M’Cheyne Bible Reading Plan
Davids sång efter räddningen
22 Efter det att Herren hade räddat David från alla hans fiender och från Saul, sjöng David denna sång inför Herren:
2 Herren är min klippa, min borg och min frälsare.
3 Jag ska gömma mig i Gud,som är min klippa och min tillflykt.Han är min sköld och min frälsning, min tillflykt och mitt skydd.Tack, min frälsare. Du har räddat mig från alla mina fiender.
4 Herren, den Högste, ropar jag till, han som har räddat mig från alla mina fiender.
5 Dödens flod omgav mig. Mörka vågor sköljde över mig.
6 Jag var fångad och bunden av dödsriket och döden.
7 Men jag ropade på Herren i min nöd, och han hörde mig från sitt tempel, mitt rop nådde hans öron.
8 Då darrade jorden och himlen skakade i sin grund, för han var utom sig av vrede.
9 Rök bolmade ur hans näsborrar, eldslågor slog ut från hans mun.
10 Han åtskilde himlarna och steg ner till jorden genom moln och rök.
11 Keruber bar hans tron på vindens vingar.
12 Mörker omgav honom, och molnen var tjocka omkring honom.
13 Jorden lystes upp av hans härlighet som av blixtar.
14 Herren dundrade från himlen, den Allsmäktige lät höra sin mäktiga stämma.
15 Han sköt pilar och jagade sina fiender på flykten, med blixtar jagade han bort dem.
16 Vid en pust av hans andedräkt blottlades djupen i havet och jordens grund blev synlig.
17 Han räddade mig från sin tron i höjden. Han drog mig upp ur djupet.
18 Han räddade mig undan mäktiga fiender, undan dem som var alltför starka för mig.
19 De överföll mig på min olyckas dag, men Herren blev min frälsning.
20 Han förde mig ut i frihet och räddade mig, för jag var hans glädje.
21 Herren belönade mig för min rättfärdighet, mina händer var rena.
22 Jag har hållit mig på Herrens väg och inte lämnat min Gud.
23 Jag kände hans lagar och lydde dem.
24 Inför honom är jag felfri, jag har hållit mig borta från all synd.
25 Det är därför som Herren har gjort så mycket för mig, för han ser att jag är lydig.
26 Du är barmhärtig mot de barmhärtiga. Du visar din fullkomlighet mot dem som är utan skuld.
27 För dem som är rena visar du din renhet, men de onda vänder du ryggen.
28 Du räddar de ödmjuka och förödmjukar dem som inte vill böja sig.
29 Herre, du är mitt ljus! Du lyser upp mitt mörker.
30 Med din makt kan jag krossa en armé. Med din styrka stormar jag murar.
31 Guds vägar är fullkomliga. Herrens ord är sanna. Han skyddar alla som kommer till honom.
32 Endast Herren är Gud. Vi har ingen annan Frälsare.
33 Gud är mitt starka fäste. Han ger mig trygghet.
34 Han ser till att de goda vandrar den rätta vägen, säkra på foten som bergsgetter bland klipporna.
35 Han ger mig skicklighet i striden och kraft att använda den starkaste båge.
36 Du gav mig din frälsnings sköld. Din hjälp har gjort mig stor.
37 Du gjorde mina steg lätta och mina fötter starka.
38 Jag förföljde mina fiender och utplånade dem. Jag gav mig ingen ro förrän den siste av dem utplånats.
39 Jag krossade dem, så att ingen av dem kan resa sig igen. Jag trampade dem under mina fötter.
40 Du rustade mig med styrka och hjälpte mig att fälla mina motståndare till marken.
41 Du har hjälpt mig att driva mina fiender på flykten. Jag har utplånat dem allesammans.
42 De sökte förgäves efter hjälp, de ropade till Gud, men han gav dem inget svar.
43 Jag slog dem till marken och krossade dem till damm, jag trampade ner dem i vägens lera.
44 Du har skyddat mig från uppror bland mitt folk. Du gav mig makt att härska över främmande folk som blivit mina tjänare.
45 När utlänningar hör om min makt, lyder de mig,
46 de tappar modet och kommer darrande ut ur sina hålor.
47 Herren lever. Välsignad är min klippa. Prisa min frälsnings Gud!
48 Välsignad är Gud, som förgör dem som är emot mig
49 och räddar mig från mina fiender.Du bevarar mig och upphöjer mig över dem. Du räddar mig ur deras våld.
50 Därför vill jag tacka dig inför alla folk, Herre, och sjunga lovsånger till ditt namn!
51 Du gör din kung segerrik, du visar din utvalde barmhärtighet, ja, så gör du mot David och hans ättlingar i evighet.
Paulus blir accepterad i Jerusalem
2 Först fjorton år senare kom jag tillbaka till Jerusalem , denna gång tillsammans med Barnabas. Titus var också med oss.
2 Jag for dit med en bestämd order från Gud att rådgöra med bröderna där om det budskap som jag predikade. Jag talade privat med församlingens ledare, för att de alla skulle få klart för sig exakt vad min undervisning innehöll, och jag hoppades att de skulle godkänna den.
3 Det var också vad som hände. De krävde inte ens att min grekiske reskamrat Titus skulle omskäras.
4 Den frågan skulle inte heller ha kommit upp om det inte hade varit för några så kallade kristna som kommit för att spionera på oss och den frihet vi har i Kristus Jesus. De ville se efter om vi lydde de judiska lagarna eller inte, och nu försökte de snärja in oss i och göra oss till slavar under sina regler och lagar.
5 Men vi lyssnade inte ett ögonblick på dem och gav inte efter för dem när de menade att man kan förtjäna sin frälsning genom att låta sig omskäras och genom att lyda de judiska lagarna.
6 De ledande männen i församlingen som var närvarande hade inget att tillägga till det som jag predikade. Deras ställning betydde egentligen ingenting för mig, för alla är lika inför Gud.
7-9 När Petrus, Jakob och Johannes, som ju var stöttepelarna i församlingen, såg att Gud hade använt mig på samma kraftfulla sätt bland andra folk som han hade använt Petrus bland judarna, räckte de Barnabas och mig handen till samarbete. De uppmuntrade oss till att fortsätta predika bland de främmande folken. Själva skulle de fortsätta sitt arbete bland judarna.
10 Det enda de var särskilt måna om var att vi alltid skulle komma ihåg att hjälpa de fattiga, och det är ju jag också angelägen om.
Petrus blir tillrättavisad
11 Men när Petrus kom till Antiochia blev jag tvungen att opponera mig mot honom offentligt och mycket kraftigt gå emot hans handlingssätt, för det var synnerligen olämpligt.
12 Först åt han nämligen tillsammans med dem som inte var judar och de bryr sig ju inte om omskärelsen och de många övriga judiska lagarna. Men han slutade med det när några av Jakobs judiska vänner kom dit. Han var rädd för vad dessa judiska paragrafryttare skulle säga. De höll nämligen fast vid att omskärelsen var nödvändig för frälsningen.
13 Och sedan började också alla de andra judekristna att hyckla. Till och med Barnabas följde Petrus exempel trots att de egentligen visste bättre.
14 När jag såg vad som hände och märkte att de inte var ärliga varken mot sig själva eller sanningen i vårt budskap, sa jag till Petrus inför alla de andra: Trots att du är jude av födseln har du för länge sedan förkastat de judiska lagarna. Varför försöker du nu helt plötsligt att få folket här att lyda dem?
15 Du och jag är judar av födseln, inte 'gudlösa hedningar'.
16 Och ändå vet vi judiska kristna mycket väl att vi inte kan bli rättfärdiga inför Gud genom att lyda våra judiska lagar. Det sker enbart genom att tro på Jesus Kristus som tar bort våra synder. Och därför har också vi satt vår tro till Jesus Kristus. Vi blir ju försonade med Gud på grund av tro, inte därför att vi har lytt de judiska lagarna. För ingen kommer någonsin att bli frälst genom att lyda dem.
17 Men vad händer oss judiska kristna, om vi tror att Kristus kan frälsa oss, och sedan finner att vi har fel och inte kan bli frälsta utan att både omskäras och leva efter de judiska lagarna? Skulle vi inte då tvingas säga att tron på Kristus har blivit vårt fördärv? Gud förbjude att någon ens skulle våga tänka något sådant om vår Herre.
18 Vi är snarare syndare om vi återgår till det gamla lagsystem som vi redan har lämnat, och försöker bli frälsta genom att på nytt lyda de judiska lagarna.
19 Lagen har dömt mig till döden och mitt gamla liv är slut. Nu lever jag ett nytt liv för Gud. Mitt gamla jag blev korsfäst med Kristus.
20 I mitt nya liv är det inte mitt gamla jag som bestämmer, utan Kristus som lever i mig. Allt detta är ett resultat av att jag tror på Jesus, Guds Son, som har älskat mig och offrat sig själv för mig.
21 Jag tillhör inte dem som anser att hans död var meningslös, för om vi kunde bli frälsta genom att hålla de judiska lagarna, så hade han inte behövt dö.
Profetia över Egypten
29 På tolfte dagen i tionde månaden i det tionde året kom detta budskap till mig från Herren:
2 Du människa, vänd dig mot Egyptens kung Farao och profetera mot honom och hans folk.
3 Tala om för dem vad Herren Gud säger: Jag är din fiende, Farao, kung i Egypten, du mäktige drake som vilar i dina floder. Du har sagt: 'Nilen är min. Jag har själv gjort den!'
4 Men jag ska sätta krokar i dina käftar och dra upp dig på land, och fisken i dina vatten ska fastna vid dina fjäll.
5 Jag ska lämna dig och alla dina medlöpare att dö i öknen, och ingen kommer att begrava er. Ni ska bli mat åt vilda djur och fåglar.
6 Alla ska förstå att jag är Herren därför att din makt tog slut, som den gjorde när Israel bad om din hjälp i stället för att lita på mig.
7 Ja, Israel litade på dig, men som en bruten stav vek du dig under dess hand, fick Israels axel att gå ur led och gav landet svåra plågor.
8 Därför säger Herren Gud: Jag ska samla en armé mot dig, Egypten, och utplåna både människor och djur.
9 Egypten ska bli ett öde land, och egyptierna ska förstå att detta är Herrens verk.
10 Därför att du sa: 'Nilen är min! Jag har gjort den!' är jag emot dig och din flod, och jag ska förgöra Egyptens land från Migdol till Sevene, ja, så långt söderut som till gränsen mot Etiopien.
11 Under fyrtio år ska ingen gå den vägen fram, varken människa eller djur, och ingen ska bosätta sig där.
12 Egypten ska ligga övergivet, omgivet av öde länder, och hennes städer kommer att vara tomma i fyrtio år. Egyptierna själva ska jag förvisa och sprida ut till andra länder.
13 Herren Gud säger: När de fyrtio åren har gått ska jag föra hem egyptierna igen från de länder till vilka de blivit förvisade.
14 Jag ska upprätta Egyptens välstånd och leda folket tillbaka till Patros land i södra Egypten som de en gång kom ifrån. Där kommer de att bli ett litet och obetydligt kungarike,
15 det minsta av alla länder. Aldrig mer kommer det att härska över andra folk.
16 Israel kan inte längre vänta någon hjälp från Egypten. När de än tänker be om det, ska de komma ihåg att detta är en synd. Då ska Israel förstå att jag ensam är Gud.
17 I det tjugosjunde året, på den första dagen i första månaden, kom detta budskap till mig från Herren:
18 Du människa, den babyloniske kungen Nebukadnessars armé kämpade tappert mot Tyrus. Soldaternas hår tunnades ut av stridshjälmarna, och deras muskler värkte av påfrestningarna. Ändå fick Nebukadnessar inget ut av sitt anfall mot Tyrus.
19 Därför, säger Herren Gud, kommer jag i stället att överlämna Egyptens land åt Nebukadnessar, kungen i Babylon, och han ska bära bort dess rikedomar och plundra det på allt för att ge lön åt sin armé.
20 Ja, jag har gett honom Egypten som lön, därför att han arbetade så hårt för mig vid Tyrus, säger Herren.
21 Och den dag ska komma när jag ska låta Israels tidigare härlighet återuppstå. Då, Hesekiel, ska jag öppna din mun igen, och alla ska förstå att jag är Herren.
Gud straffar och räddar sitt folk
1-3 Mitt folk, lyssna till min undervisning! Öppna era öron för vad jag säger, för jag ska berätta för er händelser ur vår historia, om sådant som vi har sett och hört från tidigare generationer.
4 Jag ska uppenbara dessa sanningar för er, så att ni kan beskriva Herrens väldiga gärningar för era barn och berätta för dem om de mäktiga under han utförde.
5 Han gav sina lagar till Israels folk och Jakobs efterföljare, och befallde våra förfäder att undervisa sina barn,
6 så att de i sin tur kunde undervisa sina barn. På så sätt har hans lagar hållits levande från generation till generation.
7 Och därmed har varje generation fått möjlighet att följa dessa lagar och sätta sitt hopp till Gud och inte glömma alla hans fantastiska under.
8 Ja, de skulle inte vara lika opålitliga som sina förfäder, som vände sig bort från Gud i upproriskhet, och gick sin egen väg.
9 Fast de var fullt beväpnade, vände Efraims folk ryggen till och flydde när det blåstes till strid.
10 De bröt förbundet med Gud och vägrade att följa hans lagar.
11-12 De glömde de märkliga under som Gud hade gjort inför ögonen på dem.
13 Han delade ju havet framför dem och ledde dem rakt igenom. Vattnet stod som en vägg på båda sidor!
14 På dagen ledde han dem med ett moln och på natten med ett eldsken.
15 Han krossade klippan i öknen för att ge dem tillräckligt med vatten, och det flöt fram från en källa.
16 Strömmarna rann från klippan, de flöt fram som en flod!
17 Ändå fortsatte de med sitt uppror och syndade mot Gud, som är över alla gudar.
18 De utmanade Gud och krävde annan mat än den Gud gav dem.
19-20 Med misstro frågade de: Kan Gud verkligen duka ett bord åt oss i öknen?
21 Men Herren hörde dem och blev vred. Hans vredes eld brann mot Israel
22 därför att de inte trodde på honom eller räknade med hans hjälp.
23 Trots detta befallde han att himlen skulle öppnas. Han öppnade himlens fönster
24 och lät manna regna ner som mat. Han gav dem bröd från himlen!
25 Ja, de åt änglarnas mat, och han gav dem mer än de orkade äta.
26 Med sin väldiga kraft lät han vinden blåsa från både öster och söder.
27 Han lät fåglar regna ner, så många att de blev till ett tjockt lager på marken. Ja, de var lika många som sanden i havet.
28 Till och med mitt bland tälten föll fåglarna till marken,
29 och folket åt så mycket de ville. Han gav dem vad de bad om,
30 men de hade knappt slutat äta förrän Herrens vrede upptändes.
31 De hade fortfarande köttet i munnen när han dödade de bästa och starkaste av Israels unga män.
32 Trots detta fortsatte folket att synda och vägrade att tro på Guds under.
33 Då gjorde han ett snabbt slut på deras liv och fyllde deras år med ångest och skräck.
34 Alltid när han dödade några av folket, frågade resten av dem efter honom för en kort tid. De vände då om och bad till honom.
35 Då tycktes de komma ihåg att Gud var deras beskyddare, att han var deras Frälsare, en Gud över alla gudar.
36 Men de menade ingenting med det. Allt vad de sa var lögn.
37 Deras hjärtan var långt borta, och de höll inte sina löften.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®