M’Cheyne Bible Reading Plan
45 Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodo omkring honom. Han ropade: »Må alla gå ut härifrån.» Och ingen fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina bröder.
2 Och han brast ut i högljudd gråt, så att egyptierna hörde det; också Faraos husfolk hörde det.
3 Och Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min fader ännu?» Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckta blevo de för honom.
4 Då sade Josef till sina bröder: »Kommen hitfram till mig.» Och när de kommo fram, sade han: »Jag är Josef, eder broder, som I sålden till Egypten.
5 Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I haven sålt mig hit: ty för att bevara människors liv har Gud sänt mig hit före eder.
6 I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå fem år under vilka man varken skall plöja eller skörda.
7 Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många.
8 Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort mig till Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hans hus och till en furste över hela Egyptens land.
9 Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen till honom: 'Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herre över hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke.
10 Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dina barn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad som tillhör dig.
11 Jag vill där försörja dig -- ty ännu återstå fem hungerår -- så att varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skall lida nöd.
12 I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egna ögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder.
13 Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och om allt vad I haven sett, och skynden eder att föra min fader hitned.»
14 Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals.
15 Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sedan samtalade hans bröder med honom.
16 När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hade kommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl.
17 Och Farao sade till Josef: »Säg till dina bröder: 'Detta skolen I göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land;
18 hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, så skall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och I skolen få äta av landets fetma.'
19 Alltså bjuder jag dig nu att säga: 'Detta skolen I göra: tagen eder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edra hustrur, och hämten eder fader och kommen hit.
20 Och bekymren eder icke om edert bohag; ty det bästa som finnes i hela Egyptens land skall höra eder till.'»
21 Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraos befallning, och gav dem kost för resan.
22 Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamin gav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter.
23 Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastade med det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan.
24 Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; och han sade till dem: »Kiven icke på vägen.»
25 Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob i Kanaans land;
26 och de berättade för honom och sade: »Josef lever ännu, och han är en furste över hela Egyptens land.» Då greps hans hjärta av vanmakt, ty han kunde icke tro dem.
27 Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem, och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämta honom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv.
28 Och Israel sade: »Det är nog; min son Josef lever ännu. Jag vill fara och se honom, förrän jag dör.»
15 Sedan nu översteprästerna, tillsammans med de äldste och de skriftlärde, hela Stora rådet, på morgonen hade fattat sitt beslut, läto de strax binda Jesus och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus.
2 Då frågade Pilatus honom: »Är du judarnas konung?» Han svarade honom och sade: »Du säger det själv.»
3 Och översteprästerna framställde många anklagelser mot honom.
4 Pilatus frågade honom då åter och sade: »Svarar du intet? Du hör ju huru mycket det är som de anklaga dig för.»
5 Men Jesus svarade intet mer, så att Pilatus förundrade sig.
6 Nu plägade han vid högtiden giva dem en fånge lös, den som de begärde.
7 Och där fanns då en man, han som kallades Barabbas, vilken satt fängslad jämte de andra som hade gjort upplopp och under upploppet begått dråp.
8 Folket kom ditupp och begynte begära att han skulle göra åt dem såsom han plägade göra.
9 Pilatus svarade dem och sade: »Viljen I att jag skall giva eder 'judarnas konung' lös?»
10 Han förstod nämligen att det var av avund som översteprästerna hade dragit Jesus inför rätta.
11 Men översteprästerna uppeggade folket till att begära att han hellre skulle giva dem Barabbas lös.
12 När alltså Pilatus åter tog till orda och frågade dem: »Vad skall jag då göra med den som I kallen 'judarnas konung'?»,
13 så skriade de åter: »Korsfäst honom!»
14 Men Pilatus frågade dem: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu ivrigare: »Korsfäst honom!»
15 Och eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.
16 Och krigsmännen förde honom in i palatset, eller pretoriet, och kallade tillhopa hela den romerska vakten.
17 Och de klädde på honom en purpurfärgad mantel och vredo samman en krona av törnen och satte den på honom.
18 Sedan begynte de hälsa honom: »Hell dig, judarnas konung!»
19 Och de slogo honom i huvudet med ett rör och spottade på honom; därvid böjde de knä och gåvo honom sin hyllning.
20 Och när de hade begabbat honom, klädde de av honom den purpurfärgade manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom ut för att korsfästa honom.
