M’Cheyne Bible Reading Plan
Rut och Boas på tröskplatsen
3 (A) Ruts svärmor Noomi sade till henne: ”Min dotter, jag vill försöka skaffa dig trygghet så att det går bra för dig. 2 Det är ju så att Boas är vår släkting, han vars tjänstekvinnor du har varit tillsammans med. Och just i natt kastar han korn[a] på sin tröskplats. 3 Så tvätta dig, smörj in dig och klä dig fin och gå ner till tröskplatsen. Men ge dig inte till känna för honom innan han har ätit och druckit. 4 När han lägger sig, se då var han lägger sig. Gå dit och lyft upp manteln vid hans fötter och lägg dig där. Då kommer han att säga dig vad du ska göra.” 5 Hon svarade henne: ”Allt vad du säger ska jag göra.”
6 Rut gick ner till tröskplatsen och gjorde precis som hennes svärmor hade sagt till henne. 7 När Boas hade ätit och druckit och hans hjärta var glatt, gick han bort och lade sig intill sädeshögen. Då kom hon dit utan att han märkte det, och hon lyfte upp manteln vid hans fötter och lade sig där. 8 Vid midnatt ryckte mannen till och böjde sig framåt – och där låg en kvinna vid hans fötter! 9 (B) ”Vem är du?” frågade han. Hon svarade: ”Jag är Rut, din tjänarinna. Bred ut din mantelflik[b] över din tjänarinna, för du är min återlösare.”
10 Då sade han: ”Välsignad är du av Herren, min dotter! Nu har du visat ännu större trohet än förut genom att inte springa efter unga män, vare sig fattiga eller rika. 11 Så var nu inte rädd, min dotter. Allt vad du säger vill jag göra för dig. Alla i stadsporten[c] vet att du är en ärbar kvinna. 12 Det är sant att jag är din återlösare. Men det finns en annan återlösare som är närmare än jag. 13 Stanna kvar här i natt. Om han i morgon vill ta ansvaret för dig, så får han göra det. Men om han inte vill ta ansvar för dig, då ska jag göra det, så sant Herren lever. Ligg kvar här tills det blir morgon.”
14 Hon låg kvar vid hans fötter ända till morgonen. Men hon steg upp innan någon kunde känna igen den andre. Han tänkte: ”Det får inte bli känt att kvinnan har kommit hit till tröskplatsen.” 15 Och han sade: ”Kom med sjalen du har på dig och håll den stadigt.” Hon höll fram den, och han mätte upp sex mått[d] korn och lyfte upp det på henne. Därefter gick hon[e] in i staden.
16 När hon kom till sin svärmor, frågade hon: ”Hur har det gått för dig, min dotter?” Då berättade hon för henne allt vad mannen hade gjort för henne. 17 Och hon sade: ”De här sex måtten gav han mig och sade: Du ska inte komma tomhänt hem till din svärmor.” 18 Då svarade hon: ”Vänta nu, min dotter, tills du får se hur det går med den här saken går. För den mannen kommer inte att ge sig någon ro förrän han får saken klar redan i dag.”
Boas tar Rut till hustru
4 Boas gick upp till stadsporten och satte sig där. Då kom återlösaren förbi, han som Boas hade talat om. Boas sade: ”Kom och sätt dig här, min vän.” Och han kom och satte sig. 2 Därefter hämtade Boas dit tio män av de äldste i staden och sade: ”Sätt er här.” Och de satte sig. 3 Sedan sade han till återlösaren: ”Den åkermark som tillhörde vår broder Elimelek säljer nu Noomi, hon som kom tillbaka från Moabs land. 4 (C) Därför tänkte jag meddela dig detta och säga: Köp marken inför dem som sitter här och inför mitt folks äldste. Vill du lösa in den, så gör det. Men om du inte vill lösa in den, så säg mig det så att jag vet. För ingen annan än du har den rätten, men jag har den näst efter dig.” Han sade: ”Jag löser in den.”
5 Boas sade: ”När du köper marken av Noomi och av moabitiskan Rut, då får du den också av den dödes hustru[f] för att uppväcka den dödes namn över hans arvslott.” 6 Återlösaren svarade: ”Då kan jag inte lösa in den, för då skulle jag skada min egen arvslott. Lös du in det jag skulle ha löst in, för jag kan inte göra det.”
7 Vid inlösen och ägarbyte var det förr i tiden sed i Israel att den ena parten, för att stadfästa avtalet, tog av sig sin sko[g] och gav den åt den andre. Detta gällde som bekräftelse i Israel. 8 Återlösaren sade till Boas: ”Köp det du!” Och han tog av sig skon.
9 Då sade Boas till de äldste och till allt folket: ”Ni är i dag vittnen till att jag av Noomi har köpt allt det som tillhört Elimelek och allt det som tillhört Kiljon och Mahlon. 10 Samtidigt har jag också fått moabitiskan Rut, Mahlons hustru, till min hustru, för att uppväcka den dödes namn över hans arvslott så att den dödes namn inte utplånas bland hans bröder eller ur porten till hans stad. Ni är i dag vittnen till detta.” 11 (D) Allt folket i stadsporten liksom de äldste svarade: ”Vi är vittnen. Må Herren låta den kvinna som nu kommer till ditt hem bli som Rakel och Lea[h], som båda har byggt upp Israels hus. Bli framgångsrik i Efrata och berömd i Betlehem. 12 (E) Må ditt hus bli som Peres hus, honom som Tamar födde åt Juda, genom de barn som Herren ska ge dig med denna unga kvinna.”[i]
Rut blir stammoder till David
13 (F) Boas tog Rut till sig och hon blev hans hustru. När han gick in till henne lät Herren henne bli havande, och hon födde en son. 14 Då sade kvinnorna till Noomi: ”Lovad är Herren, som i dag inte har lämnat dig utan återlösare. Må hans namn bli prisat i Israel! 15 (G) Han ska ge dig nytt liv[j] och försörja dig på din ålderdom. Det är ju din sonhustru som har fött honom, hon som älskar dig och är mer för dig än sju söner.” 16 Och Noomi tog barnet och lade det i sin famn och blev den som skötte det.
17 Grannkvinnorna gav honom ett namn och sade: ”Noomi har fått en son!”. De kallade honom Obed[k], och han blev far till Ishai, Davids far.
18 (H) Detta är Peres fortsatta historia:
Peres blev far till Hesron,
19 (I) Hesron till Ram,
Ram till Amminadab,
20 Amminadab till Nahshon,
Nahshon till Salmon,
21 (J) Salmon till Boas,
Boas till Obed,
22 (K) Obed till Ishai
och Ishai till David.
På Malta
28 (A) När vi väl var räddade fick vi veta att ön hette Malta.[a] 2 Lokalbefolkningen visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det hade börjat regna och var kallt.
3 Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden när en huggorm kröp ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. 4 När de infödda såg ormen hänga från hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är säkert en mördare. Trots att han blev räddad från havet lät inte Rättvisan[b] honom leva." 5 (B) Men Paulus skakade av sig ormen ner i elden och tog ingen skada. 6 (C) Folket väntade sig att han skulle svullna upp eller plötsligt falla ner död. När de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.
7 I trakten runt den platsen fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, stormannen på ön. Han tog vänligt emot oss som sina gäster i tre dagar. 8 Publius far låg just då sjuk i feber och svår diarré[c]. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. 9 Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. 10 De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle segla försåg de oss med vad vi behövde.
Till Rom
11 Efter tre månader seglade vi ut med ett skepp som hade övervintrat vid ön. Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna[d] som galjonsfigur. 12 Vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. 13 Därifrån följde vi kusten och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och den andra dagen kom vi till Puteoli. 14 Där fann vi bröder som bjöd in oss att stanna hos dem i sju dagar. Och så fortsatte vi till Rom.
Paulus i Rom
15 Bröderna där hade fått besked om oss, och de kom ut ända till Forum Appii och Tres Tabernae[e] för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. 16 (D) När vi kom fram till Rom fick Paulus tillstånd att bo för sig själv tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom.
17 (E) Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna, och när de var samlade sade han till dem: "Bröder, jag har inte gjort något ont mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder. Trots det blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad i romarnas händer. 18 (F) När de hade förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänade döden. 19 (G) Men judarna var emot det, och då var jag tvungen att vädja till kejsaren, dock utan att anklaga mitt folk. 20 (H) Så det är därför jag kallat hit er för att träffa er och tala med er. Det är nämligen för Israels hopp som jag bär dessa bojor."
21 De svarade honom: "Vi har inte fått något brev om dig från Judeen, och ingen av bröderna som kommit har berättat eller sagt något ont om dig. 22 (I) Men vi vill gärna höra från dig vad du tänker, för vi vet att den här sekten blir motsagd överallt."
23 (J) De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. Från morgon till kväll förklarade han för dem och vittnade om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus utifrån både Mose lag och profeterna. 24 (K) Vissa lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro. 25 (L) När de inte kunde komma överens skildes de åt, efter att Paulus hade sagt detta enda ord: "Den helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era fäder 26 (M) när han sade:[f]
Gå till detta folk och säg:
Ni ska höra men inte förstå,
och ni ska se men inte inse,
27 för detta folks hjärta är förhärdat.
De hör illa med sina öron
och sluter sina ögon,
så att de inte ser med ögonen
eller hör med öronen
eller förstår med hjärtat
och vänder om
så att jag får hela dem.
28 (N) Därför ska ni veta att denna Guds frälsning är sänd till hedningarna, och de kommer att lyssna."[g]
30 I två hela år[h] bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. 31 Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.
Jeremia kastas i en brunn
38 (A) Shefatja, Mattans son, och Gedalja, Pashurs son[a], och Jukal, Shelemjas son, och Pashur, Malkias son, hörde vad Jeremia sade till allt folket: 2 (B) ”Så säger Herren: Den som stannar kvar i denna stad kommer att dö genom svärd eller svält eller pest, men den som ger sig åt kaldeerna ska få leva. Han ska vinna sitt liv som ett byte och få leva. 3 (C) För så säger Herren: Denna stad ska överlämnas åt den babyloniske kungens här och han ska inta den.”
4 (D) Då sade furstarna till kungen: ”Den här mannen bör dödas. Han gör ju människor modlösa, både soldaterna som är kvar i staden och resten av allt folket, när han talar så till dem. Han söker inte folkets välfärd utan dess ofärd.” 5 Kung Sidkia svarade: ”Se, han är i er hand. Kungen förmår ingenting mot er.” 6 (E) Då tog de Jeremia och kastade honom i kungasonen Malkias[b] brunn på vaktgården. De släppte ner Jeremia med rep. I brunnen fanns inget vatten utan dy, och Jeremia sjönk ner i dyn.
7 Nubiern Ebed-Melek[c], en hovman som var i kungens hus medan kungen satt i Benjaminsporten[d], fick höra att de hade sänkt ner Jeremia i brunnen. 8 Han lämnade kungens hus och sade till kungen: 9 (F) ”Min herre och kung, dessa män har handlat illa i allt de har gjort mot profeten Jeremia. De har kastat honom i brunnen och där svälter han snart ihjäl. Det finns ju inte längre något bröd i staden.” 10 Då gav kungen denna befallning åt nubiern Ebed-Melek: ”Ta med dig trettio män härifrån och dra upp profeten Jeremia innan han dör.”
11 Ebed-Melek tog då med sig männen och gick in i kungens hus till ett rum under skattkammaren. Där hämtade han trasor och utslitna kläder och sänkte ner dem med rep till Jeremia i brunnen. 12 Och nubiern Ebed-Melek sade till Jeremia: ”Lägg trasorna och kläderna under dina armar, mellan dem och repen.” Jeremia gjorde så, 13 (G) och med repen drog de sedan upp Jeremia ur brunnen. Men han måste stanna på vaktgården.
Sidkia söker råd hos Jeremia
14 Kung Sidkia sände bud och hämtade profeten Jeremia till sig vid tredje ingången till Herrens hus. Kungen sade till Jeremia: ”Jag vill fråga dig om något. Dölj inget för mig.” 15 (H) Jeremia sade till Sidkia: ”Om jag säger dig något, kommer du då inte att döda mig? Och om jag ger dig ett råd, så kommer du inte att lyssna på mig.” 16 I hemlighet gav då kung Sidkia sin ed till Jeremia och sade: ”Så sant Herren lever, han som har gett oss livet: Jag ska inte låta döda dig och inte heller utlämna dig åt dem som vill ta ditt liv.”
17 Då sade Jeremia till Sidkia: ”Så säger Herren Gud Sebaot, Israels Gud: Om du ger dig åt den babyloniske kungens furstar ska du få leva. Denna stad ska då inte brännas ner, utan du och ditt hus ska få leva. 18 (I) Men om du inte ger dig åt den babyloniske kungens furstar, ska denna stad överlämnas i kaldeernas hand. De ska bränna ner den, och själv ska du inte komma undan deras händer.
19 Kung Sidkia svarade Jeremia: ”Jag är rädd för de judar som har gått över till kaldeerna, att man utlämnar mig i deras våld och de behandlar mig illa.” 20 Jeremia sade: ”De kommer inte att utlämna dig. Lyssna nu till Herrens röst i det jag säger till dig, så ska det gå väl för dig och du får leva. 21 Men om du vägrar att ge dig, är detta vad Herren har uppenbarat för mig: 22 (J) Se, alla de kvinnor som är kvar i Juda kungs hus ska då föras ut till den babyloniske kungens furstar, och kvinnorna ska säga:
Dina vänner svek dig
och fick makt över dig.
När dina fötter fastnade i dyn
drog de sig undan.
23 (K) Alla dina hustrur och barn ska man föra ut till kaldeerna. Själv ska du inte komma undan deras händer utan gripas av den babyloniske kungen, och denna stad ska brännas ner.”
24 Då sade Sidkia till Jeremia: ”Låt ingen få veta vad vi har talat om här, så ska du inte dö. 25 Och om furstarna får höra att jag har talat med dig och de kommer till dig och säger: Berätta för oss vad du sade till kungen! Dölj inget för oss, så dödar vi dig inte. Vad sade kungen till dig? – 26 (L) då ska du svara dem: Jag vädjade inför kungen att han inte skulle skicka mig tillbaka till Jonatans hus för att dö där.”
27 Alla furstarna kom till Jeremia och frågade honom, men han svarade dem precis som kungen hade befallt honom. Då teg de och gick ifrån honom, eftersom ingen hade hört vad som hade sagts. 28 Men Jeremia fick stanna på vaktgården ända till den dag då Jerusalem intogs. Och han var där när Jerusalem intogs.
Förtröstan på den Rättfärdige
11 För körledaren. Av David.
Till Herren tar jag min tillflykt.
Hur kan ni då säga till mig:
"Fly som en fågel till bergen[a]!
2 (A) Se, de gudlösa spänner bågen,
de lägger sin pil på strängen
för att skjuta i mörkret
mot dem som har ärliga hjärtan.
3 När grundvalarna raseras,
vad kan då den rättfärdige göra?"
4 (B) Herren är i sitt heliga tempel,
Herrens tron är i himlen.
Hans ögon ser,
hans blickar prövar
människors barn.
5 (C) Herren prövar den rättfärdige,
men hans själ hatar den gudlöse
och den som älskar våld.
6 (D) Han ska låta glödande kol och svavel
regna över de gudlösa,
en glödhet vind
är bägaren de får dricka,
7 (E) för Herren är rättfärdig,
han älskar rättfärdighet.
De ärliga ska se hans ansikte.
Klagan över växande ondska
12 För körledaren, till sheminít.[b]
En psalm av David.
2 (F) Fräls, Herre!
De fromma är borta,
de trofasta är försvunna
bland människors barn.
3 (G) De ljuger för varandra,
de talar med hala läppar
och dubbelt hjärta.
4 (H) Herre, utrota alla hala läppar
och tungan som talar stora ord,
5 (I) dem som säger:
"Med vår tunga har vi makt,
våra läppar är med oss.
Vem är herre över oss?"[c]
6 (J) "De svaga förtrycks
och de fattiga klagar –
nu griper jag in", säger Herren,
"jag ska ge frälsning
åt den som längtar efter det[d]."
7 (K) Herrens ord är rena ord,
silver luttrat i degel av jord,
renat sju gånger.
8 Du, Herre, ska bevara dem,
du ska för evigt beskydda dem[e]
från detta släkte.
9 Runt omkring går gudlösa fram,
när det usla hålls högt
bland människors barn.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation