M’Cheyne Bible Reading Plan
David och Jonatan
20 Men David flydde från Najot i Rama och kom till Jonatan och frågade: "Vad har jag gjort? Vilken missgärning eller vilken synd har jag gjort mot din far, eftersom han försöker ta mitt liv?" 2 "Aldrig!" svarade Jonatan. "Du skall inte dö. Min far gör ingenting, varken stort eller smått, utan att låta mig få veta det. Varför skulle han då dölja detta för mig? Nej, så skall inte ske." 3 Men David försäkrade med ed och sade: "Din far vet mycket väl att du tycker om mig. Därför tänker han: Jonatan skall inte få veta detta, för att han inte skall bli bedrövad. Men så sant Herren lever och så sant du själv lever: Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden." 4 Då sade Jonatan till David: "Vad du än önskar skall jag göra för dig."
5 David sade till Jonatan: "I morgon är det nymånad och jag skulle då egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll. 6 Om din far saknar mig, så säg: David bad mig enträget att i all hast få göra ett besök i sin stad Betlehem, där hela släkten nu firar sin årliga offerfest. 7 Om han säger: "Bra!", då kan din tjänare vara trygg. Men om han blir arg, vet du att han har ont i sinnet. 8 Visa nu din kärlek till din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett Herrens förbund med dig. Men om det finns missgärning hos mig, så döda mig du! Varför skulle du föra mig till din far?" 9 Jonatan svarade: "Nej aldrig! Om jag på något sätt förstår att min far har beslutat att göra dig något ont, skall jag tala om det för dig." 10 Då sade David till Jonatan: "Vem skall meddela mig, om din far ger dig ett hårt svar?"
11 "Kom", sade Jonatan, "låt oss gå ut på marken!" Så gick de båda ut på marken. 12 Och Jonatan sade till David: "Vid Herren, Israels Gud, om jag finner att det låter bra för David, när jag i morgon eller i övermorgon vid denna tid frågar ut min far, så lovar jag att sända bud till dig och avslöja det för dig. 13 Må Herren straffa Jonatan både nu och senare, om jag inte avslöjar för dig om min far har beslutat att göra dig något ont, så att du kan gå din väg i trygghet. Herren skall då vara med dig, så som han har varit med min far. 14 Lova mig att du, så länge jag ännu lever, visar mig Herrens godhet och när jag dör 15 aldrig upphör med din godhet mot mitt hus, inte ens när Herren har tagit bort alla Davids fiender från jorden?"
16 Så slöt Jonatan förbund med Davids hus och sade: " Herren skall ställa Davids fiender till svars." 17 Av kärlek till David svor Jonatan på nytt sin ed till honom, ty han hade honom lika kär som sitt eget liv.
18 Sedan sade Jonatan till honom: "I morgon är nymånad, och du kommer då att saknas, för din plats står tom. 19 Men skynda dig i övermorgon ner till den plats där du gömde dig den dag då ogärningen skulle ha ägt rum, och vänta där vid Eselstenen. 20 Jag skall då skjuta tre pilar i närheten av den, som om jag sköt mot något mål. 21 Sedan skall jag skicka min tjänare att leta reda på pilarna. Om jag då säger till tjänaren: Se, pilarna ligger bakom dig, tag upp dem! Då kan du komma fram och vara trygg, för ingen fara är på färde så sant Herren lever. 22 Men om jag säger till den unge mannen: Se, pilarna ligger framför dig, längre bort! Gå i så fall din väg, för Herren sänder dig bort. 23 Och ifråga om det som vi, du och jag, nu har talat om, är Herren vittne mellan mig och dig för all framtid."
24 David gömde sig ute på marken. När nymånaden var inne satte kungen sig till bords för att äta. 25 Kungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen. Jonatan reste sig, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom. 26 Saul sade dock ingenting den dagen, eftersom han tänkte: "Något har hänt honom. Han är nog inte ren. Säkert är han inte ren." 27 Men nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, stod Davids plats också tom. Då sade Saul till sin son Jonatan: "Varför har Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?" 28 Jonatan svarade Saul: "David bad mig enträget att få gå till Betlehem. 29 Han sade: Låt mig gå, för vi firar en släktofferfest i staden, och min bror har själv befallt mig att komma. Om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig gå för att besöka mina bröder. Därför har han inte kommit till konungens bord."
30 Då blev Saul rasande mot Jonatan, och han sade till honom: "Du son till en fallen och upprorisk kvinna! Visste jag då inte, att du har tagit parti för Isais son till skam för dig själv och till skam för din mors sköte. 31 För så länge Isais son lever på jorden är varken du eller din kungamakt säker. Så sänd nu och låt hämta honom hit till mig, för han måste dö!" 32 "Varför skall han dödas?" frågade Jonatan. "Vad har han gjort?" 33 Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far hade beslutat att döda David. 34 Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull, därför att hans far hade skymfat honom.
35 Följande morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Och han hade en liten pojke med sig. 36 "Spring och leta reda på pilarna, som jag skjuter", sade han till pojken. Medan pojken sprang, sköt Jonatan pilen över honom. 37 När pojken kom till det ställe dit Jonatan hade skjutit pilen, ropade Jonatan efter honom: "Pilen ligger ju framför dig, längre bort." 38 Jonatan ropade vidare efter pojken: "Fort, skynda dig, stanna inte!" Pojken som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre. 39 Men han visste inte vad det var fråga om, bara Jonatan och David visste det. 40 Jonatan lämnade sina vapen åt pojken som han hade med sig och sade till honom: "Gå, tag med dem till staden!"
41 Men sedan pojken hade gått, kom David fram från södra sidan. Han föll ner till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, och David grät högt. 42 Jonatan sade till David: "Gå i frid. Må det bli, som vi båda svor vid Herrens namn när vi sade: Herren skall vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid." 43 Sedan bröt David upp och gick sin väg, och Jonatan gick in i staden igen.
Guds hemliga vishet uppenbarad
2 När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet[a] för er. 2 Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. 3 Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. 4 Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. 5 Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.
6 Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. 7 Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. 8 Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt - om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. 9 Men vi känner, som Skriften säger,[b] vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. 10 Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.
Anden utforskar allt, också djupen i Gud. 11 Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som är i Gud utom Guds Ande. 12 Men vi har inte fått världens ande, utan den Ande som är från Gud, för att vi skall veta vad vi har fått av Gud. 13 Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär, när vi återger andliga ting med andliga ord. 14 En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. 15 Den andliga människan däremot bedömer allt, men själv kan hon inte bedömas av någon. 16 Ty vem har lärt känna Herrens sinne, så att han kan undervisa honom? Men vi har Kristi sinne.
Folkets bön i djupaste förnedring
5 Kom ihåg, Herre, vad som skett med oss,
skåda ner och se hur vi föraktas.
2 Vår arvedel har blivit främlingars egendom,
våra hus är i främmande hand.
3 Vi har blivit föräldralösa, vi har ingen far,
våra mödrar är som änkor.
4 Mot betalning får vi dricka vårt eget vatten,
för pengar får vi vår egen ved.
5 Våra förföljare är oss i hälarna.
Hur trötta vi än är, unnar de oss ingen vila.
6 Vi har räckt ut vår hand till Egypten
och till Assyrien för att få bröd att mätta oss med.
7 Våra fäder har syndat, de finns inte mer.
Vi måste bära deras missgärningar.
8 Slavar härskar över oss,
ingen finns som befriar oss ur deras hand.
9 Med fara för vårt liv hämtar vi vårt bröd,
bärgar det undan öknens svärd.
10 Vår hud är glödande som en ugn,
febersjuk av hunger.
11 De våldtog kvinnor i Sion,
jungfrur i Juda städer.
12 Furstarna blev hängda av dem,
de äldre hedrade man inte.
13 Unga män måste bära på kvarnstenar,
pojkar dignade under bördor av ved.
14 De gamla sitter inte längre i porten,
de unga har upphört med sin musik.
15 Glädjen är borta från vårt hjärta,
vår dans är förvandlad till sorg.
16 Kronan har fallit från vårt huvud.
Ve oss, att vi syndade så!
17 Därför har också vårt hjärta blivit sjukt
och därför är våra ögon förmörkade.
18 Sions berg ligger öde
och rävar strövar omkring på det.
19 Du, Herre, förblir för evigt,
din tron från släkte till släkte.
20 Varför skulle du glömma oss för alltid,
överge oss till evig tid?
21 Tag oss till dig på nytt, Herre,
så att vi kan vända åter.
Förnya våra dagar så att de blir som förr,
22 om du inte helt har förkastat oss.
Du har varit mycket vred på oss.
Psalm 36
Den ogudaktiges ondska och Herrens godhet
1 För sångmästaren, av Herrens tjänare David.
2 I mitt hjärta hör jag vad synden viskar till den ogudaktige.
Det finns ingen gudsfruktan inför hans ögon.
3 Han förringar inför sig själv
att man skall upptäcka och hata hans brott.
4 Hans muns ord är ondska och svek,
han vill inte göra det som är förståndigt och gott.
5 Ondska tänker han ut på sin bädd,
han går den väg som inte är god,
han skyr inte något ont.
6 Herre, upp i himlen räcker din nåd,
din trofasthet ända till skyarna.
7 Din rättfärdighet är som väldiga berg,
dina domar som det stora havsdjupet.
Både människor och djur räddar du, Herre.
8 Hur dyrbar är inte din nåd, Gud!
Människors barn har sin tillflykt under dina vingars skugga.
9 De mättas av de rika gåvorna i ditt hus,
av din ljuvlighets ström ger du dem att dricka.
10 Ty hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus.
11 Låt din nåd förbli över dem som känner dig
och din rättfärdighet över de rättsinniga.
12 Låt inte de högmodigas fot komma över mig
eller de ogudaktigas hand driva bort mig.
13 Där ligger ogärningsmän fallna,
nerstötta utan att kunna resa sig.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln