⁵ och sade: "Vad vill ni ge mig om jag utlämnar honom åt er?" Då vägde de upp trettio silvermynt^[b] åt honom. ¹⁶ Och från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus.

Den sista påskalammsmåltiden

¹⁷ Första dagen i det osyrade brödets högtid gick lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Var vill du att vi skall ställa i ordning, så att du kan äta påskalammet?" ¹⁸ Han svarade: "Gå in i staden till den och den och säg till honom: Mästaren säger: Min stund är nära. Hos dig vill jag äta påskalammet med mina lärjungar." ¹⁹ Lärjungarna gjorde som Jesus hade befallt dem och redde till påskalammet.

²⁰ På kvällen låg Jesus till bords med de tolv. ²¹ Medan de åt, sade han: "Amen säger jag er: En av er kommer att förråda mig." ²² Då blev de mycket bedrövade och började fråga honom, den ene efter den andre: "Inte är det väl jag, Herre?" ²³ Han svarade: "Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig. ²⁴ Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född." ²⁵ Judas, han som skulle förråda honom, sade: "Rabbi, inte är det väl jag?" Jesus svarade: "Du har själv sagt det."

Den första nattvarden

²⁶ Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: "Tag och ät. Detta är min kropp." ²⁷ Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: "Drick alla av den. ²⁸ Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. ²⁹ Jag säger er: Från denna stund kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger, förrän på den dag då jag dricker det nytt tillsammans med er i min Faders rike." ³⁰ När de hade sjungit lovsången,^[c] gick de ut till Oljeberget.

Jesus förutsäger Petrus förnekelse

³¹ Då sade Jesus till dem: "Denna natt skall ni alla överge mig. Ty det står skrivet: Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skall skingras. ^{[d] 32} Men när jag har uppstått, skall jag gå före er till Galileen." ³³ Petrus svarade honom: "Även om alla andra överger dig, så skall jag inte göra det." ³⁴ Jesus sade till honom: "Amen säger jag dig: Denna natt, innan tuppen gal, skall du tre gånger förneka mig." ³⁵ Petrus svarade honom: "Om jag än måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig." Så sade också alla de andra lärjungarna.

Jesus i Getsemane

³⁶ Sedan gick Jesus med dem till en plats som heter Getsemane, och han sade till lärjungarna: "Sitt här, medan jag går dit bort och ber." ³⁷ Han tog med sig Petrus och Sebedeus båda söner. Ängslan och ångest kom över honom, ³⁸ och han sade till dem: "Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna kvar här och vaka med mig." ³⁹ Och han gick lite längre bort, föll ner på ansiktet och bad: "Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill."

⁴⁰ När han kom tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, sade han till Petrus: "Kunde ni då inte vaka en kort stund med mig? ⁴¹ Håll er vakna och be, så att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt." ⁴² Sedan gick han bort för andra gången och bad: "Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja." ⁴³ Han kom tillbaka och fann ännu en gång att de sov, så tunga av sömn var deras ögon. ⁴⁴ Då lämnade han dem och gick åter bort och bad för tredje gången med samma ord. ⁴⁵ Sedan gick han till lärjungarna och sade till dem: "Ni sover nu och vilar er. Se, stunden har kommit, då Människosonen skall överlämnas i syndares händer. ⁴⁶ Stig upp, låt oss gå. Se, han som förråder mig är nu här."

Jesus fängslas

⁴⁷ Medan han talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en folkhop med svärd och påkar, utskickad av översteprästerna och folkets äldste. ⁴⁸ Förrädaren hade gett dem ett tecken och sagt: "Den som jag kysser, han är det, grip honom." ⁴⁹ Och han gick genast fram till Jesus och sade: "Var hälsad, rabbi", och kysste honom. ⁵⁰ Jesus sade till honom: "Min vän, varför är du här?" Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom. ⁵¹ En av dem som var med Jesus förde handen till sitt svärd, drog det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom örat. ⁵² Då sade Jesus till honom: "Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd. ⁵³ Eller menar du att jag inte kan be min Fader att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner^[e] änglar? ⁵⁴ Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas, som säger att detta måste ske?" ⁵⁵ I samma stund sade Jesus till folkhopen: "Som mot en förbrytare har ni gått ut med svärd och påkar för att gripa mig. Var dag har jag suttit i templet och undervisat utan att ni grep mig. ⁵⁶ Men allt detta har skett för att profeternas skrifter skulle uppfyllas." Då övergav alla lärjungarna honom och flydde.

Jesus inför Stora rådet

⁵⁷ De som hade gripit Jesus, förde honom till översteprästen Kajfas, där de skriftlärda och de äldste hade samlats. ⁵⁸ Petrus följde Jesus på avstånd fram till översteprästens gård. Där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att se hur det skulle sluta. ⁵⁹ Översteprästerna och hela Stora rådet sökte nu skaffa fram något falskt vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden. ⁶⁰ Men de fann inget, trots att många falska vittnen trädde fram. Till sist kom det fram två män ⁶¹ som sade: "Han har sagt att han kan bryta ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar." ⁶² Då reste sig översteprästen och frågade honom: "Svarar du inget på det som dessa vittnar mot dig?" ⁶³ Men Jesus teg. Då sade översteprästen till honom: "Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son." ⁶⁴ Jesus sade till honom: "Du själv sade det. Men jag säger er: Härefter skall ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln." ⁶⁵ Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: "Han har hädat. Behöver vi några fler vittnen? Se, ni har nu hört hädelsen. ⁶⁶ Vad anser ni?" De svarade: "Han är skyldig till döden." ⁶⁷ Och de spottade honom i ansiktet och slog honom med knytnävarna. Andra gav honom piskrapp ⁶⁸ och ropade: "Profetera för oss, Messias! Vem var det som slog dig?"

Petrus förnekar Jesus

⁶⁹ Petrus satt ute på gården. En tjänsteflicka kom då fram till honom och sade: "Du var också tillsammans med Jesus från Galileen." ⁷⁰ Men han nekade inför alla och sade: "Jag vet inte vad du menar." ⁷¹ När han sedan gick ut i porten, fick en annan tjänsteflicka se honom, och hon sade till dem som var där: "Den där mannen var tillsammans med Jesus från Nasaret." ⁷² Han nekade igen och svor på det: "Jag känner inte den mannen." ⁷³ Strax därefter kom de som stod där fram till Petrus och sade: "Visst är du också en av dem. Ditt uttal avslöjar dig." ⁷⁴ Då började han förbanna och svära: "Jag känner inte den mannen." Och strax gol tuppen. ⁷⁵ Då kom Petrus ihåg det ord som Jesus hade sagt: "Innan tuppen gal, skall du tre gånger förneka mig." Och han gick ut och grät bittert.

Hamans planer att förgöra judarna

3 En tid därefter upphöjde kung Ahasveros agagiten Haman, Hammedatas son, till hög värdighet och gav honom främsta platsen bland alla de furstar som var hos honom. ² Alla kungens tjänare som var i kungens port böjde knä och föll ner för Haman, ty så hade kungen befallt. Men Mordokaj böjde inte knä och föll inte ner för honom. ³ Då sade kungens tjänare, som var i kungens port, till Mordokaj: "Varför lyder du inte kungens befallning?" ⁴ När de dag efter dag hade sagt så till honom utan att han lyssnade till dem, talade de om det för Haman för att se om Mordokajs förklaring skulle godtas. Han hade nämligen sagt dem att han var jude. ⁵ När Haman såg att Mordokaj inte böjde knä eller föll ner för honom, blev han ursinnig. ⁶ Men det tycktes vara alldeles för litet för honom att döda bara Mordokaj. Man hade berättat för honom vilket folk Mordokaj tillhörde, och Haman sökte därför efter tillfälle att utrota alla judar i Ahasveros hela rike, eftersom de var Mordokajs landsmän.

⁷ I första månaden, månaden Nisan, i Ahasveros tolfte regeringsår, kastades pur, det vill säga lott, inför Haman om varje dag från första månaden till tolfte månaden, månaden Adar. ⁸ Haman sade till kung Ahasveros: "Det finns ett folk som bor kringspritt och skingrat bland de andra folken i ditt rikes alla provinser. Deras lagar är olika alla andra folks lagar, och de håller inte konungens lagar. Därför är det inte konungen värdigt att låta dem vara. ⁹ Om konungen så finner för gott, bör därför en skrivelse utfärdas att de skall förgöras. Då skall jag åt tjänstemännen väga upp tiotusen talenter silver att läggas i konungens skattkamrar." ¹⁰ Kungen tog då signetringen av sin hand och gav den till agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas fiende. ¹¹ Därefter sade kungen till Haman: "Må silvret vara ditt, liksom också folket, och du kan göra vad du vill med det."

¹² På trettonde dagen i första månaden^[a] blev kungens skrivare tillkallade, och en skrivelse, helt enligt Hamans befallning, utfärdades till kungens satraper och till ståthållarna över varje provins och till furstarna över varje folk, till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk. Skrivelsen utfärdades i kung Ahasveros namn och förseglades med kungens sigill. ¹³ Sedan sändes brev med ilbud ut till alla kungens provinser, att man skulle utrota, döda och förgöra alla judar, unga och gamla, barn och kvinnor, alla på en enda dag, nämligen den trettonde dagen i tolfte månaden, månaden Adar,^[b] och att deras ägodelar skulle tas som byte. ¹⁴ En avskrift av skrivelsen skulle kungöras som förordning i varje provins, så att alla folk skulle vara beredda den dagen.

¹⁵ På kungens befallning drog ilbuden snabbt ut, så snart förordningen hade utfärdats i Susans borg. Kungen och Haman satte sig ner för att dricka, men i staden Susan rådde bestörtning.

Paulus försvarstal inför kung Agrippa

26 Agrippa sade till Paulus: "Du har min tillåtelse att tala för din sak." Då räckte Paulus ut handen och började tala till sitt försvar: ² "Konung Agrippa, jag är tacksam över att det är inför dig som jag i dag får försvara mig mot allt som judarna anklagar mig för, ³ i synnerhet som du så väl känner till judarnas alla seder och tvistefrågor. Därför ber jag dig att lyssna på mig med tålamod. ⁴ Hur jag levt mitt liv från början, från det att jag var ung, bland mitt folk och i Jerusalem, det vet alla judar. ⁵ De känner mig sedan lång tid, och om de vill kan de vittna om att jag levt som farisé, enligt den strängaste riktningen i vår gudsdyrkan. ⁶ Och nu står jag anklagad för att ha satt mitt hopp till det löfte^[a] som Gud gav våra fäder. ⁷ Det är detta löfte som de tolv stammarna i vårt folk hoppas få se uppfyllt, medan de ständigt tjänar Gud natt och dag. För det hoppets skull, konung Agrippa, anklagas jag av judarna. ⁸ Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?

⁹ Själv menade jag att det var min plikt att på allt sätt bekämpa Jesu, nasaréns, namn, ¹⁰ och det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga spärrade jag in i fängelse, sedan jag fått fullmakt till det från översteprästerna. Och när man ville avrätta dem, röstade jag för det. ¹¹ Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer. ¹² När jag i ett sådant ärende var på väg till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, ¹³ fick jag under resan, konung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus från himlen, klarare än solen, stråla omkring mig och mina följeslagare. ¹⁴ Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det är hårt och smärtsamt för dig att sparka mot udden.^{[b] 15} Jag sade: Vem är du, Herre? Och Herren svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer. ¹⁶ Men stig upp och stå på fötterna! Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig, ¹⁷ när jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem sänder jag dig, ¹⁸ för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus, från Satans makt till Gud. Så skall ni genom tron på mig få syndernas förlåtelse och arvslott bland dem som är helgade.

¹⁹ Därför, konung Agrippa, blev jag inte olydig mot den himmelska synen, ²⁰ utan jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen. ²¹ Därför grep judarna mig i templet och försökte döda mig. ²² Men med Guds hjälp står jag ännu i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger ingenting annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske: ²³ att Messias skulle lida och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna."

²⁴ Då han talade detta till sitt försvar, ropade Festus: "Du är från vettet, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen!" ²⁵ Paulus svarade: "Jag är inte galen, högt ärade Festus. Vad jag säger är sant och förnuftigt. ²⁶ Konungen känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och fritt till honom. Jag kan inte tro att något av detta är obekant för honom. Det har ju inte hänt i någon avkrok. ²⁷ Tror du på profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror." ²⁸ Agrippa svarade Paulus: "Du går fort fram i ditt försök att övertala mig och göra mig till kristen." ²⁹ Paulus svarade: "Fort eller långsamt, inför Gud skulle jag önska att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blev sådana som jag, bortsett från de här bojorna."

³⁰ Kungen reste sig nu tillsammans med landshövdingen och Bernice och de andra som satt där, ³¹ och när de hade dragit sig tillbaka sade de till varandra: "Den mannen har inte gjort något som förtjänar död eller fängelse." ³² Och Agrippa sade till Festus: "Han hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren."