M’Cheyne Bible Reading Plan
Mikas avgudar
17 I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika. 2 Han sade till sin mor: "De ettusenetthundra silversiklarna som togs från dig och som du uttalade en förbannelse över till och med inför mina öron, de pengarna finns hos mig. Det var jag som tog dem." Då sade hans mor: " Herren välsigne dig, min son!" 3 Så gav han de ettusenetthundra silversiklarna tillbaka till sin mor. Men hon sade: "Härmed helgar jag dessa pengar åt Herren och lämnar dem till min son, för att han skall göra en utskuren och en gjuten gudabild. Jag ger dem tillbaka till dig." 4 Men han gav pengarna tillbaka till sin mor. Då tog hans mor tvåhundra siklar silver och gav dem till en guldsmed. Denne gjorde av dem en utskuren och en gjuten gudabild, som sedan ställdes in i Mikas hus.
5 Denne Mika hade ett gudahus. Han lät också göra en efod och husgudar och insatte en av sina söner till präst åt sig. 6 På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
7 I Betlehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt. Han var levit och bodde där som främling. 8 Han begav sig från sin stad Betlehem i Juda för att finna någon annan plats där han kunde bo. Under sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus. 9 Då frågade Mika honom: "Varifrån kommer du?" Han svarade: "Jag är en levit från Betlehem i Juda, och jag är på vandring för att hitta någon annan plats där jag kan bo." 10 Mika sade till honom: "Stanna hos mig och bli fader och präst åt mig, så skall jag årligen ge dig tio siklar silver och de kläder och den mat du behöver." Då följde leviten med in till honom. 11 Och leviten gick med på att stanna hos mannen, och den unge mannen blev som en av hans egna söner. 12 Mika insatte den unge leviten som präst åt sig och han bodde i Mikas hus. 13 Och Mika sade: "Nu vet jag att Herren skall vara god mot mig, eftersom jag har fått leviten till präst."
Resan till Jerusalem
21 Efter att ha skilts från dem och lagt ut, seglade vi rakt mot Kos och kom nästa dag till Rhodos och därifrån till Patara. 2 Där fann vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien, och vi gick ombord och lade ut. 3 Vi siktade Cypern och lämnade ön bakom oss på babords sida, seglade till Syrien och kom till Tyrus, där lasten skulle lossas. 4 Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. Genom Anden sade de till Paulus att han inte skulle fara upp till Jerusalem. 5 Men när de dagarna hade gått, bröt vi upp och fortsatte resan. Alla, också kvinnor och barn, följde med oss ända tills vi kom ut ur staden, och på stranden böjde vi knä och bad. 6 Sedan tog vi farväl av varandra och steg ombord på skeppet, och de vände hem till sitt.
7 Från Tyrus kom vi till Ptolemais, där vi avslutade vår sjöresa. Vi hälsade på bröderna där och stannade hos dem en dag. 8 Nästa dag begav vi oss därifrån och kom till Cesarea. Där tog vi in hos evangelisten Filippus, som var en av de sju,[a] och stannade hos honom. 9 Han hade fyra ogifta döttrar som hade profetisk gåva. 10 När vi hade varit där i flera dagar, kom en profet vid namn Agabus ner från Judeen. 11 Han kom nu till oss, tog Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: "Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte kommer judarna i Jerusalem att binda så här och utlämna åt hedningarna." 12 När vi hörde det, bad både vi och de som bodde på platsen Paulus att han inte skulle fara upp till Jerusalem. 13 Då svarade han: "Varför gråter ni och får mitt hjärta att brista? Jag är beredd inte bara att låta mig bindas utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namns skull." 14 När han inte kunde övertalas, lugnade vi oss och sade: "Ske Herrens vilja."
15 Efter dagarna där gjorde vi oss i ordning och for upp till Jerusalem. 16 Från Cesarea följde också några lärjungar med oss, och de tog oss med till Mnason från Cypern, en gammal lärjunge som vi skulle vara gäster hos.
