Print Page Options
Previous Prev Day Next DayNext

M’Cheyne Bible Reading Plan

The classic M'Cheyne plan--read the Old Testament, New Testament, and Psalms or Gospels every day.
Duration: 365 days
Svenska 1917 (SV1917)
Version
2 Mosebok 21

21 Dessa äro de rätter som du skall förelägga dem:

Om du köper en hebreisk träl, skall han tjäna i sex år, men på det sjunde skall han givas fri, utan lösen.

Har han kommit allena, så skall han givas fri allena; var han gift, så skall hans hustru givas fri med honom.

Har hans herre givit honom en hustru, och har denna fött honom söner eller döttrar, så skola hustrun och hennes barn tillhöra hennes herre, och allenast mannen skall givas fri.

Men om trälen säger: »Jag har min herre, min hustru och mina barn så kära, att jag icke vill givas fri»,

då skall hans herre föra honom fram för Gud och ställa honom vid dörren eller dörrposten, och hans herre skall genomborra hans öra med en syl; därefter vare han hans träl evärdligen.

Om någon säljer sin dotter till trälinna, så skall hon icke givas fri såsom trälarna givas fria.

Misshagar hon sin herre, sedan denne förut har ingått förbindelse med henne, så låte han henne köpas fri. Till främmande folk have han icke makt att sälja henne, när han så har handlat trolöst mot henne.

Men om han låter sin son ingå förbindelse med henne, så förunne han henne döttrars rätt.

10 Tager han sig ännu en hustru, så göre han icke någon minskning i den förras kost, beklädnad eller äktenskapsrätt.

11 Om han icke låter henne njuta sin rätt i dessa tre stycken, så skall hon givas fri, utan lösen och betalning.

12 Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med döden.

13 Men om han icke traktade efter den andres liv, utan Gud lät denne oförvarandes träffas av hans hand, så skall jag anvisa dig en ort dit han kan fly.

14 Men om någon begår det dådet att han dräper sin nästa med list, så skall du gripa honom, vore han ock invid mitt altare, och han måste dö.

15 Den som slår sin fader eller sin moder, han skall straffas med döden.

16 Den som stjäl en människa, vare sig han sedan säljer den stulne, eller denne finnes kvar hos honom, han skall straffas med döden.

17 Den som uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder, han skall straffas med döden.

18 Om män tvista med varandra, och den ene slår den andre med en sten eller med knuten hand, så att denne väl icke dör, men bliver sängliggande,

19 dock att han sedan kommer sig och kan gå ute, stödd vid sin stav, så skall den som slog honom vara fri ifrån straff; allenast ersätte han honom för den tid han har förlorat och besörje sjukvård åt honom.

20 Om någon slår sin träl eller sin trälinna med en käpp, så att den slagne dör under hans hand, så skall han straffas därför.

21 Men om den slagne lever en eller två dagar, skall han icke straffas, ty det var hans egna penningar.

22 Om män träta med varandra, och någon av dem stöter till en havande kvinna, så att hon föder fram sitt foster, men eljest ingen olycka sker, så böte han vad kvinnans man ålägger honom och betale efter skiljedomares prövning.

23 Men om olycka sker, skall liv givas för liv,

24 öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot,

25 brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.

26 Om någon slår sin träl eller sin trälinna i ögat och fördärvar det, så släppe han den skadade fri, till ersättning för ögat.

27 Sammalunda, om någon slår ut en tand på sin träl eller sin trälinna, så släppe han den skadade fri, till ersättning för tanden.

28 Om en oxe stångar någon till döds, man eller kvinna, så skall oxen stenas, och köttet må icke ätas; men oxens ägare vara fri ifrån straff.

29 Men om oxen förut har haft vanan att stångas, och hans ägare har blivit varnad, men denne ändå icke tager vara på honom, och oxen så dödar någon, man eller kvinna, då skall oxen stenas, och hans ägare skall ock dödas.

30 Men skulle lösepenning bliva denne ålagd, så give han till lösen för sitt liv så mycket som ålägges honom.

31 Är det en gosse eller en flicka som har blivit stångad av oxen, så skall med denne förfaras efter samma lag.

32 Men om oxen stångar en träl eller en trälinna, så skall ägaren giva åt den stångades herre trettio siklar silver, och oxen skall stenas.

33 Om någon öppnar en brunn, eller om någon gräver en ny brunn och icke täcker över den, och sedan en oxe eller en åsna faller däri,

34 så skall brunnens ägare giva ersättning i penningar åt djurets ägare, men den döda kroppen skall vara hans.

35 Om någons oxe stångar en annans oxe, så att denne dör, så skola de sälja den levande oxen och dela betalningen för honom och därjämte dela den döda kroppen.

36 Var det däremot känt att oxen förut hade vanan att stångas, men tog hans ägare ändå icke vara på honom, så skall han ersätta oxe med oxe, men den döda kroppen skall vara hans.

Lukas 24

24 Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett.

Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.

Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.

När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder.

Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda?

Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:

'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'»

Då kommo de ihåg hans ord.

Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. --

10 Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.

11 Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.

12 Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.

13 Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.

14 Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.

15 Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.

16 Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.

17 Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.

18 Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?»

19 Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:

20 huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.

21 Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.

22 Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven

23 och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.

24 Och när några av dem som voro. med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»

25 Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!

26 Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?»

27 Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.

28 När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.

29 Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.

30 Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.

31 Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.

32 Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?»

33 Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.

34 Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.»

35 Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.

36 Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder.

37 Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo.

38 Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan?

39 Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.»

40 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.

41 Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»

42 Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka;

43 och han tog det och åt därav i deras åsyn.

44 Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»

45 Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.

46 Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda,

47 och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.

48 I kunnen vittna härom.

49 Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»

50 Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem.

51 Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen.

52 Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.

53 Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.

Job 39

39 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,

när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?

Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

10 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

11 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

12 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

13 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

14 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

15 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

16 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

17 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

18 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

19 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

20 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

21 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

22 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

23 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

24 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

25 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

26 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

27 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

28 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

29 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

30 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

31 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

32 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

33 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Job, 40 Kapitlet Herren manar Job ytterligare till ödmjukhet, med hänvisning på sina båda underskapelser Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen).

34 Så svarade nu HERREN Job och sade:

35 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

36 Job svarade HERREN och sade:

37 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.

38 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.

2 Korinthierbrevet 9

Om understödet till de heliga är det nu visserligen överflödigt att jag här skriver till eder;

jag känner ju eder goda vilja, och av den plägar jag, i fråga om eder, berömma mig inför macedonierna, i det jag omtalar att Akaja ända sedan förra året har varit redo, och att det är just edert nit som har eggat så många andra.

Likväl sänder jag nu åstad dessa bröder, för att det som jag har sagt till eder berömmelse icke skall i denna del befinnas hava varit tomt tal. Ty, såsom jag förut har sagt, jag vill att I skolen vara redo.

Eljest, om några macedonier komma med mig och finna eder oberedda, kunna vi -- för att icke säga I -- till äventyrs komma på skam med vår tillförsikt i denna sak.

Jag har därför funnit det vara nödvändigt att uppmana bröderna att i förväg begiva sig till eder och förbereda den rikliga »välsignelsegåva» som I redan haven utlovat. De skola laga att denna är tillreds såsom en riklig gåva, och icke såsom en gåva i njugghet.

Besinnen detta: den som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt; men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig välsignelse.

Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta, icke med olust eller av tvång, ty »Gud älskar en glad givare».

Men Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest och i överflöd kunnen giva till allt gott verk,

efter skriftens ord: »Han utströr, han giver åt de fattiga, hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.»

10 Och han som giver såningsmannen »säd till att så och bröd till att äta», han skall ock giva eder utsädet och låta det föröka sig och skall bereda växt åt eder rättfärdighets frukt.

11 I skolen bliva så rika på allt, att I av gott hjärta kunnen giva allahanda gåvor, vilka, när de överlämnas genom oss, skola framkalla tacksägelse till Gud.

12 Ty det understöd, som kommer till stånd genom denna eder tjänst, skall icke allenast avhjälpa de heligas brist, utan verka ännu långt mer genom att framkalla många tacksägelser till Gud.

13 De skola nämligen, därför att I visen eder så väl hålla provet i fråga om detta understöd, komma att prisa Gud för att I med så lydaktigt sinne bekännen eder till Kristi evangelium och av så gott hjärta visen dem och alla andra edert deltagande.

14 De skola ock själva bedja för eder och längta efter eder, för den Guds nåds skull, som i så översvinnligen rikt mått beskäres eder.

15 Ja, Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva!