M’Cheyne Bible Reading Plan
40 Och HERREN talade till Mose och sade:
2 »När den första månaden ingår, skall du på första dagen i månaden uppsätta uppenbarelsetältets tabernakel.
3 Och du skall däri sätta vittnesbördets ark och hänga förlåten framför arken.
4 Och du skall föra bordet ditin och lägga upp på detta vad där skall vara upplagt; och du skall föra ditin ljusstaken och sätta upp lamporna på den.
5 Och du skall ställa det gyllene rökelsealtaret framför vittnesbördets ark; och du skall sätta upp förhänget för ingången till tabernaklet.
6 Och brännoffersaltaret skall du ställa framför ingången till uppenbarelsetältets tabernakel.
7 Och du skall ställa bäckenet mellan uppenbarelsetältet och altaret och gjuta vatten däri.
8 Och du skall sätta upp förgårdshägnaden runt omkring och hänga upp förhänget för porten till förgården.
9 Och du skall taga smörjelseoljan och smörja tabernaklet och allt vad däri är och helga det jämte alla dess tillbehör, så att det bliver heligt.
10 Du skall ock smörja brännoffersaltaret jämte alla dess tillbehör och helga altaret; så bliver altaret högheligt.
11 Du skall ock smörja bäckenet jämte dess fotställning och helga det.
12 Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
13 Och du skall sätta på Aron del heliga kläderna, och smörja honom och helga honom till att bliva präst åt mig
14 Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.
15 Och du skall smörja dem, såsom du smorde deras fader, till att bliva präster åt mig. Så skall denna deras smörjelse bliva för dem en invigning till ett evärdligt prästadöme, släkte efter släkte.
16 Och Mose gjorde detta; han gjorde i alla stycken såsom HERREN hade bjudit honom.
17 Så blev då tabernaklet uppsatt i första månaden av andra året, på första dagen i månaden.
18 Då satte Mose upp tabernaklet. Han lade ut dess fotstycken, ställde fast dess bräder, sköt in dess tvärstänger och satte upp dess stolpar.
19 Och han bredde täckelset över tabernaklet och lade ovanpå täckelset dess överdrag allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
20 Och han tog vittnesbördet och lade det in i arken och satte stängerna på arken; och han satte nådastolen ovanpå arken.
21 Sedan förde han arken in i tabernaklet och satte upp förlåten som skulle hänga framför arken, och hängde så för vittnesbördets ark, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
22 Och han satte bordet i uppenbarelsetältet, vid tabernaklets norra sida, utanför förlåten,
23 och lade upp på detta de bröd som skulle vara upplagda inför HERRENS ansikte, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
24 Och han ställde ljusstaken in i uppenbarelsetältet, mitt emot bordet, på tabernaklets södra sida,
25 och satte upp lamporna inför HERRENS ansikte, såsom HERREN hade bjudit Mose.
26 Och han ställde det gyllene altaret in i uppenbarelsetältet, framför förlåten,
27 och antände välluktande rökelse därpå, såsom HERREN hade bjudit Mose.
28 Och han satte upp förhänget för ingången till tabernaklet.
29 Och brännoffersaltaret ställde han vid ingången till uppenbarelsetältets tabernakel och offrade brännoffer och spisoffer därpå, såsom HERREN hade bjudit Mose.
30 Och han ställde bäckenet mellan uppenbarelsetältet och altaret och göt vatten till tvagning däri.
31 Och Mose och Aron och hans söner tvådde sedermera sina händer och fötter med vatten därur;
32 så ofta de skulle gå in i uppenbarelsetältet eller träda fram till altaret, tvådde de sig, såsom HERREN hade bjudit Mose.
33 Och han satte upp förgårdshägnaden runt omkring tabernaklet och altaret, och hängde upp förhänget för porten till förgården. Så fullbordade Mose allt arbetet.
34 Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet;
35 och Mose kunde icke gå in i uppenbarelsetältet, eftersom molnskyn vilade däröver och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet.
