M’Cheyne Bible Reading Plan
Jakob möter Esau
33 Jakob lyfte blicken och fick se Esau komma med fyrahundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. 2 Han lät slavinnorna med deras barn gå främst, Lea med hennes barn efter dem och Rakel med Josef sist. 3 Själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger[a] ner till jorden innan han kom fram till sin bror. 4 Men Esau sprang emot honom och tog honom i famn, föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.
5 (A) När Esau fick se kvinnorna och barnen sade han: ”Vilka är de här som du har med dig?” Han svarade: ”Det är barnen som Gud har gett din tjänare.” 6 Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig. 7 Efter dem kom Lea fram med sina barn och bugade sig. Till sist kom Josef och Rakel fram och bugade sig.
8 Esau frågade: ”Vad menade du med hela den skaran som jag mötte?” Han svarade: ”Jag ville finna nåd för min herres ögon.” 9 Men Esau sade: ”Jag har nog. Behåll det du har, min bror.” 10 ”Nej, jag ber dig”, svarade Jakob ”om jag har funnit nåd för dina ögon så ta emot gåvan av mig, eftersom jag har fått se ditt ansikte. Det är som om jag såg Guds eget ansikte när du tar emot mig så vänligt. 11 Ta emot gåvan som skickades till dig, för Gud har varit nådig mot mig och jag har allt.” Och han bad honom så enträget att Esau tog emot den.
12 Och Esau sade: ”Nu bryter vi upp och drar vidare. Jag går framför dig.” 13 Men Jakob svarade honom: ”Min herre ser själv att barnen är små och att jag har får och kor med mig som ger di. Om man driver dem för hårt en enda dag så dör hela hjorden. 14 Därför ber jag min herre att gå före sin tjänare, så kommer jag efter i den takt som boskapen framför mig klarar av och som barnen orkar med, tills jag kommer till min herre i Seir.” 15 Då sade Esau: ”Låt mig lämna kvar en del av mitt folk hos dig.” Men Jakob svarade: ”Varför det? Låt mig bara finna nåd för min herres ögon.”
16 Samma dag vände Esau tillbaka och tog vägen till Seir. 17 Men Jakob begav sig till Suckot[b] och byggde sig där ett hus. Åt sin boskap gjorde han hyddor, och därför fick platsen namnet Suckot.
18 Och Jakob kom på sin färd från Paddan-Aram välbehållen till staden Shekem[c] i Kanaans land och slog läger utanför staden. 19 (B) Den mark där han slog upp sitt tält köpte han för hundra kesitor[d] av sönerna till Hamor, Shekems far. 20 Och han byggde där ett altare och kallade det El-Elohe-Israel[e].
Liknelsen om såningsmannen
4 (A) Sedan började han undervisa vid sjön igen. Då samlades så mycket folk runt honom att han steg i en båt och satt i den ute på sjön medan allt folket stod på stranden. 2 (B) Han lärde dem mycket i liknelser, och i sin undervisning sade han till dem:
3 (C) "Lyssna! En såningsman gick ut för att så. 4 När han sådde föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det. 5 En del föll på stenig mark där det inte hade mycket mylla, och det kom upp snabbt eftersom det inte hade djup jord. 6 Men när solen steg sveddes det, och eftersom det saknade rot vissnade det bort. 7 En del föll bland tistlar, och tistlarna sköt upp och kvävde det så att det inte gav någon skörd. 8 Men en del föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav skörd, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt[a]." 9 Och han sade: "Hör, du som har öron att höra med!"
10 (D) När han blev ensam, frågade de tolv och de andra som var med honom om liknelserna. 11 Då sade han till dem: "Ni har fått del i Guds rikes hemlighet. Men de som står utanför får allt i liknelser, 12 (E) för att de ska se och se och ändå inte se, och höra och höra och ändå inte förstå, så att de inte vänder om och får förlåtelse."[b]
Liknelsens innebörd
13 Han sade sedan till dem: "Förstår ni inte den här liknelsen? Hur ska ni då kunna förstå några liknelser alls? 14 Såningsmannen sår ordet. 15 De vid vägen är de hos vilka ordet sås, men när de hör det kommer genast Satan och tar bort ordet som är sått i dem. 16 De som sås på stenig mark är de som genast tar emot ordet med glädje när de hör det, 17 men de har ingen rot inom sig utan tror bara för en tid. När de sedan möter lidande eller förföljelse för ordets skull så kommer de genast på fall. 18 Hos andra sås säden bland tistlar. Det är de som hör ordet, 19 (F) men världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter annat kommer in och kväver ordet så att det blir utan frukt. 20 Men de hos vilka säden faller i god jord, det är de som hör ordet och tar emot det och bär frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt."
21 (G) Han sade också till dem: "Ett ljus[c] bärs väl inte in för att sättas under skäppan[d] eller under bänken[e]? Sätter man det inte på hållaren? 22 (H) Det finns inget dolt som inte ska uppenbaras, och inget gömt som inte ska bli synligt. 23 Hör, du som har öron att höra med!"
24 (I) Och han sade: "Var noga med vad ni hör! Med det mått som ni mäter med ska det mätas upp åt er. Och ännu mer ska ni få, 25 (J) för den som har ska få, men den som inte har ska bli fråntagen också det han har."
Liknelsen om den växande säden
26 Jesus sade: "Guds rike är som när en man sår säd i jorden. 27 Han sover och stiger upp, natt blir dag och säden växer och skjuter i höjden, han vet inte hur. 28 Av sig själv ger jorden gröda: först strå, sedan ax och sedan moget vete i axet. 29 Och när grödan är mogen låter han genast skäran gå, för skördetiden är inne."
Liknelsen om senapskornet
30 (K) Han sade också: "Vad ska vi likna Guds rike vid? Vilken liknelse ska vi använda? 31 Det är som ett senapskorn[f]. När man sår det är det minst av alla frön på jorden. 32 Men när det blivit sått, växer det upp och blir större än alla andra köksväxter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga."
33 Med många sådana liknelser predikade han ordet för dem, på ett sådant sätt att de kunde förstå[g]. 34 (L) Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt.
Jesus stillar stormen
35 (M) På kvällen samma dag sade Jesus till sina lärjungar: "Vi far över till andra sidan." 36 De lämnade folket och tog med honom i båten som han var[h]. Även andra båtar följde med.
37 Då kom en stark stormvind, och vågorna slog in i båten så att den höll på att fyllas. 38 Själv låg han i aktern på en dyna och sov. De väckte honom och sade: "Mästare[i]! Bryr du dig inte om att vi går under?" 39 Han vaknade och talade strängt till vinden och sade till sjön: "Tig! Var tyst!" Då lade sig vinden och det blev alldeles stilla. 40 Han sade till dem: "Varför är ni rädda? Har ni fortfarande ingen tro?" 41 (N) Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: "Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder ju honom!"
Judarnas hämnd
9 (A) På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, skulle kungens befallning och förordning verkställas. Judarnas fiender hade då hoppats få makt över dem, men nu blev det tvärtom så att judarna i stället fick makt över dem som hatade dem. 2 Judarna samlades i sina städer i alla kung Ahasveros provinser för att angripa dem som sökte deras olycka. Ingen kunde stå emot dem, för alla folk hade gripits av fruktan för dem. 3 Alla furstarna i provinserna, satraperna, ståthållarna och kungens tjänstemän hjälpte judarna, för de hade gripits av fruktan för Mordokaj. 4 (B) Mordokaj var nu en mäktig man i det kungliga palatset, och ryktet om honom gick ut i alla provinserna eftersom denne Mordokaj blev allt mäktigare. 5 Judarna slog alla sina fiender med svärd och dödade och nergjorde dem och gjorde som de ville med sina motståndare. 6 I Susas borg dödade och nergjorde judarna femhundra män. 7 Parsandata, Dalfon, Aspata, 8 Porata, Adalja, Aridata, 9 Parmasta, Arisaj, Aridaj och Vajsata, 10 de tio sönerna till judarnas fiende Haman, Hammedatas son, dödade de. Men de avstod från plundring.
11 Samma dag fick kungen veta hur många som dödats i Susas borg. 12 (C) Då sade kungen till drottning Ester: ”I Susas borg har judarna dödat och förgjort femhundra män förutom Hamans tio söner. Vad har de då inte gjort i kungens andra provinser? Vad är nu din önskan? Den ska beviljas. Och vad mer är din begäran? Den ska uppfyllas.” 13 Ester svarade: ”Om kungen finner för gott, låt då judarna i Susa även i morgon handla efter förordningen för idag. Och låt Hamans tio söner hängas upp på pålen.” 14 Kungen befallde att så skulle ske. En förordning om detta utfärdades i Susa och Hamans tio söner blev upphängda. 15 Judarna i Susa samlades också på fjortonde dagen i månaden Adar och dödade trehundra män i Susa. Men de avstod från plundring.
16 De andra judarna som var i kungens provinser samlades för att försvara sina liv och skaffade sig ro för sina fiender genom att döda sjuttiofemtusen av sina motståndare. Men de avstod från plundring. 17 Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar[a]. Men på fjortonde dagen vilade de och gjorde den till en dag av fest och glädje. 18 Judarna i Susa hade samlats både den trettonde dagen och den fjortonde. Och de vilade den femtonde dagen och gjorde den till en dag av fest och glädje. 19 Därför firar judarna på landsbygden, de som bor i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar som en dag av glädje, fest och högtid då man sänder matgåvor till varandra.
Purimfesten
20 Mordokaj skrev ner dessa händelser och sände brev till judarna i alla kung Ahasveros provinser, både nära och fjärran. 21 Han fastställde att de år efter år skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar, 22 alltså de dagar då judarna fick ro för sina fiender och den månad då deras sorg vändes i glädje och deras bedrövelse i fest. Därför skulle de fira dem som dagar av fest och glädje och sända matgåvor till varandra och ge gåvor till de fattiga.
23 Judarna antog som sed att göra vad de börjat göra, det som Mordokaj hade skrivit till dem om. 24 (D) Agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars fiende, hade planerat att utplåna judarna och kastat pur, det vill säga lott, för att krossa dem och förgöra dem. 25 Men när saken kom upp inför kungen[b], befallde han genom en skrivelse[c] att de onda planer som Haman haft mot judarna skulle vända tillbaka över hans eget huvud. Och Haman själv och hans söner hängdes upp på pålen.
26 Därför kallades dessa dagar purim efter ordet pur. På grund av allt som stod i brevet och vad de själva sett och vad som skett med dem, 27 antog och fastställde judarna en orubblig sed: de själva och deras efterkommande och alla som anslöt sig till dem skulle år efter år fira dessa båda dagar, så som det var föreskrivet och på deras bestämda tid. 28 Dessa dagar skulle kommas ihåg och firas i varje generation, i varje familj, i varje provins och i varje stad. Dessa purimdagar skulle inte försummas bland judarna och minnet av dem aldrig upphöra hos deras efterkommande.
29 Drottning Ester, Abihajils dotter, och juden Mordokaj utfärdade sedan en skrivelse för att med all kraft stadfästa detta andra brev om purim. 30 Mordokaj sände brev med budskap om fred och trygghet till alla judar i de hundratjugosju provinserna i Ahasveros rike 31 för att stadfästa dessa purimdagar på deras bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade förordnat för dem och som de fastställde för sig själva och sina efterkommande, med regler om fasta och sorgerop. 32 Esters befallning, som fastställde dessa föreskrifter om purim, nertecknades i en bok.
Mordokajs makt
10 Kung Ahasveros tog ut skatt av fastlandet och av kustländerna[d]. 2 Allt som han i sin makt och väldighet gjorde, liksom skildringen om den höga ställning som kungen gav Mordokaj, det finns nertecknat i krönikan om Mediens och Persiens kungar.
3 (E) Juden Mordokaj var kung Ahasveros närmaste man[e]. Han var högt ansedd bland judarna och älskad av alla sina bröder. Han sökte sitt folks bästa och talade för alla sina landsmäns välfärd.
Abraham rättfärdig av tro
4 Vad ska vi då säga att Abraham fann, vår förfader efter köttet[a]? 2 (A) Om Abraham förklarades rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av – men inte inför Gud. 3 (B) För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.[b] 4 (C) Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst. 5 (D) Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet.
6 Därför uttalar också David sin saligprisning över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: 7 Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta. 8 Salig är den som Herren inte tillräknar synd.[c]
9 (E) Gäller den saligprisningen bara de omskurna eller även de oomskurna? Vi säger ju att Abraham fick tron tillräknad som rättfärdighet. 10 När fick han den tillräknad? Som omskuren eller som oomskuren? Inte som omskuren, utan som oomskuren. 11 (F) Han fick omskärelsens tecken som bekräftelse på trons rättfärdighet, och den hade han redan som oomskuren. Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. 12 (G) Han skulle också bli far till de omskurna, de som inte bara tillhör de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår far Abraham hade redan som oomskuren.
Abraham och löftet
13 (H) Det var inte genom lagen som Abraham och hans avkomlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14 Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron meningslös och löftet upphävt. 15 (I) Lagen framkallar ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse.
16 (J) Därför heter det "av tro", för att det ska vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far, 17 (K) som det står skrivet: Jag har gjort dig till far till många folk. Och det är han inför den som han trodde på, Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till.[d]
18 Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så[e] far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli.[f] 19 (L) Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. 20 (M) Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran, 21 (N) fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla. 22 (O) Därför räknades det honom till rättfärdighet.
23 (P) Men dessa ord räknades honom till rättfärdighet skrevs inte bara för hans skull, 24 (Q) utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda, 25 (R) han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation