M’Cheyne Bible Reading Plan
32 Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget, församlade de sig omkring Aron och sade till honom: »Upp, gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land.»
2 Då sade Aron till dem: »Tagen guldringarna ut ur öronen på edra hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig.
3 Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och de buro dem till Aron;
4 och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och gjorde därav en gjuten kalv. Och de sade: »Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»
5 När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom. Och Aron lät utropa och säga: »I morgon bliver en HERRENS högtid.»
6 Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och buro fram tackoffer, och folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka.
7 Då sade HERREN till Mose: »Gå ditned, ty ditt folk, som du har fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt är.
8 De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig en gjuten kalv. Den hava de tillbett, åt den hava de offrat, och sagt: 'Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»
9 Och HERREN sade ytterligare till Mose: »Jag ser att detta folk är ett hårdnackat folk.
10 Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett stort folk.»
11 Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och stark hand har fört ut ur Egyptens land?
12 Varför skulle egyptierna få säga: 'Till deras olycka har han fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem från jorden'? Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda du nu har i sinnet mot ditt folk.
13 Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med ed vid dig själv har givit det löftet: 'Jag skall göra eder säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det till evärdlig arvedel.'»
14 Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
15 Och Mose vände sig om och steg ned från berget, och han hade med sig vittnesbördets två tavlor. Och på tavlornas båda sidor var skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet.
16 Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.
17 När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose: »Krigsrop höres i lägret.»
18 Men han svarade: »Det är varken segerrop som höres, ej heller är det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör.»
19 När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och slog sönder dem nedanför berget.
20 Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det åt Israels barn att dricka.
21 Och Mose sade till Aron: »Vad har folket gjort dig, eftersom du har kommit dem att begå en så stor synd?»
22 Aron svarade: »Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv att detta folk är ont.
23 De sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land.'
24 Då sade jag till dem: 'Den som har guld tage det av sig'; och de gåvo det åt mig. Och jag kastade det i elden, och så kom kalven till.»
25 Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa,
26 ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Var och en som hör HERREN till komme hit till mig.» Då församlade sig till honom alla Levi barn.
27 Och han sade till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en binde sitt svärd vid sin länd. Gån så igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I finnen, vore det också broder eller vän eller frände.
28 Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen föllo av folket vid pass tre tusen män.
29 Och Mose sade: »Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner och bröder, mån I i dag taga handfyllning till HERRENS tjänst, för att välsignelse i dag må komma över eder.»
30 Dagen därefter sade Mose till folket: »I haven begått en stor synd. Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan bringa försoning för eder synd.»
31 Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: »Ack, detta folk har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld.
32 Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur boken som du skriver i.»
33 Men HERREN svarade Mose: »Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok.
34 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall gå framför dig. Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på dem hemsöka deras synd.»
35 Så straffade HERREN folket, därför att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.
11 Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde.
2 Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus sjuk.
3 Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk.»
4 När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad.»
5 Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära.
6 När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två dagar där han var;
7 men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.»
8 Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena dig, och åter går du dit?»
9 Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus.
10 Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då intet som lyser honom.»
11 Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: »Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.»
12 Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver han frisk igen.»
13 Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade om vanlig sömn.
14 Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död.
15 Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.»
16 Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna: »Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.»
17 När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat fyra dagar i graven.
18 Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån,
19 och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras broder.
20 Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes; men Maria satt kvar hemma.
21 Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död.
22 Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud giva dig.»
23 Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.»
24 Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen.»
25 Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör;
26 och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?»
27 Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.»
28 När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och kallar dig till sig.»
29 När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till honom.
30 Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom.
31 Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där.
32 När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre, hade du varit där, så vore min broder icke död.»
33 Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd
34 och frågade: »Var haven I lagt honom?» De svarade honom: »Herre, kom och se.» Och Jesus grät.
35 Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!»
36 Men somliga av dem sade:
37 »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort att denne icke hade dött?»
38 Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför ingången.
39 Jesus sade: »Tagen bort stenen.» Då sade den dödes syster Marta till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn.»
40 Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?»
41 Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig.
42 Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig.»
43 När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom ut.»
44 Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.»
45 Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus hade gjort, trodde då på honom.
46 Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem vad Jesus hade gjort.
47 Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken.
48 Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.»
49 Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade till dem: »I förstån intet,
50 och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket, än att hela folket förgås.»
51 Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket.
52 Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn.
53 Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.
54 Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar.
55 Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig.
56 Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?»
57 Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för att de måtte kunna gripa honom.
8 Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.
2 Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.
3 Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:
4 Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.
5 Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.
6 Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.
7 Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.
8 Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.
9 De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.
10 Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.
11 Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.
12 Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.
13 Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.
14 Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.
15 Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.
16 Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.
17 Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.
18 Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.
19 Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.
20 På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,
21 till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.
22 HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
23 Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.
24 Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
25 Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,
26 när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.
27 När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,
28 när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,
29 när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --
30 då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;
31 jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.
32 Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.
33 Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.
34 Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.
35 Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.
36 Men den som går miste om mig han skadar sig själv;
37 alla de som hata mig, de älska döden.
1 Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, hälsar de heliga som bo i Efesus, de i Kristus Jesus troende.
2 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
3 Välsignad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse,
4 såsom han ju, förrän världens grund var lagd, har utvalt oss i honom till att vara heliga och ostraffliga inför sig.
5 Ty i sin kärlek förutbestämde han oss till barnaskap hos sig, genom Jesus Kristus, efter sin viljas behag,
6 den nådeshärlighet till pris, varmed han har benådat oss i den älskade.
7 I honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom.
8 Och denna nåd har han i överflödande mått låtit komma oss till del, med all vishet och allt förstånd,
9 i det att han för oss har kungjort sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han efter sitt behag hade fattat inom sig själv,
10 om en ordning som i tidernas fullbordan skulle komma till stånd, det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finnes i himmelen och på jorden.
11 I honom hava vi ock undfått vår arvslott, vi som förut voro bestämda därtill genom dens beslut, som verkar allting efter sin egen viljas råd.
12 Så skulle vi, hans härlighet till pris, vara de som i Kristus redan i förväg hava ägt ett hopp.
13 I honom haven jämväl I, sedan I haven fått höra sanningens ord, eder frälsnings evangelium, ja, i honom haven I, sedan I nu ock haven kommit till tron, såsom ett insegel undfått den utlovade helige Ande,
14 vilken är en underpant på vårt arv, till förvissning om att hans egendomsfolk skall förlossas, hans härlighet till pris.
15 Sedan jag fick höra om eder tro i Herren Jesus och om eder kärlek till alla de heliga,
16 har därför jag å min sida icke upphört att tacka Gud för eder, när jag tänker på eder i mina böner.
17 Och min bön är att vår Herres, Jesu Kristi, Gud, härlighetens Fader, må giva eder en visdomens och uppenbarelsens ande till kunskap om sig,
18 och att han må upplysa edra hjärtans ögon, så att I förstån hurudant det hopp är, vartill han har kallat eder, huru rikt på härlighet hans arv är bland de heliga,
19 och huru översvinnligt stor hans makt är på oss som tro -- allt i enlighet med den väldiga styrkas kraft,
20 varmed han har verkat i Kristus, i det att han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i den himmelska världen,
21 över alla andevärldens furstar och väldigheter och makter och herrar, ja, över allt som kan nämnas, icke allenast i denna tidsålder, utan ock i den tillkommande.
22 »Allt lade han under hans fötter.» Och honom gav han åt församlingen till att vara ett huvud över allting --
23 åt församlingen, ty den är hans kropp och är uppfylld av honom som uppfyller allt i alla.