36 Och så ofta molnskyn höjde sig från tabernaklet, bröto Israels barn upp; så gjorde de under hela sin vandring.
37 Men så länge molnskyn icke höjde sig, bröto de icke upp, utan stannade ända till den dag då den åter höjde sig.
38 Ty HERRENS molnsky vilade om dagen över tabernaklet, och om natten var eld i den; så var det inför alla Israels barns ögon under hela deras vandring.
19 Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom.
2 Och krigsmännen vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud och klädde på honom en purpurfärgad mantel.
3 Sedan trädde de fram till honom och sade: »Hell dig, du judarnas konung!» och slogo honom på kinden.
4 Åter gick Pilatus ut och sade till folket: »Se, jag vill föra honom ut till eder, på det att I mån förstå att jag icke finner honom skyldig till något brott.»
5 Och Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade manteln. Och han sade till dem: »Se mannen!»
6 Då nu översteprästerna och rättstjänarna fingo se honom, skriade de: »Korsfäst! Korsfäst!» Pilatus sade till dem: »Tagen I honom, och korsfästen honom; jag finner honom icke skyldig till något brott.»
7 Judarna svarade honom: »Vi hava själva en lag, och efter den lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son.»
8 När Pilatus hörde dem tala så, blev hans fruktan ännu större.
9 Och han gick åter in i pretoriet och frågade Jesus: »Varifrån är du?» Men Jesus gav honom intet svar.
10 Då sade Pilatus till honom: »Svarar du mig icke? Vet du då icke att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?»
11 Jesus svarade honom: »Du hade alls ingen makt över mig, om den icke vore dig given ovanifrån. Därför har den större synd, som har överlämnat mig åt dig.»
12 Från den stunden sökte Pilatus efter någon utväg att giva honom lös. Men judarna ropade och sade: »Giver du honom lös, så är du icke kejsarens vän. Vemhelst som gör sig till konung, han sätter sig upp mot kejsaren.»
13 När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig på domarsätet, på en plats som kallades Litostroton, på hebreiska Gabbata.
14 Och det var tillredelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Och han sade till judarna: »Se här är eder konung!»
15 Då skriade de: »Bort med honom! Bort med honom! Korsfäst honom!» Pilatus sade till dem: »Skall jag korsfästa eder konung?» Översteprästerna svarade: »Vi hava ingen annan konung än kejsaren.»
16 Då gjorde han dem till viljes och bjöd att han skulle korsfästas. Och de togo Jesus med sig.
17 Och han bar själv sitt kors och kom så ut till det ställe som kallades Huvudskalleplatsen, på hebreiska Golgata.
18 Där korsfäste de honom, och med honom två andra, en på vardera sidan, och Jesus i mitten.
19 Men Pilatus lät ock göra en överskrift och sätta upp den på korset; och den lydde så: »Jesus från Nasaret, judarnas konung.»
20 Den överskriften läste många av judarna, ty det ställe där Jesus var korsfäst låg nära staden: och den var avfattad på hebreiska, på latin och på grekiska.
21 Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: »Skriv icke: 'Judarnas konung', utan skriv att han har sagt sig vara judarnas konung.»
22 Pilatus svarade: »Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.»
23 Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och delade dem i fyra delar, en del åt var krigsman. Också livklädnaden togo de. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan var vävd i ett stycke, uppifrån och alltigenom.
24 Därför sade de till varandra: »Låt oss icke skära sönder den, utan kasta lott om vilken den skall tillhöra.» Ty skriftens ord skulle fullbordas: »De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.» Så gjorde nu krigsmännen.
25 Men vid Jesu kors stodo hans moder och hans moders syster, Maria, Klopas' hustru, och Maria från Magdala.
26 När Jesus nu fick se sin moder och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin moder: »Moder, se din son.»
27 Sedan sade han till lärjungen: »Se din moder.» Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig.
28 Eftersom nu Jesus visste att allt annat redan var fullbordat, sade han därefter, då ju skriften skulle i allt uppfyllas: »Jag törstar.»
29 Där stod då en kärl som var fullt av ättikvin. Med det vinet fyllde de en svamp, som de satte på en isopsstängel och förde till hans mun.
30 Och när Jesus hade tagit emot vinet, sade han: »Det är fullbordat.» Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan.
31 Men eftersom det var tillredelsedag och judarna icke ville att kropparna skulle bliva kvar på korset över sabbaten (det var nämligen en stor sabbatsdag), bådo de Pilatus att han skulle låta sönderslå de korsfästas ben och taga bort kropparna.
32 Så kommo då krigsmännen och slogo sönder den förstes ben och sedan den andres som var korsfäst med honom.
33 När de därefter kommo till Jesus och sågo honom redan vara död, slogo de icke sönder hans ben;
34 men en av krigsmännen stack upp han sida med ett spjut, och strax kom därifrån ut blod och vatten.
35 Och den som har sett detta, han har vittnat därom, för att ock I skolen tro; och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning.
36 Ty detta skedde, för att skriftens ord skulle fullbordas: »Intet ben skall sönderslås på honom.»
37 Och åter ett annat skriftens ord lyder så: »De skola se upp till honom som de hava stungit.»
38 Men Josef från Arimatea, som var en Jesu lärjunge -- fastän i hemlighet, av fruktan för judarna -- kom därefter och bad Pilatus att få taga Jesu kropp; och Pilatus tillstadde honom det. Då gick han åstad och tog hans kropp.
39 Och jämväl Nikodemus kom dit, han som första gången hade besökt honom om natten; denne förde med sig en blandning av myrra och aloe, vid pass hundra skålpund.
40 Och de togo Jesu kropp och omlindade den med linnebindlar och lade dit de välluktande kryddorna, såsom judarna hava för sed vid tillredelse till begravning.
41 Men invid det ställe där han hade blivit korsfäst var en örtagård, och i örtagården fanns en ny grav, som ännu ingen hade varit lagd i.
42 Där lade de nu Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag och graven låg nära.
16 En människa gör upp planer i sitt hjärta, men från HERREN kommer vad tungan svarar.
2 Var man tycker sina vägar vara goda, men HERREN är den som prövar andarna.
3 Befall dina verk åt HERREN, så hava dina planer framgång.
4 HERREN har gjort var sak för dess särskilda mål, så ock den ogudaktige för olyckans dag.
5 En styggelse för HERREN är var högmodig man; en sådan bliver förvisso icke ostraffad.
6 Genom barmhärtighet och trofasthet försonas missgärning, och genom HERRENS fruktan undflyr man det onda.
7 Om en mans vägar behaga HERREN väl så gör han ock hans fiender till hans vänner.
8 Bättre är något litet med rättfärdighet än stor vinning med orätt.
9 Människans hjärta tänker ut en väg, men HERREN är den som styr hennes steg.
10 Gudasvar är på konungens läppar, i domen felar icke hans mun.
11 Våg och rätt vägning äro från HERREN, alla vikter i pungen äro hans verk.
12 En styggelse för konungar äro ogudaktiga gärningar, ty genom rättfärdighet bliver tronen befäst.
13 Rättfärdiga läppar behaga konungar väl, Och den som talar vad rätt är, han bliver älskad.
14 Konungens vrede är dödens förebud, men en vis man blidkar den.
15 När konungen låter sitt ansikte lysa, är där liv, och hans välbehag är såsom ett moln med vårregn.
16 Långt bättre är att förvärva vishet än guld förstånd är mer värt att förvärvas än silver.
17 De redligas väg är att fly det onda; den som aktar på sin väg, han bevarar sitt liv.
18 Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.
19 Bättre är att vara ödmjuk bland de betryckta än att utskifta byte med de högmodiga.
20 Den som aktar på ordet, han finner lycka, och säll är den som förtröstar på HERREN.
21 Den som har ett vist hjärta, honom kallar man förståndig, och där sötma är på läpparna hämtas mer lärdom.
22 En livets källa är förståndet för den som äger det, men oförnuftet är de oförnuftigas tuktan.
23 Den vises hjärta gör hans mun förståndig och lägger lärdom på hans läppar, allt mer och mer.
24 Milda ord äro honungskakor; de äro ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen.
25 Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden.
26 Arbetarens hunger hjälper honom att arbeta ty hans egen mun driver på honom.
27 Fördärvlig är den människa som gräver gropar för att skada; det är såsom brunne en eld på hennes läppar.
28 En vrång människa kommer träta åstad, och en örontasslare gör vänner oense.
29 Den orättrådige förför sin nästa och leder honom in på en väg som icke är god.
30 Den som ser under lugg, han umgås med vrånga tankar; den som biter ihop läpparna, han är färdig med något ont.
31 En ärekrona äro grå hår; den vinnes på rättfärdighetens väg.
32 Bättre är en tålmodig man än en stark, och bättre den som styr sitt sinne än den som intager en stad.
33 Lotten varder kastad i skötet, men den faller alltid vart HERREN vill.
3 För övrigt, mina bröder, glädjen eder i Herren. Att skriva till eder detsamma som förut, det räknar jag icke för något besvär, och det är för eder tryggare.
2 Given akt på de hundarna, given akt på de onda arbetarna, given akt på »de sönderskurna».
3 Ty vi äro »de omskurna», vi som genom Guds Ande tjäna Gud och berömma oss av Kristus Jesus och icke förtrösta på köttet --
4 fastän jag för min del väl också kunde hava skäl att förtrösta på köttet. Ja, om någon menar sig kunna förtrösta på köttet, så kan jag det ännu mer,
5 jag som blev omskuren, när jag var åtta dagar gammal, jag som är av Israels folk och av Benjamins stam, en hebré, född av hebréer, jag som i fråga om lagen har varit en farisé,
6 i fråga om nitälskan varit en församlingens förföljare, i fråga om rättfärdighet -- den som vinnes i kraft av lagen -- varit en ostrafflig man.
7 Men allt det som var mig en vinning, det har jag för Kristi skull räknat såsom en förlust.
8 Ja, jag räknar i sanning allt såsom förlust mot det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. Ty det är för hans skull som jag har gått förlustig alltsammans och nu räknar det såsom avskräde, på det att jag må vinna Kristus
9 och bliva funnen i honom, icke med min egen rättfärdighet, den som kommer av lag, utan med den rättfärdighet som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten av Gud, på grund av tron.
10 Ty jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft och få känna delaktighet i hans lidanden, i det jag bliver honom lik genom en död sådan som hans,
11 om jag så skulle kunna nå fram till uppståndelsen från de döda.
12 Icke som om jag redan hade vunnit det eller redan hade blivit fullkomlig, men jag far efter att vinna det, eftersom jag själv har blivit vunnen av Kristus Jesus.
13 Ja, mina bröder, jag håller icke före att jag ännu har vunnit det, men ett gör jag: jag förgäter det som är bakom mig och sträcker mig mot det som är framför mig
14 och jagar mot målet, för att få den segerlön som hålles framför oss genom Guds kallelse ovanifrån, i Kristus Jesus.
15 Må därför vi alla som äro »fullkomliga» hava ett sådant tänkesätt. Men om så är, att I i något stycke haven andra tankar, så skall Gud också däröver giva eder klarhet.
16 Dock, såvitt vi redan hava hunnit något framåt, så låtom oss vandra vidare på samma väg.
17 Mina bröder, varen ock I mina efterföljare, och sen på dem som vandra på samma sätt som jag, eftersom I ju haven oss till föredöme.
18 Ty det är såsom jag ofta har sagt eder och nu åter måste säga under tårar: många vandra såsom fiender till Kristi kors,
19 och deras ände är fördärv; de hava buken till sin Gud och söka sin ära i det som är deras skam, och deras sinne är vänt till det som hör jorden till.
20 Vi åter hava vårt medborgarskap i himmelen, och därifrån vänta vi ock Herren Jesus Kristus såsom Frälsare,
21 vilken skall så förvandla vår förnedringskropp, att den bliver lik hans härlighetskropp -- genom den kraft varmed han ock kan underlägga sig allt.