21 Och en man som kom utifrån marken gick där fram, Simon från Cyrene, Alexanders och Rufus' fader; honom tvingade de att gå med och bära hans kors.
22 Och de förde honom till Golgataplatsen (det betyder huvudskalleplatsen).
23 Och de räckte honom vin, blandat med myrra, men han tog icke emot det.
24 Och de korsfäste honom och delade sedan hans kläder mellan sig, genom att kasta lott om vad var och en skulle få.
25 Och det var vid tredje timmen som de korsfäste honom.
26 Och den överskrift som man hade satt upp över honom, för att angiva vad han var anklagad för, hade denna lydelse: »Judarnas konung.»
27 Och de korsfäste med honom två rövare, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra.
28 29 Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet och sade: »Tvi dig, du som 'bryter ned templet och bygger upp det igen inom tre dagar'!
30 Hjälp dig nu själv, och stig ned från korset.»
31 Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde, begabbande ord med varandra och sade: »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa.
32 Han som är Messias, Israels konung, han stige nu ned från korset, så att vi få se det och tro.» Också de män som voro korsfästa med honom smädade honom.
33 Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen.
34 Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi, lema sabaktani?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?»
35 Då några av dem som stodo där bredvid hörde detta, sade de: »Hör, han kallar på Elias.»
36 Men en av dem skyndade fram och fyllde en svamp med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka, i det han sade: »Låt oss se om Elias kommer och tager honom ned.»
37 Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan.
38 Då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned.
39 Men när hövitsmannen, som stod där mitt emot honom, såg att han på sådant sätt gav upp andan, sade han: »Förvisso var denne man Guds Son.»
40 Också några kvinnor stodo där på avstånd och sågo vad som skedde. Bland dessa voro jämväl Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses' moder, så ock Salome
41 -- vilka hade följt honom och tjänat honom, medan han var i Galileen -- därtill många andra kvinnor, de som med honom hade vandrat upp till Jerusalem.
42 Det var nu tillredelsedag (det är dagen före sabbaten), och det hade blivit afton.
43 Josef från Arimatea, en ansedd rådsherre och en av dem som väntade på Guds rike, tog därför nu mod till sig och gick in till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.
44 Då förundrade sig Pilatus över att Jesus redan skulle vara död, och han kallade till sig hövitsmannen och frågade honom om det var länge sedan han hade dött.
45 Och när han av hövitsmannen hade fått veta huru det var, skänkte han åt Josef hans döda kropp.
46 Denne köpte då en linneduk och tog honom ned och svepte honom i linneduken och lade honom i en grav som var uthuggen i en klippa; sedan vältrade han en sten för ingången till graven.
47 Men Maria från Magdala och den Maria som var Joses' moder sågo var han lades.
11 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
2 Skall sådant ordflöde bliva utan svar och en så stortalig man få rätt?
3 Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad, så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?
4 Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt, och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?
5 Nej, om allenast Gud ville tala och upplåta sina läppar till att svara dig,
6 om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter, huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått, då insåge du att Gud, dig till förmån, har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.
7 Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?
8 Hög såsom himmelen är den -- vad kan du göra? djupare än dödsriket -- vad kan du förstå?
9 Dess längd sträcker sig vidare än jorden, och i bredd överträffar den havet.
10 När han vill fara fram och spärra någon inne eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?
11 Han är ju den som känner lögnens män, fördärv upptäcker han, utan att leta därefter.
12 Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd, som en vildåsnefåle kan födas till människa.
13 Om du nu rätt bereder ditt hjärta och uträcker dina händer till honom,
14 om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor,
15 ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam, du står fast och har intet att frukta.
16 Ja, då skall du förgäta din olycka, blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.
17 Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken; och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.
18 Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp; du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.
19 Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig, och många skola söka din ynnest.
20 Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta; ingen tillflykt skall mer finnas för dem, och deras hopp skall vara att få giva upp andan.
15 Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter och att icke leva oss själva till behag.
2 Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom till fromma och honom till uppbyggelse.
3 Kristus levde ju icke sig själv till behag, utan med honom skedde såsom det är skrivet: »Dina smädares smädelser hava fallit över mig.»
4 Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning, för att vi, genom ståndaktighet och genom den tröst som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp.
5 Och ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse,
6 så att I endräktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader.
7 Därför må den ene av eder vänligt upptaga den andre, såsom Kristus, Gud till ära, har upptagit eder.
8 Vad jag vill säga är detta: För de omskurna har Kristus blivit en tjänare, till ett vittnesbörd om Guds sannfärdighet, för att bekräfta de löften som hade givits åt fäderna;
9 hedningarna åter hava fått prisa Gud för hans barmhärtighets skull. Så är ock skrivet: »Fördenskull vill jag prisa dig bland hedningarna och lovsjunga ditt namn.»
10 Och åter heter det: »Jublen, I hedningar, med hans folk»;
11 så ock: »Loven Herren, alla hedningar, ja, honom prise alla folk.»
12 Så säger ock Esaias: »Telningen från Jessais rot skall komma, ja, han som skall stå upp för att råda över hedningarna; på honom skola hedningarna hoppas.»
13 Men hoppets Gud uppfylle eder med all glädje och frid i tron, så att I haven ett överflödande hopp i den helige Andes kraft.
14 Jag är väl redan nu viss om att I, mina bröder, av eder själva ären fulla av godhet, uppfyllda med all kunskap, i stånd jämväl att förmana varandra.
15 Dock har jag, på ett delvis något dristigt sätt, skrivit till eder med ytterligare påminnelser, detta i kraft av den nåd som har blivit mig given av Gud:
16 att jag nämligen skall förrätta Kristi Jesu tjänst bland hedningarna och vara en prästerlig förvaltare av Guds evangelium, så att hedningarna bliva ett honom välbehagligt offer, helgat i den helige Ande.
17 Alltså är det i Kristus Jesus som jag har något att berömma mig av i fråga om min tjänst inför Gud.
18 Ty jag skall icke drista mig att orda om något annat än vad Kristus, för att göra hedningarna lydaktiga, har verkat genom mig, med ord och med gärning,
19 genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har jag, från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien, överallt förkunnat evangelium om Kristus.
20 Och jag har härvid satt min ära i att icke förkunna evangelium, där Kristi namn redan var känt, ty jag ville icke bygga på en annans grundval;
21 utan så har skett, som skrivet är: »De för vilka intet har varit förkunnat om honom skola få se, och de som intet hava hört skola förstå.»
22 Det är också härigenom som jag så många gånger har blivit förhindrad att komma till eder.
23 Men då jag nu icke mer har något att uträtta i dessa trakter och under ganska många år har längtat efter att komma till eder,
24 vill jag besöka eder, när jag begiver mig till Spanien. Jag hoppas nämligen att på genomresan få se eder och att därefter av eder bliva utrustad för färden dit, sedan jag först i någon mån har fått min längtan efter eder stillad.
25 Men nu far jag till Jerusalem med understöd åt de heliga.
26 Macedonien och Akaja hava nämligen känt sig manade att göra ett sammanskott åt dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i fattigdom.
27 Ja, därtill hava de känt sig manade; de stå också i skuld hos dem. Ty om hedningarna hava fått del i deras andliga goda, så äro de å sin sida skyldiga att vara dem till tjänst med sitt lekamliga goda. --
28 När jag så har fullgjort detta och lämnat i deras händer vad som har blivit insamlat, ämnar jag därifrån begiva mig till Spanien och taga vägen genom eder stad.
29 Och jag vet, att när jag kommer till eder, kommer jag med Kristi välsignelse i fullt mått.
30 Och nu uppmanar jag eder, mina bröder, vid vår Herre Jesus Kristus och vid vår kärlek i Anden, att bistå mig i min kamp, genom att bedja för mig till Gud,
31 att jag må bliva frälst undan de ohörsamma i Judeen, och att det understöd som jag för med mig till Jerusalem må bliva väl mottaget av de heliga.
32 Så skall jag, om Gud vill, med glädje komma till eder och vederkvicka mig tillsammans med eder.
33 Fridens Gud vare med eder alla. Amen.