M’Cheyne Bible Reading Plan
Jonatans hjältedåd
14 En dag sade Sauls son Jonatan till sin vapenbärare: "Kom, så går vi över till filisteernas förpost där på andra sidan." Men detta talade han inte om för sin far. 2 Saul befann sig då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron, och folket som han hade hos sig utgjorde omkring sexhundra man. 3 Ahia, son till Ahitub, som var bror till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, Herrens präst i Silo, bar då efoden. Och folket visste inte om att Jonatan hade givit sig av.
4 Men i passet där Jonatan försökte gå över för att komma till filisteernas förpost, fanns en klippa på vardera sidan. Den ena hette Boses och den andra Sene. 5 Den ena klippan reste sig i norr mitt emot Mikmash, den andra i söder mitt emot Geba. 6 Jonatan sade till sin vapenbärare: "Kom, så går vi över till dessa oomskurnas förpost. Kanske skall Herren göra något för oss. För ingenting hindrar Herren att ge seger genom få lika väl som genom många." 7 Hans vapenbärare svarade: "Gör allt du har i sinnet. Gå du! Jag följer dig vart du vill." 8 Då sade Jonatan: "Bra, vi skall gå över till männen där och visa oss för dem. 9 Om de säger till oss: "Stå stilla, till dess vi kommer fram till er", då skall vi stanna där vi är och inte klättra upp till dem. 10 Men om de säger: "Kom upp hit till oss", då skall vi gå dit upp, för då har Herren gett dem i vår hand. Detta skall vara tecknet för oss."
11 När båda två hade blivit synliga för filisteernas förpost, sade filisteerna: "Se, hebreerna kryper ut ur hålen, där de har gömt sig." 12 Förpostens manskap ropade till Jonatan och hans vapenbärare: "Kom upp till oss, så skall vi lära er!" Då sade Jonatan till sin vapenbärare: "Kom med upp efter mig, för Herren har gett dem i Israels hand." 13 Jonatan klättrade upp på händer och fötter, och hans vapenbärare följde honom. Och filisteerna föll för Jonatan, och hans vapenbärare gick efter honom och gav dem dödsstöten. 14 I det första anfallet nergjorde Jonatan och hans vapenbärare omkring tjugo man på en sträcka av ungefär ett halvt plogland. 15 Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt folket. Förposten och de som hade givit sig ut på härjningståg greps också av skräck Marken skalv och det kom en förskräckelse från Gud.
Filisteernas nederlag
16 Sauls väktare i Gibea i Benjamin fick se att mängden skingrades och att man irrade hit och dit. 17 Då sade Saul till folket som han hade hos sig: "Räkna folket och se efter vem som har lämnat oss." När de gjorde så, upptäckte de att Jonatan och hans vapenbärare inte var där. 18 Då sade Saul till Ahia: "För hit Guds ark!" Guds ark fanns nämligen på den tiden hos israeliterna. 19 Medan Saul ännu talade med prästen, ökade förvirringen i filisteernas läger. Då sade Saul till prästen: "Drag tillbaka din hand." 20 Saul och allt det folk som han hade hos sig samlades och drog till stridsplatsen. Och se, den ene hade lyft sitt svärd mot den andre. Förvirringen var mycket stor. 21 De hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och som hade dragit upp med dem och fanns här och där i lägret, också de gick nu över till de israeliter som var med Saul och Jonatan. 22 När de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filisteerna flydde, satte också alla dessa efter dem och stred mot dem. 23 Så räddade Herren Israel den dagen, och striden fortsattes ända bortom Bet-Aven.
Sauls förbud
24 Fastän Israels män den dagen hade drivits hårt, band Saul folket med följande ed: "Förbannad vare den man som äter något innan kvällen kommer och jag har tagit hämnd på mina fiender." Ingen bland folket smakade då någon mat. 25 Och allt folket kom in i skogen, där det låg honung på marken. 26 Men när folket hade kommit in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade ingen föra handen till munnen, ty folket kände fruktan för eden. 27 Jonatan däremot hade inte hört när hans far band folket med eden. Han räckte därför ut staven som han hade i handen och doppade änden på den i honungskakan och förde handen till munnen. Då klarnade hans ögon. 28 Men en man bland folket sade till honom: "Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den man som i dag äter något. Därför är folket utmattat." 29 Jonatan svarade: "Min far har dragit olycka över landet. Se bara så klara mina ögon har blivit av att jag smakade något lite av honungen. 30 Tänk om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet som de funnit hos sina fiender! Hur mycket större skulle då inte filisteernas nederlag ha blivit!"
31 Men den dagen slog de filisteerna och förföljde dem från Mikmash till Ajalon. Folket var mycket uttröttat. 32 Man kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken och åt köttet med blodet i. 33 Man berättade detta för Saul och sade: "Se, folket syndar mot Herren genom att äta kött med blodet i." Då sade han: "Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig!" 34 Sedan sade Saul: "Gå ut bland folket och säg till dem: Var och en skall föra hit till mig sin oxe och sitt får och slakta dem här och äta. Synda inte mot Herren genom att äta köttet med blodet i!" Under natten förde var och en bland folket själv fram sina oxar och slaktade dem där. 35 Och Saul byggde ett altare åt Herren. Detta var det första altare som han byggde åt Herren.
36 Saul sade: "Låt oss i natt dra ner och förfölja filisteerna och plundra dem ända tills det blir ljust i morgon, och låt oss inte lämna en enda av dem kvar." De svarade: "Gör det du anser vara rätt." Men prästen sade: "Låt oss träda fram hit till Gud." 37 Då frågade Saul Gud: "Skall jag dra ner och förfölja filisteerna? Vill du då ge dem i Israels hand?" Men han gav honom inte något svar den dagen. 38 Då sade Saul: "Kom fram hit, ni som är ledare för folket, för att vi skall få veta och se vad det är för en synd som har begåtts i dag. 39 Ty så sant Herren lever, han som har räddat Israel: Om den också har begåtts av min son Jonatan, måste han dö." Men ingen bland folket svarade honom. 40 Då sade han till hela Israel: "Ställ er på ena sidan, så skall jag och min son Jonatan ställa oss på andra sidan." Folket svarade Saul: "Gör det du anser vara rätt."
41 Saul sade till Herren, Israels Gud: "Låt sanningen komma fram." Då träffades Saul och Jonatan av lotten, och folket gick fritt. 42 Saul sade: "Kasta lott mellan mig och min son Jonatan." Och Jonatan träffades av lotten. 43 Saul sade till Jonatan: "Tala om för mig vad du har gjort." Då talade Jonatan om det för honom: "Med änden av staven som jag hade i handen tog jag lite honung och smakade på den. Här är jag. Skall jag nu dö?" 44 Saul svarade: "Må Gud straffa mig både nu och senare: Du måste dö, Jonatan." 45 Men folket sade till Saul: "Skulle Jonatan dö, han som har skaffat Israel denna stora seger? Det får inte ske! Så sant Herren lever, inte ett hår från hans huvud skall falla till jorden, för med Guds hjälp har han i dag utfört detta." Så friade folket Jonatan, han behövde inte dö.
46 Saul drog hem utan att vidare förfölja filisteerna, och filisteerna begav sig hem till sitt.
Sauls strider och släktförhållanden
47 När Saul hade tagit över kungamakten i Israel, förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, ammoniterna, Edom, kungarna i Soba och filisteerna. Vart han än vände sig segrade han. 48 Han gjorde mäktiga ting och slog amalekiterna och befriade Israel från dess plundrare.
49 Sauls söner var Jonatan, Jisvi och Malki-Sua. Av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal. 50 Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas dotter. Hans överbefälhavare hette Abner, son till Ner, som var Sauls farbror. 51 Kish, Sauls far, och Ner, Abners far, var nämligen söner till Abiel.
52 Kriget mot filisteerna pågick häftigt så länge Saul levde. Och när Saul såg någon stark och krigsduglig man, tog han honom i sin tjänst.
Den andliga gudstjänsten
12 Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. 2 Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.
3 Ty i kraft av den nåd som jag har fått säger jag till var och en bland er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. 4 Ty liksom vi ienkropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, 5 så är vi, som är många,enkropp i Kristus, men var för sig är vi varandras lemmar. 6 Vi har olika gåvor alltefter den nåd som vi har fått. Den som har profetians gåva skall profetera i överensstämmelse med tron. 7 Den som har gåvan att tjäna skall tjäna i sin uppgift. Den som undervisar skall undervisa i läran. 8 Den som förmanar skall göra det i den uppgiften. Den som delar ut gåvor skall göra det utan baktankar. Den som leder församlingen skall vara nitisk, och den som utövar barmhärtighet skall göra det med glatt hjärta.
9 Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. 10 Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning. 11 Var inte tröga när det gäller nit, var brinnande i anden, tjäna Herren. 12 Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. 13 Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. 14 Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. 15 Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. 16 Lev i endräkt med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. 17 Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. 18 Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. 19 Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den,[a] säger Herren. 20 Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud.[b] 21 Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.
51 Så säger Herren: Se, jag skall uppväcka en ödeläggande ande
mot Babel och mot Leb-Kamajs[a] invånare.
2 Jag skall sända skördemän mot Babel,
och de skall rensa bort dess invånare och ödelägga landet.
Från alla sidor skall de komma emot det på olyckans dag.
3 Skyttar skall spänna sina bågar
mot dem som där spänner båge
och mot dem som där bröstar sig i sitt pansar.
Skona inte de unga männen,
förgör hela dess här!
4 Slagna män skall då falla i kaldeernas land
och genomborrade män på deras gator.
5 Ty Israel och Juda är inte änkor
övergivna av sin Gud,
av Herren Sebaot,
fastän deras land är fullt av skuld mot Israels Helige.
6 Fly ut ur Babel!
Var och en må rädda sitt liv,
så att ni inte går under genom dess missgärning.
Ty detta är för Herren en hämndens tid
då han vedergäller Babel vad det har gjort.
7 En gyllene bägare var Babel i Herrens hand,
den gjorde hela jorden drucken.
Av dess vin drack hednafolken,
därför blev de från vettet.
8 Men plötsligt har nu Babel fallit och krossats.
Jämra er över det!
Hämta balsam för dess plåga,
kanske kan det helas.
9 "Vi har försökt att bota Babel,
men det har inte kunnat botas.
Låt oss lämna det och gå var och en till sitt land.
Ty dess straffdom räcker upp till himlen,
den når ända upp till skyarna.
10 Herren har låtit vår rättfärdighet gå fram.
Kom, låt oss berätta i Sion om Herrens, vår Guds, verk."
11 Vässa pilarna, fatta sköldarna!
Herren har uppväckt de mediska kungarnas ande,
hans avsikt är att lägga Babel i ruiner.
Det är Herrens hämnd, hämnden för hans tempel.
12 Res upp ett baner mot Babels murar!
Håll sträng bevakning,
ställ ut vakter,
lägg bakhåll!
Ty Herren har fattat sitt beslut,
och han utför vad han har talat mot Babels invånare.
13 Du som bor vid stora vatten
och är så rik på skatter,
ditt slut har nu kommit,
din girighets mått är fyllt.
14 Herren Sebaot har svurit vid sig själv:
Sannerligen, jag skall fylla dig med människor
så talrika som gräshoppor,
och de skall höja segerrop mot dig.
15 Han har skapat jorden genom sin kraft,
han har grundat världen genom sin vishet,
och genom sitt förstånd har han spänt ut himlen.
16 När han låter sin röst höras
då brusar himlens vatten,
då låter han regnskyar stiga upp från jordens ände.
Han gör blixtar åt regnet
och för vinden ut ur dess förvaringsrum.
17 Alla människor står då som dårar, utan förstånd.
Alla guldsmederna kommer på skam med sina avgudar,
ty deras gjutna gudabilder är bedrägeri,
ingen ande är i dem.
18 Förgänglighet är de, ett verk som väcker åtlöje.
När straffet kommer över dem förgås de.
19 Sådan är inte han som är Jakobs del.
Han är den som har format allt
och sin arvedels stam.
Herren Sebaot är hans namn.
20 Min hammare är du, mitt stridsvapen.
Med dig krossar jag hednafolk,
med dig fördärvar jag riken,
21 med dig krossar jag häst och ryttare,
med dig krossar jag vagn och kusk,
22 med dig krossar jag man och kvinna,
med dig krossar jag gammal och ung,
med dig krossar jag yngling och jungfru
23 med dig krossar jag herden och hans hjord,
med dig krossar jag bonden och hans oxar,
med dig krossar jag ståthållare och styresmän.
24 Men nu skall jag inför era ögon vedergälla Babel och alla Kaldeens invånare för allt det onda som de har gjort mot Sion, säger Herren. 25 Se, jag vänder mig mot dig, du fördärvets berg, säger Herren, du som fördärvar hela jorden, och jag skall sträcka ut min hand mot dig och störta dig ner från klipporna och göra dig till ett förbränt berg, 26 så att man inte från dig skall kunna ta vare sig hörnsten eller grundsten, utan du skall bli en ödemark för alltid, säger Herren.
27 Res upp ett baner på jorden,
blås i horn bland hednafolken,
förbered hednafolk till strid mot det,
båda upp riken mot det,
Ararats, Minnis och Askenas.
Välj ut en härförare mot det,
drag dit upp med hästar som liknar borstiga gräshoppor.
28 Förbered hednafolk till strid mot det:
Mediens kungar, dess ståthållare och alla dess landsfurstar
och hela det land som lyder under deras välde.
29 Då skälver jorden och bävar,
ty Herrens planer mot Babel fullbordas:
att göra Babels land till en ödemark, utan invånare.
30 Babels hjältar upphör att strida,
de sitter stilla i sina fästen.
Deras styrka har försvunnit,
de har blivit som kvinnor.
Man har tänt eld på Babels boningar,
och dess bommar är sönderbrutna.
31 Löpare möter löpare,
den ene budbäraren korsar den andres väg
för att meddela kungen i Babel
att hela hans stad har intagits,
32 att vadställena har erövrats,
att dammarna är uppbrända i eld
och stridsmännen står skräckslagna.
33 Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud:
Dottern Babel är som en tröskplats,
när man just har trampat till den.
Ännu en liten tid, och skördetiden är inne.
34 Han har slukat mig och tillintetgjort mig,
Nebukadressar, kungen i Babel.
Han har gjort mig till ett tomt kärl,
lik en drake har han svalt mig,
han har fyllt sin buk med mina läckerheter
och drivit bort mig.
35 "Må det våld som har drabbat mig och mitt kött
komma över Babel",
säger kvinnan som bor i Sion.
"Må mitt blod komma över Kaldeens invånare",
säger Jerusalem.
36 Därför säger Herren så:
Se, jag skall utföra din sak och utkräva din hämnd.
Jag skall låta Babels hav sina bort och dess brunn torka ut,
37 och Babel skall bli en stenhög,
ett tillhåll för schakaler,
till häpnad och förakt.
Ingen skall bo där.
38 Alla ryter de nu som lejon,
de morrar som lejonungar.
39 Men när de är som mest upptända
skall jag ordna ett gästabud för dem.
Jag skall göra dem druckna så att de jublar,
och så skall de somna in i en evig sömn
och aldrig mer vakna upp, säger Herren.
40 Jag skall föra dem ner till att slaktas som lamm,
som baggar och bockar.
41 Hur har inte Sesak blivit intaget,
det som var hela jordens berömmelse har erövrats!
Hur har inte Babel kommit hednafolken att häpna!
42 Havet steg upp över Babel,
de brusande böljorna täckte över det.
43 Så förvandlades dess städer till en ödemark,
ett torrt land och en öken,
ett land där ingen bor
och där ingen människa går fram.
44 Jag skall straffa Bel i Babel
och dra ut ur hans gap vad han har slukat.
Hednafolken skall inte mer strömma till honom,
också Babels murar skall falla.
45 Drag ut därifrån, mitt folk.
Var och en må rädda sitt liv
undan Herrens brinnande vrede.
46 Var inte försagda i era hjärtan
och frukta inte för de rykten som hörs i landet,
även om ett rykte kommer det ena året
och ett nytt rykte nästa år,
även om våld råder på jorden
och härskare står mot härskare.
47 Ty se, dagar skall komma
då jag skall straffa Babels avgudar
och då hela dess land skall stå med skam
och alla bli slagna därinne.
48 Då skall de jubla över Babel,
himmel och jord och allt som finns där,
ty norrifrån kommer härjarna över det.
säger Herren.
49 På grund av dem som i Israel har dräpts,
måste Babel falla,
så som dräpta över hela jorden
har fallit för Babels skull.
50 Ni som räddat er undan svärdet,
ge er av, stanna inte!
Kom ihåg Herren i fjärran land
och låt Jerusalem vara i era hjärtan!
51 Vi står här med skam, vi blir hånade.
Blygsel täcker vårt ansikte,
ty främlingar har trängt in i
de heliga platserna i Herrens hus.
52 Se, därför skall dagar komma, säger Herren,
då jag skall döma Babels avgudar
och i hela dess land skall slagna män jämra sig.
53 Även om Babel steg upp till himlen
och gjorde sin befästning hög och ointaglig,
så skulle ändå plundrare från mig nå dit,
säger Herren.
54 Klagorop hörs från Babel
och stor förödelse från kaldeernas land.
55 Ty Herren ödelägger Babel
och gör slut på det stora larmet därinne.
Deras vågor brusar som stora vatten,
dånet av dem ljuder högt.
56 Ty över Babel kommer en som ödelägger,
och hjältarna där tas till fånga,
deras bågar bryts sönder.
Herren är en vedergällningens Gud,
han lönar till fullo.
57 Jag skall göra dem druckna,
Babels furstar och visa,
dess ståthållare, styresmän och hjältar.
De skall somna in i en evig sömn
och aldrig mer vakna upp, säger Konungen.
Herren Sebaot är hans namn.
58 Så säger Herren Sebaot:
Babels breda murar skall i grund rivas ner,
och de höga portarna skall brännas upp i eld.
Så mödar sig folken för intet
och folkslagen arbetar sig trötta
för det som blir lågornas rov."
59 Detta är vad profeten Jeremia befallde Seraja, son till Neria, son till Mahaseja, då denne begav sig till Babel med Sidkia, Juda kung, i hans fjärde regeringsår.[b] Seraja var nämligen kvartermästare.
60 Jeremia tecknade upp i en och samma bok all den olycka som skulle komma över Babel, allt detta som nu är skrivet om Babel. 61 Jeremia sade till Seraja: "När du kommer till Babel, se då till att du läser upp allt detta. 62 Och du skall säga: Herre, du har själv talat om denna plats att du vill fördärva den så att ingen mer skall bo här, varken människa eller djur, ty den skall vara en ödemark för all framtid. 63 Och när du har läst upp hela boken, skall du binda en sten vid den och kasta den mitt i floden Eufrat 64 och säga: På samma sätt skall Babel sjunka ner och inte mer komma upp på grund av den olycka som jag skall låta komma över det. Och de skall gå under."
Här slutar Jeremias ord.
Psalm 30
Tacksägelse för räddning
1 En psalm, en sång av David för templets invigning.
2 Jag vill upphöja dig, Herre,
ty du drog mig upp ur djupet,
du lät ej mina fiender glädja sig över mig.
3 Herre, min Gud, jag ropade till dig
och du helade mig.
4 Herre, du förde min själ upp ur dödsriket,
du tog mig levande tillbaka,
bort från dem som farit ner i graven.
5 Lovsjung Herren, ni hans fromma,
prisa hans heliga namn!
6 Ty ett ögonblick varar hans vrede,
hela livet hans nåd.
Om aftonen gästar gråt,
om morgonen kommer jubel.
7 Jag sade när det gick mig väl:
"Jag skall aldrig vackla."
8 Herre, i din nåd hade du gjort mitt berg starkt,
men när du dolde ditt ansikte blev jag förskräckt.
9 Till dig, Herre, ropade jag,
till Herren bad jag om nåd:
10 "Vilken vinning har du av mitt blod,
av att jag far ner i graven?
Kan stoftet tacka dig,
kan det förkunna din trofasthet?
11 Hör, Herre, var mig nådig!
Herre, var min hjälpare!
12 Du förvandlade min klagan till dans,
du tog av mig sorgens dräkt
och klädde mig i glädje.
13 Därför skall min själ lovsjunga dig utan att tystna.
Herre, min Gud, jag vill tacka dig för evigt.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln