M’Cheyne Bible Reading Plan
48 En kort tid därefter fick Josef en dag reda på att hans far låg på sitt yttersta. Han tog därför med sig sina två söner Manasse och Efraim och gick för att besöka honom.
2 När Jakob hörde att Josef hade kommit dit, samlade han all sin styrka och satte sig upp i sängen för att hälsa på honom
3 och sa till honom:Gud, den allsmäktige, visade sig för mig i Lus i Kanaans land och välsignade mig
4 och sa till mig: 'Jag ska göra dig till ett stort folk, och jag ska ge Kanaans land till dig och dina barnbarn som en evig besittning.'
5 Därför adopterar jag nu dina två söner, Efraim och Manasse, som föddes här i Egyptens land innan jag kom hit, och de ska få ärva mig på samma sätt som Ruben och Simeon.
6 Men de andra barnen som du får ska bli dina egna, och de ska ärva Efraims och Manasses del från dig.
7 Din mor Rakel dog nämligen efter det att hon fött bara två barn, när jag kom från Paddan-Aram. Vi var inte långt ifrån Efrat och jag begravde henne där, på vägen till Betlehem.
8 Sedan såg Israel på de två pojkarna och sa: Är det dessa två?
9 Ja, svarade Josef. Detta är mina söner, som Gud har gett mig här i Egypten.Israel sa: För fram dem till mig så ska jag välsigna dem.
10 På grund av sin höga ålder kunde Israel knappt se. Därför tog Josef pojkarna till honom, så att han kunde kyssa och omfamna dem.
11 Israel sa till Josef: Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen, men nu har Gud låtit mig få se dina barn också.
12-13 Josef tog pojkarna från Israels famn och bugade sig djupt med ansiktet mot marken. Så förde han fram pojkarna till Israel, med Efraim på sin högra sida och Manasse på sin vänstra framför Israels högra hand.
14 Men Israel lade armarna i kors när han sträckte ut dem för att lägga händerna på pojkarnas huvud, så att hans högra hand vilade på den yngre pojken Efraims huvud och hans vänstra hand på den äldre pojken Manasses huvud. Detta gjorde han avsiktligt.
15 Sedan välsignade han Josef med denna välsignelse: Gud, mina förfäder Abrahams och Isaks Gud, den Gud som har varit min herde hela livet, ska välsigna dessa pojkar underbart.
16 Han är den ängel som har skyddat mig från all skada. Dessa pojkar ska hedra mitt namn och min fader Abrahams och Isaks namn, och de ska bli ett mäktigt folk.
17 Men Josef blev upprörd och stött när han såg att hans far hade lagt sin högra hand på Efraims huvud. Därför lyfte han den för att lägga den på Manasses huvud i stället.
18 Far, du har din högra hand på fel huvud! sa han. Detta är den äldste, lägg din högra hand på honom!
19 Men Israel vägrade. Jag vet vad jag gör, min son, sa han. Manasse ska bli ett stort folk, men hans yngre bror ska bli ett ännu större.
20 Därför välsignade Jakob pojkarna denna dag med orden: Israels folk ska välsigna varandra genom att säga: 'Gud ska göra dig lika framgångsrik som Efraim och Manasse.' Han satte alltså Efraim före Manasse.
21 Sedan sa Israel till Josef: Jag ska snart dö, men Gud kommer att vara med dig och föra dig tillbaka till Kanaan, dina förfäders land.
22 Och jag har gett det utvalda Sikems land till dig i stället för till dina bröder. Det är den del av landet som jag tog från amoreerna med svärd och båge.
Maria besöker Elisabet
39-40 Några dagar senare skyndade sig Maria upp till den stad i Judeens berg där Sakarias bodde för att hälsa på Elisabet.
41 När Elisabet hörde Marias hälsningsord sparkade barnet till i henne av glädje, och hon blev fylld av helig Ande.
42 Hon blev så glad att hon ropade högt till Maria: Gud har utvalt dig framför alla andra kvinnor, och ditt barn är förutbestämt för Guds särskilda välsignelse.
43 Vilken ära för mig att min Herres mor kommer på besök.
44 I samma ögonblick som du kom in och hälsade på mig och jag hörde din röst, gick det som en stöt av glädje genom barnet i mig!
45 Du trodde att Gud skulle göra vad han har sagt, och därför har han gett dig denna underbara välsignelse.
46 Maria svarade:O, jag vill lovprisa Herren!
47 Jag jublar i Gud, min Frälsare!
48 Han har tagit sig an mig - en oansenlig kvinna, och nu kommer människor i alla tider att kalla mig välsignad av Gud.
49 Han, den helige och mäktige, har gjort något stort med mig.
50 Hans nåd varar från generation till generation över alla som erkänner honom som Herre.
51 Hans väldiga arm är full av kraft! De stolta och högfärdiga slår han ner.
52 Furstar fördriver han från deras troner, men de ödmjuka upphöjer han.
53 Han mättar de hungriga med sina gåvor, men de rika driver han bort med tomma händer.
54 Tänk på hur han hjälper sitt Israel! Han glömmer inte sitt löfte att vara barmhärtig.
55 Han lovade ju våra fäder, Abraham och hans barn, att alltid visa nåd mot dem.
56 Maria stannade hos Elisabet i omkring tre månader och återvände sedan hem.
Johannes döparens födelse
57 Elisabets väntan var nu slut, och det var dags för henne att föda. Och hon födde en pojke.
58 Nyheten om hur god Gud hade varit mot henne spred sig snabbt bland grannar och släktingar, och alla blev glada.
59 När pojken var åtta dagar gammal samlades alla släktingar och vänner för att vara med vid omskärelsen. Alla trodde att pojken skulle heta Sakarias efter sin far.
60 Men Elisabet sa: Nej, han ska heta Johannes.
61 Varför det? frågade de. Det finns ju ingen i hela släkten som heter så.
62 Och de vände sig till pojkens far och försökte tala till honom med hjälp av teckenspråk.
63 Han bad då om något att skriva på och till allas förvåning skrev han: Han ska heta Johannes.
64 I samma ögonblick kunde Sakarias tala igen, och han började lovprisa Gud.
65 Alla tyckte detta var mycket märkligt, och nyheten om vad som hänt spreds i hela det judeiska bergslandet.
66 Alla som hörde det tänkte på det och frågade sig: Vad ska det bli av detta barn? Herrens hand är verkligen med honom på ett särskilt sätt.
67 Men hans far Sakarias blev fylld av den helige Ande och profeterade:
68 Lovprisa Herren, Israels Gud, för han kommer till sitt folk och befriar det.
69 Från sin tjänare Davids kungliga släkt sänder han oss en mäktig Frälsare,
70 alldeles som han lovat genom sina heliga profeter för länge sedan -
71 en som kan rädda oss från våra fiender, ja, från alla som hatar oss.
72-73 Han har varit barmhärtig mot våra förfäder, och kommer också ihåg sitt heliga löfte till Abraham:
74 att vi ska bli befriade från våra fiender och få tjäna Gud utan rädsla.
75 Vi ska få vara heliga och rättfärdiga inför honom för evigt.
76 Och du, min lille son, ska kallas den store Gudens profet, för du ska bana väg för Messias.
77 Du ska visa hans folk vägen till frälsning genom syndernas förlåtelse.
78-79 Allt detta ska ske på grund av Guds kärleksfulla omsorg om oss. Han ska komma ner till oss från höjden, och bli ett ljus för alla som lever i mörker och dödsfruktan och leda oss på fridens väg.
80 Den lille Johannes älskade Gud över allting. När han blivit vuxen bodde han ute i öknen, ända till den dag han började sin offentliga verksamhet i Israel.
Job ifrågasätter Guds handlande
14 Vad svag människan är, och hur kort är inte hennes liv, fyllt av bekymmer!
2 Hon blomstrar så vackert för ett ögonblick, sedan vissnar hon. Som skuggan från ett snabbt passerande moln försvinner hon.
3 Måste du vara så sträng mot svaga människovarelser och kräva räkenskap av dem?
4 Hur kan du begära renhet hos en som är född i orenhet?
5 Du har gett människan ett så kort liv, ett bestämt antal månader är allt du gett henne! Inte en stund längre, verkar det.
6 Kan du då inte låta henne få leva lite i fred? Vänd bort din blick från henne och unna henne lite ro, innan hon dör!
7 Det finns alltid hopp för ett träd. Om det blir nerhugget, skjuter det skott, och nya grenar växer upp.
8-9 Även om dess rot har varit länge i jorden och dess stubbe tynat bort, kan det spira och knoppas igen som en ny planta, bara det får vatten.
10 Men när en människa dör och begravs, vart tar hon då vägen?
11-12 Som vattnet dunstar bort från en sjö, och som en flod torkar ut, så lägger sig en människa ner för att dö och reser sig inte förrän himlarna inte längre finns till. Hon väcks inte upp ur sin sömn.
13 Om du ändå ville gömma mig i döden och glömma bort mig tills din vrede har gått över. Men jag önskar att du någon gång skulle komma ihåg mig igen!
14 Om en människa dör, kan hon då få liv igen? Den frågan ger mig hopp, så att jag i all min ångest kan vänta mig något nytt av döden!
15 Då skulle du kalla på mig och jag skulle komma. Du skulle längta efter din skapelse.
16 Då kommer du att räkna mina dagar, men inte mina synder.
17 Mina överträdelser kommer att samlas ihop, och du kommer att gömma dem för alltid.
18-19 Bergen vittrar sönder och försvinner. Vattnet mal stenen till sand. Vattenströmmarna sköljer bort den goda jorden. På samma sätt är det med människan, allt hennes hopp utplånas.
20-21 Du slår ner henne för alltid, och hon försvinner från scenen. Hon åldras och sedan skickar du bort henne. Hon får aldrig veta om hennes söner blir hedrade som stora män eller om de blir föraktade och möter besvikelser.
22 Bara sorg och smärta väntar henne.
Guds vishet och människors
2 Kära bröder, inte ens när jag första gången kom till er tog jag till fina ord och vackra fraser, och jag använde mig inte av märkvärdiga tankar för att berätta för er om Guds budskap.
2 Jag beslutade nämligen att jag bara skulle tala om Jesus Kristus och hans död på korset.
3-4 Mitt budskap var så enkelt att jag kände mig rädd och ängslig. Det innehöll inte en massa vältalighet och mänsklig visdom, men den helige Andes kraft fanns i mina ord och bevisade för dem som lyssnade att budskapet kom från Gud.
5 Jag gjorde detta därför att jag ville att er tro ska vara fast grundad på Gud och inte på någon människas stora tankar.
6 Men när jag är bland mogna kristna talar jag den djupa vishetens ord. Det är inte den visdom som hör till denna världen, och inte det slag som tilltalar denna världens stora män, som är på väg mot sin undergång.
7 Våra ord är visa därför att de kommer från Gud. Guds plan, som tidigare var okänd för oss - fastän den hade utformats till vår hjälp innan världen skapades - ska enligt hans beslut föra oss in i himlens härlighet.
8 Denna världens stora män har inte förstått denna plan. Om de hade gjort det skulle de aldrig ha korsfäst härlighetens Herre.
9 Det är detta Skriften menar när den säger att ingen människa har någonsin sett, hört eller ens kunnat föreställa sig vilka underbara saker Gud har förberett åt dem som älskar Herren.
10 Men vi känner till allt detta, eftersom Gud har sänt sin Ande för att tala om det för oss, och hans Ande utforskar och visar oss alla Guds djupaste hemligheter.
11 Ingen kan egentligen veta hur någon annan tänker eller verkligen är, utom den personen själv. Och ingen kan känna Guds tankar utom Guds egen Ande.
12 Och Gud har faktiskt gett oss sin Ande, inte världens ande, för att vi ska kunna förstå hans tankar och de gåvor av nåd och välsignelse som han har gett oss.
13 När vi har berättat för er om dessa gåvor, har vi till och med använt samma ord som den helige Ande använde, inte ord som vi som människor skulle välja. Vi använder alltså den helige Andes ord för att förklara andliga sanningar.
14 Den människa som inte har Anden kan inte förstå och kan inte ta emot de tankar från Gud, som den helige Ande ger. De låter oförnuftiga, eftersom bara de som har den helige Ande inom sig kan förstå dem. För alla andra är det helt ofattbart.
15 Men den andliga människan har insikt i allt, och det oroar och förbryllar världens människor, som inte förstår vad det är frågan om.
16 Men hur skulle de kunna det? De har ju aldrig lärt känna Herrens tankar och de kan inte ge honom råd. Men hur ofattbart det än kan verka, så har faktiskt vi kristna inom oss del av samma sinne och tankar som Kristus själv.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®