Paulus anländer till Jerusalem
17 Så kom vi till Jerusalem, och bröderna tog emot oss med glädje. 18 Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra till Jakob, dit också alla de äldste kom. 19 Sedan han hade hälsat dem berättade han utförligt om allt som Gud hade gjort genom hans tjänst bland hedningarna. 20 När de hörde det prisade de Gud och sade: "Du ser, broder, att det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen. 21 Nu har de hört sägas att du lär alla judar ute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger till dem att de inte skall omskära sina barn eller leva efter våra seder. 22 Vad gör vi nu? De får under alla förhållanden höra att du har kommit. 23 Följ därför vårt råd. Vi har fyra män som har avlagt ett löfte.[b] 24 Ta dem med dig och rena dig tillsammans med dem och betala för dem,[c] så att de kan låta raka huvudet. Då kommer alla att förstå att inget av det som de har hört om dig är sant, utan att du själv håller fast vid lagen och lever efter den. 25 Men när det gäller hedningar som har kommit till tro, har vi skrivit och gett dem besked om vårt beslut: De skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, från blod, kött från kvävda djur och otukt." 26 Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem och gick till templet och gav till känna, när renhetsdagarna skulle vara avslutade och offer bäras fram för var och en av dem.
Paulus fängslas
27 De sju dagarna närmade sig sitt slut, när judarna från Asien fick se Paulus i templet. De hetsade då upp hela folkmassan, grep honom 28 och ropade: "Israelitiska män, hjälp oss! Det är den här mannen som överallt undervisar alla och talar mot vårt folk och mot vår lag och denna plats. Och nu har han dessutom tagit med sig greker in i templet och orenat denna heliga plats." 29 De hade nämligen tidigare sett Trofimus från Efesus ute i staden tillsammans med Paulus och räknade med att Paulus hade tagit honom med sig in i templet. 30 Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.
31 Just som de stod i begrepp att döda honom, rapporterades det upp till garnisonens befälhavare att Jerusalem var i uppror. 32 Han tog då genast soldater och befäl med sig och ryckte ut mot dem. Så snart folket fick se befälhavaren och soldaterna, slutade de att misshandla Paulus. 33 Befälhavaren trädde då fram, grep honom och befallde att han skulle beläggas med dubbla kedjor. Sedan frågade han vem det kunde vara och vad han hade gjort. 34 Somliga i folkmassan skrek ett, andra något annat, och då han mitt under allt tumult inte kunde få klart besked, befallde han att denne skulle föras till fästningen.[d] 35 När man kom fram till trappan, blev soldaterna tvungna att bära honom, så våldsamt trängde folkmassan på, 36 ty de följde efter och skrek: "Bort med honom!"
37 Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren: "Får jag säga något till dig?" Han svarade: "Du kan ju grekiska! 38 Då är du alltså inte egyptiern som gjorde uppror för en tid sedan och förde de fyra tusen knivmännen[e] ut i öknen." 39 Paulus svarade: "Jag är jude, från Tarsus i Cilicien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket." 40 Befälhavaren gav honom sin tillåtelse. Då Paulus stod där på trappan, gav han tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem på hebreiska och sade:
Israels befrielse från Babel
30 Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren. Han sade: 2 "Så säger Herren, Israels Gud: Skriv upp i en bokrulle alla de ord som jag har talat till dig. 3 Ty se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall göra slut på fångenskapen för mitt folk Israel och Juda, säger Herren. Jag skall låta dem komma tillbaka till det land som jag gav åt deras fäder. Och de skall ta det i besittning."
4 Detta är vad Herren har talat om Israel och Juda.
5 Så säger Herren:
Ett rop av förfäran har vi hört,
fruktan och ingen frid.
6 Fråga och tänk efter:
Brukar män föda barn?
Eller varför ser jag alla män
hålla sina händer på höfterna
som kvinnor i barnsnöd,
och varför har alla ansikten blivit så dödsbleka?
7 Ve! Detta är en stor dag,
ingen är den lik.
