M’Cheyne Bible Reading Plan

Rut och Boas på tröskplatsen

3 Ruts svärmor Noomi sade till henne: "Min dotter, jag vill försöka skaffa dig trygghet, så att det går bra för dig. ² Det är så att Boas, vars tjänstekvinnor du har varit tillsammans med, är vår släkting. Och just i natt kastar han korn på sin tröskplats. ³ Tvätta dig, smörj dig och kläd dig fin och gå ner till tröskplatsen. Men ge dig inte till känna för honom innan han har ätit och druckit. ⁴ När han lägger sig, se då efter var han lägger sig. Gå dit och lyft upp manteln vid hans fötter och lägg dig där. Han kommer sedan själv att säga dig vad du bör göra." ⁵ Hon svarade henne: "Allt vad du säger vill jag göra."

⁶ Rut gick ner till tröskplatsen och gjorde precis som hennes svärmor hade sagt till henne. ⁷ När Boas hade ätit och druckit och hans hjärta var glatt, gick han bort och lade sig intill sädeshögen. Då kom hon dit utan att han märkte det och hon lyfte upp manteln vid hans fötter och lade sig där. ⁸ Vid midnatt blev mannen uppskrämd och böjde sig framåt, och se, då låg en kvinna vid hans fötter. ⁹ "Vem är du?" frågade han. Hon svarade: "Jag är Rut, din tjänarinna. Bred ut din mantelflik över din tjänarinna, för du är min återlösare." ¹⁰ Då sade han: "Välsignad är du av Herren, min dotter! Du har nu visat ännu större trohet än förut genom att inte springa efter unga män, vare sig fattiga eller rika. ¹¹ Så var nu inte rädd, min dotter. Allt vad du säger vill jag göra dig. Alla i stadsporten vet att du är en ärbar kvinna. ¹² Det är sant att jag är din återlösare. Men det finns en annan återlösare, som står dig närmare än jag. ¹³ Stanna nu kvar här i natt. Om han i morgon vill ta ansvaret för dig, ja, då får han göra det. Men om han inte vill det, då skall jag göra det, så sant Herren lever. Ligg kvar här tills det blir morgon."

¹⁴ Hon låg kvar vid hans fötter ända till morgonen. Men hon steg upp innan någon ännu kunde känna igen den andre. Han tänkte: "Det får inte bli känt att kvinnan har kommit hit till tröskplatsen." ¹⁵ Och han sade: "Räck fram manteln som du har på dig och håll den stadigt." Hon höll fram den. Då mätte han upp sex mått korn och lade det på henne. Därefter gick hon in i staden.

¹⁶ När hon kom till sin svärmor, frågade hon: "Hur har det gått för dig, min dotter?" Då berättade hon för henne allt vad mannen hade gjort för henne. ¹⁷ Och hon sade: "De här sex måtten gav han mig och sade: Du skall inte komma tomhänt hem till din svärmor." ¹⁸ Då svarade hon: "Vänta, min dotter, tills du får se hur saken utfaller. För den mannen kommer inte att ge sig någon ro, förrän han i dag fört saken till sitt slut."

Boas tar Rut till hustru

4 Boas gick upp till stadsporten och satte sig där. Då kom återlösaren förbi, den som Boas hade talat om. Boas sade: "Kom och sätt dig här, min vän." Och han kom och satte sig. ² Därefter tog Boas till sig tio män av de äldste i staden och sade: "Sätt er här." Och de satte sig. ³ Sedan sade han till återlösaren: "Den åkermark som tillhörde vår broder Elimelek vill Noomi sälja, hon som kom tillbaka från Moabs land. ⁴ Därför tänkte jag meddela dig detta och säga: Köp marken inför dem som sitter här och inför mitt folks äldste. Vill du lösa in den, så gör det. Men om du inte vill lösa in den så säg mig det, så att jag vet. För ingen annan än du har den rätten och näst dig jag själv." Han sade: "Jag löser in den."

⁵ Boas sade: "När du köper marken av Noomi, då köper du den också av den moabitiska kvinnan Rut, den dödes hustru, för att uppväcka den dödes namn över hans arvslott." ⁶ Återlösaren svarade: "Då kan jag inte lösa in den, för då skulle jag skada min egen arvslott. Lös du in det jag skulle ha löst in, för jag kan inte göra det."

⁷ Vid inlösen och ägarbyte var det förr i tiden sed i Israel att den ena parten, för att stadfästa avtalet, drog av sig sin sko och gav den åt den andre. Detta gällde som bekräftelse i Israel.

⁸ Återlösaren sade till Boas: "Köp det du!" Och han tog av sig skon. ⁹ Då sade Boas till de äldste och till allt folket: "Ni är i dag vittnen till att jag av Noomi har köpt allt det som tillhört Elimelek och allt det som tillhört Kiljon och Mahlon. ¹⁰ Samtidigt har jag också förvärvat moabitiskan Rut, Mahlons hustru, till hustru åt mig för att uppväcka den dödes namn över hans arvslott, så att den dödes namn inte blir utrotat bland hans bröder eller ur porten till hans stad. Ni är i dag vittnen till detta." ¹¹ Allt folket i stadsporten liksom de äldste svarade: "Vi är vittnen. Må Herren göra den kvinna som nu kommer till ditt hem lik Rakel och Lea, de båda som har byggt upp Israels hus. Må du bli framgångsrik i Efrata och ryktbar i Betlehem. ¹² Må ditt hus bli som Peres hus, honom som Tamar födde åt Juda, genom de avkomlingar som Herren skall ge dig med denna unga kvinna."

Rut blir stammoder till David

¹³ Boas tog Rut till sig och hon blev hans hustru. När han gick in till henne, lät Herren henne bli havande och hon födde en son. ¹⁴ Då sade kvinnorna till Noomi: "Välsignad vare Herren, som i dag inte har låtit dig vara utan återlösare. Må hans namn bli prisat i Israel! ¹⁵ Han skall ge dig nytt liv och försörja dig på din ålderdom. Ty din sonhustru, som har dig kär, har fött honom, hon som är mer för dig än sju söner." ¹⁶ Noomi tog barnet och lade det i sin famn och blev den som skötte det.

¹⁷ Grannkvinnorna gav honom ett namn och sade: "Noomi har fått en son". De kallade honom Obed och han blev far till Isai, Davids far.

¹⁸ Detta är Peres fortsatta historia: Peres blev far till Hesron, ¹⁹ Hesron blev far till Ram, Ram blev far till Amminadab ²⁰ Amminadab blev far till Nahson, Nahson blev far till Salmon, ²¹ Salmon blev far till Boas, Boas blev far till Obed, ²² Obed blev far till Isai och Isai blev far till David.

På Melite

28 Sedan vi hade blivit räddade, fick vi veta att ön hette Melite.^{[a] 2} De infödda visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det började regna och var kallt. ³ Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden, då en huggorm kom ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. ⁴ När de infödda såg ormen hänga fast vid hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är utan tvekan en mördare, som rättvisans gudinna inte låter leva, även om han har räddats från havet." ⁵ Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. ⁶ De väntade nu att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. Sedan de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.

⁷ I trakten kring denna plats fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, den främste mannen på ön. Han tog vänligt emot oss och lät oss vara hans gäster i tre dagar. ⁸ Publius far låg just då sjuk i hög feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. ⁹ Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. ¹⁰ De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle avsegla försåg de oss med vad vi behövde.

Till Rom

¹¹ Efter tre månader avseglade vi med ett skepp som hade övervintrat vid ön. Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna^[b] som galjonsbild. ¹² Vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. ¹³ Därifrån följde vi kusten och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och vi kom på andra dagen till Puteoli. ¹⁴ Där fann vi bröder som inbjöd oss att stanna hos dem i sju dagar. Och så kom vi till Rom.

Paulus i Rom

¹⁵ Bröderna där hade fått besked om oss, och de kom ända ut till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. ¹⁶ Sedan vi kommit fram till Rom fick Paulus tillåtelse att bo för sig själv tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom. ¹⁷ Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna, och när de var samlade sade han till dem: "Bröder, trots att jag inte har gjort något som kunde skada vårt folk eller våra seder från fäderna, blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad åt romarna. ¹⁸ Sedan de förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänade döden. ¹⁹ Men då judarna satte sig emot det, blev jag tvungen att vädja till kejsaren. Dock har jag inte någon anklagelse mot mitt eget folk. ²⁰ Det är därför jag kallat er hit för att träffa er och tala med er, eftersom det är för Israels hopp jag bär dessa bojor." ²¹ De svarade honom: "Vi har inte fått något brev om dig från Judeen, och inte heller har någon av de bröder som kommit hit meddelat eller sagt något ont om dig. ²² Men vi vill gärna höra vad du tänker. Ty den här sekten blir motsagd överallt, det vet vi."

²³ De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. För dem förkunnade han Guds rike och vittnade om det, och han försökte övertyga dem om Jesus, både utifrån Mose lag och profeterna. Och det höll han på med från morgonen ända till kvällen. ²⁴ Somliga lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro. ²⁵ Eftersom de inte kunde komma överens skildes de åt, sedan Paulus hade sagt detta enda ord: "Den helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era fäder ²⁶ när han sade:

²⁸ Därför skall ni veta att denna Guds frälsning är sänd till hedningarna, och de kommer att lyssna."^[d]

³⁰ I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. ³¹ Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.^[e]

Jeremia kastas i en brunn

38 Sefatja, Mattans son, och Gedalja, Pashurs son, och Jukal, Selemjas son, och Pashur, Malkias son, hörde vad Jeremia sade till allt folket: ² "Så säger Herren: Den som stannar kvar i denna stad kommer att dö genom svärd eller hunger eller pest, men den som ger sig åt kaldeerna skall få leva, ja, han skall vinna sitt liv som ett byte och få leva. ³ Ty så säger Herren: Denna stad skall överlämnas åt den babyloniske kungens här och han skall inta den."

⁴ Då sade furstarna till kungen: "Den här mannen bör dödas. Han gör ju soldaterna som lämnats kvar i staden liksom allt folket i övrigt modlösa genom att tala så till dem. Han söker inte folkets välfärd utan dess ofärd." ⁵ Kung Sidkia svarade: "Se, han är i er hand. Kungen förmår ingenting mot er." ⁶ Då tog de Jeremia och kastade honom i kungasonen Malkias brunn på vaktgården. De släppte ner Jeremia med rep. I brunnen fanns inget vatten, men dy, och Jeremia sjönk ner i dyn.

⁷ Nubiern Ebed-Melek, en hovman som befann sig i kungens hus medan kungen uppehöll sig i Benjaminsporten, fick höra att de hade sänkt ner Jeremia i brunnen. ⁸ Han lämnade kungens hus och sade till kungen: ⁹ "Min herre och konung, dessa män har handlat illa i allt vad de har gjort mot profeten Jeremia. De har kastat honom i brunnen och där kommer han snart att svälta ihjäl. Det finns ju inte längre något bröd i staden." ¹⁰ Då gav kungen denna befallning åt nubiern Ebed-Melek: "Tag med dig trettio män härifrån och drag upp profeten Jeremia innan han dör."

¹¹ Ebed-Melek tog då männen med sig och gick in i kungens hus till ett rum under skattkammaren och hämtade därifrån trasor och utslitna kläder och sänkte ner dem med rep till Jeremia i brunnen. ¹² Och nubiern Ebed-Melek sade till Jeremia: "Lägg trasorna och de utslitna kläderna under dina armar, mellan dem och repen." Jeremia gjorde så, ¹³ och med repen drog de sedan upp Jeremia ur brunnen. Men han måste stanna på vaktgården.

Sidkia söker råd hos Jeremia

¹⁴ Kung Sidkia sände bud och hämtade profeten Jeremia till sig vid tredje ingången till Herrens hus. Kungen sade till Jeremia: "Jag vill fråga dig om något. Dölj ingenting för mig." ¹⁵ Jeremia sade till Sidkia: "Om jag säger dig något, kommer du då inte att döda mig? Och om jag ger dig ett råd, så kommer du inte att lyssna på mig." ¹⁶ I hemlighet svor då kung Sidkia en ed till Jeremia och sade: "Så sant Herren lever, han som har givit oss livet: Jag skall inte låta döda dig och inte heller utlämna dig åt de män som står efter ditt liv."

¹⁷ Då sade Jeremia till Sidkia: "Så säger Herren, härskarornas Gud, Israels Gud: Om du ger dig åt den babyloniske kungens furstar skall du få leva, och denna stad skall då inte brännas ner, utan du och ditt hus skall få leva. ¹⁸ Men om du inte ger dig åt den babyloniske kungens furstar, skall denna stad överlämnas i kaldeernas hand, och de skall bränna ner den och själv skall du inte komma undan deras händer.

¹⁹ Kung Sidkia svarade Jeremia: "Jag är rädd för de judar som har gått över till kaldeerna. Kanske skall man lämna mig i deras händer och de skall då behandla mig illa." ²⁰ Jeremia sade: "De skall inte utlämna dig. Lyssna nu till Herrens röst i det jag säger till dig, så skall det gå dig väl och du skall få leva. ²¹ Men om du vägrar att ge dig, är detta vad Herren har uppenbarat för mig: ²² Se, alla de kvinnor som är kvar i Juda kungs hus skall då föras ut till den babyloniske kungens furstar, och kvinnorna skall säga:

²³ Alla dina hustrur och barn skall man föra ut till kaldeerna, och själv skall du inte komma undan deras händer utan gripas av den babyloniske kungen, och denna stad skall brännas ner."

²⁴ Då sade Sidkia till Jeremia: "Låt ingen få veta vad vi har talat om här, så skall du inte dö. ²⁵ Och om furstarna får höra att jag har talat med dig och de kommer till dig och säger: Låt oss få veta vad du har sagt till kungen. Dölj ingenting för oss så skall vi inte döda dig. Säg oss också vad kungen har sagt till dig - ²⁶ då skall du svara dem: Jag bönföll inför kungen att han inte skulle skicka mig tillbaka till Jonatans hus för att dö där."

²⁷ Alla furstarna kom till Jeremia och frågade honom, men han svarade dem alldeles som kungen hade befallt honom. Då teg de och gick ifrån honom, eftersom ingen hade hört vad som hade sagts. ²⁸ Men Jeremia fick stanna på vaktgården ända till den dag då Jerusalem intogs. Och han var där när Jerusalem intogs.

Psalm 11

Förtröstan på Herren, den Rättfärdige

¹ För sångmästaren, av David.

Psalm 12

Klagan över den växande ondskan

¹ För sångmästaren enligt sheminit. En psalm av David.