M’Cheyne Bible Reading Plan

Samuels födelse

1 ^(A) I Ramatajim-Sofim^[a] i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit.^{[b] 2} Elkana hade två hustrur^[c]. Den ena hette Hanna och den andra Peninna.^[d] Peninna hade barn, men Hanna hade inga.

^3 (B) Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Shilo^[e], där Elis båda söner Hofni och Pinehas^[f] var Herrens präster. ^4 (C) Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret^[g]. ^5 (D) Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del^[h], för han älskade henne även om Herren hade gjort henne ofruktsam. ⁶ För att provocera henne brukade hennes rival retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. ⁷ Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt.

Nu grät Hanna och ville inte äta. ⁸ Då sade hennes man Elkana till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?” ⁹ När de hade ätit och druckit i Shilo reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. ¹⁰ Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. ^11 (E) Hon gav ett löfte och sade: ”Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då ska jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv^[i] ska röra hans huvud.” ¹² Medan hon bad länge inför Herren iakttog Eli hennes mun. ¹³ Hanna talade nämligen i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte.

Då trodde Eli att hon var berusad. ¹⁴ Därför sade han till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt som en berusad? Se till att göra dig av med vinet!” ^15 (F) ”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. ¹⁶ Ta inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till nu.” ¹⁷ Då svarade Eli henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge^[j] dig det du bad honom om.” ¹⁸ Hon sade: ”Må din tjänarinna finna nåd för dina ögon.” Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte sorgsen ut längre.

¹⁹ De steg alla upp tidigt nästa morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana låg med^[k] sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. ²⁰ Hanna blev havande och födde en son när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel: ”För jag har bett Herren om honom.”

Hanna överlämnar Samuel åt Herren

²¹ När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt Herren, ²² gick inte Hanna med utan sade till sin man: ”Jag vill vänta tills pojken är avvand^[l]. Då ska jag ta med honom och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid.” ²³ Hennes man Elkana sade till henne: ”Gör vad du finner bäst. Stanna du tills du har avvant honom. Må bara Herren uppfylla sitt ord.” Så stannade hustrun hemma och ammade sin son tills hon hade avvant honom.

²⁴ När hon hade avvant honom, tog hon med honom till Herrens hus. Hon tog också med sig tre tjurar,^[m] en efa mjöl^[n] och en lägel vin, och förde honom in i Herrens hus i Shilo. Pojken var då ännu helt ung. ²⁵ De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli. ²⁶ Hon sade: ”Hör på mig, min herre. Så sant du lever, min herre: jag är kvinnan som stod här bredvid dig och bad till Herren. ²⁷ Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag bad om. ²⁸ Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.” Och de tillbad Herren där.

Hälsning

1 ^(A) Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, ^2 (B) som han har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna. ^3 (C) Evangeliet handlar om hans Son, som till sin mänskliga natur^[a] är född av Davids ätt ^4 (D) och som genom helighetens Ande med kraft har bevisats vara Guds Son efter uppståndelsen från de döda: Jesus Kristus, vår Herre. ^5 (E) Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete för att föra människor av alla folk till trons lydnad för hans namns skull.

⁶ Bland dessa är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus. ^7 (F) Jag hälsar er alla Guds älskade som bor i Rom, hans kallade och heliga. Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus Kristus.

Längtan att besöka Rom

^8 (G) Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla, eftersom man i hela världen talar om er tro. ^9 (H) Gud, som jag tjänar i min ande när jag förkunnar evangeliet om hans Son, är vittne till hur jag ständigt nämner er ^10 (I) i mina böner och alltid ber om att nu äntligen få möjlighet att komma till er, om Gud vill. ^11 (J) Jag längtar efter att få träffa er och dela med mig av någon andlig gåva åt er så att ni blir styrkta, ^12 (K) alltså att vi tillsammans ska få hämta uppmuntran ur vår gemensamma tro, er och min.

^13 (L) Bröder^[b], jag vill att ni ska veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra folk, men hittills har jag varit förhindrad. ^14 (M) Jag har skyldigheter både mot greker och barbarer^[c], både mot lärda och olärda. ¹⁵ Därför är det min önskan att få predika evangeliet också för er i Rom.

Brevets tema

^16 (N) Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först^[d] men också greken. ^17 (O) I evangeliet uppenbaras rättfärdighet från Gud, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige ska leva av tro.^[e]

Guds dom över hedningarna

¹⁸ Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. ^19 (P) Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem. ^20 (Q) Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

^21 (R) Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. ^22 (S) De påstod att de var visa, men de blev dårar ^23 (T) och bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. ^24 (U) Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär så att de orenade och förnedrade sina kroppar med varandra^[f]. ²⁵ De bytte ut Guds sanning mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evighet. Amen.

²⁶ Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det som är onaturligt. ^27 (V) På samma sätt lämnade männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män gjorde skamliga saker med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse.

²⁸ Och eftersom de inte satte värde på kunskapen om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag så att de gjorde sådant som inte får göras. ^29 (W) De har blivit fyllda av all slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. ³⁰ De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter, de är påhittiga i det onda och olydiga mot sina föräldrar, ³¹ vettlösa, trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. ³² De känner mycket väl till Guds rättvisa dom, att de som handlar så förtjänar döden. Ändå gör de sådant, och de samtycker dessutom till att andra gör det.

Jerusalems fall

39 ^(A) I Juda kung Sidkias nionde regeringsår, i tionde månaden,^[a] kom Babels kung Nebukadressar med hela sin här till Jerusalem och belägrade det. ² I Sidkias elfte regeringsår, på nionde dagen i fjärde månaden^[b], trängde de in i staden. ³ Då kom alla den babyloniske kungens furstar och slog sig ner i Mellersta porten, nämligen Nergal-Sareser^[c] av Samgar^[d], Nebo-Sarsekim, överste hovmannen^[e], Nergal-Sareser, överste magern^[f], och den babyloniske kungens alla andra furstar.

^4 (B) När Juda kung Sidkia med allt sitt krigsfolk fick se dem, flydde de och drog om natten ut ur staden på vägen mot den kungliga trädgården, genom porten mellan de båda murarna. Han tog vägen bort mot Hedmarken. ⁵ Men kaldeernas här förföljde dem och hann upp Sidkia på Jerikos hedmarker. De tog honom och förde honom till Babels kung Nebukadressar i Ribla^[g] i Hamats land. Där uttalade han domen över honom. ^6 (C) Den babyloniske kungen lät slakta Sidkias barn i Ribla inför hans ögon. Också alla förnäma män i Juda lät Babels kung slakta. ^7 (D) På Sidkia själv lät han sticka ut ögonen. Sedan lät han binda honom med kopparkedjor för att föras till Babel.

⁸ Kaldeerna brände ner kungens hus och husen som tillhörde folket, och de rev ner Jerusalems murar. ⁹ Resten av folket som var kvar i staden, överlöparna som hade gått över till honom och det övriga folket förde Nebusaradan, översten för livvakterna,^[h] bort till Babel. ¹⁰ Men Nebusaradan, översten för livvakterna, lämnade kvar i Juda land en del av de fattiga, de som ingenting ägde, och gav dem samtidigt vingårdar och åkerfält.

Jeremia blir fri

¹¹ Kung Nebukadressar av Babel gav denna befallning till Nebusaradan, översten för livvakterna, angående Jeremia: ^12 (E) ”Ta hand om honom och låt ditt öga vaka över honom och gör honom inte något ont, utan behandla honom som han själv begär av dig.” ¹³ Nebusaradan, översten för livvakterna, och Nebushasban, överste hovmannen, och Nergal-Sareser, överste magern, och alla den babyloniske kungens övriga stormän ^14 (F) sände då bud och hämtade Jeremia från vaktgården och lämnade honom åt Gedalja, son till Ahikam, son till Shafan, för att denne skulle föra honom hem. Och han fick bo bland folket.

Herrens löfte till Ebed-Melek

¹⁵ Herrens ord kom till Jeremia medan han var inspärrad på vaktgården. Han sade: ^16 (G) ”Gå och säg till nubiern Ebed-Melek: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Se, det jag har talat ska jag låta komma över denna stad till dess olycka och inte till dess lycka, och det ska ske inför dina ögon på den dagen. ¹⁷ Men dig ska jag rädda på den dagen, säger Herren, och du ska inte utlämnas till männen du är rädd för. ^18 (H) Jag ska låta dig komma undan så att du inte faller för svärd utan vinner ditt liv som ett byte, därför att du har förtröstat på mig, säger Herren.”

I djup ångest

13 För körledaren. En psalm av David.

De gudlösas dårskap

14 ^[a](E) För körledaren. Av David.