M’Cheyne Bible Reading Plan
Natans strafftal och Davids ånger
12 Herren sände Natan till David. Han kom till David och sade till honom: "Två män bodde i samma stad. Den ene var rik och den andre fattig. 2 Den rike hade får och boskap i mycket stor mängd. 3 Men den fattige hade ingenting alls utom ett enda litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det och det växte upp hos honom och hans barn. Det åt av hans brödstycke och drack ur hans bägare och låg i hans famn och var som en dotter för honom. 4 Så kom en vägfarande till den rike mannen. Då nändes han inte ta av sina egna får och sin egen boskap för att reda till åt den resande som hade kommit till honom, utan han tog den fattiges lamm och tillredde det åt mannen som hade kommit till honom."
5 Då blev David alldeles rasande på den mannen och han sade till Natan: "Så sant Herren lever: Den man som har gjort detta förtjänar döden! 6 Lammet skall han ersätta fyradubbelt, för att han gjorde detta och var så obarmhärtig." 7 Natan sade då till David: "Du är den mannen! Så säger Herren, Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand. 8 Jag har gett dig din herres hus och lagt din herres hustrur i din famn. Jag har gett dig Israels och Juda hus. Och om detta hade varit för litet skulle jag ha gett dig ännu mer. 9 Varför har du då föraktat Herrens ord och gjort det som är ont i hans ögon? Hetiten Uria har du dödat med svärd, och hans hustru har du tagit till hustru åt dig. Du har dödat honom med ammoniternas svärd. 10 Så skall nu aldrig svärdet vika från ditt hus, eftersom du har föraktat mig och tagit hetiten Urias hustru till hustru åt dig. 11 Så säger Herren: Jag skall sända olyckor över dig från ditt eget hus, och jag skall ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han skall ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen. 12 Du har gjort sådant i hemlighet, men jag skall låta det ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen."
13 Då sade David till Natan: "Jag har syndat mot Herren." Natan sade till David: "Så har också Herren förlåtit dig din synd. Du skall inte dö. 14 Men eftersom du genom denna handling har kommit Herrens fiender att förakta honom, måste den son som just har fötts åt dig dö."
Davids son dör
15 Så gick Natan hem igen. Och Herren lät barnet, som Urias hustru hade fött åt David, drabbas av en svår sjukdom. 16 David bad till Gud för pojken och fastade. När han kom hem låg han hela natten på marken. 17 Då kom de äldste i hans hus upp till honom för att få honom att resa sig från marken. Men han ville inte, och inte heller åt han något med dem.
18 På sjunde dagen dog barnet. Davids tjänare var rädda för att tala om för honom att barnet hade dött. De tänkte: "När vi talade till honom medan barnet levde, ville han inte lyssna till oss. Hur kan vi då säga honom att barnet har dött? Han kan göra något förfärligt." 19 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod han att barnet hade dött. David frågade då sina tjänare: "Har barnet dött?" De svarade: "Ja."
20 Då steg David upp från marken, tvättade sig, smorde sig, bytte om kläder och gick in i Herrens hus och tillbad. När han kom hem igen bad han att man skulle sätta fram mat åt honom, och han åt. 21 Då sade hans tjänare till honom: "Varför gör du så här? Medan barnet levde, fastade du och grät, men så snart barnet har dött, stiger du upp och äter." 22 Han svarade: "Så länge barnet levde, fastade och grät jag, för jag tänkte: Vem vet, kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva. 23 Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig."
Salomos födelse
24 David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg med henne. Hon födde en son och han gav honom namnet Salomo. Herren älskade honom 25 och sände ett budskap med profeten Natan. Och han kallade honom Jedidja,[a] för Herrens skull.
David erövrar Rabba
26 Joab angrep Rabba i ammoniternas land och intog kungastaden. 27 Sedan sände han bud till David och lät säga: "Jag har angripit Rabba och har också intagit Vattenstaden. 28 Samla nu den övriga hären och belägra staden och inta den, annars blir det jag som intar staden och den blir uppkallad efter mig."
29 Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba och angrep och intog det. 30 Han tog kronan från huvudet på deras kung. Den vägde en talent guld och var prydd med ädla stenar, och man satte den på Davids huvud. Och det byte han förde ut ur staden var mycket stort. 31 Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor eller att arbeta vid tegelugnarna. Så gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem.
5 1 Vi vet att om vårt jordiska tält[a] rivs ner, så har vi en byggnad från Gud, en boning som inte är gjord med händer, en evig boning i himlen. 2 Så länge vi bor i detta tält, suckar vi därför och längtar att få ikläda oss vår himmelska boning, 3 ty när vi är klädda i den skall vi inte stå där nakna. 4 Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill inte bli avklädda utan överklädda, för att det som är dödligt skall bli uppslukat av livet. 5 Och den som har berett oss för detta är Gud, som har gett oss Anden som en handpenning.
6 Vi är därför alltid vid gott mod, fastän vi vet att vi är borta från Herren så länge vi är hemma i kroppen. 7 Ty vi lever här i tro, utan att se. 8 Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre vilja flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren. 9 Därför sätter vi en ära i att vara honom till behag, vare sig vi är hemma eller borta. 10 Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.
Försoningens tjänst
11 Då vi alltså vet vad det är att frukta Herren, försöker vi vinna människor, men för Gud är det uppenbart hurdana vi är, och jag hoppas att det också är uppenbart för era samveten. 12 Inte så att vi på nytt vill rekommendera oss själva inför er, men ni får tillfälle att berömma er av oss, så att ni har något att svara dem som berömmer sig av yttre ting och inte av det som finns i hjärtat. 13 Har vi varit borta från våra sinnen, var det för Gud. Är vi vid sans och besinning, så är det för er. 14 Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. 15 Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. 16 Därför känner vi inte längre någon på ett ytligt sätt.[b] Även om vi lärt känna Kristus på ett ytligt sätt, känner vi honom inte längre så. 17 Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. 18 Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. 19 Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. 20 Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. 21 Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.[c]
Klagosång över Israels kungahus
19 Stäm upp en klagosång över Israels furstar 2 och säg:
Vilken lejoninna var inte din mor!
Hon låg bland lejon,
hon födde upp sina ungar bland unga lejon.
3 En av sina ungar födde hon upp
till ett kraftigt lejon.
Han lärde sig ta rov,
han åt människor.
4 Men hednafolken fick höra om honom,
och han blev fångad i deras grop.
Med krok i nosen
förde de honom till Egyptens land.
5 När lejoninnan såg
att hon fick vänta förgäves,
att hennes hopp blev om intet,
tog hon en annan av sina ungar
och gjorde honom till ett kraftigt lejon.
6 Han gick omkring bland lejonen,
ja, han blev ett kraftigt lejon.
Han lärde sig ta rov
och att äta människor.
7 Han kränkte deras änkor
och ödelade deras städer.
Landet och allt som fanns där greps av förfäran
vid ljudet av hans rytande.
8 Då satte sig folken upp mot honom
från länderna runt omkring.
De bredde ut sitt nät över honom,
och han blev fångad i deras grop.
9 Sedan satte de honom i en bur, med krok i nosen,
och förde honom till kungen i Babel
och satte honom i säkert förvar,
för att hans röst inte mer skulle höras
bort till Israels berg.
10 Din mor är som en vinstock i ditt blod,[a]
planterad vid vatten,
fruktbar och rik på skott
ty där fanns mycket vatten.
11 Den fick starka grenar,
användbara till härskarspiror,
och stammen växte hög,
omgiven av lövverk,
så att den syntes genom sin ståtliga växt
och sin rikedom på rankor.
12 Men den blev uppryckt i vrede
och kastad till marken,
östanvinden förtorkade dess frukt.
De starka grenarna bröts av och vissnade,
och elden förtärde dem.
13 Nu är den planterad i öknen,
i ett torrt och törstande land.
14 Eld har gått ut från en av de yppersta grenarna
och har förtärt frukten.
Ingen stark gren finns kvar,
ingen härskarspira!"
En klagosång är detta, och den skall brukas som klagosång.
Psalm 64
Bön om beskydd mot onda anslag
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Gud, hör min röst när jag klagar,
bevara mitt liv, ty fienden förskräcker mig.
3 Göm mig för de ondas hemliga planer,
för ogärningsmännens larmande hop.
4 Ty de gör sina tungor skarpa som svärd,
bittra ord lägger de an som pilar
5 för att i hemlighet skjuta på den oskyldige.
Plötsligt skjuter de på honom utan att frukta.
6 De uppmuntrar varandra i sitt onda uppsåt,
de talar om hur de skall lägga ut snaror.
De säger: "Vem skulle se oss?"
7 De smider sina onda planer och säger:
"Nu är vi färdiga med det vi tänkt ut!"
Ja, människans hjärta och inre är outgrundligt.
8 Då skjuter Gud en pil mot dem,
plötsligt blir de sårade.
9 De bringas på fall av sina egna tungor,
alla som ser dem skakar på huvudet.
10 Människorna grips av skräck,
de förkunnar vad Gud har gjort,
de inser att det är hans verk.
11 Den rättfärdige gläder sig i Herren
och tar sin tillflykt till honom.
Alla rättsinniga prisar sig lyckliga.
Psalm 65
Guds godhets rikedom
1 För sångmästaren, en psalm av David, en sång.
2 Gud, dig lovar man i stillhet i Sion,
till dig får man infria löften.
3 Du som hör bön,
till dig kommer alla människor.
4 Syndiga gärningar är mig övermäktiga,
du är den som sonar våra överträdelser.
5 Salig är den som du utväljer
och låter komma dig nära,
han får bo i dina gårdar.
Låt oss bli mättade av det goda i ditt hus,
det heliga i ditt tempel.
6 Du bönhör oss i rättfärdighet
med gärningar som väcker förundran,
du, vår frälsnings Gud,
som är en tillflykt för alla jordens ändar
och för havet i fjärran.
7 Du gör bergen fasta genom din kraft,
du är rustad med makt.
8 Du stillar havens brus,
deras böljors brus och folkens larm.
9 De som bor vid jordens ändar
häpnar för dina tecken,
österland och västerland uppfyller du med jubel.
10 Du tar dig an jorden och vattnar den,
du gör den mycket rik.
Guds källa har vatten till fyllest.
Du skaffar säd åt människorna,
när du så bereder jorden.
11 Dess fåror vattnar du
och jämnar det som är upplöjt.
Med regnskurar mjukar du upp jorden
och välsignar det som växer på den.
12 Du kröner året med ditt goda,
dina fotspår dryper av fetma.
13 Betesmarkerna i öknen dryper,
höjderna klär sig i glädje.
14 Ängarna är fulla av hjordar,
dalarna är täckta med säd.
Man höjer jubelrop och sjunger.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln