M’Cheyne Bible Reading Plan
Rut väljer att gå med Noomi
Noomi mister både man och söner
1 Vid den tid när domare regerade i Israel, blev det en svår hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda lämnade då landet tillsammans med sin hustru och sina två söner och bosatte sig i Moabs land. 2 Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi, och hans två söner Machlon och Kiljon. De var efratiter från Betlehem i Juda och kom till Moab för att stanna där. 3 Men Elimelek, Noomis man, dog i Moab och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.
4 Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare 5 dog även Machlon och Kiljon och Noomi hade nu varken make eller söner. 6 Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. 7 Så lämnade hon platsen där hon bott och hennes två svärdöttrar följde med henne på vägen tillbaka till Juda.
8 Hon sa till sina båda sonhustrur: ”Vänd ni tillbaka till era mödrar och deras hem! Herren ska visa er nåd såsom ni har visat mot både mig och våra döda. 9 Må han också ge er trygghet med hem och make!”
Sedan kysste hon dem och då började de båda att gråta. 10 ”Nej”, sa de. ”Vi vill följa med dig till ditt folk!”
11 ”Vänd tillbaka, mina döttrar”, svarade Noomi. ”Varför skulle ni följa mig? Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med. 12 Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om jag skulle tänka att ännu finns det hopp för mig och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner, 13 skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, min lott är för bitter för er, för Herren har låtit allt detta drabba mig.”
14 Och så fortsatte de att gråta och Orpa kysste sin svärmor till farväl, men Rut höll sig fast vid Noomi.
15 ”Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud”, sa Noomi till henne. ”Du borde göra likadant.”
16 Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig, och gå tillbaka, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk och din Gud ska vara min Gud. 17 Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om något annat än döden får skilja oss åt!”
18 När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.
19 De kom alltså till Betlehem tillsammans och hela staden blev förvånad över att få se dem.
”Kan det verkligen vara Noomi?” undrade kvinnorna.
20 ”Kalla mig inte Noomi”, sa hon till dem. ”Kalla mig i stället Mara[a], för den Väldige har låtit mig uppleva så mycket bitterhet. 21 Jag gick härifrån rik och Herren har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi när Herren har vittnat mot mig och den Väldige sänt mig sådana olyckor?”
22 Noomi återvände med sin moabitiska sonhustru Rut från Moab till Betlehem just när kornskörden skulle börja.
26 Sedan sa kung Agrippa till Paulus: ”Vad har du att säga till ditt försvar? Varsågod, ordet är ditt.”
Då lyfte Paulus handen och började sitt försvarstal:
2 ”Kung Agrippa, jag är lycklig över att jag idag får svara på judarnas anklagelser inför dig, 3 för jag vet att du är en expert på judarnas alla seder och stridsfrågor. Jag ber dig därför att lyssna på mig med tålamod!
4 Alla judar känner mycket väl till mitt liv ända från min tidigaste barndom, först bland mina landsmän i Tarsos och sedan i Jerusalem. 5 De känner mig sedan lång tid tillbaka och kan om de bara vill intyga att jag har levt som farisé och följt den strängaste riktningen inom vår religion. 6 Jag står nu anklagad för mitt hopp om Guds löfte till våra förfäder, 7 samma löfte som vårt folks tolv stammar hoppas få se infriat genom att dag och natt tjäna Gud. Det är alltså, kung Agrippa, för det hoppets skull jag står anklagad av judarna. 8 Varför ska det vara så svårt att tro att Gud uppväcker de döda?
9 Tidigare trodde jag själv att det var min plikt att gå så hårt fram som möjligt mot nasarén Jesus namn. 10 Jag gjorde det i Jerusalem, fängslade många av de heliga med den fullmakt jag fått av översteprästerna. Och när de skulle dömas till döden, röstade jag för det. 11 Många gånger fick jag dem straffade överallt i synagogorna för att försöka få dem att häda. Jag var så rasande mot dem att jag förföljde dem i avlägsna städer i främmande länder.
12 Men en dag när jag var på väg till Damaskus i ett sådant ärende, utrustad med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, 13 fick jag, o kung, vid middagstiden se ett ljus från himlen. Det var starkare än solen och omgav både mig och mina följeslagare. 14 Vi föll alla till marken och jag hörde en röst som talade till mig på hebreiska och sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig? Du skadar bara dig själv genom att kämpa mot oxpiken.[a]’
15 ’Vem är du, Herre?’ frågade jag då. Och Herren svarade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer. 16 Res dig upp och ställ dig på benen! Jag har visat mig för dig, för att du ska bli min tjänare och vittne om vad du har sett och kommer att se av mig i framtiden. 17 Jag ska rädda dig undan både ditt eget och andra folk. Jag ska sända dig till dem, 18 för att du ska öppna deras ögon, så att de vänder om från mörkret till ljuset, från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig ska de få förlåtelse för sina synder och en plats bland dem som är helgade.’
19 Därför, kung Agrippa, kunde jag bara lyda denna syn från himlen. 20 Jag predikade först till dem som bodde i Damaskus och Jerusalem, sedan i hela Judeen och vidare till andra folk. Överallt uppmanade jag människorna att ångra sig och vända om till Gud och visa sin förvandling genom sina gärningar. 21 Det var därför judarna arresterade mig i tempelområdet och försökte döda mig. 22 Men Gud har skyddat mig, så att jag fortfarande står som vittne inför både små och stora. Ändå är det inget nytt jag kommer med utan bara det som var förutsagt genom profeterna och Mose, 23 att Messias måste lida och bli den förste som uppstod från de döda och att han skulle förkunna ljuset för både vårt och andra folk.”
24 När Paulus hade kommit så långt i sitt försvarstal, blev han plötsligt avbruten av Festus som ropade: ”Paulus, du är förvirrad! Allt ditt studerande har gjort dig galen!” 25 Men Paulus svarade: ”Nej, högt ärade Festus, jag är inte galen. Jag berättar sanningen lugnt och sansat 26 och kungen känner väl till alla dessa frågor. Jag talar därför öppet till honom, för jag är säker på att de här händelserna är bekanta för honom. De utspelade sig ju inte i någon avkrok! 27 Kung Agrippa, tror du på profeterna? Ja, jag vet att du gör det.”
28 Då sa Agrippa till honom. ”Så snabbt du försöker göra mig kristen!”
29 Paulus svarade: ”Vare sig det går fort eller långsamt, så önskar jag inför Gud att inte bara du utan alla som lyssnar till mig här idag skulle bli som jag, fast utan de här bojorna.”
30 Sedan reste sig kungen, landshövdingen, Berenike och alla de andra 31 och när de gick ut därifrån sa de till varandra: ”Den här mannen har inte gjort något som förtjänar dödsstraff eller fängelse.”
32 Och Agrippa sa till Festus: ”Han hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren.”
Bokrullen med Jeremias profetior
36 I kung Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår över Juda kom Herrens ord till Jeremia: 2 ”Ta en bokrulle och skriv ner allt vad jag har talat till dig om Israel, Juda och de andra folken, från den dag jag talade till dig under Josias tid fram till i dag. 3 När folket i Juda hör om allt det onda jag tänker göra mot dem, kommer de kanske att vända var och en från sin onda väg, och då ska jag förlåta dem deras skuld och synd.”
4 Jeremia kallade då på Baruk, Nerias son, och medan Jeremia dikterade, skrev Baruk ner allt vad Herren hade talat till honom. 5 Sedan befallde Jeremia Baruk: ”Jag är förhindrad och kan inte gå till Herrens hus. 6 Men gå du dit nästa fastedag och läs upp från bokrullen som du skrev efter min diktamen Herrens ord för folket som är i Herrens hus på fastedagen. Läs dem för hela Juda folk som kommer dit från sina städer. 7 Då kanske de vädjar till Herren och vänder om var och en från sin onda väg. För stor är den vrede och förbittring som Herren har uttryckt mot detta folk.”
8 Baruk, Nerias son, gjorde allt som profeten Jeremia hade befallt honom och läste upp Herrens ord ur bokrullen i Herrens hus. 9 I Jojakims, Josias sons, Juda kungs, femte regeringsår, i den nionde månaden var en fasta utlyst inför Herren för allt folket i Jerusalem och dem som kom från Juda städer. 10 Baruk läste upp Jeremias ord ur bokrullen för allt folket i Herrens hus, i Gemarjas, kungens skrivare Shafans sons, rum på den övre förgården, vid ingången till nya porten till Herrens hus.
11 När Mika, Gemarjas son och Shafans sonson, hörde allt som Herren hade talat läsas ur bokrullen, 12 gick han ner till skrivarens rum i kungens palats. Där satt furstarna: sekreteraren Elishama, Delaja, Shemajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Shafans son, Sidkia, Hananjas son och alla de övriga furstarna. 13 Mika berättade för dem allt som han hade hört Baruk läsa upp ur bokrullen för folket.
14 Alla furstarna sände då Jehudi, Netanjas son, Shelemjas sonson och Kushis sonsons son, till Baruk för att säga: ”Ta med dig bokrullen du läst ur för folket och kom hit.” Baruk, Nerias son, gick då till dem med bokrullen i sin hand. 15 De sa till honom: ”Sätt dig ner och läs den för oss.” Och Baruk läste för dem.
16 När de hört allt som stod där såg de förskräckta på varandra och sa till Baruk: ”Vi måste rapportera allt detta för kungen.” 17 De frågade Baruk: ”Tala om för oss hur du har skrivit ner allt detta. Var det efter hans diktamen?” 18 Baruk svarade: ”Han dikterade allt för mig, och jag skrev ner det med bläck i bokrullen.” 19 Furstarna sa till Baruk: ”Gå och göm er, du och Jeremia, och låt ingen veta var ni är.” 20 Sedan lämnade de bokrullen i skrivaren Elishamas rum och gick till kungen på förgården och berättade allt för honom.
21 Kungen skickade Jehudi att hämta bokrullen. Han hämtade den från sekreteraren Elishamas rum och läste den för kungen och alla furstarna som stod runt honom. 22 Kungen befann sig i vinterpalatset, då det var den nionde månaden, och en brasa brann i kolpannan framför honom. 23 När Jehudi hade läst tre eller fyra spalter, skar kungen av dem med en skrivarkniv och kastade dem i elden i kolpannan, tills hela bokrullen var uppbrunnen. 24 Varken kungen eller hans tjänare som hörde detta läsas upp blev förskräckta eller rev sönder sina kläder. 25 Elnatan, Delaja och Gemarja vädjade till kungen att inte bränna upp bokrullen, men han lyssnade inte på dem.
26 Sedan gav kungen en befallning till Jerachmeel, kungens son, och Seraja, Asriels son, och Shelemja, Avdeels son, att gripa skrivaren Baruk och profeten Jeremia. Men Herren hade gömt dem.
27 Efter att kungen bränt bokrullen med allt som Baruk skrivit i den efter Jeremias diktamen, kom Herrens ord till Jeremia: 28 ”Ta en ny bokrulle och skriv ner allt som stod i den första rullen, den som Jojakim, Juda kung, brände upp. 29 Säg till Jojakim, Juda kung: ’Så säger Herren: Du brände upp bokrullen och sa: ”Hur kan du skriva i den att kungen av Babylonien ska komma och fördärva det här landet och utplåna både människor och djur därifrån?” 30 Därför säger Herren så beträffande Jojakim, Juda kung: Han ska inte ha någon ättling som sitter på Davids tron. Hans döda kropp ska kastas bort och förtäras av dagens hetta och nattens frost. 31 Jag ska straffa honom och hans ättlingar och tjänstefolk för deras synd. Jag ska låta allt det onda jag talat om komma över Jerusalems invånare och Juda män, därför att de inte har lyssnat.’ ”
32 Då tog Jeremia en ny bokrulle och gav den till skrivaren Baruk, Nerias son. Denne skrev ner efter Jeremias diktamen allt som hade stått i den bokrulle som Jojakim, Juda kung, brände upp. Mycket mer av samma slag blev också tillagt.
Herren tillrättavisar Baruk
45 Detta är vad profeten Jeremia talade till Baruk, Nerias son, han som efter Jeremias diktamen skrev ner vad han hade sagt, under Judakungen Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår: 2 ”Så säger Herren, Israels Gud, till dig, Baruk: 3 Du har sagt: ’Ve mig! Herren har lagt mer sorg till min plåga. Jag är trött på mina egna suckar och kan inte få någon ro.’ 4 Säg till honom så här: Så säger Herren: ’Se, vad jag har byggt upp ska jag riva ner och vad jag har planterat ska jag rycka upp. Så ska det ske med hela jorden.[a] 5 Ska du då söka något stort för din egen del? Sök inget sådant. För jag låter olyckor komma över alla dessa människor, säger Herren, men jag ska låta dig behålla ditt liv som byte, vart du än går.’ ”
Tacksägelse över segern
9 För körledaren, till mutlabbén[a]. En psalm av David.[b]
2 Herre, jag vill prisa dig av allt mitt hjärta
och berätta om alla dina under.
3 Jag vill vara glad och jubla i dig.
Jag vill lovsjunga ditt namn,
du den Högste.
4 Mina fiender drar sig tillbaka,
vacklar och förgås inför dig.
5 Du har försvarat min rätt och min sak,
du har satt dig på tronen
som en rättfärdig domare.
6 Du har tillrättavisat folken
och gjort slut på de ogudaktiga
och utplånat deras namn för all framtid.
7 Fienden är borta, utplånad för evigt.
Du ödelade städerna,
man ska inte ens komma ihåg dem.
8 Men Herren regerar för all framtid.
Han har ställt fram sin tron för att döma.
9 Han dömer världen i rättfärdighet,
han härskar över folken med rättvisa.
10 Herren är en tillflykt för de förtryckta,
en borg i nödens tid.
11 De som känner dig vid ditt namn,
förtröstar på dig, Herre,
för du överger inte dem som söker dig.
12 Lovsjung Herren,
honom som bor på Sion!
Berätta för folken vad han har gjort!
13 Han som hämnas blodsdåd kommer ihåg,
han glömmer inte de förtrycktas klagan.
14 Herre, var nådig mot mig,
se hur jag får lida för dem som hatar mig,
du som kan lyfta mig upp från dödens portar,
15 så att jag kan lovprisa dig i dotter Sions[c] portar
och glädjas över din räddning.
16 Folken faller själva i den grop de grävt,
och deras egen fot fastnar i det nät de lagt ut.
17 Herren gör sig känd,
han skipar rätt.
Den gudlöse snärjs i sina egna gärningar.
Higgajón[d]. Sélah
18 De gudlösa ska återvända till dödsriket,
alla folk som har glömt Gud.
19 Den fattige ska inte vara glömd för alltid,
inte heller är de förtrycktas hopp borta för evigt.
20 Stå upp, Herre! Låt inte människor få makten!
Låt folken bli dömda inför dig!
21 Låt skräcken komma över dem, Herre!
Låt folken veta att de är bara människor! Séla
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.