M’Cheyne Bible Reading Plan
Abram åter i Kanaan
13 Så bröt Abram upp från Egypten och begav sig till Negev med sin hustru och allt han ägde, och Lot var med honom. 2 Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. 3 (A) Han färdades från lägerplats till lägerplats[a], från Negev ända till Betel, platsen där hans tält hade stått förut mellan Betel och Ai 4 och där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn.
Abram och Lot
5 Lot, som följde med Abram, hade också får och kor och tält, 6 och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans, 7 och det uppstod tvister mellan Abrams och Lots herdar. Dessutom bodde kananeerna och perisseerna i landet vid den tiden. 8 Då sade Abram till Lot: ”Inte ska det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder. 9 Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.”
10 Lot[b] lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var rik på vatten. Innan Herren ödelade Sodom och Gomorra[c] var den nämligen som en Herrens lustgård, som Egyptens land, ända till Soar. 11 Och Lot valde hela Jordanslätten åt sig själv. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra. 12 Abram bodde kvar i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända bort mot Sodom. 13 (B) Men Sodoms män var onda och stora syndare inför Herren.
Abram flyttar till Hebron
14 Herren sade till Abram efter att Lot hade skilt sig från honom: ”Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. 15 (C) Hela det land som du ser ska jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. 16 (D) Och jag ska låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden ska också dina efterkommande kunna räknas. 17 Bryt upp och vandra omkring i landet i hela dess längd och bredd, för jag ska ge det åt dig.”
18 Abram flyttade då sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren.
Jesus är sabbatens Herre
12 (A) Vid den tiden gick Jesus genom några sädesfält på sabbaten. Hans lärjungar var hungriga och började rycka av ax[a] och äta. 2 Men fariseerna såg det och sade till honom: "Se! Dina lärjungar gör sådant som inte är tillåtet på sabbaten." 3 Han svarade dem: "Har ni inte läst vad David gjorde[b] när han och hans män blev hungriga? 4 (B) Han gick in i Guds hus och de åt skådebröden[c], som varken han eller de som var med honom fick äta utan bara prästerna.
5 (C) Eller har ni inte läst i lagen att prästerna i templet[d] på sabbaten bryter mot sabbaten och ändå är oskyldiga? 6 Jag säger er: Här är något som är större än templet. 7 Hade ni förstått vad detta betyder: Jag vill se barmhärtighet och inte offer,[e] då skulle ni inte döma de oskyldiga. 8 Människosonen är sabbatens Herre."
9 Sedan gick han vidare därifrån och kom in i deras synagoga. 10 Där fanns en man som hade en förtvinad hand. De frågade Jesus: "Är det tillåtet att bota på sabbaten?" De ville få något att anklaga honom för. 11 (D) Han svarade dem: "Om någon av er har ett får som faller ner i en grop på sabbaten, tar han då inte tag i det och drar upp det? 12 Hur mycket mer värd är inte en människa än ett får! Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten." 13 Sedan sade han till mannen: "Räck fram din hand." Han räckte fram den, och den var nu återställd och lika frisk som den andra.
14 (E) Då gick fariseerna ut och gjorde upp planer för att döda honom. 15 (F) När Jesus fick veta det, drog han sig undan därifrån.
Herrens tjänare
Många följde honom, och han botade dem alla. 16 Han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, 17 för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja:
18 [f]Se min tjänare som jag utvalt,
min älskade som min själ
gläder sig över.
Jag ska sända min Ande
över honom,
och han ska förkunna rätten
för folken.
19 Han ska inte gräla eller ropa,
ingen ska höra hans röst
på gatorna.
20 Ett brutet strå
ska han inte krossa,
en rykande veke
ska han inte släcka,
fram till det att han har fört
rätten till seger.
21 (G) Och till hans namn
ska folken sätta sitt hopp.
Jesu gärning eller Satans
22 (H) Sedan förde man fram en besatt till Jesus, en som var blind och stum, och han botade honom så att den stumme talade och såg. 23 Allt folket blev utom sig av förundran och sade: "Kanske är han Davids son?" 24 (I) När fariseerna hörde det, sade de: "Det är bara med Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna."
25 (J) Men Jesus visste vad de tänkte och sade till dem: "Ett rike som är splittrat blir ödelagt, och en stad eller familj som är splittrad kan inte bestå. 26 Om Satan skulle driva ut Satan är han splittrad och i strid med sig själv. Hur kan då hans rike bestå? 27 (K) Och om jag driver ut de onda andarna med Beelsebul, med vem driver då era söner ut dem? De blir därför era domare. 28 Men om det är med Guds Ande jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike nått er.
