M’Cheyne Bible Reading Plan
Manasse och Efraim
16 Josefs ättlingar fick ett område från floden Jordan vid Jeriko öster om Jerikos vatten genom öknen och från Jeriko upp genom bergsbygden till Betel. 2 Från Betel gick gränsen mot Lus och sedan till Atarot i arkéernas område. 3 Därefter gick den västerut ner till jafletéernas område ända ner till Nedre Bet-Horons område, sedan till Geser och vidare ut mot Medelhavet.
4 Detta fick Josefs söner Manasse och Efraim till sin egendom.
5 Detta område fick Efraims ättlingar, efter sina släkter:
Gränsen för Efraims område gick i öster från Atarot Addar till Övre Bet Horon. 6 Därifrån gick den ut mot Medelhavet. Från Mikmetat i norr fortsatte den sedan förbi Taanat Shilo och vidare österut till Janoach. 7 Från Janoach gick den ner till Atarot och Naara, nuddade Jeriko och gick ut vid Jordan. 8 Från Tappuach gick gränsen västerut och följde Kanabäcken till Medelhavet. Detta är området som Efraims stam fick efter sina släkter. 9 Efraim fick också en del av de städer som låg inom det område som tillhörde Manasses stam.
10 Men efraimiterna drev inte bort de kanaanéer som bodde i Geser och därför bor de kvar bland efraimiterna än idag och utför tvångsarbete.
17 Manasses område var detta: Manasse var Josefs äldste son. Manasses förstfödde son Makir, som var far till Gilead, hade redan fått Gileads land och Bashan, för han var en stridsman. 2 Också övriga manassiter, Aviesers, Heleks, Asriels, Shekems, Hefers och Shemidas familjer, gavs områden efter deras släkter. Dessa var Manasses, Josefs sons manliga ättlingar, släkt för släkt.
3 Men Hefers son Selofchad, sonson till Gilead, sonsons son till Makir och sonsons sonson till Manasse, hade inte några söner. Han hade bara döttrar som hette Machla, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. 4 Dessa gick till prästen Elasar och till Josua och de övriga ledarna och sa: ”Herren sa till Mose att vi skulle få områden så som männen i vår stam.” Då gav man dem, så som Herren hade befallt, områden på samma sätt som åt deras manliga släktingar.
5 Åt Manasse gavs tio landområden, förutom Gileads och Bashans områden på andra sidan Jordan, 6 för Manasses döttrar fick områden bland hans söner. De övriga manassiterna fick Gilead.
7 Manasses stams gräns sträckte sig från Asher fram till Mikmetat som ligger öster om Shekem. Därifrån gick gränsen söderut mot dem som bor vid Tappuachkällan. 8 Tappuachområdet tillhörde Manasse men själva Tappuach, på gränsen till Manasses land, tillhörde Efraims stam. 9 Från Tappuach sträckte sig gränsen vidare ner till Kanabäcken. Söder om bäcken låg städer som tillhörde Efraims stam, fastän de var belägna inom Manasses område. Manasses gräns gick vidare norr om bäcken till havet. 10 Landet i söder tillhörde Efraim och i norr Manasse. I väster var Medelhavet gräns för Manasses område. I norr gränsade det till Ashers område och i öster till Isaskars område.
11 Manasses stam fick också följande städer som låg på Isaskars och Ashers områden: Bet-Shean, Jivleam, Dor, En-Dor, Tanak och Megiddo med deras respektive kringliggande byar.
12 Men eftersom Manasses ättlingar inte kunde fördriva folket som bodde i dessa städer, kom kanaanéerna att bo kvar där. 13 När Israels folk senare blev starkare, fick kanaanéerna utföra tvångsarbete, men de drevs inte bort.
14 Josefs ättlingar kom till Josua och frågade: ”Varför har du bara gett oss en enda del av landet när vi nu är ett så talrikt folk och Herren har välsignat oss hittills?”
15 ”Om ni är så talrika och bergsbygden i Efraim inte räcker till för er, kan ni röja i skogsområdet där perisséerna och rafaéerna bor”, svarade Josua.
16 ”Bergsbygden räcker inte till för oss”, sa Josefs stammar, ”och kanaanéerna på slätten runt Bet-Shean med dess lydstäder och i Jisreels dal har stridsvagnar av järn.”
17 Josua svarade då Josefs ättlingar, Efraim och Manasse: ”Ni är ett talrikt och mäktigt folk och ni ska inte bara få ett område. 18 Ni ska få ett bergsområde till där det växer skog. Röj det, så blir det ert ända till dess bortre gränser. Driv ut kanaanéerna, även om de är starka och har stridsvagnar av järn.”
Hela skapelsen prisar och ärar Herren
148 Halleluja!
Lova Herren i himlen!
Lova honom i höjden!
2 Lova honom, alla hans änglar,
lova honom, hela hans härskara!
3 Lova honom, sol och måne
lova honom, alla lysande stjärnor!
4 Lova honom, ni himlarnas himmel
och ni vatten ovanför himlen!
5 De ska prisa Herrens namn,
för han gav en befallning, och de skapades.
6 Han gav dem för evigt deras plats.
Han gav en befallning som aldrig kan upphävas.
7 Lova Herren på jorden,
ni havsodjur och alla djup,
8 blixt och hagel, snö och dimma,
du stormvind, som lyder hans ord,
9 alla berg och kullar,
alla fruktträd och cedrar,
10 vilddjur och boskap,
kräldjur och flygande fåglar,
11 alla jordens kungar och folk
med alla sina härskare och domare,
12 unga män och flickor,
gamla och unga.
13 De ska lova Herrens namn.
Endast hans namn är upphöjt,
hans majestät sträcker sig över himmel och jord.
14 Han har lyft ett horn[a] åt sitt folk,
lovprisning för alla sina fromma,
för Israels folk som står honom nära.
Halleluja!
8 ”På den tiden, säger Herren, ska Juda kungars, dess furstars, prästers, profeters och Jerusalems invånares ben hämtas från deras gravar 2 och spridas ut under solen, månen och himlens hela härskara, som de har älskat, tjänat, följt, sökt och tillbett. De ska inte samlas upp eller begravas, utan bli till gödsel på marken. 3 De som finns kvar av detta onda släkte på de olika platserna dit jag fördrivit dem ska hellre dö än leva, säger härskarornas Herre.
Folkets avfall och dom
4 Säg till dem: ’Så säger Herren:
När någon faller,
reser han sig då inte upp igen?
När någon hamnar på fel väg,
vänder han då inte tillbaka?
5 Varför vänder sig då detta Jerusalems folk ständigt bort?
De håller fast vid sitt svek
och vägrar att vända om.
6 Jag har lyssnat och hört
att de inte talar det som är rätt.
Ingen ångrar sin ondska och säger:
”Vad har jag gjort?”
Var och en går sin egen väg
och rusar fram som stridshästar.
7 Hägern i skyn vet sina tider,
och turturduvan, tranan och svalan
passar sina flyttningstider.
Men mitt folk känner inte till
Herrens lagar och bud.
8 Hur kan ni säga:
”Vi är visa, vi har Herrens lag?”
Men de skriftlärdas pennor har gjort den till lögn.[a]
9 De visa ska stå där med skam
och skräckslagna fångas i snaran.
De har förkastat Herrens ord.
Vad är det då för vishet?
10 Jag ska därför ge deras hustrur åt andra
och deras åkrar åt erövrare.
Från den minste till den störste
är de alla giriga.
Till och med profeter och präster bedrar.
11 De förbinder mitt folks sår,
men bara på ytan,
och de säger:
”Allt står väl till, allt står väl till.”
Men ingenting är väl.
12 Skäms de för det avskyvärda de gjort?
Nej, någon skam känner de inte,
de förstår inte att blygas.
Därför ska de falla bland dem som faller.
När tiden är inne för mig att straffa dem
ska de slås ner, säger Herren.
13 Jag ska skörda dem, säger Herren.
Det blir inga druvor på vinstocken,
inga fikon på fikonträdet,
och bladen ska vissna.
Det jag har gett dem ska tas ifrån dem.[b]’ ”
14 Varför sitter vi här?
Låt oss samlas,
gå till de befästa städerna
och förgås där.
För Herren, vår Gud,
låter oss förgås
och har gett oss förgiftat vatten att dricka,
för vi har syndat mot Herren.
15 Vi väntade på fred,
men inget gott har kommit,
vi väntade på helande,
men allt blev bara skräck.
16 Från Dan hörs hans hästar gnägga,
och när hans hingstar frustar
darrar hela landet.
De kommer och slukar landet
och allt som finns i det,
både städer och dem som bor där.
17 ”Jag kommer att sända giftiga ormar mot er,
ormar som inga besvärjelser hjälper mot,
och de ska bita er, säger Herren.”
Profetens klagan
18 Var ska jag finna tröst i min sorg?
Mitt hjärta är nära att brista.
19 Hör hur mitt arma folk
ropar från fjärran land:
Ӏr inte Herren i Sion?
Är inte hennes kung där längre?”
”Varför har de provocerat mig till vrede
med sina bildstoder
och med sina meningslösa främmande gudar?”
20 ”Skördetiden är slut,
sommaren är över,
och vi har inte blivit räddade.”
21 Jag är förkrossad
för att dottern mitt folk har krossats.
Jag sörjer,
skräcken griper mig.
22 Finns det ingen balsam i Gilead?
Finns det ingen läkare där?
Varför kommer det ingen läkedom
för mitt arma folk?
Liknelsen om bröllopsfesten
(Luk 14:16-24)
22 Jesus berättade ännu en liknelse för dem: 2 ”Himmelriket är som när en kung förberedde en bröllopsfest för sin son. 3 Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna, men de tackade nej.
4 Då sände han andra tjänare för att säga till dem: ’Allt är klart för måltiden, mina oxar och kalvar är slaktade. Skynda er att komma!’
5 Men de var inte intresserade. De fortsatte var och en med sitt, den ene med sin lantgård, den andre med sina affärer. 6 Några grep kungens tjänare och misshandlade dem och dödade dem. 7 Då greps kungen av vrede och sände ut sin armé, avrättade mördarna och brände ner deras stad.
8 Sedan sa han till sina tjänare: ’Bröllopsfesten är klar, men de gäster jag bjöd in är inte värdiga. 9 Gå därför ut i gathörnen och bjud alla ni ser till bröllopet.’ 10 Tjänarna gjorde då det och tog med sig alla de kunde hitta, både onda och goda, och festsalen fylldes med gäster.
11 Men när kungen kom in för att hälsa på gästerna lade han märke till en man som inte hade bröllopskläder på sig. 12 ’Min vän’, frågade han, ’hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Men mannen kunde inte svara.[a]
13 Då sa kungen till sina tjänare: ’Bind hans händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför. Där ska man gråta och skära tänder.’ 14 Många är inbjudna, men få är utvalda.”
Ska man betala skatt till kejsaren?
(Mark 12:13-17; Luk 20:20-26)
15 Då gick fariseerna iväg för att fundera ut ett sätt att få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för. 16 De skickade några av sina lärjungar, tillsammans med Herodes anhängare[b], och lät dem säga till Jesus: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du låter dig inte påverkas av någon och ser inte till personen. 17 Tala nu om för oss om det är rätt eller inte att betala skatt till kejsaren.”
18 Men Jesus visste deras ondska. ”Ni hycklare!” sa han. ”Varför försöker ni lura mig? 19 Visa mig ett mynt, ett sådant som man betalar skatt med.” Då gav de honom en denar, 20 och han frågade dem: ”Vems bild är det här, och vems underskrift?” 21 ”Kejsarens”, svarade de. ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans och Gud det som är Guds.”
22 När de hörde detta blev de förvånade och gick sin väg och lämnade honom ifred.
Ska de döda uppstå?
(Mark 12:18-27; Luk 20:27-40)
23 Samma dag kom några av saddukeerna, som påstår att det inte finns någon uppståndelse, och därför frågade de honom: 24 ”Mästare, Mose har sagt: ’Om en man dör barnlös, ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa en arvtagare åt sin bror.’[c] 25 Nu fanns det faktiskt bland oss sju bröder. Den förste av bröderna gifte sig och dog barnlös, och därför gifte sig bror nummer två med änkan. 26 Men han dog också barnlös, och då gifte sig bror nummer tre med henne. Så fortsatte det tills hon varit gift med dem alla sju. 27 Sedan dog också kvinnan. 28 Vems hustru blir hon när de nu uppstår från de döda? Alla sju har ju varit gifta med henne.”
29 Men Jesus svarade: ”Ni tar alldeles fel, eftersom ni varken förstår Skriften eller Guds kraft. 30 När de döda har uppstått, ska de inte gifta sig eller bli bortgifta, utan vara som änglarna i himlen. 31 Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då aldrig läst vad Gud har sagt till er: 32 ’Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud’.[d] Gud är inte en gud för döda, utan för levande.[e]” 33 När folket hörde detta, blev de alldeles häpna över hans undervisning.
Vilket bud är viktigast?
(Mark 12:28-31; Luk 10:25-28)
34 Men när fariseerna fick höra att Jesus hade fått tyst på saddukeerna, samlades de, 35 och en av dem, en laglärd, försökte sätta dit Jesus genom att fråga: 36 ”Mästare, vilket är det största budet i lagen?”
37 Jesus svarade: ” ’Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela ditt förstånd.’[f] 38 Detta är det första budet, och också det största. 39 Det näst viktigaste liknar det första: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’[g] 40 De här två buden sammanfattar hela lagen och profeterna.”
Är Messias ättling till David?
(Mark 12:35-37; Luk 20:41-44)
41 Medan fariseerna var samlade runt Jesus, frågade han dem: 42 ”Vad anser ni om Messias? Vem är han ättling till?”
De svarade: ”David.” 43 ”Varför kallar David honom då ’Herre’, när han talar ledd av Anden?” frågade Jesus. ”David sa ju:
44 ’Herren sa till min Herre:
Sätt dig på min högra sida,
tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.’[h]
45 David kallar honom för Herre, hur skulle han då kunna vara Davids Son?”
46 Men de kunde inte svara, och från den dagen vågade ingen ställa några fler frågor till honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.