M’Cheyne Bible Reading Plan
Juda kröner David till kung
2 Efter en tid frågade David Herren: Ska jag flytta tillbaka till Juda? Och Herren svarade: Ja!Till vilken stad ska jag flytta? Herren svarade: Till Hebron.
2 David flyttade då dit med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, Nabals änka från Karmel.
3 Han tog också med sig sina män och deras familjer dit.
4 Styresmännen i Juda kom till Hebron. De smorde David med olja och krönte honom till kung över hela Juda.När David hörde att männen i Jabes i Gilead hade begravt Saul,
5 skickade han dem detta budskap: Herren ska välsigna er för den heder ni visat mot er kung.
6 Herren ska vara trofast mot er och belöna er, och det ska jag också göra därför att ni handlat som ni gjort.
7 Fortsätt att vara starka och modiga. Saul är död, men Juda har smort mig till er kung.
Abner kröner Is-Boset till kung
8 Men Abner, Ners son och Sauls befälhavare, hade gått till Mahanaim för att kröna Sauls son Is-Boset till kung.
9 Is-Boset blev kung över Gilead, Asur, Jisreel, Efraim, Benjamins stam och resten av Israel.
10-11 Han var fyrtio år gammal när han blev kung, och han regerade i Mahanaim i två år.
Inbördeskrig
12 En dag ledde Abner några av Is-Bosets trupper från Mahanaim till Gibeon.
13 Joab, Serujas son, ledde Davids trupper, och de möttes vid Gibeons damm. Där slog de sig ner mitt emot varandra på var sin sida om dammen.
14 Sedan föreslog Abner Joab: Vi låter några av våra män mötas man mot man!Joab gick med på det,
15 och tolv män utvaldes från var sida till en strid på liv och död.
16 Var och en grep sin motståndare i håret och stack sitt svärd i hans sida. Alla dog. Platsen har sedan dess kallats Svärdsåkern.
17 De två arméerna började sedan att bekämpa varandra. Striden blev hård, men Abner och Israels män besegrades av Joab och Davids trupper.
18 Joabs bröder Abisai och Asael var också med i striden. Asael kunde springa snabbt som en hjort,
19 och han började förfölja Abner. Han stannade inte för något utan fortsatte med blicken hela tiden fäst vid Abner.
20 Abner vände sig om och ropade: Är det du, Asael? Ja, det är det, ropade Asael tillbaka.
21 Jaga någon annan, ta någon av de yngre! skrek Abner.Men Asael fortsatte att förfölja honom.
22 Då ropade Abner: Ge dig iväg härifrån! Jag skulle aldrig kunna se din bror Joab i ögonen om jag var tvungen att döda dig!
23 Men Asael vägrade vända om, så Abner genomborrade honom med bakänden av sitt spjut. Det gick rakt igenom hans kropp och kom ut i ryggen. Asael föll till marken och dog omedelbart. Alla stannade upp när de passerade platsen där han låg.
24 Nu började Joab och Abisai jaga Abner. Solen höll just på att gå ner när de kom till Ammakullen nära Gia, längs vägen till Gibeonöknen.
25 Abners trupper från Benjamins stam grupperade sig på kullens topp,
26 och Abner ropade ner till Joab: Måste vi fortsätta att döda varandra i evighet? Hur länge ska du vänta innan du befaller dina män att sluta döda sina bröder?
27 Joab ropade tillbaka: Jag svär vid Gud att om du inte hade sagt något skulle vi ha fortsatt ända till morgonen.
28 Han blåste i sin trumpet, och hans män slutade jaga Israels trupper och striden upphörde.
29 Den natten återvände Abner och hans män genom Hedmarken och över Jordanfloden, och de marscherade utan uppehåll ända till Mahanaim.
30 Joab och hans män återvände också hem, och när de räknade styrkorna saknades bara nitton man, förutom Asael.
31 Men själva hade de dödat trehundrasextio män från Benjamins stam som hade varit med Abner.
32 Joab och hans män tog med sig Asaels kropp till Betlehem och begravde honom bredvid hans far. Sedan gick de hela natten och nådde fram till Hebron i gryningen.
Kärleken är störst av allt
13 Om jag talar alla språk, både i himlen och på jorden, men inte har kärlek till andra människor, så är jag med mina tomma ord bara en pratmakare som för oväsen.
2 Om jag kan profetera och känner till alla Guds hemligheter och allt som ska hända i framtiden, men inte älskar mina medmänniskor, vad gör jag då för nytta med all min kunskap? Om jag har trons gåva, så att jag kan flytta på berg bara genom att säga ett ord, men inte har tillräckligt med kärlek till andra så är jag ingenting värd.
3 Om jag ger allt jag äger till fattiga människor, och är villig att dö i min tjänst, men inte älskar dem jag är kallad att tjäna, så kommer mitt arbete inte att ha något som helst värde.
4 Kärleken är tålmodig, god och hänsynsfull, aldrig misstänksam eller avundsjuk, aldrig skrytsam eller stolt,
5 och aldrig överlägsen, självisk eller fräck. Kärleken kräver inte att få sin egen vilja fram. Den är inte irriterad över andra, inte lättretad och den lägger knappast märke till när andra handlar fel.
6 Den är aldrig glad över orättvisan, men gläder sig när sanningen segrar.
7 Kärleken är trogen vad det än kostar. Den förväntar sig alltid det bästa, hoppas i det längsta och är beredd att uthärda allt.
8 Alla de andliga gåvor som Gud ger kommer en dag att ta slut, men kärleken lever vidare i evighet. En dag kommer gåvan att profetera att upphöra, de många språken att tystna och kunskapen att ta slut.
9 All vår kunskap och allt vårt profeterande är bara detaljer i en underbar helhet och har därför sin begränsning.
10 När vi en gång ser den fullkomliga verkligheten, behöver vi inte längre dessa gåvor, som trots att de är underbara ändå är otillräckliga.
11 När jag var barn talade och tänkte och resonerade jag som ett barn, men sedan jag blev vuxen sträcker sig mina tankar mycket längre och jag har lagt av det som är barnsligt.
12 På samma sätt kan vi bara se och förstå en del av Guds storhet nu. Det är som spegelbilden i en orolig vattenyta. Men en dag ska vi se honom i hans fullhet, ansikte mot ansikte. Allt det som jag nu vet är ofullkomligt, men då ska jag veta allt precis som Gud vet allt om mig nu.
13 När allt annat går under finns tre saker ändå kvar - tron, hoppet och kärleken - men störst av dem är kärleken.
Herren ska återsamla Israel
11 Sedan lyfte anden upp mig och förde mig över till templets östra port, där jag fick se tjugofem av de mest framstående männen i staden och bland dem de två officerarna Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son.
2 Då sa anden till mig: Du människa, det är de här männen som är skyldiga till alla de dåliga råd som man får i den här staden.
3 De säger till folket: 'Nu är det dags att bygga upp Jerusalem, för vår stad är som en sköld av järn och kommer att skydda oss från allt ont.'
4 Därför ska du, människa, profetera högt och tydligt mot dem.
5 Sedan kom Herrens Ande över mig och sa till mig att säga detta: Herren säger till Israels folk: Är det så ni säger? Ja, jag vet det, för allt som ni tänker känner jag till. Jag vet om varje tanke ni får.
6 Ni har dödat oavbrutet och fyllt gatorna i staden med era offer.
7 Därför säger Herren Gud: Tror ni att den här staden är som en sköld av järn? Nej, det är den inte! Den kommer inte att skydda er. Era slagna kommer att få ligga kvar bakom den skölden, men ni kommer att släpas fram och dödas.
8 Jag kommer att utsätta er för det krig ni har varit så rädda för, säger Herren Gud,
9 och jag kommer att ta er bort från Jerusalem och överlämna åt främlingar att verkställa min dom över er.
10 Ni ska alla bli dödade, och jag ska låta döma er vid Israels gränser, och ni ska förstå att jag är Herren.
11 Nej, den här staden kommer inte att vara någon järnsköld för er, som ni skulle kunna känna er trygga bakom. Jag kommer att jaga er ända bort till Israels gräns,
12 och ni ska förstå att jag är Herren. Ni har inte varit lydiga mot mig utan i stället följt sedvänjorna hos folken runt omkring er.
13 Medan jag profeterade dog plötsligt Pelatja, Benajas son. Då föll jag ner med ansiktet mot marken och ropade: Herre, min Gud, tänker du döda varenda en i Israel?
14 Än en gång kom ett budskap från Herren:
15 Du människa, de som finns kvar i Jerusalem säger om sina landsflyktiga bröder: 'Det är för att de var så syndiga som Herren lät dem bli bortförda. Nu har Herren gett oss deras land!'
16 Men tala om för dem som lever i landsflykt att Herren Gud säger: Även om jag har förskingrat er till alla länder i hela världen, kommer jag ändå att beskydda er under den tid ni är där,
17 och jag kommer att samla er från de länder dit ni blivit spridda och ge er Israels land.
18 När ni kommer tillbaka, ska ni utplåna varje spår av denna avgudadyrkan.
19 Jag ska göra er ens till sinnes och ge er en ny ande. Jag ska ta bort era hjärtan av sten och ge er hjärtan fyllda av kärlek till Gud,
20 så att ni lyder mina lagar och blir mitt folk, och jag alltid kan vara er Gud.
21 Men beträffande dem som nu längtar efter avgudar i Jerusalem, kan jag bara säga att jag ska betala igen dem för deras synder, säger Herren Gud.
22 Sedan bredde keruberna ut sina vingar, och över varelserna och deras hjul vilade Israels Guds härlighet.
23 Och Herrens härlighet lämnade staden och stannade över berget öster om staden.
24 Därefter förde Guds Ande mig tillbaka till Babylon, till de judar som levde i landsflykt där. Så slutade min syn över besöket i Jerusalem.
25 Jag berättade för mina landsflyktiga landsmän allt som Herren hade visat mig.
Sann tillbedjan
50 Herren, den mäktige Guden, kallar på alla människor från öster till väster!
2 Guds härlighets ljus lyser från det sköna berget Sion.
3 Ja, Herren kommer, han kan inte längre hålla tyst. En uppslukande eld går framför honom och en rasande storm omger honom.
4 Han har kommit för att döma sitt folk. Han ropar till himlen och jorden:
5 Kalla samman mitt folk, som genom sina offer på mitt altare har ingått ett förbund med mig, och lovat mig trohet och lydnad.
6 Gud kommer att döma dem fullständigt rättvist, för hela himlen vittnar om hans rättvisa.
7 Mitt folk, lyssna, för jag är er Gud! Lyssna! Detta är mina anklagelser mot er:
8 Jag klagar inte på ert offrande och på de brännoffer ni regelbundet tar med er till mitt altare.
9 Men det är inte tjurar och bockar som jag begär av er,
10-11 för alla djur både i hagar och i skogar tillhör mig! Jag äger boskapen på de tusentals kullarna! Jag äger fåglarna under himlen och allt levande på marken.
12 Även om jag var hungrig, skulle jag inte säga det till er, för hela jorden är min, och allt som finns på den.
13 Tror ni verkligen att jag äter kött från tjurar och dricker blod från bockar?
14-15 Det jag vill ha är er uppriktiga tacksamhet. Jag vill att ni ska uppfylla allt ni lovat mig, den Högste. När ni inte ser någon utväg längre, ropa då till mig om hjälp, så att jag kan befria er och ni kan ära mig.
16 Men Gud säger till de ogudaktiga människorna: Varför rabblar ni bara upp mina lagar? Sluta med att tala om mina löften,
17 ni har ju vägrat att lyda mig och struntar helt i mina bud.
18 När ni ser en tjuv hjälper ni honom, och ni trivs tillsammans med människor som lever i omoral.
19 Så fort ni öppnar munnen ljuger ni och förbannar.
20 Ni talar illa om era medmänniskor och till och med om era egna bröder.
21 Ni trodde att jag inte brydde mig om det, för jag höll mig tyst, men nu ska ni få ert straff. Jag tänker gå till rätta med er och ta itu med er otrohet.
22 Hör vad jag säger, alla ni som glömt mig. Annars ska jag slita er i stycken, och då kan ingen rädda er längre.
23 Det offer som ärar mig är att visa tacksamhet mot mig, och de som vandrar på mina stigar ska veta att de kommer att bli frälsta.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®