En tid av nöd är detta för Jakob,
men han skall bli räddad ur den.
8 Och det skall ske på den dagen,
säger Herren Sebaot,
att jag skall ta oket från din nacke
och bryta sönder det
och slita av dina band.
Inga främlingar skall längre
tvinga honom att tjäna sig,
9 utan de skall tjäna Herren, sin Gud,
och David, sin kung,
som jag skall låta uppstå åt dem.
10 Så frukta inte, du min tjänare Jakob,
säger Herren,
och var inte förskräckt, du Israel,
ty jag skall rädda dig ur landet i fjärran
och dina efterkommande ur det land där de hålls fångna.
Jakob skall komma tillbaka
och leva i fred och säkerhet,
och ingen skall förskräcka honom.
11 Ty jag är med dig, säger Herren,
för att rädda dig.
Jag skall göra slut på alla de hednafolk
bland vilka jag har spritt ut dig.
Men dig skall jag inte tillintetgöra,
utan jag skall bestraffa dig med rättvisa.
Ty alldeles ostraffad
kan jag inte lämna dig.
12 Ty så säger Herren:
Obotlig är din skada,
oläkligt ditt sår.
13 Ingen tar sig an din sak
för att se om ditt sår.
Det finns inga läkemedel och ingen läkedom för dig.
14 Alla dina älskare har glömt dig,
de frågar inte efter dig.
Ty med en fiendes slag har jag slagit dig.
Jag har straffat dig hårt,
ty din missgärning är stor
och dina synder många.
15 Varför ropar du över din skada?
Obotlig är din plåga.
Därför att din missgärning är stor
och dina synder många
har jag gjort dig detta.
16 Men nu skall alla som ätit av dig bli uppätna,
och alla dina motståndare,
ja, alla skall gå i fångenskap.
De som skövlat dig skall bli skövlade,
och alla som plundrat dig skall jag lämna till plundring.
17 Ty jag skall låta dig tillfriskna
och läka dina sår, säger Herren,
dig som man kallar "den fördrivna",
"det Sion som ingen frågar efter".
18 Så säger Herren:
Se, jag skall göra slut på fångenskapen för Jakobs hyddor
och förbarma mig över hans boningar.
Staden skall åter byggas upp på sin höjd,
och palatset skall stå på sin rätta plats.
19 Från dem skall lovsång höras
och rop från glada människor.
Jag skall föröka dem,
och de skall inte bli färre.
Jag skall ära dem,
och de skall inte anses obetydliga.
20 Hans söner skall bli som förr,
hans menighet skall bestå inför mig,
och jag skall straffa alla som förtrycker honom.
21 Hans ledare skall vara en av hans egna,
hans härskare skall utgå från hans mitt.
Jag skall låta honom komma nära mig och nalkas mig.
Ty vem är den som vågar sitt liv genom att nalkas mig?
säger Herren.
22 Och ni skall vara mitt folk
och jag skall vara er Gud.
23 Se, Herrens stormvind, full av vrede, bryter fram,
en härjande storm!
Över de ogudaktigas huvuden virvlar den ner.
24 Herrens brinnande vrede skall inte vända åter,
förrän han har utfört, ja, förrän han har fullbordat
sitt hjärtas tankar.
I den yttersta tiden skall ni förstå det.
Israels kommande frälsning
31 På den tiden, säger Herren, skall jag vara Gud för alla Israels släkter, och de skall vara mitt folk.
2 Så säger Herren:
Det folk som kommer undan svärdet
finner nåd i öknen.
Israel får gå dit där jag ger det ro.
3 Fjärran ifrån uppenbarade sig Herren för mig:
"Med evig kärlek har jag älskat dig,
därför låter jag min nåd förbliva över dig.
4 Än en gång skall jag upprätta dig,
så att du blir upprättad, du jungfru Israel.
Än en gång skall du ta upp din tamburin
och dra ut i dans bland dem som är glada.
5 Än en gång skall du plantera vingårdar
på Samariens berg,
och de som planterar skall själva njuta av frukten.
6 Ty en dag kommer
då väktare skall ropa på Efraims berg:
Kom, låt oss dra upp till Sion,
upp till Herren, vår Gud."
7 Ty så säger Herren:
Jubla i glädje över Jakob,
höj fröjderop över honom
som är den främste bland folken.
Brist ut i lovsång och säg:
"Fräls, Herre, ditt folk,
de som finns kvar av Israel."
8 Se, jag skall föra dem från landet i norr
och samla dem från jordens yttersta hörn,
bland dem både blinda och halta,
både havande kvinnor och barnaföderskor.
I en stor skara skall de komma tillbaka hit.
9 Gråtande skall de komma,
men jag skall leda dem
där de går bedjande fram.
Jag skall föra dem till vattenbäckar
på en jämn väg där de inte skall stappla.
Ty jag är en fader för Israel,
och Efraim är min förstfödde son.
10 Hör Herrens ord, ni hednafolk,
och förkunna det i kustländerna i fjärran.
Säg: Han som skingrade Israel
skall också samla det
och bevara det som en herde bevarar sin hjord.
11 Ty Herren skall befria Jakob
och friköpa honom från den som är starkare än han.
12 De skall komma och jubla på Sions höjd
och strömma likt en flod till Herrens goda,
till säd, vin och olja
och till unga får och oxar.
Deras själ skall vara som en vattenrik trädgård,
och de skall inte sörja mer.
13 Då skall unga kvinnor dansa och vara glada,
unga och gamla skall glädja sig tillsammans.
Jag skall förvandla deras sorg till glädje
och trösta dem och glädja dem efter deras bedrövelse.
14 Prästerna skall jag mätta med utsökta rätter
och mitt folk skall mättas av mitt goda,
säger Herren.
Guds barmhärtighet mot Israel
15 Så säger Herren:
Ett rop hörs i Rama,
klagan och bitter gråt.
Det är Rakel som gråter över sina barn,
hon vill inte låta trösta sig,
eftersom hennes barn inte mer finns till.
16 Men så säger Herren:
Sluta med din högljudda gråt,
låt inte dina ögon fälla tårar.
Ty ditt verk skall få sin lön, säger Herren,
och de skall vända tillbaka från sina fienders land.
17 Det finns hopp för din framtid,
säger Herren.
Dina barn skall vända tillbaka till sitt land.
18 Jag har hört hur Efraim klagar:
"Du har tuktat mig,
jag har blivit tuktad som en otämd kalv.
Omvänd mig, så blir jag omvänd!
Ty du är Herren, min Gud.
19 Ty sedan jag har vänt om
känner jag ånger,
och sedan jag har besinnat mig
slår jag mig på höften.[a]
Jag både blygs och skäms
då jag nu bär min ungdoms förnedring."
20 Är inte Efraim en dyrbar son för mig,
är han inte mitt älsklingsbarn?
Ju mer jag går till rätta med honom,
desto mer tänker jag på honom.
Därför ömmar mitt hjärta för honom.
Jag måste förbarma mig över honom,
säger Herren.
21 Sätt upp vägmärken åt dig,
skaffa dig vägvisare!
Ge akt på vägen,
på stigen där du vandrade.
Vänd tillbaka, du jungfru Israel,
vänd tillbaka till dessa dina städer.
22 Hur länge skall du irra hit och dit,
du trolösa dotter?
Herren vill skapa något nytt på jorden:
En kvinna skall omsluta en mäktig man.
23 Så säger Herren Sebaot, Israels Gud:
När jag på nytt har gjort slut på fångenskapen för Juda land och dess städer,
skall man ännu en gång säga detta ord:
" Herren välsigne dig, du rättfärdighetens boning,
du heliga berg."
24 Och Juda folk med alla sina städer skall bo där tillsammans,
jordbrukare såväl som vandrande herdar.
25 Ty jag skall stärka trötta själar,
och alla utsvultna själar skall jag mätta.
26 Vid detta vaknade jag och såg mig om, och min sömn hade varit ljuvlig.
27 Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall beså Israels land och Juda land med säd av människor och med säd av djur. 28 Och liksom jag har vakat över dem för att rycka upp, bryta ner, fördärva, förgöra och skada, skall jag nu vaka över dem för att bygga upp och plantera, säger Herren. 29 På den tiden skall man inte mer säga: "Fäderna har ätit sura druvor och barnens tänder blir ömma av dem." 30 Nej, var och en skall dö genom sin egen missgärning. Den som äter sura druvor får själv ömma tänder.
Det nya förbundet
31 Se, dagar skall komma, säger Herren,
då jag skall sluta ett nytt förbund
med Israels hus och med Juda hus,
32 inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder
den dag då jag tog dem vid handen
och förde dem ut ur Egyptens land -
det förbund med mig som de bröt
fastän jag var deras rätte herre -
säger Herren.
33 Nej, detta är det förbund
som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus,
säger Herren:
Jag skall lägga min lag i deras inre
och skriva den i deras hjärtan.
Jag skall vara deras Gud
och de skall vara mitt folk.
34 Då skall de inte mer behöva undervisa varandra,
ingen sin broder och säga:
"Lär känna Herren!"
Ty alla skall känna mig
från den minste bland dem till den störste,
säger Herren.
Ty jag skall förlåta deras missgärningar
och deras synder skall jag inte mer komma ihåg.
35 Så säger Herren,
han som har satt solen till att lysa om dagen
och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång,
han som rör upp havet så att dess böljor brusar,
Herren Sebaot är hans namn:
36 Om denna ordning inte längre består inför mig,
säger Herren,
först då skall Israels släkte upphöra att vara ett folk
inför mig för alltid.
37 Så säger Herren:
Om himlen därovan kan mätas
och jordens grundvalar där nere kan utforskas,
först då skall jag förkasta hela Israels släkte
för allt vad de har gjort,
säger Herren.
38 Se, dagar skall komma, säger Herren, då staden skall bli uppbyggd åt Herren, från Hananeltornet till Hörnporten. 39 Och mätsnöret skall vidare dras rätt fram mot Garebshöjden och skall sedan vändas mot Goa. 40 Hela dalen där man lagt lik och aska och alla fälten ner till Kidrondalen och till hörnet vid Hästporten österut skall vara helgade åt Herren. Aldrig mer skall staden raseras eller förstöras.
Jesus uppstår ur graven
16 När sabbaten var över, köpte Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande oljor för att gå och smörja honom. 2 Mycket tidigt på första dagen i veckan kom de till graven då solen gick upp. 3 De sade till varandra: "Vem skall rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?" 4 Men när de såg upp, fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. 5 De gick då in i graven och fick se en ung man sitta på höger sida, klädd i en lång vit dräkt, och de blev mycket förskräckta. 6 Men han sade till dem: "Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom. 7 Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galileen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er." 8 Då gick de ut och flydde bort från graven. Ty bävan och bestörtning hade kommit över dem, och de sade ingenting till någon, därför att de fruktade.[a]
Den Uppståndne visar sig
9 Efter sin uppståndelse på första veckodagens morgon visade sig Jesus först för Maria från Magdala, som han hade drivit ut sju onda andar ur. 10 Hon gick och berättade det för dem som hade varit tillsammans med honom och som nu sörjde och grät. 11 Men när de hörde att han levde och att hon hade sett honom, trodde de inte på det. 12 Sedan visade han sig i en annan gestalt för två av dem som var på väg ut på landet. 13 De gick också och berättade det för de andra, men inte heller de blev trodda. 14 Sedan visade han sig för de elva när de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och hårda hjärtan, då de inte hade trott på dem som hade sett honom uppstånden. 15 Och han sade till dem: "Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. 16 Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd. 17 Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. 18 De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska."
19 Sedan Herren Jesus hade talat till dem, blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. 20 Och de gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.[b]
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln