M’Cheyne Bible Reading Plan
Israels krig mot Benjamin
20 Då drog alla Israels barn ut, från Dan till Beer-Sheba,[a] och även från Gileads land. De samlades som en man inför Herren i Mispa. 2 De ledande bland allt folket, alla Israels stammar, trädde fram i Guds församling: 400 000 man till fots, beväpnade med svärd.
3 Men Benjamins barn fick höra att de övriga israeliterna hade dragit upp till Mispa. Och Israels barn sade: "Tala om hur detta illdåd har gått till." 4 Då sade leviten, den mördade kvinnans man: "Jag och min bihustru kom till Gibea i Benjamin för att stanna där över natten. 5 Då blev jag angripen av Gibeas män. De omringade huset om natten för att komma åt mig. Mig tänkte de döda, och min bihustru skändade de så att hon dog. 6 Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckena över hela området för Israels arvedel, eftersom de hade gjort en sådan skamlighet och galenskap i Israel. 7 Och nu, alla ni Israels barn, lägg här fram era råd och förslag."
8 Då stod allt folket upp som en man och sade: "Ingen av oss skall bege sig hem till sitt tält eller vända om till sitt hus. 9 Detta är vad vi skall göra med Gibea: Lotten får avgöra hur vi skall anfalla. 10 På varje hundratal i alla Israels stammar skall vi ta ut tio män och på varje tusental hundra och på varje tiotusental tusen, för att de skall skaffa matförråd åt allt manskap. När de sedan kommer till Gibea i Benjamin kan de göra med staden vad den förtjänar, för den galenskap den har gjort i Israel." 11 Och alla män i Israel samlades vid staden förenade som en man.
12 Och Israels stammar sände män till alla Benjamins stammar och lät säga: "Vad är det för illdåd som har begåtts bland er! 13 Lämna nu ut de onda män som bor i Gibea, så att vi får döda dem och avlägsna det onda från Israel." Men benjaminiterna ville inte lyssna till sina bröder, israeliterna. 14 I stället samlades Benjamins barn från sina städer till Gibea för att dra ut till strid mot Israels barn. 15 På den dagen mönstrade Benjamins barn från städerna 26 000 man, beväpnade med svärd, förutom de 700 utvalda män som bodde i Gibea. 16 Bland allt detta folk fanns 700 utvalda män som var vänsterhänta. Alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret utan att missa. 17 Och Israels män, Benjamin frånräknad, mönstrade 400 000 man, beväpnade med svärd. Alla var krigsmän.
18 Israels barn bröt upp och drog i väg till Betel och frågade Gud: "Vem bland oss skall först dra ut i striden mot Benjamins barn?" Herren svarade: "Juda skall dra ut först."
19 Och Israels barn bröt upp följande morgon och slog läger framför Gibea. 20 Israels män drog ut till strid mot Benjamin och gick i ställning mot dem vid Gibea. 21 Men Benjamins barn drog ut från Gibea och dödade på den dagen 22 000 man av Israel. 22 Folket, Israels män, fattade nytt mod och gick åter i ställning på samma plats som de hade intagit ställning första dagen. 23 Och Israels barn gick upp och grät inför Herrens ansikte ända till kvällen. De frågade Herren: "Skall jag än en gång gå ut och strida mot min bror Benjamin?" Herren svarade: "Drag ut mot honom."
24 När Israel dagen därefter ryckte fram mot Benjamins barn, 25 drog också Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn och dödade ytterligare 18 000 man, alla beväpnade med svärd. 26 Då drog alla Israels barn, allt folket, upp till Betel och grät. De stannade där inför Herrens ansikte och fastade den dagen ända till kvällen och offrade brännoffer och gemenskapsoffer inför Herrens ansikte. 27 Israels barn frågade Herren - ty Guds förbundsark stod på den tiden där, 28 och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför Herren - de sade: "Skall jag än en gång gå i strid mot min bror Benjamin, eller skall jag avstå?" Herren svarade: "Drag upp, ty i morgon skall jag ge honom i din hand."
29 Israel lade då sina män i bakhåll runt omkring Gibea. 30 Därefter drog Israel upp mot Benjamins barn på tredje dagen och gick i ställning mot Gibea liksom de förra gångerna. 31 Benjamins barn drog ut mot folket och lockades långt bort från staden. Liksom förut slog de i början ihjäl några av folket på vägarna, både på den väg som går upp till Betel och på den som går till Gibea över fältet, ett trettiotal av Israels män. 32 Då tänkte Benjamins barn: "De är slagna av oss, nu liksom förut." Men Israels män hade sagt: "Vi flyr och lockar dem på så sätt långt bort från staden, ut på vägarna." 33 Alla Israels män hade brutit upp från sina platser och hade gått i ställning vid Baal-Tamar, medan de israeliter som låg i bakhåll ryckte fram från sin plats vid Maare-Geba. 34 Så kom 10 000 man, utvalda ur hela Israel, fram emot Gibea, och striden blev hård, och benjaminiterna förstod inte att olyckan var nära för dem.
35 Herren slog Benjamin inför Israel, så att Israels barn den dagen nergjorde av Benjamin 25 100 man, alla beväpnade med svärd.
36 Nu såg Benjamins barn att de var slagna. Men Israels män drog sig tillbaka från Benjamin, eftersom de förlitade sig på bakhållet som de hade lagt mot Gibea. 37 Då skyndade sig de som låg i bakhåll att falla in i Gibea. De ryckte fram och slog alla invånarna i staden med svärd. 38 Men Israels män hade kommit överens med dem som låg i bakhåll att de skulle låta tjock rök stiga upp från staden. 39 Då Israels män vände ryggen till striden, slog Benjamin i början ihjäl omkring trettio av Israels män och tänkte: "Sannerligen, de är slagna av oss liksom i den förra striden".
40 När den tjocka röken började stiga upp från staden som en pelare, vände benjaminiterna sig om. Och se, hela staden stod i lågor som slog upp mot himlen. 41 Israels män vände nu om och Benjamins män greps av panik, för nu såg de att olyckan var nära. 42 De vände om och flydde för Israels män åt öknen till, men striden hann upp dem. Och de som kom ut från städerna nergjorde dem som hamnat mitt emellan. 43 De omringade benjaminiterna, satte efter dem och trampade ner dem när de måste vila, ända fram mot Gibea på dess östra sida. 44 Så föll av Benjamin 18 000 man, alla tappert folk. 45 Andra vände om och flydde mot öknen till Rimmons klippa. Israels män gjorde en efterskörd bland dem på vägarna, 5 000 man, och förföljde dem ända till Gideom och slog av dem 2 000 man. 46 Alltså utgjorde de benjaminiter som den dagen föll tillsammans 25 000 man beväpnade med svärd. Alla dessa var tappra män. 47 Men 600 man vände om och flydde mot öknen, till Rimmons klippa, och de stannade på Rimmons klippa i fyra månader. 48 Men Israels män vände tillbaka till Benjamins barn och slog dem med svärd, alla i staden, boskapen, ja, allt vad de träffade på. Dessutom satte de eld på alla städer som fanns där.
Anklagelsen mot Paulus
24 Fem dagar senare kom översteprästen Ananias dit ner tillsammans med några äldste och en jurist, en viss Tertullus, och de framförde inför landshövdingen klagomål mot Paulus. 2 När Paulus kallats in, började Tertullus anklaga honom och säga: 3 "Att det tack vare dig, högt ärade Felix, länge har rått fred och att detta folk överallt och på alla sätt har fått det mycket bättre, det erkänner vi med största tacksamhet. 4 För att inte besvära dig alltför länge, ber jag dig ha godheten att lyssna till vad vi i korthet har att säga. 5 Vi har nämligen funnit att den här mannen är en pestböld och ställer till oroligheter bland alla judar runt om i världen, och att han är ledare för nasareernas sekt.[a] 6 Han har till och med försökt vanhelga templet, och därför grep vi honom.[b] 8 När du själv förhör honom, kan du ta reda på allt som vi anklagar honom för." 9 Judarna[c] instämde och påstod att det förhöll sig på det sättet.
Paulus försvarstal
10 Då landshövdingen gav tecken åt Paulus att tala, gav han sitt svar: "Eftersom jag vet att du i många år har varit domare över detta folk, försvarar jag min sak med tillförsikt. 11 Du kan själv förvissa dig om att det inte är mer än tolv dagar sedan jag for upp till Jerusalem för att tillbe. 12 Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller ställa till oroligheter bland folket. 13 Och de kan inte heller bevisa inför dig vad de nu anklagar mig för. 14 Men det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna. 15 Och jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga skall uppstå en gång. 16 Därför strävar jag själv efter att alltid ha ett gott samvete inför Gud och människor.
