M’Cheyne Bible Reading Plan
Löftet om Isak
17 När Abram var nittionio år[a] uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är Gud den Allsmäktige[b]. Vandra inför mig och var fullkomlig. 2 Jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig, och jag ska föröka dig mycket.”
3 Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: 4 (A) ”Se, detta är mitt förbund med dig: Du ska bli far till många folk. 5 (B) Därför ska du inte mer heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham,[c] för jag har gjort dig till far för många folk.[d] 6 Jag ska göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig, och kungar ska utgå från dig.
7 Och jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud. 8 Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge åt dig och dina efterkommande som egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud.”
Omskärelse
9 Sedan sade Gud till Abraham: ”Du ska hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. 10 (C) Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni ska hålla: Alla av manligt kön hos er ska omskäras[e]. 11 Ni ska skära bort er förhud, och det ska vara tecknet på förbundet mellan mig och er. 12 I generation efter generation ska ni omskära alla av manligt kön bland er när de är åtta dagar gamla, både den som är född i huset och den som köpts för pengar från främmande folk och som inte är din ättling. 13 Den som är född i ditt hus och den som du köpt för pengar ska omskäras. Mitt förbund ska vara på ert kött som ett evigt förbund. 14 Men en oomskuren, en av manligt kön som inte fått förhuden bortskuren, han ska utrotas från sitt folk. Han har brutit mitt förbund.”
15 Och Gud sade till Abraham: ”Din hustru Saraj ska du inte mer kalla Saraj, utan hennes namn ska vara Sara.[f] 16 (D) Jag ska välsigna henne och ge dig en son också med henne. Jag ska välsigna henne så att folkslag och kungar över folk ska komma från henne.” 17 Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log[g] och sade för sig själv: ”Ska det födas barn åt en man som är hundra år? Och ska Sara föda barn, hon som är nittio år?”
18 Och Abraham sade till Gud: ”Låt bara Ismael få leva inför dig!” 19 (E) Men Gud sade: ”Nej, din hustru Sara ska föda en son åt dig, och du ska ge honom namnet Isak. Jag ska upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom.
20 (F) Men också när det gäller Ismael har jag hört din bön. Jag ska välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom mycket. Han ska bli far till tolv hövdingar, och jag ska göra honom till ett stort folk. 21 (G) Men mitt förbund ska jag upprätta med Isak, honom som Sara ska föda åt dig vid denna tid nästa år.”
22 När Gud hade talat färdigt med Abraham steg han upp från honom.
23 Samma dag tog Abraham sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta för pengar, alla av manligt kön bland hans husfolk, och skar bort deras förhud så som Gud hade sagt till honom. 24 Abraham var nittionio år när han blev omskuren, 25 och hans son Ismael var tretton år när han blev omskuren. 26 På samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. 27 Och alla männen i hans hus, både de som var födda i huset och de som var köpta för pengar från främmande folk, blev omskurna tillsammans med honom.
Jonas tecken
16 (A) Fariseerna och saddukeerna kom fram och ville pröva Jesus och bad honom visa dem ett tecken från himlen. 2 (B) Men han svarade dem[a]: "På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, för himlen är röd. 3 Och på morgonen: I dag blir det oväder, för himlen är röd och mulen. Himlens utseende förstår ni att tyda, men tidernas tecken kan ni inte tyda. 4 Ett ont och trolöst släkte söker ett tecken, men det ska inte få något annat tecken än Jonas tecken[b]." Och han lämnade dem och gick sin väg.
Fariseernas och saddukeernas surdeg
5 (C) När lärjungarna kom över till andra sidan sjön hade de glömt att ta med sig bröd. 6 (D) Jesus sade till dem: "Akta er för fariseernas och saddukeernas surdeg!" 7 De sade till varandra: "Vi fick inte med oss något bröd."
8 Jesus märkte det och frågade: "Varför säger ni till varandra att ni inte har något bröd? Så lite tro ni har! 9 (E) Förstår ni fortfarande inte? Kommer ni inte ihåg de fem bröden till de fem tusen och hur många korgar ni fick? 10 (F) Eller de sju bröden till de fyra tusen och hur många korgar ni fick? 11 Varför förstår ni inte att det inte var bröd jag talade om? Akta er för fariseernas och saddukeernas surdeg." 12 Då förstod de att han inte talade om att akta sig för surdeg i bröd, utan för fariseernas och saddukeernas lära.
Petrus bekännelse
13 (G) När Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" 14 (H) De svarade: "Vissa säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna." 15 Han sade till dem: "Och ni? Vem säger ni att jag är?" 16 (I) Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son."
17 (J) Jesus sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas son, för det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen. 18 Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa[c] ska jag bygga min församling, och helvetets[d] portar ska inte få makt över den. 19 (K) Jag ska ge dig himmelrikets nycklar[e]. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen." 20 (L) Sedan befallde han lärjungarna att inte berätta för någon att han var Messias.
Jesus talar om sitt lidande
21 (M) Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda, och att han måste bli dödad och på tredje dagen uppväckt.
22 Då tog Petrus honom åt sidan och började tillrättavisa honom: "Gud bevare dig, Herre! Det där ska aldrig hända dig." 23 (N) Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Gå bort från mig[f], Satan! Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors."
I Jesu efterföljd
24 (O) Jesus sade till sina lärjungar: "Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. 25 (P) Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. 26 För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa ge till lösen för sin själ? 27 (Q) Människosonen ska komma i sin Fars härlighet med sina änglar, och då ska han löna var och en efter hans gärningar.
Jesus visar sin härlighet
28 Jag säger er sanningen: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de fått se Människosonen komma i sitt rike[g]."
Onda planer mot Nehemja
6 (A) Sanballat och Tobia, araben Geshem och våra andra fiender fick höra att jag hade byggt upp muren och att det inte längre fanns några hål i den, även om jag vid den tiden inte hade satt in dörrar i portarna än. 2 (B) Då sände Sanballat och Geshem bud till mig och lät säga: ”Kom, låt oss träffas i Kefirim i Onos dal[a].” De tänkte göra något ont mot mig. 3 Men jag skickade bud till dem och lät säga: ”Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma. Varför stoppa arbetet medan jag lämnar det och kommer ner till er?” 4 Samma budskap sände de till mig fyra gånger, men varje gång gav jag dem samma svar.
5 En femte gång sände Sanballat mig samma budskap. Nu hade hans tjänare ett öppet brev i sin hand. 6 I brevet stod skrivet: ”Det går ett rykte bland hednafolken, och Gashmu[b] säger det också, att du och judarna tänker göra uppror och att det är därför du bygger upp muren. Du tänker bli deras kung, sägs det. 7 Du lär också ha insatt profeter som ska utropa om dig i Jerusalem: Det finns en kung i Juda! Det kommer att rapporteras för kungen, och därför bör du komma så att vi får rådgöra med varandra.” 8 Men jag sände bud till honom och svarade: ”Inget av det du säger har hänt, du hittar på det ur eget huvud.” 9 Alla ville de nämligen skrämma oss, och de tänkte: Deras händer kommer att bli för svaga för arbetet, det blir aldrig klart. Men styrk nu mina händer!
10 Jag gick hem till Shemaja, son till Delaja, son till Mehetabel, som då höll sig inne. Han sade till mig: ”Låt oss träffas i Guds hus, i templet. Låt oss stänga templets dörrar, för de kommer för att döda dig, de kommer för att döda dig i natt.” 11 (C) Men jag svarade: ”Skulle en man som jag ta till flykten? Eller kan en man som jag gå in i templet[c] och ändå överleva? Nej, jag går inte dit.” 12 Jag insåg att det inte var Gud som hade sänt honom, utan han hade uttalat den profetian mot mig för att Tobia och Sanballat hade lejt honom. 13 Han var lejd för att jag skulle bli rädd och göra som han sade och därmed synda. De ville ge mig dåligt rykte för att kunna håna mig. 14 (D) Tänk, min Gud, på Tobia och Sanballat efter deras gärningar, och på profetissan Noadja och de andra profeterna som ville skrämma mig.
Avslutningen på arbetet
15 (E) Muren blev färdig på tjugofemte dagen i månaden Elul,[d] efter femtiotvå dagar. 16 När alla våra fiender hörde detta och alla folken runt omkring oss såg det,[e] sjönk de djupt i sina egna ögon. De förstod att detta arbete var vår Guds verk. 17 Vid den tiden sände också stormännen i Juda många brev till Tobia, och brev från Tobia kom till dem. 18 (F) Många i Juda var nämligen förbundna med honom genom ed, eftersom han var svärson till Shekanja, Aras son, och hans son Johanan hade tagit till hustru en dotter till Meshullam, Berekjas son. 19 De brukade också tala gott om honom inför mig, och det jag sade förde de vidare till honom. Och Tobia sände brev för att skrämma mig.
16 (A) Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna, men hans far var grek[a]. 2 (B) Bröderna i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus. 3 (C) Paulus ville ha med honom på resan, och av hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom eftersom alla visste att hans far var grek.
4 (D) När de reste genom städerna överlämnade de besluten som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade fastställt. 5 (E) Och församlingarna stärktes i tron och växte i antal för varje dag.
Under Andens ledning
6 (F) Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de blev hindrade av den helige Ande från att förkunna ordet i Asien. 7 När de nådde Mysien försökte de ta sig till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande.[b] 8 Då reste de genom Mysien ner till Troas.
9 På natten såg Paulus en syn där en makedonier stod och vädjade till honom: "Kom över till Makedonien och hjälp oss!" 10 När han sett denna syn försökte vi[c] genast ta oss vidare till Makedonien, eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet för dem.
I Filippi
11 Vi lade ut från Troas och seglade rakt över till Samotrake, och nästa dag till Neapolis. 12 Därifrån tog vi oss till Filippi, som är den största staden i den delen av Makedonien[d] och en romersk koloni[e]. I den staden stannade vi några dagar.
13 På sabbaten tog vi oss ut genom stadsporten och gick längs en flod där vi antog att det skulle finnas en böneplats[f]. Vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade samlats där. 14 En av dem som lyssnade hette Lydia. Hon handlade med purpurtyger[g] och var från staden Tyatira, och hon hörde till dem som vördade Gud. Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus predikade. 15 (G) När hon och hennes familj hade blivit döpta, bad hon: "Om ni anser att jag tror på Herren, kom då och bo hemma hos mig!" Och hon övertalade oss.
Paulus och Silas i fängelse
16 En gång, när vi var på väg till böneplatsen, möttes vi av en slavflicka som hade en spådomsande och skaffade sina herrar stora inkomster genom att spå. 17 Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: "De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg till frälsning!" 18 (H) Så höll hon på i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: "Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att lämna henne!" Och i samma ögonblick for anden ut.
19 När hennes herrar såg att deras hopp om inkomst var ute, grep de Paulus och Silas och släpade med dem till torget inför myndigheterna. 20 (I) De förde fram dem till domarna och sade: "De här människorna stör ordningen i vår stad. De är judar 21 och förkunnar seder som vi romare inte får anta eller följa." 22 (J) Även folket gick till angrepp mot dem, och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas[h]. 23 De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att bevaka dem noga. 24 När han nu fick en sådan befallning, satte han dem i den innersta cellen och låste fast deras fötter i stocken.
25 Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och lovsång till Gud medan fångarna lyssnade på dem. 26 (K) Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma ögonblick öppnades alla dörrarna, och allas bojor lossnade och föll av.
27 Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att fängelsedörrarna stod öppna drog han sitt svärd och skulle just ta sitt liv[i], eftersom han trodde att fångarna hade flytt. 28 Men Paulus ropade högt: "Gör dig inte illa! Vi är här allesammans." 29 Då bad han om ljus och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. 30 (L) Sedan förde han ut dem och frågade: "Herrar, vad ska jag göra för att bli frälst?" 31 (M) De svarade: "Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj." 32 Och de förkunnade Herrens ord för honom och för alla i hans familj.
33 Redan vid samma timme på natten tog fångvaktaren med dem och tvättade deras sår, och han döptes genast tillsammans med hela sin familj. 34 (N) Sedan förde han dem upp till sin bostad och dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud.
35 När det blev dag skickade domarna sina rättstjänare och lät säga: "Frige de där människorna." 36 Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sade: "Domarna har sänt bud att ni ska friges. Så kom nu ut och gå i frid!" 37 (O) Men Paulus sade till dem: "De har piskat oss offentligt utan rättegång, fast vi är romerska medborgare[j], och kastat oss i fängelse. Och nu vill de skicka iväg oss i hemlighet! Å nej, de får komma hit själva och hämta ut oss."
38 Rättstjänarna framförde dessaord till domarna, som blev förskräckta när de fick höra att de var romerska medborgare. 39 De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden. 40 Men när Paulus och Silas var ute ur fängelset gick de i stället hem till Lydia, där de träffade bröderna och gav dem uppmuntran och tröst. Sedan drog de vidare.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation