M’Cheyne Bible Reading Plan

Elia på berget Horeb

19 Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort och att han hade dödat alla profeterna med svärd. ² Då sände Isebel bud till Elia och lät säga: "Må gudarna straffa mig både nu och senare, om jag inte i morgon vid denna tid låter det gå med dig som det gick med profeterna." ³ När han fick höra detta steg han upp och flydde för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba, som hör till Juda, och där lämnade han kvar sin tjänare. ⁴ Själv gick han en dagsresa ut i öknen. Där satte han sig under en ginstbuske. Han önskade sig döden och sade: "Nu är det nog, Herre. Tag mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder."

⁵ Elia lade sig ner under ginstbusken och somnade. Men en ängel rörde vid honom och sade till honom: "Stig upp och ät!" ⁶ Han såg upp, och se, vid hans huvud fanns ett bröd, som var bakat på glödande stenar, och en kruka med vatten. Han åt och drack och lade sig ner igen. ⁷ Men Herrens ängel rörde på nytt vid honom, för andra gången, och sade: "Stig upp och ät, ty annars blir vägen för lång för dig." ⁸ Då steg han upp och åt och drack och gick sedan, styrkt av maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg Horeb. ⁹ Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten. Då kom Herrens ord till honom. Han sade till honom: "Vad gör du här, Elia?" ¹⁰ Han svarade: "Jag har verkligen nitälskat för Herren, härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv. ¹¹ Herren sade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren." Och se, Herren gick fram där, och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men Herren var inte i jordbävningen. ¹² Efter jordbävningen kom en eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning.

¹³ Så snart Elia hörde detta, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Och se, då kom en röst till honom som sade: "Vad gör du här, Elia?" ¹⁴ Han svarade: "Jag har verkligen nitälskat för Herren, härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv."

¹⁵ Herren sade till honom: "Gå tillbaka igen och tag vägen till Damaskus öken och gå in och smörj Hasael till kung över Aram. ¹⁶ Jehu, Nimsis son, skall du smörja till kung över Israel. Elisa, Safats son, från Abel-Mehola skall du smörja till profet i ditt ställe. ¹⁷ Och det skall bli så att den som kommer undan Hasaels svärd, honom skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honom skall Elisa döda. ¹⁸ Jag har lämnat kvar i Israel sjutusen män som inte har böjt knä för Baal och som inte har givit honom hyllningskyss."

Elisas kallelse

¹⁹ När Elia sedan gick därifrån, fann han Elisa, Safats son, som höll på att plöja. Tolv par oxar gick framför honom, och själv körde han det tolfte paret. Elia gick fram till honom och kastade sin mantel över honom. ²⁰ Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: "Låt mig först få kyssa min far och min mor, så skall jag sedan följa dig." Han sade till honom: "Gå tillbaka igen. Du vet ju vad jag har gjort med dig." ²¹ Då lämnade Elisa honom och gick tillbaka och tog sina båda oxar och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött. Detta gav han åt folket, och de åt. Därefter stod han upp och följde Elia och blev hans tjänare.

Apostelns tjänst i Tessalonika

2 Ni vet själva, bröder, att vår insats hos er inte var förgäves. ² Tidigare hade vi, som ni vet, plågats och misshandlats i Filippi,^[a] men vår Gud gav oss mod att predika evangeliet för er trots hård kamp. ³ Bakom vår predikan ligger inte villfarelse, orena motiv eller onda avsikter. ⁴ Eftersom Gud har ansett oss värdiga att anförtros evangeliet talar vi som vi gör, inte för att vara människor till lags utan för att behaga Gud, som prövar våra hjärtan. ⁵ Vi har aldrig farit med smicker, det vet ni, eller under någon förevändning roffat åt oss något - Gud är vårt vittne. ⁶ Vi har inte heller strävat efter att bli ärade av människor, vare sig av er eller av andra, ⁷ även om vi som Kristi apostlar kunde ha kommit med anspråk. I stället uppträdde vi kärleksfullt^[b] ibland er. Som när en mor^[c] sköter om sina egna barn, ⁸ ville vi i innerlig kärlek ge er inte bara Guds evangelium utan också oss själva, eftersom ni hade blivit så kära för oss. ⁹ Bröder, ni kommer ju ihåg hur vi arbetade och slet. Natt och dag arbetade vi utan att ligga någon av er till last, när vi predikade Guds evangelium för er. ¹⁰ Ni är vittnen, ja, Gud själv är vittne till hur heligt, rätt och oförvitligt vi uppträdde bland er som tror. ¹¹ Ni vet också hur vi förmanade och uppmuntrade var och en av er som en far sina barn, ¹² och vädjade till er att leva ett liv värdigt Gud, han som har kallat er till sitt rike och sin härlighet.

¹³ Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är, ett ord som är verksamt i er som tror. ¹⁴ Ni bröder har ju blivit efterföljare till Guds församlingar i Judeen, de som är i Kristus Jesus. Ni har fått utstå samma lidanden av era landsmän som de av judarna, ¹⁵ de som dödade både Herren Jesus och profeterna och som nu har drivit bort oss. De behagar inte Gud och är fiender till alla människor, ¹⁶ eftersom de hindrar oss att predika för hedningarna, så att dessa blir frälsta. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men vredesdomen skall komma över dem till slut.

Aposteln längtar efter att besöka tessalonikerna

¹⁷ Bröder, då vi nu för en kort tid har varit skilda från er, till det yttre, inte till hjärtat, har vi längtat mycket efter er och blivit ännu ivrigare att få träffa er personligen. ¹⁸ Vi har verkligen önskat komma till er - jag, Paulus, både en och två gånger - men Satan har hindrat oss. ¹⁹ Vem är vårt hopp, vår glädje, vår ärekrona inför vår Herre Jesus när han kommer, vem om inte ni? ²⁰ Ja, ni är vår ära och vår glädje.

Daniels fångenskap och uppfostran i Babel

1 I Juda kung Jojakims tredje regeringsår kom Nebukadnessar,^[a] kungen i Babel, mot Jerusalem och belägrade det.

² Och Herren gav Jojakim, kungen i Juda, i hans hand liksom en del av kärlen i Guds tempel, och Nebukadnessar förde in dem i sin guds hus i Sinears land. Kärlen förde han in i sin guds skattkammare.

³ Kungen befallde sin förste hovmarskalk Aspenas att han av Israels barn skulle låta hämta unga män av kunglig släkt eller av förnäm börd, ⁴ sådana som inte hade något kroppsligt lyte utan var vackra att se på. De skulle kunna tillägna sig all slags lärdom, vara kloka, ha lätt för att lära och vara dugliga att tjäna i kungens palats. De skulle få undervisning i kaldeernas språk och litteratur. ⁵ Kungen bestämde åt dem en viss tilldelning för var dag av sin egen mat och av det vin han själv drack. Han befallde att man skulle lära upp dem i tre år för att de därefter skulle tjänstgöra hos kungen.

⁶ Bland dessa var Daniel, Hananja, Misael och Asarja av Juda stam. ⁷ Men förste hovmarskalken gav dem andra namn. Daniel kallade han Beltesassar, Hananja Sadrak, Misael Mesak och Asarja Abed-Nego.

⁸ Men för Daniel var det angeläget att inte orena sig med kungens mat eller med vinet som han drack, och han bad förste hovmarskalken att han inte skulle tvingas orena sig. ⁹ Gud lät Daniel finna nåd och barmhärtighet inför förste hovmarskalken. ¹⁰ Men denne sade till Daniel: "Jag fruktar att min herre konungen, som har bestämt vad ni skall äta och dricka, skall finna att ni är magrare än de unga män som är jämnåriga med er. Ni kommer då att dra skuld över mig inför konungen." ¹¹ Då sade Daniel till hovmästaren, som förste hovmarskalken satt över Daniel, Hananja, Misael och Asarja: ¹² "Gör ett försök med dina tjänare i tio dagar och låt oss få äta grönsaker och dricka vatten. ¹³ Jämför oss sedan med de unga män som har ätit av konungens mat och gör med dina tjänare efter vad du då ser."

¹⁴ Han lyssnade till deras begäran och gjorde ett försök med dem i tio dagar. ¹⁵ Efter de tio dagarna visade de sig vara vackrare att se på och mer välnärda än alla de unga män som hade ätit av kungens mat. ¹⁶ Hovmästaren lät dem då också i fortsättningen slippa den mat som hade varit bestämd för dem och det vin de skulle ha druckit, och han gav dem grönsaker i stället.

¹⁷ Åt dessa fyra unga män gav Gud kunskap och insikt i all slags skrift och vishet, och Daniel förstod alla slags syner och drömmar. ¹⁸ När tiden var inne då kungen bestämt att de skulle föras fram inför honom, fördes de av förste hovmarskalken inför Nebukadnessar. ¹⁹ Kungen talade med dem, och det fanns ingen av dem som kunde jämföras med Daniel, Hananja, Misael och Asarja. De fick då tjänstgöra hos kungen. ²⁰ Han fann att de i alla frågor som krävde vishet och förstånd var tio gånger klokare än någon annan av de spåmän och besvärjare som fanns i hela hans rike. ²¹ Och Daniel blev kvar där ända till kung Koresh första regeringsår.

Psalm 105

Herrens gärningar mot sitt folk