M’Cheyne Bible Reading Plan
Sara dör
23 Sara blev hundratjugosju år[a]. Så gammal blev Sara. 2 Hon dog i Kirjat-Arba, det vill säga Hebron i Kanaans land. Och Abraham kom för att sörja Sara och gråta över henne.
3 Sedan reste sig Abraham upp från sin döda och talade med hetiterna[b]. Han sade: 4 (A) ”Jag är en främling och gäst hos er. Ge mig en egen gravplats hos er, så att jag kan begrava min döda.” 5 Hetiterna svarade Abraham: 6 ”Hör på oss, herre. Du är en Guds furste bland oss. Begrav din döda i den förnämsta av våra gravar. Ingen av oss ska vägra att ge dig sin grav, så att du kan begrava din döda där.”
7 Då reste sig Abraham och bugade djupt för hetiterna, landets folk, 8 och sade till dem: ”Om ni verkligen vill låta mig begrava min döda, så lyssna på mig och lägg ett ord för mig hos Efron, Sohars son, 9 så att han ger mig grottan i Makpela som tillhör honom och som ligger vid utkanten av hans mark. Jag vill att han ger mig den mot full betalning som egen gravplats bland er.”
10 Men Efron satt där bland hetiterna. Och hetiten Efron svarade Abraham inför alla hetiterna som hade kommit till stadsporten: 11 ”Nej, min herre, lyssna på mig. Jag ger dig fältet. Grottan som finns där skänker jag dig också. Jag ger den till dig inför mitt folk. Begrav din döda.” 12 Abraham bugade sig djupt för landets folk 13 och sade till Efron inför folket: ”Jag ber dig, lyssna på mig. Jag betalar vad marken är värd. Ta emot det av mig och låt mig begrava min döda där.” 14 Efron svarade Abraham: 15 ”Min herre, lyssna på mig. En bit mark värd fyrahundra siklar[c] silver, vad betyder det mellan mig och dig? Begrav du din döda.” 16 Abraham lyssnade på Efron och vägde upp åt honom summan som han nämnt inför hetiterna, fyrahundra siklar silver, gångbart i handel[d].
17 Så överläts Efrons mark i Makpela vid Mamre åt Abraham, hela markstycket, både grottan som fanns där och alla träd runt omkring på området. 18 Det skedde inför hetiternas ögon, inför alla dem som hade kommit till stadsporten.
19 (B) Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan vid fältet i Makpela mitt emot Mamre, det vill säga Hebron i Kanaans land. 20 Marken och grottan som fanns där överläts så av hetiterna till Abraham som egen gravplats.
Liknelsen om kungasonens bröllop
22 Jesus talade än en gång till dem i liknelser: 2 (A) "Himmelriket är som en kung som höll bröllop för sin son. 3 Han sände ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma.
4 (B) Då sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till de inbjudna: Min måltid är redo, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet! 5 Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sin åker, en annan till sina affärer. 6 De andra grep hans tjänare och misshandlade[a] och dödade dem.
7 (C) Då blev kungen vred och sände ut sina soldater och lät döda dessa mördare och brände ner deras stad. 8 Sedan sade han till sina tjänare: Allt är färdigt för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. 9 (D) Gå därför ut till vägskälen och bjud alla ni ser till bröllopet. 10 Tjänarna gick då ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen fylldes med bordsgäster.
11 (E) När kungen kom in för att se sina gäster, fick han där syn på en man som inte var klädd i bröllopskläder. 12 Han sade till honom: Min vän, hur kom du in hit utan bröllopskläder? Mannen teg. 13 (F) Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där ska man gråta och gnissla tänder. 14 Många är kallade, men få är utvalda."
Skatt till kejsaren
15 (G) Då gick fariseerna och gjorde upp planer för att snärja honom genom något som han sade. 16 De sände sina lärjungar till honom tillsammans med herodianerna[b] för att säga: "Mästare, vi vet att du är ärlig och lär ut sanningen om Guds väg och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. 17 Så säg oss nu: Vad anser du? Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren[c] eller inte?"
18 Jesus märkte deras ondska och sade: "Varför prövar ni mig, era hycklare? 19 Visa mig myntet som skatten betalas med." De räckte honom en denar[d], 20 och han frågade dem: "Vems bild och inskrift är detta?" 21 (H) De svarade: "Kejsarens." Då sade han till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud." 22 När de hörde detta blev de förundrade, och de lämnade honom och gick sin väg.
De dödas uppståndelse
23 (I) Samma dag kom det fram några saddukeer till Jesus, de som påstår att det inte finns någon uppståndelse. De frågade honom: 24 (J) "Mästare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös, ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror.[e] 25 Nu fanns det hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och han hade inga barn, så han efterlämnade sin hustru åt sin bror. 26 På samma sätt gick det med den andre och den tredje och med alla sju. 27 Sist av alla dog kvinnan. 28 Så vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla var ju gifta med henne."
29 Jesus svarade dem: "Ni tar fel, för ni förstår varken Skriften eller Guds makt. 30 Vid uppståndelsen gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen.
31 Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt er: 32 Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte de dödas Gud, utan de levandes."[f] 33 När folket hörde detta var de överväldigade av hans undervisning.
Det viktigaste budet
34 Fariseerna hörde att Jesus hade gjort saddukeerna[g] svarslösa och samlades runt honom. 35 (K) En av dem, en laglärd, ville pröva honom och frågade: 36 "Mästare, vilket är det stör-sta budet i lagen?" 37 Han svarade: "Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.[h] 38 Det är det största och första budet. 39 (L) Sedan kommer ett som liknar det: Du ska älska din nästa som dig själv.[i] 40 (M) På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna."
Vad tänker ni om Messias?
41 (N) Medan fariseerna var samlade frågade Jesus dem: 42 "Vad tänker ni om Messias? Vems son är han?" De svarade honom: "Davids." 43 (O) Då sade han till dem: "Hur kan då David genom Anden kalla honom Herre och säga: 44 Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida tills jag lagt dina fiender under dina fötter[j].[k] 45 (P) Om nu David kallar honom Herre[l], hur kan han då vara Davids son?" 46 Ingen kunde svara honom ett ord, och från den dagen vågade ingen fråga honom något mer.
Förteckning över präster och leviter
12 (A) Dessa var de präster och leviter som drog upp med Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua: Seraja, Jeremia, Esra, 2 Amarja, Malluk, Hattush, 3 Shekanja, Rehum, Meremot, 4 Iddo, Ginnetoj, Abia, 5 Mijamin, Maadja, Bilga, 6 Shemaja, Jojarib, Jedaja, 7 Sallu, Amok, Hilkia och Jedaja. Dessa var huvudmän för prästerna och för sina bröder i Jeshuas tid.
8 (B) Leviterna var: Jeshua, Binnuj, Kadmiel, Sherebja, Juda och Mattanja, som med sina bröder ledde tacksägelsen, 9 (C) vidare Bakbukja och Unni, deras bröder som hade sina platser mitt emot dem, under tjänstgöringen.
Ättlingar till översteprästen Jeshua
10 Jeshua blev far till Jojakim, Jojakim blev far till Eljashib, Eljashib blev far till Jojada, 11 Jojada blev far till Jonatan och Jonatan blev far till Jaddua.
Huvudmän för prästernas familjer
12 I Jojakims tid var huvudmännen för prästernas familjer följande: för Seraja: Meraja, för Jeremia: Hananja, 13 för Esra: Meshullam, för Amarja: Johanan, 14 för Meliku: Jonatan, för Shebanja: Josef, 15 för Harim: Adna, för Merajot: Helkaj, 16 (D) för Iddo: Sakarja[a], för Ginneton: Meshullam, 17 för Abia: Sikri, för Minjamin och för Moadja: Piltaj, 18 för Bilga: Shammua, för Shemaja: Jonatan, 19 för Jojarib: Mattenaj, för Jedaja: Ussi, 20 för Sallaj: Kallaj, för Amok: Eber, 21 för Hilkia: Hashabja, för Jedaja: Netanel.
Prästernas och leviternas familjer
22 I Eljashibs, Jojadas, Johanans och Jadduas tid blev huvudmännen för leviternas familjer upptecknade, likaså prästerna, under persern Darejaveshs regering. 23 Huvudmännen för Levi barns familjer är upptecknade i krönikeboken[b] ända till Johanans, Eljashibs sons tid[c].
Fördelning av tjänster i templet
24 (E) Leviternas huvudmän var Hashabja, Sherebja och Jeshua, Kadmiels son, och deras bröder, som stod mitt emot dem för att växelvis lova och tacka, så som gudsmannen David hade befallt.
25 Mattanja, Bakbukja, Obadja, Meshullam, Talmon och Ackub var dörrvakter och höll vakt över förrådshusen vid portarna.
26 Dessa levde i Jojakims, Jeshuas sons, Josadaks sons, tid och i ståthållaren Nehemjas och prästen Esras, den skriftlärdes tid.
Nehemja inviger stadsmuren
27 (F) När Jerusalems mur skulle invigas, sökte man upp leviterna överallt där de bodde och förde dem till Jerusalem för att hålla invigningshögtid och glädjehögtid under tacksägelse och sång, med cymbaler, lyror och harpor. 28 Då samlades sångarnas söner från trakten omkring Jerusalem och från netofatiternas byar, 29 från Bet-Haggilgal och från markerna kring Geba och Asmavet, för sångarna hade byggt sig byar runt omkring Jerusalem. 30 Prästerna och leviterna renade sig och renade sedan folket, portarna och muren.
31 Jag lät Juda furstar stiga upp på muren. Därefter ordnade jag två stora lovsångskörer[d]. Den ena gick till höger ovanpå muren fram till Dyngporten. 32 Bakom dem följde Hoshaja och ena hälften av Juda furstar, 33 samt Asarja, Esra och Meshullam, 34 Juda, Benjamin, Shemaja och Jeremia 35 och några av prästernas söner med trumpeter, vidare Sakarja, son till Jonatan, son till Shemaja, son till Mattanja, son till Mikaja, son till Sackur, son till Asaf, 36 och hans bröder Shemaja, Asarel, Milalaj, Gilalaj, Maaj, Netanel och Juda samt Hanani med gudsmannen Davids musikinstrument. Esra, den skriftlärde, gick framför dem. 37 De gick över Källporten och rakt fram uppför trapporna till Davids stad, på trappan i muren ovanför Davids hus, ända fram till Vattenporten mot öster.
38 Efter den andra lovsångskören, som gick åt motsatt håll, följde jag med den andra hälften av folket, ovanpå muren, upp genom Ugnstornet ända till Breda muren, 39 vidare över Efraimsporten, Gamla porten och Fiskporten genom Hananeltornet och Hammeatornet ända fram till Fårporten. De stannade vid Fängelseporten.
40 Sedan stannade de båda lovsångskörerna vid Guds hus, och även jag och ena hälften av föreståndarna tillsammans med mig, 41 samt prästerna Eljakim, Maaseja, Minjamin, Mikaja, Eljoenaj, Sakarja och Hananja, med trumpeterna, 42 och Maaseja, Shemaja, Eleasar, Ussi, Johanan, Malkia, Elam och Eser. Sångarna sjöng under Jisrajas ledning.
43 På den dagen bar de fram stora offer och gladde sig, för Gud hade gett dem stor glädje. Också kvinnorna och barnen gladde sig, och glädjen från Jerusalem hördes vida omkring.
Åtgärder för gudstjänsten i templet
44 (G) Vid samma tid tillsattes män som skulle förestå förrådskamrarna där offergåvor, förstlingsfrukter och tionden lades ner. Från stadens åkrar skulle de samla in det som enligt lagen tillföll prästerna och leviterna. Det rådde glädje i Juda över prästerna och leviterna som gjorde tjänst. 45 (H) De iakttog vad som var att iaktta vid gudstjänsten och vid reningarna, och även sångarna och dörrvakterna utförde sin tjänst så som David och hans son Salomo hade befallt. 46 Redan för länge sedan, på Davids och Asafs tid[e], fanns nämligen ledare för sångarna, och man sjöng lovsånger och tacksägelsesånger till Gud. 47 (I) Under Serubbabels och Nehemjas tid gav hela Israel till sångarna och dörrvakterna vad dessa för varje dag skulle ha. Man gav till leviterna[f] deras helgade andel, och leviterna gav till Arons söner deras helgade andel.
Paulus tal till folket
22 (A) "Bröder och fäder! Hör vad jag nu har att säga er till mitt försvar." 2 När de hörde att han talade till dem på hebreiska blev det ännu tystare. Och han fortsatte: 3 (B) "Jag är jude, född i Tarsus i Kilikien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i våra fäders lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. 4 Jag förföljde den Vägen ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. 5 Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna[a] i Damaskus, och jag reste dit för att gripa även dem som fanns där och föra dem till Jerusalem där de skulle få sitt straff.
6 (C) Men när jag var på väg och närmade mig Damaskus mitt på dagen, strålade plötsligt ett starkt ljus från himlen omkring mig. 7 Jag föll till marken och hörde en röst som sade till mig: Saul! Saul! Varför förföljer du mig? 8 Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. 9 De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten[b] som talade till mig. 10 Jag frågade: Vad ska jag göra, Herre? Herren sade till mig: Res dig och gå in till Damaskus! Där ska du få veta allt som det är bestämt att du ska göra.
11 Men efter strålglansen från ljuset kunde jag inte se, så mina följeslagare tog min hand och ledde mig så att jag kom till Damaskus. 12 (D) En viss Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, 13 kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får tillbaka din syn! I samma ögonblick kunde jag se honom.[c]
14 (E) Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och att se den Rättfärdige och höra rösten från hans mun. 15 Du ska vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. 16 (F) Och nu, vad väntar du på? Res dig och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.
17 (G) När jag sedan hade återvänt till Jerusalem och bad i templet, kom jag i hänryckning. 18 Jag såg honom, och han sade till mig: Skynda dig och lämna Jerusalem fort, för här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig. 19 Jag sade: Herre, de vet ju att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. 20 (H) Och när ditt vittne[d] Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där och samtyckte och vaktade mantlarna åt dem som mördade honom. 21 (I) Då sade han till mig: Gå, för jag ska sända dig långt bort till hedningarna."
Paulus hos befälhavaren
22 (J) Så långt hade de lyssnat på honom, men nu ropade de högt: "Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!" 23 De skrek, slet av sig mantlarna och kastade upp damm i luften.
24 Befälhavaren beordrade då att Paulus skulle föras in i fästningen och förhöras under piskrapp[e], så att man fick veta varför de skrek så mot honom. 25 (K) När de hade sträckt ut honom för piskan[f], sade Paulus till officeren som stod där: "Får ni piska en romersk medborgare[g] som inte ens är dömd för något?"
26 Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren och berättade det och sade: "Vad är det du tänker göra? Den här mannen är romersk medborgare!" 27 Då gick befälhavaren dit och frågade honom: "Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?" Paulus svarade: "Ja." 28 Befälhavaren sade: "Jag fick betala[h] en stor summa pengar för det medborgarskapet." Paulus svarade: "Men jag är född med det[i]." 29 De som skulle förhöra honom drog sig genast undan. Även befälhavaren blev förskräckt när han förstod att det var en romersk medborgare som han hade belagt med bojor.
30 Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation