M’Cheyne Bible Reading Plan
22 Ta en knippa isop[a] och doppa den i blodet som är i skålen och stryk blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren till sitt hus före morgonen, 23 (A) för Herren ska gå fram för att slå Egypten. Men när han ser blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna ska han gå förbi dörren och inte låta fördärvaren[b] komma in i era hem och slå er.
24 Detta ska ni hålla. Det ska vara en stadga för dig och dina barn för evigt. 25 Och när ni kommer in i det land som Herren ska ge er, som han har sagt, ska ni fira denna gudstjänst. 26 När era barn frågar er: Vad betyder den här gudstjänsten? 27 ska ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren, för han gick förbi Israels barns hus i Egypten. När han slog egyptierna skonade han våra hus.” Då böjde folket sig ner och tillbad. 28 Och Israels barn gick i väg och gjorde så som Herren hade befallt Mose och Aron.
29 (B) Vid midnatt slog Herren allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos farao som satt på tronen till den förstfödde hos fången i fängelset. Han slog allt förstfött bland boskapen. 30 Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier. Och det hördes ett högt sorgerop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död.
Uttåget
31 (C) Farao kallade på natten till sig Mose och Aron och sade: ”Bryt upp och dra ut från mitt folk, ni själva och Israels barn! Gå i väg och håll gudstjänst som ni har sagt. 32 Ta med era får och kor också, som ni har sagt, och välsigna även mig när ni drar ut.” 33 Egyptierna skyndade på folket för att få dem ut ur landet fort, för de sade: ”Annars dör vi allihop.”
34 Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad. De tog sina baktråg, lindade in dem i mantlarna och bar dem på sina axlar. 35 (D) Israels barn hade också gjort som Mose sagt: De hade begärt föremål av silver och guld och även kläder från egyptierna. 36 Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna så att de gav dem vad de begärde. Så tog de byte från egyptierna.
37 (E) Israels barn bröt upp och drog från Raamses till Suckot, omkring 600 000[c] man till fots förutom barn. 38 (F) En stor blandad folkhop[d] drog upp med dem, och dessutom en mycket stor hjord av får och kor. 39 Av degen som de fick med sig från Egypten bakade de osyrade brödkakor. Den hade inte hunnit bli syrad, eftersom de hade drivits ut ur Egypten utan att få dröja. De hade inte heller kunnat göra i ordning någon reskost åt sig.
40 (G) Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år.[e] 41 Just den dag då de 430 åren hade gått drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land. 42 En vakandets natt var det för Herren när han förde dem ut ur Egyptens land. Just denna Herrens natt ska alla Israels barn vaka, släkte efter släkte.
Regler för påsken
43 Herren sade till Mose och Aron: ”Detta är stadgan om påskalammet: Ingen utlänning får äta av det, 44 men en slav som är köpt för pengar får äta av det efter att du omskurit honom. 45 Ingen som bor hos er tillfälligt och ingen daglönare får äta av det. 46 (H) I ett och samma hus ska det ätas. Du får inte föra ut något av köttet ur huset, och ni får inte krossa något ben[f] på det. 47 Hela Israels församling ska hålla detta.
48 Om en främling som bor hos dig vill fira Herrens påskhögtid, ska alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han ska då vara som en infödd. Men ingen oomskuren får äta påskalammet. 49 En och samma lag ska gälla för den infödde som för främlingen som bor mitt ibland er.”
50 Alla Israels barn gjorde så. De gjorde som Herren hade befallt Mose och Aron. 51 Just på den dagen förde Herren Israels barn ut ur Egyptens land efter deras härskaror.
Liknelsen om det förlorade fåret
15 (A) Alla tullindrivare och syndare höll sig nära Jesus för att höra honom. 2 Men fariseerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: "Den där mannen tar emot syndare och äter med dem."
3 Då berättade han denna liknelse för dem: 4 (B) "Om någon av er har hundra får och förlorar ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går ut efter det förlorade tills han finner det? 5 Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det över sina axlar. 6 (C) När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag fann mitt förlorade får. 7 (D) Jag säger er: På samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse.
Liknelsen om det förlorade myntet
8 Eller om en kvinna har tio silvermynt[a] och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och söker noga tills hon hittar det? 9 Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig! Jag fann myntet som jag förlorade. 10 På samma sätt, säger jag er, blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig."
Liknelsen om den förlorade sonen
11 Vidare sade han: "En man hade två söner. 12 Den yngre av dem sade till sin far: Far, ge mig den del av förmögenheten som ska bli min. Då delade han sin egendom mellan dem. 13 Några dagar senare packade den yngre sonen ihop allt sitt och reste långt bort till ett främmande land. Där levde han hämningslöst och slösade bort sin förmögenhet.
14 När han hade gjort slut på allt, drabbades det landet av en svår svält och han började lida nöd. 15 Då gick han bort och tog tjänst hos en av landets medborgare, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin[b]. 16 Han hade gärna velat äta sig mätt på[c] fröskidorna[d] som svinen åt, men ingen gav honom något.
17 Då kom han till besinning[e] och sade: Hur många arbetare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl! 18 (E) Jag vill stå upp och gå hem till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. 19 Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina arbetare. 20 Och han stod upp och gick till sin far.
Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade fram, omfamnade honom och kysste honom. 21 Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. 22 Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er! Ta fram den finaste dräkten och klä honom, och sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter. 23 Och hämta gödkalven och slakta den. Nu ska vi äta och fira, 24 (F) för min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.
25 Men hans äldre son var ute på fälten. När han nu kom och närmade sig gården, fick han höra musik och dans. 26 Han kallade då till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda. 27 Tjänaren svarade: Din bror har kommit hem, och din far har slaktat gödkalven eftersom han fått honom välbehållen tillbaka.
28 Då blev han arg och ville inte gå in. Hans far kom ut och försökte övertala honom, 29 men han svarade sin far: Här har jag slavat för dig alla dessa år och aldrig gått emot ditt ord, och mig har du aldrig gett ens en killing så att jag kunde fira med mina vänner. 30 Men när han där kommer hem, din son som har festat upp din förmögenhet tillsammans med horor, då har du slaktat gödkalven för honom! 31 Fadern sade till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. 32 Men nu måste vi fira och glädja oss, för din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen."
30 Nu skrattar de åt mig,
dessa som är yngre än jag,
medan jag inte hade satt deras fäder
ens bland mina vallhundar.
2 Vilken hjälp kunde
deras händer ge mig,
de som saknar all livskraft?
3 De är utmärglade av nöd och hunger,
de gnager den torra marken
som redan förut var öde
och ödslig.
4 De plockar saltörter[a] bland snåren
och ginströtter[b] är deras mat.
5 De drivs ut från gemenskapen,
man ropar efter dem som tjuvar.
6 De måste bo i otäcka raviner,
i jordhålor och bergsskrevor.
7 De skriker bland snåren,
de kryper ihop under nässlor.
8 De är uslingar och ärelösa,
utjagade ur landet.
9 (A) Nu har jag blivit deras nidvisa,
jag har blivit ett ordspråk
bland dem.
10 (B) De avskyr mig
och håller sig borta från mig,
de tvekar inte att spotta mig
i ansiktet.
11 (C) Gud har lossat min bågsträng
och plågat mig,
därför släpper de sina hämningar
inför mina ögon.
12 Vid min högra sida reser sig slöddret,
de slår undan mina fötter
och banar sig väg
för att fördärva mig.
13 De river upp min stig,
de arbetar på mitt fördärv,
men de får ingen hjälp.
14 De bryter fram
som genom en bred rämna,
de vältrar sig fram mellan ruinerna.
15 Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som en storm
och min räddning har försvunnit
som ett moln.
16 (D) Nu utgjuter sig min själ inom mig,
och plågans dagar håller mig fast.
17 Natten borrar i mina ben,
den gnagande pinan tar ingen vila.
18 Med stor kraft griper han min mantel,
han fattar mig i min livklädnad.
19 (E) Han har vräkt mig ner i dyn,
och jag liknar stoft och aska.
20 (F) Jag ropar till dig,
men du svarar mig inte.
Jag reser mig upp,
men du bara ser på mig.
21 Du har blivit grym mot mig,
med din starka hand
ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig till vinden
och för mig bort,
du skakar mig i stormen.
23 (G) Jag vet att du vill föra mig till döden,
till den boning där allt levande
samlas.
24 Men räcker man inte ut handen
när man faller,
ropar man inte efter hjälp
när olyckan kommer?
25 (H) Grät jag inte över den
som hade hårda dagar,
led inte min själ med den fattige?
26 (I) Men när jag sökte det goda
kom det onda,
när jag väntade på ljus kom mörker.
27 Mitt innersta kokar och får ingen ro,
dagar av plåga har mött mig.
28 Mörk går jag omkring,
men inte av solen[c].
Jag reser mig bland folket
och ropar på hjälp.
29 (J) Jag har blivit en bror till schakalerna,
en vän till strutsarna[d].
30 Min hud svartnar och faller av mig,
mina ben brinner av hetta.
31 (K) Mitt harpspel är bytt i sorgelåt,
mitt flöjtspel i högljudd gråt.
Insamlingen till de heliga
16 (A) När det gäller insamlingen[a] till de heliga ska ni göra så som jag har föreskrivit församlingarna i Galatien. 2 (B) På första veckodagen[b] ska var och en av er hemma lägga undan och samla vad han lyckas få ihop, så att insamlingarna inte görs först vid min ankomst. 3 När jag kommer ska jag skicka dem ni finner lämpliga, försedda med brev, till Jerusalem för att överlämna er gåva. 4 Och finns det skäl för mig att resa, kommer de att resa tillsammans med mig.
Apostelns resplaner
5 (C) Jag tänker komma till er när jag har rest genom Makedonien, för jag tar vägen över Makedonien. 6 Men hos er stannar jag en tid om det går, kanske hela vintern, så att ni får utrusta mig för fortsatt färd, vart det nu blir. 7 (D) Jag vill inte besöka er nu på genomresa, för jag hoppas kunna stanna hos er en tid om Herren tillåter. 8 I Efesos stannar jag till pingst, 9 (E) för en dörr står öppen för mig till ett stort och omfattande arbete, och motståndarna är många.
Timoteus och Apollos besök
10 (F) När Timoteus kommer, se då till att han kan vara hos er utan oro, för han arbetar med Herrens verk precis som jag. 11 (G) Därför får ingen se ner på honom. Hjälp honom i väg[c] i frid så att han kan komma till mig. Jag och bröderna väntar på honom.
12 (H) När det gäller vår broder Apollos har jag ivrigt uppmanat honom att resa till er tillsammans med bröderna. Men han ville inte alls åka nu, utan reser när han får tillfälle.
Förmaningar och hälsningar
13 (I) Vaka, stå fasta i tron, var modiga och starka! 14 Låt allt hos er ske i kärlek. 15 (J) Jag ber er, bröder: Ni vet ju att Stefanas familj är Achaias förstlingsfrukt[d] och att de har ställt sig till de heligas tjänst. 16 (K) Rätta er därför efter sådana människor och alla andra som är med och arbetar och kämpar. 17 Jag är glad att Stefanas, Fortunatus och Achaikus har kommit. De har fyllt tomrummet efter er 18 och upplivat både min och er ande. Sådana som dem ska ni uppskatta.
19 (L) Församlingarna i Asien hälsar till er. Aquila och Prisca[e] och församlingen i deras hus hälsar hjärtligt till er i Herren. 20 (M) Alla bröderna hälsar till er. Hälsa varandra med en helig kyss[f].
21 (N) Denna hälsning skriver jag, Paulus, med egen hand[g]. 22 Om någon inte älskar Herren ska han vara under förbannelse.Marana tha![h] 23 Herren Jesu nåd vare med er. 24 Min kärlek är med er alla i Kristus Jesus.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation