M’Cheyne Bible Reading Plan
28 Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom; och han bjöd honom och sade till honom: »Tag dig icke till hustru någon av Kanaans döttrar,
2 utan stå upp och begiv dig till Paddan-Aram, till Betuels, din morfaders, hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av Labans, din morbroders, döttrar.
3 Och må Gud den Allsmäktige välsigna dig och göra dig fruktsam och föröka dig, så att skaror av folk komma av dig;
4 må han giva åt dig Abrahams välsignelse, åt dig och din säd med dig, så att du får taga i besittning det land som Gud har givit åt Abraham, och där du nu bor såsom främling.»
5 Så sände Isak åstad Jakob, och denne begav sig till Paddan-Aram, till araméen Laban, Betuels son, som var broder till Rebecka, Jakobs och Esaus moder.
6 När nu Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom till Paddan-Aram för att därifrån taga sig hustru -- ty han hade välsignat honom och bjudit honom och sagt: »Du skall icke taga till hustru någon av Kanaans döttrar» --
7 och när han såg att Jakob hade lytt sin fader och moder och begivit sig till Paddan-Aram,
8 då märkte Esau att Kanaans döttrar misshagade hans fader Isak;
9 och Esau gick bort till Ismael och tog Mahalat, Abrahams son Ismaels dotter, Nebajots syster, till hustru åt sig, utöver de hustrur han förut hade.
10 Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.
11 Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova där.
12 Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego upp och ned på den.
13 Och se, HERREN stod framför honom och sade: »Jag är HERREN, Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger skall jag giva åt dig och din säd.
14 Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd.
15 Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat dig.»
16 När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: »HERREN är sannerligen på denna plats, och jag visste det icke!»
17 Och han betogs av fruktan och sade: »Detta måste vara en helig plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.»
18 Och bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen som han hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja därovanpå.
19 Och han gav den platsen namnet Betel; förut hade staden hetat Lus.
20 Och Jakob gjorde ett löfte och sade: »Om Gud är med mig och bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig bröd till att äta och kläder till att kläda mig med,
21 så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall HERREN vara min Gud;
22 och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett Guds hus, och av allt vad du giver mig skall jag giva dig tionde.»
27 Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle döda honom.
2 Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus, landshövdingen.
3 När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd, ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna tillbaka till översteprästerna och de äldste
4 och sade: »Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.» Men de svarade: »Vad kommer det oss vid? Du får själv svara därför.»
5 Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg. Sedan gick han bort och hängde sig.
6 Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: »Det är icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspenningar.»
7 Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar.
8 Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern.
9 Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sade: »Och jag tog de trettio silverpenningarna -- priset för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som israelitiska män hade värderat --
10 och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet med Herrens befallning till mig.»
11 Men Jesus ställdes fram inför landshövdingen. Och landshövdingen frågade honom och sade: »Är du judarnas konung?» Jesus svarade honom: »Du säger det själv.»
12 Men när översteprästerna och de äldste framställde sina anklagelser mot honom, svarade han intet.
13 Då sade Pilatus till honom: »Hör du icke huru mycket de hava att vittna mot dig?»
14 Men han svarade honom icke på en enda fråga, så att landshövdingen mycket förundrade sig.
15 Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav folket en fånge lös, vilken de ville.
16 Och man hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas.
17 När de nu voro församlade, frågade Pilatus dem: »Vilken viljen I att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus, som kallas Messias?»
18 Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit Jesus inför rätta.
19 Och medan han satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till honom och låtit säga: »Befatta dig icke med denne rättfärdige man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.»
20 Men översteprästerna och de äldste hade övertalat folket att begära Barabbas och låta förgöra Jesus.
21 När alltså landshövdingen nu frågade dem och sade: »Vilken av de två viljen I att jag skall giva eder lös?», så svarade de: »Barabbas.»
22 Då frågade Pilatus dem: »Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?» De svarade alla: »Låt korsfästa honom.»
23 Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu ivrigare: »Låt korsfästa honom.»
24 När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod. I fån själva svara därför.»
25 Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och över våra barn.»
26 Då gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.
27 Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet och församlade hela den romerska vakten omkring honom.
28 Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd mantel
29 och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä inför honom och begabbade honom och sade: »Hell dig, judarnas konung!»
30 Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i huvudet.
31 Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till att korsfästas.
32 Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene, som hette Simon. Honom tvingade de att gå med och bära hans kors.
33 Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det betyder huvudskalleplats),
34 räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han hade smakat därpå, ville han icke dricka det.
35 Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem.
36 Sedan sutto de där och höllo vakt om honom.
37 Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus, judarnas konung.»
38 Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra.
39 Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet
40 och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig ned från korset.»
41 Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och de äldste, begabbande ord och sade:
42 »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom.
43 Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om han har behag till honom, han har ju sagt: 'Jag är Guds Son.'»
44 På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med honom.
45 Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen.
46 Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli, Eli, lema sabaktani?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?»
47 Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han kallar på Elias.»
48 Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka.
49 Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper honom.»
50 Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan.
51 Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade,
52 och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo upp.
53 De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in i den heliga staden och uppenbarade sig för många.
54 Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.»
55 Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde.
56 Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs och Joses' moder, så ock Sebedeus' söners moder.
57 Men när det hade blivit afton, kom en rik man från Arimatea, vid namn Josef, som ock hade blivit en Jesu lärjunge;
58 denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då bjöd Pilatus att man skulle lämna ut den åt honom.
59 Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk
60 och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i klippan; och sedan han hade vältrat en stor sten för ingången till graven, gick han därifrån.
61 Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de sutto gent emot graven.
62 Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus
63 och sade: »Herre, vi hava dragit oss till minnes att den villoläraren sade, medan han ännu levde: 'Efter tre dagar skall jag uppstå.'
64 Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom, och sedan säga till folket att han har uppstått från de döda. Då bliver den sista villan värre än den första.»
65 Pilatus svarade dem: »Där haven I vakt; gån åstad och skydden graven så gott I kunnen.»
66 Och de gingo åstad och skyddade graven, i det att de icke allenast satte ut vakten, utan ock förseglade stenen.
4 När Mordokai fick veta allt vad som hade skett, rev han sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska, och gick så ut i staden och uppgav högljudda och bittra klagorop.
2 Och han begav sig till konungens port och stannade framför den, ty in i konungens port fick ingen komma, som var klädd i sorgdräkt.
3 Och i vart hövdingdöme dit konungens befallning och påbud kom blev stor sorg bland judarna, och de fastade, gräto och klagade, ja, de flesta satte sig i säck och aska.
4 När nu Esters tjänarinnor och hovmän kommo och berättade detta för henne, blev drottningen högeligen förskräckt; och hon skickade ut kläder till Mordokai, för att man skulle kläda honom i dem och taga av honom sorgdräkten; men han tog icke emot dem.
5 Då kallade Ester till sig Hatak, en av de hovmän som konungen hade anställt i hennes tjänst, och bjöd honom att gå till Mordokai, för att få veta vad som var på färde, och varför han gjorde så.
6 När då Hatak kom ut till Mordokai på den öppna platsen i staden framför konungens port,
7 berättade Mordokai för honom allt vad som hade hänt honom, och uppgav beloppet av den penningsumma som Haman hade lovat väga upp till konungens skattkamrar, för att han skulle få förgöra judarna.
8 Och en avskrift av det skrivna påbud som hade blivit utfärdat i Susan om att de skulle utrotas lämnade han honom ock, för att han skulle visa Ester den och berätta allt för henne, och ålägga henne att gå in till konungen och bedja honom om misskund och söka nåd hos honom för sitt folk.
9 Och Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokai hade sagt.
10 Då bjöd Ester Hatak att gå till Mordokai och säga:
11 »Alla konungens tjänare och folket i konungens hövdingdömen veta, att om någon, vare sig man eller kvinna, går in till konungen på den inre gården utan att vara kallad, så gäller för var och en samma lag: att han skall dödas, såframt icke konungen räcker ut mot honom den gyllene spiran, till tecken på att han får leva. Men jag har icke på trettio dagar varit kallad att komma till konungen.»
12 När man nu berättade för Mordokai vad Ester hade sagt,
13 sade Mordokai att man skulle giva Ester detta svar: »Tänk icke att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du är i konungens hus.
14 Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och din faders hus, I skolen förgöras. Vem vet om du icke just för en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?»
15 Då lät Ester giva Mordokai detta svar:
16 »Gå åstad och församla alla judar som finnas i Susan, och hållen fasta för mig; I skolen icke äta eller dricka något under tre dygn, vare sig dag eller natt. Jag med mina tärnor vill ock sammalunda fasta; därefter vill jag gå in till konungen, fastän det är emot lagen. Och skall jag gå förlorad, så må det då ske.»
17 Och Mordokai gick bort och gjorde alldeles såsom Ester hade bjudit honom.
27 När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.
2 Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.
3 Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där och åtnjuta deras omvårdnad.
4 När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom vinden låg emot.
5 Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.
6 Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.
7 Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone.
8 Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.
9 Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten begynte redan vara osäker; fastedagen var nämligen redan förbi. Paulus varnade dem då
10 och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och skepp, utan ock för våra liv.»
11 Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på det som Paulus sade.
12 Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna över vintern.
13 Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.
14 Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned från ön; det var den så kallade nordostorkanen.
15 Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot vinden, gåvo vi efter och läto det driva.
16 När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock, fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
17 Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto skeppet så driva.
18 Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de dagen därefter en del av lasten över bord.
19 På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.
20 Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts, och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning.
21 Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka.
22 Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.
23 Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade:
24 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'
25 Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt.
26 Men på en ö måste vi bliva kastade.»
27 När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de närmade sig något land.
28 De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton famnars djup.
29 Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade efter att det skulle dagas.
30 Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut ankaren ifrån förskeppet.
31 Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: »Om icke dessa stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.»
32 Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto den fara.
33 Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga sig mat och sade: »Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat och förblivit fastande, utan att förtära något.
34 Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett huvudhår gå förlorat.
35 När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i allas åsyn och bröt det och begynte äta.
36 Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.
37 Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex personer.
38 Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.
39 När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta skeppet driva upp på denna.
40 De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.
41 De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet begynte brytas sönder av vågsvallet.
42 Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna fly undan simmande.
43 Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig i vattnet och söka komma i land,
44 och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla att komma välbehållna i land.