17 Efter flera år kom jag för att överlämna gåvor åt mitt folk och för att frambära offer. 18 Då fann de mig i templet sedan jag renat mig,[d] och där var ingen folkmassa eller något tumult. 19 Men där fanns några judar från Asien, som egentligen skulle stå här inför dig och anklaga mig, om de hade något att anföra emot mig. 20 Eller låt dessa män själva tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför Stora rådet, 21 om det inte skulle vara för detta enda ord som jag ropade när jag stod ibland dem: Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står anklagad inför er."
Paulus i fängelse
22 Felix, som mycket väl kände till 'den vägen', uppsköt nu rättegången och sade: "När befälhavaren Lysias kommer hit ner, skall jag avgöra målet." 23 Och han befallde officeren att hålla Paulus fängslad och samtidigt ge honom en viss lättnad och inte hindra någon av hans vänner från att vara honom till hjälp.
24 Några dagar senare infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla,[e] som var judinna. Och han lät hämta Paulus och hörde honom tala om tron på Kristus Jesus. 25 Men då Paulus talade om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen, blev Felix förskräckt och sade: "Gå din väg för den här gången. När jag får tid skall jag kalla på dig." 26 Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar. Därför lät han ofta hämta honom och samtalade med honom. 27 När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus. Och då Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus stanna kvar i fängelset.
Varning till Sidkia
34 Detta ord kom till Jeremia från Herren när Nebukadressar, kungen i Babel, med hela sin här och med alla de riken på jorden som lydde under hans välde och med alla folk angrep Jerusalem och alla dess lydstäder. Han sade: 2 Så säger Herren, Israels Gud: Gå till Sidkia, Juda kung, och säg till honom: Så säger Herren: Se, jag ger denna stad i den babyloniske kungens hand och han skall bränna upp den i eld. 3 Själv skall du inte kunna komma undan hans hand, utan du skall gripas och lämnas i hans hand och stå inför kungen i Babel, öga mot öga. Han skall tala med dig ansikte mot ansikte, och du skall komma till Babel.
4 Men hör Herrens ord, du Sidkia, Juda kung: Så säger Herren om dig: Du skall inte dö genom svärd. 5 I frid skall du dö. Och liksom man har tänt rökelse till dina fäders ära, till de kungar som har varit före dig, så skall man också tända rökelse till din ära och ropa: "Ack, ve, herre!" och hålla dödsklagan över dig Ty detta har jag talat, säger Herren.
6 Profeten Jeremia sade allt detta till Sidkia, Juda kung, i Jerusalem, 7 medan den babyloniske kungens här belägrade Jerusalem och de städer som ännu återstod i Juda, Lakish och Aseka. De var de enda av Juda städer som fortfarande fanns kvar och var befästa.
Brott mot avtalet om att frige slavar
8 Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren, sedan kung Sidkia hade slutit ett förbund med allt folket i Jerusalem att de bland sig skulle utropa frihet, 9 så att var och en skulle frige sin hebreiske slav och sin hebreiska slavinna, detta för att ingen skulle ha sin judiske broder till slav. 10 Alla furstarna och allt folket lydde detta, de som hade gått med i förbundet, att var och en skulle ge sin slav och sin slavinna fria och inte mer ha dem som slavar. De rättade sig efter detta och frigav dem. 11 Men efteråt ändrade de sig och tog tillbaka de slavar och slavinnor som de hade frigivit och tvingade dem på nytt att bli slavar och slavinnor.
12 Då kom Herrens ord till Jeremia. Han sade: 13 Så säger Herren, Israels Gud: Jag slöt ett förbund med era fäder när jag förde dem ut ur Egyptens land, ut ur träldomshuset. Jag sade: 14 "När det har gått sju år skall var och en av er frige sin hebreiske broder, som har sålt sig åt dig och tjänat dig i sex år. Du skall då släppa honom fri ur din tjänst." Men era fäder lyssnade inte på mig och vände inte sina öron till mig. 15 Ni har nyligen vänt om och gjort det som är rätt i mina ögon, då ni utropade frihet, var och en för sin broder. Ni har slutit ett förbund om detta inför mig i det hus som är uppkallat efter mitt namn. 16 Men ni har ändrat er och vanhelgat mitt namn. Var och en har tagit tillbaka sin slav och sin slavinna som ni hade släppt fria enligt deras önskan. Nu har ni tvingat dem att bli era slavar och slavinnor igen.
17 Därför säger Herren så: Ni har inte hört på mig och utropat frihet var och en för sin broder och sin nästa. Så utropar då jag, säger Herren, frihet för er att utlämnas åt svärd, pest och hungersnöd. Jag skall göra er till ett avskräckande exempel för alla riken på jorden. 18 Jag skall utlämna de män som har överträtt mitt förbund och inte hållit orden i det förbund de slöt inför mig, när de delade kalven i två stycken och gick mellan dem. 19 Juda furstar och Jerusalems furstar, hovmännen och prästerna och allt folket i landet som gick mellan styckena av kalven, 20 dem skall jag utlämna åt deras fiender, till de män som vill döda dem. Och deras döda kroppar skall bli till föda åt himlens fåglar och markens djur. 21 Jag skall utlämna Sidkia, Juda kung, och hans furstar i deras fienders hand, till de män som vill döda dem, och till den babyloniske kungens här som nu har dragit bort ifrån er. 22 Se, jag skall befalla dem, säger Herren, att de vänder tillbaka till denna stad. De skall belägra den, inta den och bränna ner den. Jag skall göra Juda städer till en ödemark där ingen bor.
Psalm 5
Morgonbön under förföljelse
1 För sångmästaren, till nehilót,[a] en psalm av David.
2 Lyssna till mina ord, Herre!
Ge akt på mina suckar!
3 Hör mig när jag ropar om hjälp,
du min konung och min Gud,
ty till dig ber jag.
4 Herre, om morgonen hör du min röst,
om morgonen vänder jag mig till dig och väntar ivrigt.
5 Du är inte en Gud som älskar ogudaktighet,
den som är ond får ej bo hos dig.
6 De övermodiga består inte inför dina ögon,
du hatar alla ogärningsmän.
7 Du förgör dem som talar lögn,
Herren avskyr de blodtörstiga och falska.
8 Men jag får gå in i ditt hus
genom din stora nåd.
Jag får tillbe i din fruktan,
vänd mot ditt heliga tempel.
9 Herre, led mig genom din rättfärdighet
för mina förföljares skull.
Gör din väg jämn för mig.
10 Ty vad deras mun talar kan ingen lita på,
deras inre är fördärv,
en öppen grav är deras strupe
och sin tunga gör de hal.
11 Förklara dem skyldiga, Gud,
låt deras planer bli deras fall.
Driv bort dem för deras många synders skull,
ty de är upproriska mot dig.
12 Men låt alla som flyr till dig
få glädja sig.
I evighet skall de jubla,
ty du beskyddar dem.
I dig skall de fröjdas
som älskar ditt namn.
13 Ty du, Herre, välsignar den rättfärdige,
du omger honom med nåd som med en sköld.
Psalm 6
Bön och bönhörelse i djup nöd
1 För sångmästaren, till stränginstrument enligt sheminit.[b] En psalm av David.
2 Herre, straffa mig inte i din vrede,
tukta mig inte i din förtörnelse.
3 Var mig nådig, Herre, ty jag är kraftlös,
hela mig, Herre,
ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt.
4 Min själ är mycket förskräckt.
Herre, hur länge?
5 Vänd tillbaka, Herre, rädda min själ,
fräls mig för din nåds skull.
6 Ty i döden tänker ingen på dig,
vem tackar dig i dödsriket?
7 Jag är trött av mitt suckande,
var natt blir min bädd genomvåt,
jag dränker sängen med tårar.
8 Av sorg är mina ögon förmörkade,
de har åldrats för alla mina fienders skull.
9 Vik bort ifrån mig, alla ni ogärningsmän,
ty Herren har hört min högljudda gråt.
10 Herren har hört mitt rop om nåd,
Herren har tagit emot min bön.
11 Alla mina fiender kommer på skam
och blir mycket förskräckta,
plötsligt viker de tillbaka med skam.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln