M’Cheyne Bible Reading Plan
Noomi mister både man och söner
1-2 Vid den tid när domare regerade i Israel, lämnade en man som hette Elimelek och var från Betlehem landet på grund av en svår hungersnöd och bosatte sig i Moabs land. Han tog med sig sin hustru Noomi och deras båda söner Mahelon och Kiljon.
3 Men Elimelek dog i Moab, och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.
4-5 Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare dog även Mahelon och Kiljon, och Noomi hade nu varken make eller söner.
6-7 Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade välsignat sitt folk och gett dem goda skördar igen.
8 Under hemresan kom hon på andra tankar och sa till sina båda sonhustrur: Är det inte bättre att ni vänder tillbaka till era föräldrar och deras hem i stället för att följa med mig? Herren ska belöna er för er godhet mot både mig och era män.
9 Kanske ska han också välsigna er med nya lyckliga äktenskap.Sedan kysste hon dem, och då började de båda att gråta.
10 Nej, snyftade de. Vi vill följa med dig till ditt folk.
11 Det är nog i alla fall bäst för er att återvända till ert eget folk, svarade Noomi. Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med.
12 Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om det vore möjligt, och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner,
13 skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Nej, naturligtvis inte. Om ni visste hur ledsen jag är! Ni ska inte behöva uppoffra er för att Herren har låtit detta drabba mig!
14 Och så fortsatte de att gråta, och Orpa kysste sin svärmor till farväl och vände tillbaka till sitt barndomshem, men Rut förklarade bestämt att hon tänkte stanna hos Noomi.
Rut bestämmer sig för att gå med Noomi
15 Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud, sa Noomi till henne. Du borde göra likadant.
16 Tvinga mig inte att lämna dig, svarade Rut, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk, och din Gud ska vara min Gud.
17 Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om jag låter något annat än döden skilja oss åt.
18 När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.
19 De kom alltså till Betlehem tillsammans, och hela staden blev förvånad över att få se dem.Kan det verkligen vara Noomi? undrade kvinnorna.
20 Kalla mig inte Noomi, sa hon till dem. Kalla mig i stället Mara (Noomi betyder lycklig och Mara bedrövad), för den allsmäktige Guden har låtit mig uppleva så mycket sorg.
21 Jag gick härifrån rik, och Herren har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi, när Herren har vänt mig ryggen och sänt mig sådana olyckor?
22 Det var just när kornskörden skulle börja, som de kom tillbaka till Betlehem från Moab.
26 Sedan sa Agrippa till Paulus: Varsågod och börja. Ordet är ditt.Då räckte Paulus ut handen och började tala till sitt försvar:
2 Jag är mycket glad, kung Agrippa, började han, att jag får svara på judarnas anklagelser inför dig,
3 för jag vet att du är expert på judiska lagar och seder. Var vänlig och lyssna på mig med tålamod!
4 Som alla judar mycket väl vet fick jag en grundlig judisk utbildning ända från min tidigaste barndom, först i Tarsos, och senare i Jerusalem. Och jag levde efter vad jag fick lära mig.
5 De vet mycket väl, fast de inte vill erkänna det, att jag alltid har varit den strängaste farisé när det gällt att lyda judiska lagar och seder.
6 Men det verkliga skälet till deras anklagelser är något annat. Det är att jag sätter mitt hopp till Guds löfte, ett löfte som gavs till våra förfäder
7 och som Israels tolv stammar dag och natt strävar efter att komma fram till! Ändå påstår judarna, ers majestät, att det är ett brott av mig!
8 Men är det ett brott att tro på de dödas uppståndelse? Varför är det så svårt att tro att Gud kan föra människor tillbaka till livet?
9 Tidigare trodde jag själv att jag borde gå så hårt fram som möjligt mot dem som tror på Jesus från Nasaret.
10 Jag fängslade många av de heliga i Jerusalem med hjälp av den fullmakt jag fått av översteprästerna. Och jag röstade för att de skulle dömas till döden.
11 Överallt använde jag tortyr för att försöka få de kristna att förbanna Kristus. Jag var en så bitter motståndare till dem att jag till och med förföljde dem i avlägsna städer i främmande länder.
12 En dag var jag på väg till Damaskus i ett sådant ärende, utrustad med översteprästernas fullmakt och uppdrag.
13 Vid middagstid kom plötsligt ett ljus från himlen, starkare än solen, och omgav mig och mina följeslagare.
14 Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som talade till mig på hebreiska och sa: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig? Hela din kamp mot mig är meningslös.'
15 'Vem är du Herre?' frågade jag.Och Herren svarade: 'Jag är Jesus, den som du förföljer.
16 Res dig nu upp! Jag har visat mig för dig för att du ska bli min tjänare och mitt vittne. Du ska berätta för världen om det som hänt i dag, och i framtiden när jag visar mig för dig.
17 Och jag ska skydda dig både för ditt eget folk och för andra. Ja, jag ska sända dig till andra folk
18 för att du ska öppna deras ögon, så att de ser sin verkliga situation och kan omvända sig och leva i Guds ljus i stället för i Satans mörker. De ska få ta emot förlåtelse för sina synder och få en plats bland Guds folk - alla de som renats genom tron på mig.'
19 Och därför, kung Agrippa, var jag inte olydig mot denna himmelska syn!
20 Jag predikade först för dem som fanns i Damaskus och i Jerusalem, sedan i Judeen och för övriga folk. Jag uppmanade alla att överge sin synd, vända sig till Gud och bevisa sin omvändelse genom att göra goda gärningar.
21 Judarna arresterade mig i templet, därför att jag förkunnade detta, och försökte döda mig,
22 men Gud skyddade mig så att jag fortfarande lever och kan berätta om detta för alla, både för makthavare och vanligt folk. Jag lär ingenting annat än vad profeterna och Mose gjorde, nämligen
23 att Messias skulle lida och som den förste uppstå från de döda för att föra ljuset till både judar och andra folk.
24 Plötsligt ropade Festus: Paulus, du är galen! Dina långa studier har gått dig på hjärnan!
25 Men Paulus svarade: Jag är inte galen, högt vördade Festus. Jag berättar bara lugnt och sansat vad som är sant,
26 och kung Agrippa känner till detta. Jag talar öppet, för jag är säker på att de här händelserna är välbekanta för honom. De utspelade sig ju inte i någon avkrok!
27 Kung Agrippa, tror du på profeterna? Jag vet att du gör det.
28 Agrippa avbröt honom. Tror du att du med så svaga bevis kan övertala mig att bli kristen?
29 Och Paulus svarade: Vare sig mina argument kan anses svaga eller ej, så önskar jag inför Gud att både du och alla här som lyssnar skulle bli som jag, men utan bojor.
30 Sedan reste sig kungen, landshövdingen, Berenike och alla de andra och gick därifrån.
31 När de överlade efteråt var alla eniga, och de sa: Den här mannen har inte gjort något som förtjänar dödsstraff eller fängelse.
32 Och Agrippa sa till Festus: Han skulle ha kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren!
Baruk läser upp Herrens budskap
36 I kung Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår över Juda gav Herren detta budskap till Jeremia:
2 Ta en bokrulle och skriv ner alla mina budskap till Israel, Juda och de andra folken. Börja med det första budskapet under Josias tid, och skriv så ner dem allesammans.
3 När folket i Juda ser i skrift allt fruktansvärt jag kommer att göra mot dem, kommer de kanske att bättra sig, och då ska jag förlåta dem deras synder.
4 Jeremia skickade då efter Nerias son Baruk, och medan Jeremia dikterade, skrev Baruk ner alla profetiorna.
5 När allt var klart, sa Jeremia till Baruk: Jag kan inte, så i mitt ställe
6 får du nästa fastedag i templet läsa upp vad som står i bokrullen. På den dagen kommer nämligen folk från hela Juda dit.
7 Då kanske de vill vända om från sin ondska och be Herren om förlåtelse innan det blir för sent. Herren är nämligen mycket vred på detta folk.
8 Baruk gjorde som Jeremia bad honom och läste upp alla dessa budskap för folket i templet.
9 Detta skedde på fastedagen, som hölls i den nionde månaden under Josias son Jojakims femte regeringsår. Folk kom från hela Juda för att närvara vid gudstjänsterna i templet den dagen.
10 Baruk gick till sekreteraren Gemarjas, Safans sons, rum för att läsa ur bokrullen. Detta rum låg på den inre förgården, vid ingången till nya porten.
11 När Gemarjas son Mika hörde Baruk läsa allt som Herren hade talat,
12 gick han ner till sekreterarens rum i palatset, där ämbetsmännen hade sammanträde. Sekreteraren Elisama var där tillsammans med Delaja, Semajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Safans son, Sidkia, Hananjas son och alla övriga i ansvarsställning.
13 När Mika berättade för dem om de budskap som Baruk läste för folket,
14-15 sände de Jehudi, Netanjas son, Selemjas sonson och Kusis sonsons son, till Baruk för att be honom komma och läsa upp budskapen för dem. Baruk kom, och han blev ombedd att sätta sig ner och börja läsa.
16 När han hade läst upp alltsammans var de mycket förskräckta. Vi måste rapportera detta för kungen, sa de.
17 Men tala först om för oss hur du har fått de här budskapen. Var det Jeremia själv som dikterade dem för dig?
18 Baruk förklarade att Jeremia hade dikterat dem ord för ord och att han själv hade skrivit ner dem med bläck i bokrullen.
19 Både du och Jeremia måste gå under jorden, sa de till Baruk. Tala inte om för en enda människa var ni finns!
20 Sedan gömde de bokrullen i sekreteraren Elisamas rum och gick och berättade allt för kungen.
21 Kungen skickade Jehudi att hämta bokrullen. Han hämtade den hos sekreteraren Elisama och läste den för kungen i alla ämbetsmännens närvaro.
22 Kungen befann sig vid den tiden i den del av palatset som användes under vintern och satt framför en brasa, för det var ganska kallt.
23 När Jehudi hade läst tre eller fyra spalter, tog kungen sin kniv och skar sönder bokrullen och kastade bit efter bit i elden, tills hela bokrullen var uppbrunnen.
24-25 Ingen protesterade utom Elnatan, Delaja och Gemarja. De vädjade till kungen att inte bränna upp bokrullen, men han lyssnade inte. Ingen annan av kungens ämbetsmän blev upprörd över hans handlande.
26 Sedan gav kungen befallning till Jerameel, en medlem av kungafamiljen, Seraja, Asriels son, och Selemja, Abdeels son, att gripa Baruk och Jeremia. Men Herren hade gömt dem!
27 Efter denna händelse sa Herren till Jeremia:
28 Skaffa en ny bokrulle och skriv ner alltsammans en gång till
29 och säg så här till kungen: Herren säger: Du brände upp bokrullen för att det stod i den att kungen i Babylon skulle fördärva det här landet och allt som är i det.
30 Och nu tillägger Herren följande beträffande dig, Jojakim, Juda kung: Du ska inte få någon ättling på Davids tron. Din döda kropp ska kastas ut på marken och förtäras av den heta solen och nattfrosten.
31 Jag ska straffa dig och din familj och dina ämbetsmän för era synders skull. Jag ska låta allt ont jag lovat komma över er, ja, över er och allt folk i Juda och Jerusalem, därför att ni inte har lyssnat till mina varningar.
32 Då tog Jeremia en ny bokrulle och dikterade på nytt alltsammans för Baruk. Men den här gången lade Herren till ytterligare budskap.
Herren tillrättavisar Baruk
45 Detta är det budskap Jeremia gav Baruk under kung Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår, sedan Baruk hade skrivit ner alla Guds budskap, efter Jeremias diktamen:
2 Baruk! Herren, Israels Gud, säger så här till dig:
3 Du har sagt: 'Ve mig! Har jag inte nog med bekymmer? Och nu har Herren gett mig ännu fler! Jag är trött på mina egna suckar och kan inte få någon ro.'
4 Men säg till Baruk att jag ska riva ner vad jag har byggt upp och rycka upp det jag har planterat. Så ska ske med hela jorden.
5 Vänta dig inte några särskilda förmåner! Men även om jag låter olyckor komma över alla dessa människor, ska jag bevara dig vid liv vart du än går.
Herren både dömer och räddar
1-2 Herre, jag vill prisa dig av allt mitt hjärta och berätta om alla dina under.
3 Jag är glad, och jag jublar inför dig. Jag vill sjunga en lovsång till dig, du den Högste, som är Gud över alla gudar.
4 Mina fiender drar sig tillbaka och faller ner döda när du visar dig.
5 Du har försvarat mig och min sak som en rättvis domare.
6 Du har varnat folken och gjort slut på de ogudaktiga och utplånat deras namn för all framtid.
7 Mina fiender är dömda för evigt. Herren kommer att utplåna deras städer, ja, man ska inte ens komma ihåg dem.
8-9 Men Herren kommer att leva för all framtid. Han sitter på sin tron för att med rättvisa döma folken i världen.
10 Alla som är förtryckta får komma till honom. Han räddar dem i deras svårigheter.
11 Alla som känner ditt namn, Herre, räknar med din hjälp, för du har ännu aldrig övergett dem som litar på dig.
12 Sjung din lovsång till Gud, han som bor i Jerusalem! Berätta för världen vad han har gjort!
13 Han lyssnar noga till dem som ropar till honom om rättvisa, och han hämnas mord. Han bryr sig om människor i svårigheter, när de ropar till honom om hjälp.
14 Herre, förbarma dig över mig! Se hur jag får lida, därför att mina fiender hatar mig! Herre, rädda mig från döden
15 så att jag kan prisa dig öppet inför allt folk i Jerusalem och vara glad över att du har räddat mig!
16 Folken faller i de gravar de grävt åt andra, och den fälla de har gillrat slår igen över dem själva.
17 Herren är känd för att han fångar de ogudaktiga i deras egna snaror!
18 De ogudaktiga ska skickas bort till dödsriket. Detta öde väntar alla som har glömt Herren.
19 De fattiga ska inte glömmas bort, och de förtrycktas hopp ska inte grusas.
20 Grip in, Herre! Döm och straffa folken! Låt dem inte triumfera!
21 Sätt folken på plats, och låt dem darra av fruktan tills de förstår att de inte är något annat än maktlösa människor!
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®