29 Eller hur kan någon gå in i den starkes hus och plundra honom på det som är hans utan att först binda den starke? Sedan kan han plundra hans hus. 30 Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig skingrar.
31 (L) Därför säger jag er: All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden kommer inte att förlåtas. 32 Den som säger något mot Människosonen ska bli förlåten. Men den som talar mot den helige Ande kommer inte att bli förlåten, varken i den här tidsåldern eller i den kommande.
Trädet och frukten
33 (M) Säg antingen att trädet är gott och frukten god, eller att trädet är dåligt och frukten dålig. För på frukten känner man trädet. 34 (N) Huggormsyngel! Hur skulle ni som är onda kunna säga något gott? Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen. 35 En god människa tar fram ur sitt goda förråd det som är gott, och en ond människa tar fram ur sitt onda förråd det som är ont. 36 Men jag säger er: Varje onyttigt ord som människor talar ska de få svara för på domens dag. 37 Efter dina ord ska du frias, och efter dina ord ska du fällas."
Jonas tecken
38 (O) Sedan sade några skriftlärda och fariseer till honom: "Mästare, vi vill se dig göra ett tecken." 39 (P) Han svarade dem: "Ett ont och trolöst släkte söker ett tecken, men det ska inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken[g]. 40 För liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter[h], så ska Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter.
41 (Q) Nineves män ska vid domen uppstå med det här släktet och bli deras dom. De omvände sig vid Jonas predikan, och här är något som är större än Jona. 42 Söderns drottning[i] ska vid domen uppstå med det här släktet och bli deras dom. Hon kom från jordens ände för att lyssna till Salomos vishet, och här är något som är större än Salomo.
En ond andes återkomst
43 (R) När en oren ande har farit ut ur en människa, går den genom ökentrakter och söker efter en viloplats men finner ingen. 44 Då säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den kommer och finner det ledigt och städat och snyggt, 45 (S) går den och hämtar sju andra andar som är ännu värre, och de går in och bosätter sig där. För den människan blir slutet värre än början. Så kommer det också att bli för det här onda släktet."
Jesu familj
46 (T) Medan Jesus ännu talade till folket, stod hans mor och hans bröder utanför och ville tala med honom. 47 Någon sade till honom: "Din mor och dina bröder står här utanför och vill tala med dig." 48 Han svarade: "Vem är min mor? Och vilka är mina bröder?" 49 Han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: "Här är min mor och mina bröder. 50 (U) Den som gör min himmelske Fars vilja är min bror och min syster och min mor."
Nehemja beger sig till Jerusalem
2 Detta hände i månaden Nisan,[a] i Artashastas[b] tjugonde regeringsår. Vin stod framdukat inför kungen, och jag tog vinet och gav det åt honom. Jag hade aldrig tidigare visat mig bedrövad inför honom.
2 Han frågade mig: ”Varför ser du så bedrövad ut? Du är ju inte sjuk. Du måste ha någon sorg i hjärtat.” Då blev jag mycket rädd, 3 (A) och jag sade till honom: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se bedrövad ut, när staden där mina fäders gravar finns ligger öde och dess portar är nerbrända?” 4 Kungen sade till mig: ”Så vad önskar du?”
Då bad jag till himlens Gud 5 och svarade sedan kungen: ”Om det behagar kungen[c] och om din tjänare funnit nåd inför dig, så sänd mig till Juda, staden där mina fäders gravar finns, så att jag kan bygga upp den igen.” 6 Då frågade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: ”Hur länge varar din resa[d], och när kommer du tillbaka?” Eftersom jag funnit nåd inför kungen och han ville sända i väg mig, nämnde jag en bestämd tid för honom. 7 Jag sade till honom: ”Om kungen finner för gott, så låt mig få brev till ståthållarna i landet på andra sidan floden så att de låter mig passera deras land tills jag når Juda, 8 och ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken[e], så att han låter mig få virke till att bygga upp portarna till borgen som hör till templet, och virke till stadsmuren och till det hus där jag själv ska bo.” Och kungen gav mig det, eftersom min Guds goda hand var över mig. 9 När jag kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden gav jag dem kungens brev.
Kungen hade också sänt med mig härförare och ryttare. 10 Men när horoniten Sanballat[f] och den ammonitiske tjänstemannen Tobia[g] hörde det, tog de mycket illa vid sig över att en person hade kommit som ville Israels barn väl.
11 Jag kom till Jerusalem och var där i tre dagar. 12 Sedan steg jag upp om natten tillsammans med några få män, och jag hade inte talat om för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Djuret jag red på var det enda jag hade med mig. 13 (B) I natten drog jag ut genom Dalporten fram mot Drakkällan och Dyngporten och undersökte Jerusalems murar. De var nedrivna och portarna var förtärda av eld. 14 Jag fortsatte till Källporten och till Kungsdammen, men där kunde inte djuret ta sig fram med mig. 15 Så fortsatte jag uppför dalen om natten och undersökte muren och återvände sedan in genom Dalporten och var så tillbaka.
16 Föreståndarna[h] visste inte var jag hade varit eller vad jag gjorde, för jag hade hittills inte nämnt något för judarna, prästerna, stormännen, föreståndarna eller de övriga som skulle utföra arbetet. 17 Men nu sade jag till dem: ”Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom och låt oss bygga upp Jerusalems mur så att vi inte behöver bli föraktade mer.” 18 Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: ”Låt oss stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det goda verket.
19 (C) Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia och araben Geshem[i] hörde detta, hånade och föraktade de oss och sade: ”Vad är det ni gör? Sätter ni er upp mot kungen?” 20 Då svarade jag dem: ”Himlens Gud ska låta det gå oss väl, och vi hans tjänare ska börja bygga. Men ni har varken någon del, rätt eller historia i Jerusalem.”
Petrus fängslas och blir räddad
12 Vid den tiden lät kung Herodes[a] gripa och misshandla några i församlingen. 2 (A) Han lät avrätta Jakob, Johannes bror, med svärd. 3 När han såg att judarna gillade detta, fortsatte han och grep även Petrus. Detta hände under det osyrade brödets högtid. 4 Efter gripandet satte han honom i fängelse och lät honom bevakas av fyra vaktskift med fyra man var. När påsken var över tänkte han ställa honom inför folket. 5 (B) Petrus hölls därför kvar i fängelset medan församlingen bad ihärdigt till Gud för honom.
6 Natten innan Herodes skulle ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset. 7 (C) Plötsligt stod där en Herrens ängel, och ett ljussken lyste upp rummet. Ängeln stötte Petrus i sidan och väckte honom och sade: "Skynda dig upp!" Då föll kedjorna från hans händer, 8 och ängeln sade till honom: "Sätt på dig bältet och sandalerna." Petrus gjorde så, och ängeln sade: "Ta på dig manteln och följ mig." 9 Petrus gick ut och följde honom, men han förstod inte att det som hände genom ängeln var verkligt utan trodde att det var en syn han såg.
10 (D) De gick förbi den första vakten och så den andra och kom sedan till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. Så kom de ut och gick längs en gata, och plötsligt lämnade ängeln honom. 11 När Petrus blev sig själv igen sade han: "Nu vet jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig från Herodes hand och från allt som det judiska folket hade väntat sig."
12 (E) När han nu insett vad som hänt gick han till Marias hus, hon som var mor till Johannes som kallades Markus[b]. Där var många samlade och bad. 13 Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att öppna. 14 När hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade: "Petrus står utanför porten!" 15 De sade till henne: "Du är tokig!" Men hon försäkrade att det var så, och då sade de: "Det är hans ängel." 16 Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. 17 Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så berättade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: "Berätta det för Jakob[c] och de andra bröderna." Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats.
18 På morgonen blev det stor förvirring bland soldaterna. Vad hade hänt med Petrus? 19 När Herodes lät söka efter honom och inte fick tag i honom, förhörde han vakterna och befallde att de skulle föras bort[d]. Därefter reste han ner från Judeen till Caesarea och stannade där.
Herodes död
20 Herodes låg i bitter fejd med folket i Tyrus och Sidon. Gemensamt uppvaktade de kungen, och när de hade fått över hans kammarherre Blastus på sin sida bad de om fred. De var nämligen beroende av kungens område för sin försörjning.
21 På utsatt dag satte sig Herodes på tronen, klädd i kunglig skrud[e], och höll ett tal till dem. 22 (F) Då ropade folket: "Det är en guds röst, inte en människas!" 23 (G) Genast slog en Herrens ängel honom, därför att han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar[f] och dog.
SAULUS FÖRSTAMISSIONSRESA (Kap 13:4-14:28)
Barnabas och Saulus sänds ut
24 (H) Guds ord hade framgång och spred sig alltmer. 25 (I) När Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem, vände de tillbaka och tog då med[g] sig Johannes som kallades Markus.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation