M’Cheyne Bible Reading Plan
Den otrogna bihustrun
19 Vid den tiden, innan Israel hade någon kung, fanns det en man i Levis stam som bodde längst bort i Efraims bergsbygd. Han tog en flicka från Betlehem i Juda med sig hem som bihustru.
2 Men hon var otrogen och flydde därifrån och återvände hem till sin far.
3 Efter fyra månader försökte hennes man få henne tillbaka, och han tog med sig en tjänare och en extra åsna och for för att hämta henne. När han kom fram till hennes hem bjöd hon honom stiga in, och hon presenterade honom för sin far, som var mycket glad att få träffa honom.
4 Fadern bad honom att stanna och han blev kvar som deras gäst i tre dagar.
5 På den fjärde dagen var han mycket tidigt uppe och gjorde sig färdig för att ge sig iväg, men flickans far tyckte att de först skulle äta frukost.
6 Sedan bad han honom att stanna ännu en dag, så att de kunde fortsätta att umgås.
7 Först ville inte mannen det, men eftersom hans svärfar var så angelägen gav han slutligen med sig.
8 Följande morgon var de uppe tidigt igen, men flickans far var också den här gången angelägen om att han skulle stanna lite längre och föreslog: Du kan väl stanna i dag och ge dig i väg fram emot kvällen! Och mannen stannade, och de umgicks ännu en dag tillsammans.
9 När hans hustru och tjänare gjorde sig färdiga för avfärd på eftermiddagen, sa hans svärfar: Det börjar bli ganska sent. Stanna här i natt, så kan vi ha trevligt i kväll, och sedan kan du resa tidigt i morgon bitti.
10 Men nu gick mannen inte att övertala. De gav sig iväg, och innan det blev mörkt nådde de Jerusalem, som också kallas Jebus.
11 Nu är det för sent att fortsätta, sa hans tjänare till honom. Kan vi inte stanna här i natt?
12-13 Nej, svarade mannen. Vi kan inte stanna i denna hednastad där det inte finns några israeliter. Vi måste fortsätta till Gibea eller möjligen Rama.
14 De fortsatte alltså, och solen gick ner just som de kom till Gibea, en stad som tillhörde Benjamins stam.
15 De drog in där för natten och stannade till på torget, men ingen erbjöd dem rum för natten.
16 Då kom en gammal man förbi, på väg hem från sitt arbete ute på fälten. Han var från Efraims bergsbygd men bodde nu i Gibea, där det för övrigt bara fanns benjaminiter.
17 När han fick syn på de resande frågade han dem varifrån de kom och vart de skulle.
18 Vi är på väg hem från Betlehem i Juda, svarade mannen. Jag bor längst bort i Efraims bergsbygd i närheten av Silo. Ingen har bjudit in oss över natten,
19 men det går ingen nöd på oss, för vi har tillräckligt med foder åt våra åsnor och mat och dryck åt oss själva.
20 Ni är välkomna till mitt hem som mina gäster, sa den gamle mannen. Här kan ni inte stanna. Det kan vara farligt.
21 Han tog dem med sig hem, gav deras åsnor att äta, och ställde sedan fram kvällsmat.
22 Just som de satt där och mådde gott, kom en grupp män till huset och började bulta på dörren. De var homosexuella och ville komma åt mannen som var på besök.
23 Värden gick ut för att samtala med dem.Nej, mina bröder, begå inte en sådan usel handling med min gäst.
24 Ta i stället min dotter, som är oskuld, och den här mannens bihustru. Vi ska föra ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem.
25 Men de ville inte höra på honom. Då tog den gästande mannen sin bihustru och förde ut henne till dem. De misshandlade henne och våldtog henne hela natten, och först i gryningen lät de henne gå.
26 Hon föll ihop utanför huset och låg där tills det blev ljust,
27 och när hennes man öppnade dörren, fann han henne liggande där med händerna på tröskeln.
28 Kom nu, så ska vi ge oss i väg, sa han.Men han fick inte något svar, för hon var död. Då lade han henne över åsnan och tog henne med sig hem.
29 När han kom hem styckade han hennes kropp i tolv delar och sände en del till varje stam i Israel.
30 Hela nationen blev upprörd över det illdåd, som benjaminiterna hade begått.Någonting så fruktansvärt har inte hänt sedan Israel lämnade Egypten, sa alla. Vi måste göra någonting åt det.
23 Paulus såg uppmärksamt på rådet och sa sedan: Bröder, jag har alltid levt med ett gott samvete inför Gud.
2 Då befallde översteprästen Ananias att de som stod bredvid Paulus skulle slå honom på munnen.
3 Men Paulus sa till honom: Gud ska slå dig, din hycklare! Vad är du för en domare, som själv bryter lagen genom att befalla att jag ska bli slagen på detta sätt?
4 De som stod bredvid Paulus sa till honom: Talar man på det sättet till Guds överstepräst?
5 Bröder, jag visste inte att han var överstepräst, svarade Paulus. Skrifterna säger ju: 'Tala aldrig illa om dina överordnade.'
6 Paulus visste att en del av rådet bestod av saddukeer och en del av fariseer. Därför ropade han: Bröder, jag är farisé liksom alla mina förfäder. Och jag står inför rätta här i dag, därför att jag tror på uppståndelsen från de döda.
7 Detta delade omedelbart rådet i två delar.
8 Saddukeerna säger nämligen att det inte finns någon uppståndelse, eller några änglar eller några andar, men fariseerna tror på allt detta.
9 Det blev alltså en väldig oreda. Några av de judiska ledarna reste sig upp för att hävda att Paulus hade rätt. Vi kan inte se att han har gjort något fel, ropade de. Kanske en ande eller en ängel talade till honom där på Damaskusvägen.
10 Oväsendet blev allt värre, och männen slet i Paulus från båda sidor och drog honom än åt det ena hållet och än åt det andra. Kommendanten, som var rädd att de skulle slita honom i stycken, befallde till slut att soldaterna skulle ta honom därifrån med våld och föra honom tillbaka till kasernen.
11 Den natten stod Herren vid Paulus sida och sa: Var inte orolig, Paulus. På samma sätt som du har vittnat om mig för folket här i Jerusalem, så måste du också vittna om mig i Rom.
Planer på att mörda Paulus
12-13 Nästa morgon samlades ett fyrtiotal judar och svor att de inte skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus.
14 Sedan gick de till översteprästerna och de äldste och talade om för dem vad de hade kommit överens om.
15 Be kommendanten föra Paulus tillbaka inför rådet igen, sa de. Låt honom tro att ni tänker ställa några fler frågor. Sedan dödar vi honom på vägen hit.
16 Men Paulus systerson fick reda på deras plan och gick till kasernen och berättade allt för Paulus.
17 Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sa: Ta med den här pojken till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.
18 Officeren gjorde det och förklarade: Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unge pojken till dig. Han har visst något att säga dig.
19 Befälhavaren tog pojken i handen, ledde honom åt sidan och frågade: Vad är det du vill säga mig?
20 I morgon, svarade han, kommer judarna att be dig föra Paulus inför rådet igen, och låta dig tro att de vill veta mer om hans fall.
21 Gör det inte! Mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda honom. De har svurit att inte äta eller dricka förrän Paulus är död. De är redan där ute nu och väntar på att du ska låta dem få som de vill.
22 Låt inte någon få reda på vad du har berättat för mig, varnade kommendanten pojken när han gick därifrån.
Paulus förs till Caesarea
23-24 Sedan kallade han på två av sina officerare och sa: Beordra tvåhundra soldater att vara klara att marschera till Caesarea klockan nio i kväll, tillsammans med tvåhundra spjutkastare och sjuttio ryttare. Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.
25 Sedan skrev han följande brev till landshövdingen:
26 Från Claudius Lysias.Till Hans excellens landshövdingen Felix. Varmaste hälsningar.
27 Den här mannen greps av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom, för jag fick veta att han är romersk medborgare.
28 Sedan tog jag honom till deras råd för att försöka få reda på vad han hade gjort.
29 Jag förstod snart att det var något som hade att göra med deras judiska religion, och alltså ingenting som bör bestraffas med fängelse eller döden.
30 Men när jag fick höra talas om att man planerade att mörda honom, beslöt jag att skicka honom till dig. Jag tänker uppmana hans åklagare att komma med sina anklagelser till dig.
31 Samma natt förde soldaterna enligt sina order Paulus till Antipatris.
32 De återvände till kasernen nästa morgon och lät sedan ryttarna fortsätta med honom till Caesarea.
33 När de kom fram till Caesarea överlämnade de brevet till landshövdingen och förde också in Paulus till honom.
34 Han läste brevet och frågade sedan Paulus varifrån han kom.Kilikien, svarade Paulus.
35 Jag ska ta upp ditt fall när dina åklagare kommer, sa landshövdingen. Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras i fängelset i kung Herodes palats.
Herren lovar fred och välstånd
33 Medan Jeremia fortfarande satt i fängelse, sände Herren detta andra budskap till honom:
2 Herrens, himlens och jordens skapare - Herren är hans namn - säger:
3 Fråga mig så ska jag avslöja märkliga saker som kommer att hända och som du inte vet om.
4 Även om ni har rivit ner husen i staden och till och med kungens palats för att få material till förstärkning av murarna mot fiendens belägring,
5 ska babylonierna ändå ta sig in. Människorna i staden är redan så gott som döda, för jag har i min fruktansvärda vrede bestämt mig för att förgöra dem. Jag har övergett dem för all deras ondskas skull.
6 Men ändå ska den tid komma, när jag ska bota den skada Jerusalem lidit och ge staden dess välstånd och fred tillbaka.
7 Jag ska bygga upp både Juda och Israels städer på nytt, så att de blir som förut.
8 Jag ska rena dem från de synder de begått mot mig och förlåta dem.
9 Då kommer den här staden att vara en heder för mig, och den ska ge mig glädje och bli en källa till lov och ära för mig inför alla jordens folk! Folk över hela världen ska se allt det goda jag gör för mitt folk och darra av bävan!
10-11 Herren försäkrar att brudparens lyckliga röster och glädjesångerna från dem som bär fram tackoffer till Herren på nytt ska höras i detta så hårt prövade land. Folket ska sjunga: Tacka Herren, för han är god och hans nåd varar i evighet! Jag ska göra detta land lyckligare och rikare än det någonsin varit.
12 Detta land, som nu är öde och ligger övergivet av både djur och människor, ska än en gång få se herdar leda sina hjordar på grönskande betesplatser.
13 Än en gång ska deras hjordar dra fram i bergsbyarna, i städerna öster om filisteernas slättland, i Negevs alla städer, i Benjamins land, i trakten runt Jerusalem och i alla Juda städer.
14 Ja, den dagen ska komma när jag ska göra allt det goda för Israel och Juda, som jag har lovat dem, säger Herren.
15 På den tiden ska jag låta en rättfärdig gren växa upp ur Davids ätt, och han kommer att regera med rätt och rättvisa.
16 Folket i Juda och Jerusalem ska då leva i trygghet, och deras motto ska vara: Herren är vår rättfärdighet!
17 Herren lovar att från den stunden och för all framtid ska en ättling till David sitta på Israels tron.
18 Det ska alltid finnas leviter som offrar brännoffer och spisoffer och slaktoffer till Herren.
19 Sedan fick Jeremia detta budskap från Herren:
20-21 Inte förrän ni kan bryta mitt förbund med dagen och natten, så att de inte längre kommer i sin vanliga ordning, ska jag upplösa mitt förbund med min tjänare David, så att han inte längre får ha någon av sina efterkommande på tronen. Och mitt förbund med de levitiska prästerna, mina tjänare, kan inte heller återkallas.
22 Både min tjänare Davids ättlingar och raden av leviter som tjänar mig ska förökas så att de blir lika många som stjärnorna på himlen och sandkornen på havsstränderna.
23 Herren talade igen till Jeremia och sa:
24 Har du hört vad folk säger? Jo, att Herren utvalde Juda och Israel och sedan övergav dem! De hånler och säger att Israel inte är värdigt att kallas ett folk.
25-26 Men det här är Herrens svar: Jag kan förkasta mitt folk lika lite som jag kan ändra på mina lagar för natt och dag, för himmel och jord. Jag kommer aldrig att överge Israels barn, eller ändra min plan att en son till min tjänare David en dag ska regera över Abrahams, Isaks och Jakobs efterkommande. I stället ska jag återupprätta deras välstånd och förbarma mig över dem.
På flykt men ändå räddad
1-2 En psalm av David, när han flydde från sin son Absalom. Herre, överallt stöter jag på fiender. Det är många som försöker skada mig och
3 många som säger att Gud aldrig kommer att hjälpa mig.
4 Men du, Herre, är min sköld, min härlighet och mitt enda hopp. Bara du kan lyfta upp mitt huvud, som nu är nerböjt av skam.
5 Jag ropade till Herren, och han hörde mig från sitt tempel i Jerusalem.
6 Därför kan jag sova lugnt hela natten, för Herren vakar över mig.
7 Nu är jag inte längre rädd, trots att tusentals fiender har omringat mig.
8 Jag ropar till honom: Stå upp, Herre! Fräls mig, min Gud! Då kommer han att slå dem i ansiktet och slå ut deras tänder.
9 Ja, Herren lämnar oss aldrig i sticket. Han låter oss uppleva glädje och fred!
Gud beskyddar mig
1-2 Gud, du har alltid försvarat mig och gett mig rätt. Du har alltid tagit hand om mig i mina svårigheter. Hör mig nu än en gång, när jag ropar till dig! Var barmhärtig mot mig och hör min bön!
3 Herren Gud frågar: Ni människor, som har makten i landet, hur länge ska ni förolämpa mig och tillbe dessa löjliga avgudar, som inte kan göra någonting och som är helt och hållet falska?
4 Lägg märke till att Herren har utvalt de rättfärdiga åt sig. Därför kommer han att lyssna till mig och svara när jag ropar till honom.
5 Bäva inför Herren, och synda inte mot honom. Tänk på detta när du ligger tyst i din säng!
6 Lita på Herren, och bär fram de offer som han tycker om.
7 Många säger att det aldrig ska bli bättre för oss. Bevisa att de har fel, Herre, genom att låta ditt ansiktes ljus lysa över oss!
8 Trots deras rika skördar är den glädje vi fått mycket större än deras.
9 När jag lägger mig somnar jag lugnt, även om jag är ensam, för du, Herre, beskyddar mig.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®