M’Cheyne Bible Reading Plan
25 Och medan Israel uppehöll sig i Sittim, begynte folket bedriva otukt med Moabs döttrar.
2 Dessa inbjödo folket till sina gudars offermåltider,
3 Och folket åt och tillbad deras gudar. Och Israel slöt sig till Baal-Peor. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel.
4 Och HERREN sade till Mose: »Hämta folkets alla huvudman, och låt upphänga sådana i solen för HERREN, på det att HERRENS vredes glöd må vändas ifrån Israel.»
5 Då sade Mose till Israels domare: »Var och en av eder dräpe bland sina män dem som hava slutit sig till Baal-Peor.»
6 Nu kom en man av Israels barn och förde in bland sina bröder en midjanitisk kvinna, inför Moses och Israels barns hela menighets ögon, under det att dessa stodo gråtande vid ingången till uppenbarelsetältet.
7 När Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, såg detta, stod han upp i menigheten och tog ett spjut i sin hand
8 och följde efter den israelitiske mannen in i tältets sovrum och genomborrade dem båda, såväl den israelitiske mannen som ock kvinnan, i det att han stack henne genom underlivet. Så upphörde hemsökelsen bland Israels barn.
9 Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde tjugufyra tusen.
10 Och HERREN talade till Mose och sade:
11 »Pinehas, han som är son till prästen Arons son Eleasar, har avvänt min vrede från Israels barn, i det att han har nitälskat bland dem såsom jag nitälskar; därför har jag icke i min nitälskan förgjort Israels barn.
12 Säg fördenskull: Se, jag gör med honom ett fridsförbund;
13 och för honom, och för hans avkomlingar efter honom, skall detta vara ett förbund genom vilket han får ett evärdligt prästadöme, till lön för att han nitälskade för sin Gud och bragte försoning för Israels barn.»
14 Och den dödade israelitiske mannen, han som dödades jämte den midjanitiska kvinnan, hette Simri, Salus son, och var hövding för en familj bland simeoniterna.
15 Och den dödade midjanitiska kvinnan hette Kosbi, dotter till Sur; denne var stamhövding, hövding för en stamfamilj i Midjan.
16 Och HERREN talade till Mose och sade:
17 »Angripen midjaniterna och slån dem.
18 Ty de hava angripit eder genom de onda råd som de lade mot eder i saken med Peor och i saken med Kosbi, den midjanitiska hövdingdottern, deras syster, vilken dödades på den dag då hemsökelsen drabbade eder för Peors skull.»
68 För sångmästaren; av David; en psalm, en sång.
2 Gud står upp; hans fiender varda förskingrade, och de som hata honom fly för hans ansikte.
3 Såsom rök fördrives, så fördrivas de av dig; likasom vaxet smälter för eld, så förgås de ogudaktiga för Guds ansikte.
4 Men de rättfärdiga äro glada, de fröjda sig inför Gud och jubla i glädje.
5 Sjungen till Guds ära, lovsägen hans namn. Gören väg för honom som drager fram genom öknarna. Hans namn är HERREN, fröjdens inför honom;
6 de faderlösas fader och änkors försvarare, Gud i sin heliga boning,
7 en Gud som förhjälper de ensamma till ett hem, och som för de fångna ut till lycka; allenast de gensträviga måste bo i en öken.
8 Gud, när du drog ut i spetsen för ditt folk, när du gick fram i ödemarken, Sela,
9 då bävade jorden, då utgöt himmelen sina flöden inför Guds ansikte; ja, Sinai bävade för Guds ansikte; Israels Guds.
10 Ett nåderikt regn lät du falla, o Gud; ditt arvland, som försmäktade, vederkvickte du.
11 Din skara fick bo däri; genom din godhet beredde du det åt de betryckta, o Gud.
12 Herren låter höra sitt ord, stor är skaran av kvinnor som båda glädje:
13 »Härskarornas konungar fly, de fly, och husmodern därhemma får utskifta byte.
14 Viljen I då ligga stilla inom edra hägnader? Duvans vingar äro höljda i silver, och hennes fjädrar skimra av guld.
15 När den Allsmäktige förströr konungarna i landet, faller snö på Salmon.»
16 Ett Guds berg är Basans berg, ett högtoppigt berg är Basans berg.
17 Men varför sen I så avogt, I höga berg, på det berg som Gud har utkorat till sitt säte, det där ock HERREN skall bo för alltid?
18 Guds vagnar äro tiotusenden, tusen och åter tusen; Herren drog fram med dem, Sinai är nu i helgedomen.
19 Du for upp i höjden, du tog fångar, du undfick gåvor bland människorna, ja, också de gensträviga skola bo hos HERREN Gud.
20 Lovad vare Herren! Dag efter dag bär han oss; Gud är vår frälsning. Sela.
21 Gud är för oss en Gud som frälsar, och hos HERREN, Herren finnes räddning från döden.
22 Men Gud sönderkrossar sina fienders huvuden, krossar hjässan på den som går där med skuld.
23 Herren säger: »Från Basan skall jag hämta dem, från havets djup skall jag hämta dem upp,
24 så att du kan stampa med din fot i blod och låta dina hundars tunga få sin del av fienderna.»
25 Man ser, o Gud, ditt högtidståg, min Guds, min konungs, tåg inne i helgedomen.
26 Främst gå sångare, harpospelare följa efter, mitt ibland unga kvinnor som slå på pukor.
27 Lova Gud i församlingarna, loven Herren, I av Israels brunn.
28 Där går Benjamin, den yngste, han för dem an; där går skaran av Juda furstar, Sebulons furstar, Naftalis furstar.
29 Din Gud har beskärt dig makt; så håll nu vid makt, o Gud, vad du har gjort för oss.
30 I ditt tempel i Jerusalem bäre konungar fram sina skänker åt dig.
31 Näps odjuret i vassen, tjurarnas hop med deras kalvar, folken, må de ödmjukt hylla dig med sina silverstycken. Ja, han förströr de folk som finna behag i krig.
32 De mäktige skola komma hit från Egypten, Etiopien skall skynda hit till Gud, med gåvor i händerna.
33 I riken på jorden, sjungen till Guds ära; lovsägen Herren, Sela,
34 honom som far fram på urtidshimlarnas himmel. Ja, där låter han höra sin röst, en mäktig röst.
35 Given Gud makten; över Israel är hans härlighet, och hans makt är i skyarna.
36 Fruktansvärd är du, Gud, i din helgedom; Israels Gud, han giver makt och styrka åt sitt folk. Lovad vare Gud!
15 Utsaga om Moab. Ja, med Ar-Moab är det ute den natt då det förstöres. Ja, med Kir-Moab är det ute den natt då det förstöres.
2 Habbait och Dibon stiga upp på offerhöjderna för att gråta; uppe i Nebo och Medeba jämrar sig Moab; alla huvuden där äro skalliga, alla skägg avskurna.
3 På dess gator bär man sorgdräkt, så ock på dess tak; på dess torg jämra sig alla och flyta i tårar.
4 Hesbon och Eleale höja klagorop, så att det höres ända till Jahas. Därför skria ock Moabs krigare; hans själ våndas i honom.
5 Mitt hjärta klagar över Moab, ty hans flyktingar fly ända till Soar, till Eglat-Selisia; uppför Halluhits höjd stiger man under gråt, och på vägen till Horonaim höjas klagorop över förstörelsen.
6 Nimrims vatten bliva torr ökenmark, gräset förtorkas, brodden vissnar, intet grönt lämnas kvar.
7 Återstoden av sitt förvärv, sitt sparda gods, bär man därför nu bort över Pilträdsbäcken.
8 Ja, klagoropen ljuda runtom i Moabs land; till Eglaim når dess jämmer och till Beer-Elim dess jämmer.
9 Dimons vatten äro fulla av blod. Ja, ännu något mer skall jag låta komma över Dimon; ett lejon över Moabs räddade, över det som bliver kvar av landet.
3 Sammalunda, i hustrur, underordnen eder edra män, för att också de män, som till äventyrs icke hörsamma ordet; må genom sina hustrurs vandel bliva vunna utan ord,
2 när de skåda den rena vandel som I fören i fruktan.
3 Eder prydnad vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i eder klädedräkt.
4 Den vare fastmer hjärtats fördolda människa, smyckad med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är dyrbart inför Gud.
5 På sådant sätt prydde sig ju ock fordom de heliga kvinnorna, de som satte sitt hopp till Gud och underordnade sig sina män.
6 Så var Sara lydig mot Abraham och kallade honom »herre»; och hennes barn haven I blivit, om I gören vad gott är, och icke låten eder förskräckas av något.
7 Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt leva tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare kärlet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd, skolen I bevisa dem all ära, på det att edra böner icke må bliva förhindrade.
8 Varen slutligen alla endräktiga, medlidsamma, kärleksfulla mot bröderna, barmhärtiga, ödmjuka.
9 Vedergällen icke ont med ont, icke smädelse med smädelse, utan tvärtom välsignen; därtill ären I ju ock kallade, att I skolen få välsignelse till arvedel.
10 Ty »den som vill älska livet och se goda dagar, han avhålle sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek;
11 han vände sig bort ifrån det som är ont, och göre vad gott är, han söke friden, och trakte därefter
12 Ty Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga, och hans öron till deras bön. Men Herrens ansikte är emot dem som göra det onda».
13 Och vem är den som kan göra eder något ont, om I nitälsken för det som är gott?
14 Skullen I än få lida för rättfärdighets skull, så ären I dock saliga. »Hysen ingen fruktan för dem, och låten eder icke förskräckas;
15 nej, Herren, Kristus, skolen I hålla helig i edra hjärtan.» Och I skolen alltid vara redo att svara var och en som av eder begär skäl för det hopp som är i eder, dock med saktmod och i fruktan
16 och med ett gott samvete, så att de som smäda eder goda vandel i Kristus komma på skam, i fråga om det som de förtala eder för.
17 Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om så skulle vara Guds vilja, än att lida för onda.
18 Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande.
19 I anden gick han gick han ock åstad och predikade för de andar som höllos i fängelse,
20 för sådana som fordom voro ohörsamma, när Guds långmodighet gav dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes, i vilken några få -- allenast åtta personer -- blevo frälsta genom vatten.
21 Efter denna förebild bliven nu och I frälsta genom vatten -- nämligen genom ett dop som icke betyder att man avtvår kroppslig orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete -- i kraft av Jesu Kristi uppståndelse,
22 hans som har farit upp till himmelen, och som nu sitter på Guds högra sida, sedan änglar och väldige och makter i andevärlden hava blivit honom underlagda.