M’Cheyne Bible Reading Plan
Silvertrumpeterna
10 Herren talade till Mose: 2 ”Gör två trumpeter av hamrat silver. De ska användas när folket ska sammankallas eller för att ge signal när lägret ska brytas. 3 När båda trumpeterna ljuder, ska folket samlas vid ingången till uppenbarelsetältet. 4 Men om man enbart blåser i den ena, är det bara ledarna för stammarna i Israel som ska komma till dig.
5 Då första signalen för uppbrott ljuder, ska de som slagit läger på östra sidan om tältet ge sig av. 6 Vid nästa signal är det dags för dem på södra sidan att gå. Vid tredje signalen ska lägren på västra sidan gå och vid fjärde lägren på norra sidan. Signalerna blåses alltså när lägren ska bryta upp. 7 Men när församlingen sammankallas, ska ni blåsa på vanligt sätt, inte som signal.
8 Det är Arons söner, prästerna, som ska blåsa i trumpeterna och detta är en bestående stadga som ska följas från generation till generation. 9 När ni i ert eget land drar ut i strid mot era fiender som angriper er, ska Herren tänka på er och rädda er från era fiender när ni blåser en larmsignal med dessa trumpeter. 10 Använd dem också under era fester och vid de årliga högtiderna och nymånadsfesterna. Ni ska blåsa i dem när ni kommer med era brännoffer och gemenskapsoffer och då ska Gud tänka på er. För jag är Herren, er Gud.”
Från Sinai till Kadesh
(10:11—20:13)
Folket klagar
11 Molnet lyfte från förbundstecknets tält den tjugonde dagen i andra månaden under det andra året. 12 Israeliterna lämnade då Sinai öken och följde molnet från plats till plats tills det stannade i öknen Paran. 13 Detta var deras första förflyttning sedan de tagit emot befallningarna som Herren gett Mose.
En bra början
14 Främst i ledet fanns Judas stam, ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Nachshon, Amminadavs son. 15 Därefter kom Isaskar-stammens häravdelning, anförd av Netanel, Suars son, 16 och Sebulon-stammens häravdelning, anförd av Eliav, Helons son.
17 Sedan kom männen från gershoniterna och merariterna som bar den nedmonterade boningen på sina axlar. 18 Rubens stam kom ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Elisur, Shedeurs son. 19 Därefter kom Simon-stammens häravdelning, anförd av Shelumiel, Surishaddajs son, 20 och Gad-stammens häravdelning, anförd av Eljasaf, Deguels son.
21 Därnäst kom kehatiterna som bar på de heliga föremålen. Boningen skulle redan vara på sin nya plats när de kom fram. 22 Efter dem kom Efraims stam ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Elishama, Ammihuds son; 23 Manasse-stammens häravdelning anförd av Gamliel, Pedasurs son, 24 och Benjamin-stammens häravdelning anförd av Avidan, Gidonis son. 25 Sist av alla, ordnad i häravdelningar och med sitt banér i spetsen, kom Dans stam anförd av Achieser, Ammishaddajs son, 26 Asher-stammens häravdelning anförd av Pagiel, Okrans son, 27 och Naftali-stammens häravdelning anförd av Achira, Enans son. 28 Det var i denna ordning Israels stammar avtågade, häravdelning för häravdelning.
29 En dag sa Mose till sin svärfar Hovav, midjaniten Reguels son[a]: ”Äntligen är vi på väg till det land Herren utlovat åt oss! Kom med oss så ska vi behandla dig väl för Herren har gett Israel underbara löften!”
30 Men han svarade: ”Nej, jag måste vända tillbaka hem till mitt eget land och min egen släkt.” 31 ”Stanna hos oss”, vädjade Mose. ”Du känner till lägerplatserna i öknen och kan visa oss vägen. 32 Om du följer med, ska du få vara med och dela på allt det goda som Herren ger oss.”
33 De bröt upp från Herrens berg och vandrade i tre dagar. Herrens ark gick före dem under de tre dagarna till nästa plats där de skulle stanna. 34 Herrens moln gick före dem på dagen när de lämnade sin lägerplats. 35 Varje gång arken bröt upp, utropade Mose:
”Stå upp, Herre,
och förskingra dina fiender!
Låt dina motståndare fly för dig!”
36 Och när arken sattes ner, sa han:
”Vänd tillbaka, Herre,
till Israels oräkneliga tusenden!”
Gud är vår tillflykt
46 För körledaren. Av Korachs ättlingar, till Alamót[a]. En sång.
2 Gud är vår tillflykt och starkhet,
en beprövad hjälp i vår nöd.
3 Därför är vi inte rädda även om jorden skulle skaka
och bergen störta ner i havsdjupen,
4 även om dess vatten skulle brusa och skumma
och bergen skaka vid havets uppror. Séla
5 Det går en flod vars strömmar gläder Guds stad,
till den Högstes heliga boning.
6 Gud själv är i dess mitt, den ska aldrig vackla.
Gud hjälper den när morgonen gryr.
7 Folken väsnas och riken faller.
Han höjer sin röst, och jorden förgås.
8 Härskarornas Herre är med oss,
Jakobs Gud är vår borg. Séla
9 Kom och se Herrens gärningar,
ödeläggelser som han gör på jorden.
10 Han gör slut på krigen på jorden,
han bryter sönder bågen och bräcker spjutet,
han bränner upp sköldarna i eld.
11 ”Bli stilla och inse att jag är Gud,
upphöjd över folken, upphöjd över jorden.”
12 Härskarornas Herre är med oss,
Jakobs Gud är vår borg. Séla
Herren är kung
47 För körledaren. Av Korachs ättlingar. En psalm.
2 Klappa händer, alla folk!
Höj jubelrop till Gud och gläd er!
3 Herren, den Högste, är fruktansvärd,
han är en stor kung över hela jorden.
4 Han lade nationer under oss,
folk under våra fötter.
5 Han utvalde åt oss vår arvedel,
Jakobs stolthet, som han älskade. Séla
6 Gud har stigit upp under jubelrop,
Herren vid trumpeters ljud.
7 Lovsjung Gud, lovsjung!
Lovsjung vår kung, lovsjung!
8 Gud är kung över hela jorden,
lovsjung honom med en psalm[b].
9 Gud är kung över folken,
han sitter på sin helighets tron.
10 Folkens förnäma samlas
som Abrahams Guds folk.
Jordens mäktiga tillhör Gud,
han är upphöjd över allt.
8 Om du ändå hade varit min bror
som min mor hade ammat!
Då skulle jag kunna kyssa dig
om jag mötte dig därute,
och ingen skulle se ner på mig.
2 Jag skulle ta dig till min mors hus,
hennes som uppfostrade mig.
Jag skulle ge dig kryddat vin att dricka,
och saft från mina granatäpplen.
3 Hans vänstra arm vilar under mitt huvud,
och med sin högra hand smeker han mig.
4 Jag besvär er, Jerusalems döttrar:
oroa inte kärleken, väck den inte
förrän den själv vill.
Vännerna:
5 Vem är det som kommer från öknen
lutad mot sin älskade?
Hon:
Under äppelträdet väckte jag dig,
där din mor blev havande med dig
hon som gav dig livet födde dig där.
6 Sätt mig som ett sigill på ditt hjärta,
som ett sigill på din arm,
för kärleken är stark som döden,
och dess svartsjuka lika obeveklig som dödsriket.
Den brinner som eld,
som en mäktig låga.
7 Stora vatten kan inte utsläcka kärleken,
och inte heller kan floderna dränka den.
Även om en man gav alla rikedomar i sitt hus för kärleken,
skulle han bli ringaktad.
Vännerna:
8 Vi har en ung syster
som ännu inte har några bröst.
Vad ska vi göra när någon friar till henne?
9 Om hon är en mur
ska vi bygga torn av silver på den,
och om hon är en dörr,
ska vi stänga till den med cederplankor.
Hon:
10 Jag är en mur och mina bröst är som torn.
I min älskades ögon är jag en åtråvärd kvinna.
11 Salomo ägde en vingård i Baal Hamon,
som han lämnade åt väktare.
Var och en fick ge tusen silverstycken för dess frukt.
12 Men över min egen vingård råder jag själv.
De tusen är dina, Salomo,
och tvåhundra får de som vaktar dess frukt.
Han:
13 Du som bor i trädgårdarna,
vännerna väntar på att få höra din röst.
Låt mig få höra den!
Hon:
14 Skynda, min älskade,
och var som en gasell
eller en ung hjort uppe på bergen
som doftar av örter!
Jesus är överstepräst i ett nytt förbund
8 Huvudpunkten i det vi vill säga är alltså att vi har en överstepräst som sitter på högra sidan av Majestätets tron i himlen[a] 2 och tjänar i helgedomen, i det sanna förbundstältet, som inte är rest av människor utan av Herren själv.
3 En översteprästs uppgift är att bära fram gåvor och offer, och därför måste också denne bära fram något. 4 Om han fortfarande var här på jorden skulle han inte vara präst, för här finns det redan präster som bär fram de offer lagen kräver. 5 Men dessa tjänar i en helgedom som bara är en ofullständig skuggbild av den som finns i himlen. När Mose skulle resa upp tältet, sa ju Gud till honom: ”Var noga med att göra allt efter den förebild som visats dig på berget.”[b] 6 Kristus däremot har ett överlägset prästämbete, för han är medlare i ett bättre förbund, som vilar på bättre löften.
7 Om det första förbundet hade varit utan brist, hade det inte behövt ersättas med ett annat. 8 Men Gud anklagade folket för dess brister och sa:
”Det ska komma en tid, säger Herren,
då jag ingår ett nytt förbund med Israels och Juda folk,[c]
9 inte ett sådant förbund som jag ingick med deras förfäder,
när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten.
De höll ju inte fast vid mitt förbund,
och därför brydde jag mig inte om dem längre, säger Herren.
10 Men detta är det förbund jag efter denna tid
ska ingå med Israels folk, säger Herren:
Jag ska lägga mina lagar i deras sinnen
och skriva dem i deras hjärtan.
Jag ska vara deras Gud,
och de ska vara mitt folk.
11 Då ska ingen längre behöva undervisa någon annan och säga:
’Lär känna Herren’,
för då ska alla känna mig,
från den minste till den störste.
12 För jag ska förlåta dem deras ondska,
och jag ska aldrig mer komma ihåg deras synder.”[d]
13 Han talar alltså om ett nytt förbund, och det betyder att det första är föråldrat, och det gamla och föråldrade ska snart försvinna.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.