Previous Prev Day Next DayNext

M’Cheyne Bible Reading Plan

The classic M'Cheyne plan--read the Old Testament, New Testament, and Psalms or Gospels every day.
Duration: 365 days
Svenska Folkbibeln (SFB)
Version
Rut 2

Rut plockar ax på Boas åker

Noomi hade en släkting på sin mans sida, en mäktig man av Elimeleks släkt. Hans namn var Boas. Moabitiskan Rut sade till Noomi: "Låt mig gå ut på åkern och plocka ax efter någon som ser till mig med välvilja." Hon svarade henne: "Ja, gå, min dotter." Då gick hon i väg och kom till en åker och plockade där ax efter skördemännen. Det föll sig så att åkerstycket tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt.

Boas kom just då dit från Betlehem. " Herren vare med er", hälsade han skördemännen. De svarade honom: " Herren välsigne dig." Boas frågade den av sina tjänare som var tillsyningsman över skördemännen: "Vem tillhör den där unga kvinnan?" Tjänaren, som var tillsyningsman över skördemännen, svarade: "Hon är en moabitisk kvinna, som kom hit tillsammans med Noomi från Moabs land. Hon bad att få plocka och samla ax bland kärvarna efter skördemännen. Sedan hon kom hit i morse har hon hållit på ända till nu, bortsett från att hon nyss vilade en kort stund i skjulet."

Då sade Boas till Rut: "Hör på mig, min dotter: Gå inte och plocka ax på någon annan åker och gå inte heller härifrån, utan håll dig till mina tjänstekvinnor här. Se efter var skördemännen arbetar på åkern och följ efter dem. Jag har förbjudit mina tjänare att röra dig. Om du blir törstig, så gå till krukorna och drick av det som mina tjänare öser upp." 10 Då föll hon ner på sitt ansikte och bugade sig mot jorden och sade till honom: "Varför har du sett till mig med välvilja och tar dig an mig, fast jag är en främling?" 11 Boas svarade henne: "Man har berättat för mig allt vad du har gjort för din svärmor efter din mans död, hur du har lämnat din far och din mor och ditt fädernesland och följt med till ett folk som du inte kände förut. 12 Herren skall löna dig för vad du har gjort. Ja, full lön skall tillfalla dig från Herren, Israels Gud, som du har kommit till för att finna tillflykt under hans vingar." 13 Hon sade: "Herre, du har varit god mot mig. Du har tröstat mig och talat till din tjänarinnas hjärta, trots att jag inte är som någon av dina tjänstekvinnor."

14 När det var dags att äta, sade Boas till henne: "Kom hit och ät av brödet och doppa ditt brödstycke i vinättikan." Då satte hon sig vid sidan av skördemännen. Han räckte henne rostade ax, och hon åt och blev mätt och fick över. 15 När hon sedan steg upp för att plocka ax befallde Boas sina tjänare och sade: "Låt henne också få plocka mellan kärvarna och behandla henne inte illa. 16 Ja, ni kan till och med dra ut strån ur knipporna åt henne och låta dem ligga så att hon får plocka upp dem, och ni får inte klandra henne för det."

17 Hon plockade ax på åkern ända till kvällen. När hon klappade ut det som hon hade plockat, var det ungefär en efa korn. 18 Hon tog det med sig och gick in i staden, och hennes svärmor fick se vad hon hade plockat. Hon tog också fram och gav henne det hon hade fått över, sedan hon ätit sig mätt. 19 Då sade hennes svärmor till henne: "Var har du plockat ax i dag och var har du arbetat? Välsignad vare han som har tagit sig an dig!" Då berättade hon för sin svärmor vem hon hade arbetat hos. Hon sade: "Mannen som jag i dag har arbetat hos heter Boas." 20 Då sade Noomi till sin sonhustru: "Välsignad vare han av Herren, som inte har tagit bort sin nåd från vare sig de levande eller de döda!" Och Noomi tillade: "Den mannen är vår nära släkting. Han är en av våra återlösare."[a]

21 Moabitiskan Rut sade: "Han sade också till mig: Håll dig till mina tjänare, tills de har bärgat hela min skörd." 22 Då sade Noomi till sin sonhustru Rut: "Ja, det är bäst, min dotter, att du går med hans tjänstekvinnor, för på en annan åker kunde du bli antastad." 23 Så höll hon sig till Boas tjänstekvinnor och plockade ax där till dess både kornskörden och veteskörden var avslutade. Men hon bodde hos sin svärmor.

Apostlagärningarna 27

Paulus resa till Rom

27 När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten. Vi gick ombord på ett fartyg från Adramyttium som skulle gå till hamnar i Asien, och avseglade. Aristarkus, en makedonier från Tessalonika, var med oss. Dagen därpå lade vi till i Sidon, och Julius som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner för att få den hjälp han behövde. När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. Och sedan vi seglat över öppna havet längs kusten av Cilicien och Pamfylien, lade vi till vid Myra i Lykien. Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle segla till Italien, och han tog oss ombord på det. Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi med knapp nöd hade nått Knidus och vinden inte tillät oss fortsätta, seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. Och sedan vi med stor svårighet hade följt kusten, kom vi till en plats som heter Goda hamnarna, nära staden Lasea.

Eftersom det hade gått en lång tid och sjöresan blivit farlig - fastedagen[a] var redan förbi - varnade Paulus dem 10 och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att bli riskfylld och medföra stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." 11 Men officeren litade på styrmannen och skeppets ägare och inte på det Paulus sade. 12 Och då hamnen inte var en lämplig plats för övervintring, beslöt flertalet att lägga ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som ligger öppen mot sydväst och nordväst. Där ville de tillbringa vintern.

Stormen

13 När så en svag sydlig vind blåste upp, menade de att de kunde genomföra vad de hade föresatt sig. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. 14 Inte långt därefter svepte en kraftig virvelstorm, den så kallade Nordosten, ner från ön. 15 Då skeppet fångades upp av den och inte kunde hålla upp mot vinden, gav vi efter och lät det driva. 16 Vi kom i lä bakom en liten ö som heter Kauda och lyckades med knapp nöd bärga skeppsbåten. 17 När de hade dragit upp den, tog de nödutrustningen i bruk och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda att de skulle kastas upp på Syrtenbankarna, lade de ut drivankaret[b] och lät skeppet driva. 18 Då vi var hårt ansatta av stormen, började de dagen därpå kasta lasten överbord, 19 och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning överbord. 20 Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

21 De hade nu inte ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust. 22 Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inte en enda av er skall mista livet, bara fartyget skall gå under. 23 En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen bredvid mig i natt, 24 och han sade: Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig. 25 Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig. 26 Men vi måste kastas upp på en ö."

Skeppsbrottet

27 Den fjortonde natten kom och vi drev omkring på Adriatiska havet. Vid midnatt började sjömännen förstå att de närmade sig land. 28 De lodade och fann tjugo famnars djup. Kort därefter lodade de igen och fann att djupet var femton famnar. 29 De var rädda för att vi skulle driva upp på något skarpt skär och kastade därför ut fyra ankare från aktern och längtade efter att det skulle bli dag. 30 Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet och firade ner skeppsbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. 31 Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte dessa stannar kvar ombord, kan ni inte räddas." 32 Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva.

33 Just innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit något. 34 Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." 35 När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla och bröt det och började äta. 36 Då fick alla nytt mod och tog sig mat, också de. 37 Vi var allt som allt tvåhundrasjuttiosex personer ombord. 38 Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.

39 När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med jämn strand och beslöt sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. 40 De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna till styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. 41 Men de drev mot ett rev och lät skeppet gå upp på det. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, under det att aktern alltmer bröts sönder av de kraftiga vågorna. 42 Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. 43 Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga först skulle hoppa i vattnet och ta sig i land 44 och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakspillror från skeppet.[c] På det sättet räddades alla i land.

Jeremia 37

Jeremia profeterar om Jerusalems förstöring och fängslas

37 Sidkia, Josias son, blev kung i stället för Konja, Jojakims son, ty Nebukadressar, kungen i Babel, gjorde honom till kung i Juda land. Men varken han eller hans tjänare eller folket i landet lyssnade till de Herrens ord som han talade genom profeten Jeremia. Ändå sände kung Sidkia i väg Jehukal, Selemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, med detta bud till profeten Jeremia: "Bed för oss till Herren, vår Gud." Jeremia gick ut och in bland folket, ty man hade ännu inte satt honom i fängelse. Faraos här hade dragit ut från Egypten, och när kaldeerna som belägrade Jerusalem hade fått höra ryktet om dem, hade de dragit sig tillbaka från Jerusalem.

Då kom Herrens ord till profeten Jeremia. Han sade: Så säger Herren, Israels Gud: Detta skall ni svara Juda kung, som har sänt er till mig för att fråga mig: "Se, faraos här som har dragit ut till er hjälp skall vända tillbaka till sitt land Egypten. Sedan skall kaldeerna återvända och belägra denna stad, inta den och bränna upp den i eld. Så säger Herren: Bedra inte er själva genom att tänka: Kaldeerna skall helt säkert dra sig tillbaka ifrån oss. Ty de skall inte ge sig av. 10 Även om ni skulle slå kaldeernas hela här som strider mot er så att endast några sårade män blev kvar av dem, så skulle de resa sig upp var och en i sitt tält och bränna upp denna stad i eld."

11 Men när kaldeernas här hade dragit sig tillbaka från Jerusalem på grund av faraos här, 12 ville Jeremia lämna Jerusalem och bege sig till Benjamins land för att där ta i besittning sin jordlott bland folket. 13 När han kom till Benjaminsporten greps han av vaktens befälhavare Jiria, son till Selemja, son till Hananja, som sade: "Du vill gå över till kaldeerna." 14 Jeremia svarade: "Det är inte sant. Jag vill inte gå över till kaldeerna." Men Jiria hörde inte på honom utan grep Jeremia och förde honom till furstarna. 15 Dessa blev förbittrade på Jeremia och lät gissla honom och satte honom i förvar i skrivaren Jonatans hus som gjorts om till fängelse.

16 När Jeremia hade kommit in i fängelsehålan, ner i fångvalven, och varit där en lång tid, 17 lät kung Sidkia hämta honom, och hemma hos sig frågade kungen honom i hemlighet: "Har det kommit något ord från Herren?" Jeremia svarade: "Ja." Och han sade vidare: "Du skall överlämnas i den babyloniske kungens hand." 18 Sedan frågade Jeremia kung Sidkia: "På vad sätt har jag handlat orätt mot dig, dina tjänare och detta folk, eftersom ni har satt mig i fängelse? 19 Och var finns nu era profeter som profeterade för er: Kungen i Babel skall inte anfalla er och detta land? 20 Så hör mig nu, min herre konung. Lyssna till min bön och sänd mig inte tillbaka till skrivaren Jonatans hus, för då kommer jag att dö där." 21 Då befallde kung Sidkia att man skulle hålla Jeremia i förvar på vaktgården, och man gav honom en kaka bröd om dagen från Bagargatan, till dess det var slut på allt brödet i staden. Och Jeremia blev kvar på vaktgården.

Psaltaren 10

Psalm 10[a]

Klagan över de ogudaktigas övermod

Varför, Herre, står du så långt borta
och gömmer dig i nödens tider?
Genom ogudaktigas övermod måste den nödställde lida.
Låt dem fångas i de onda planer de tänkt ut.
Ty den ogudaktige skryter över sina själviska begär,
den girige välsignar han och föraktar Herren.
I sitt högmod söker den ogudaktige inte Gud,
i alla hans tankar finns ej plats för Gud.
Framgångsrika är alltid hans vägar,
dina domar går högt över hans blickar,
han fnyser åt alla sina ovänner.
Han säger i sitt hjärta:
    "Jag skall inte vackla,
aldrig skall någon olycka drabba mig."
Hans mun är full av förbannelse,
    av svek och förtryck,
under hans tunga finns olycka och elände.
Han lägger sig i bakhåll vid gårdarna,
i hemlighet vill han döda den oskyldige,
hans ögon spanar efter den olycklige.
Han ligger i bakhåll på hemlig plats,
som ett lejon i sitt snår.
Han ligger i bakhåll för att gripa den svage,
han griper honom och drar in honom i sitt nät.
10 Han hukar sig ner,
    han ligger på lur,
och de olyckliga faller i hans klor.
11 Han säger i sitt hjärta:
    "Gud kommer inte ihåg det,
han har gömt sitt ansikte,
    han ser det aldrig."

12 Stå upp, Herre!
    Lyft din hand, o Gud,
glöm inte de svaga.
13 Varför föraktar den ogudaktige Gud och säger i sitt hjärta
att du inte frågar efter det?
14 Du ser det,
    du ger akt på olycka och jämmer
för att ta det i din hand.
    Åt dig överlämnar den olycklige sin sak,
du är den faderlöses hjälpare.
15 Bryt den gudlöses arm
    och gå till rätta med de ondas ogudaktighet,
så att du inte finner den mer.
16 Herren är konung alltid och för evigt,
hednafolken utrotas ur hans land.
17 Du, Herre, hör de förtrycktas längtan,
du ger deras hjärtan mod,
    du vänder ditt öra till dem
18 för att ge den faderlöse och förtryckte rätt.
Människor komna av jord skall inte längre vålla skräck.

Svenska Folkbibeln (SFB)

1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln