Print Page Options
Previous Prev Day Next DayNext

M’Cheyne Bible Reading Plan

The classic M'Cheyne plan--read the Old Testament, New Testament, and Psalms or Gospels every day.
Duration: 365 days
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) (SVL)
Version
1 Mosebok 28

28 Då kallade Isak på Jakob och välsignade honom: Gift dig inte med någon av dessa kananeiska flickor.

Gå i stället till Paddan-Aram, till din morfar Betuels hus, och gift dig med en av dina kusiner, din morbror Labans döttrar.

Den allsmäktige Guden kommer att välsigna dig och ge dig många barn. Du ska bli ett stort folk med många stammar!

Gud ska ge dig och dina ättlingar de mäktiga välsignelser som han lovade Abraham, och detta land, där vi nu är främlingar, ska tillhöra dig, för Gud har gett det till Abraham.

Sedan sände han iväg Jakob till Paddan-Aram för att besöka sin morbror Laban, arameen Betuels son.

6-8 Esau förstod att fadern tyckte illa om traktens flickor och att han hade skickat Jakob till Paddan-Aram med sin välsignelse, men också med en uttrycklig order att skaffa sig en hustru därifrån. Han hade varnat Jakob för att gifta sig med en kananeisk flicka, och Jakob hade lytt sin far och rest till Paddan-Aram. När Esau insåg hur illa Isak tyckte om de kananeiska kvinnorna

gick han till sin farbror Ismael. Där fann han Mahalat, Nebajots syster, som var dotter till Ismael, Abrahams son. Han gifte sig med henne och fick så ytterligare en hustru.

Jakobs dröm

10 Jakob lämnade alltså Beer-Seba och gav sig iväg mot Haran.

11 När han vid solnedgången stannade för att slå läger för natten, tog han en sten som huvudkudde och lade sig för att sova.

12 Han drömde att en stege nådde från jorden till himlen, och han såg hur Guds änglar gick upp och gick ner på den.

13 Längst upp stod Herren, som sa: Jag är Herren, Abrahams och din far Isaks Gud. Marken du ligger på tillhör dig! Jag ska ge den till dig och dina efterkommande,

14 för du kommer att få lika många ättlingar som sanden på stranden! De kommer att täcka landet från öster till väster och från norr till söder, och alla jordens folk kommer att bli välsignade genom dig och dina barn.

15 Dessutom är jag med dig och ska skydda dig vart du än går och ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska alltid vara med dig tills jag har gett dig allt vad jag lovat.

16-17 Sedan vaknade Jakob. Gud bor här! utropade han förskräckt. Jag visste inte att han bodde här och att porten till himlen fanns här.

18 Nästa morgon steg han upp mycket tidigt och reste den sten, som han hade haft under huvudet, rakt upp som en minnessten och hällde olivolja över den.

19 Han kallade platsen Betel, Guds hus, men platsen hade tidigare kallats Lus.

20 Sedan gav Jakob Gud detta löfte: Om du tänker hjälpa mig och skydda mig på denna resa och ge mig mat och kläder

21 och tryggt föra mig tillbaka till min far, då ska jag utvälja Herren till min Gud!

22 Denna minnessten ska bli en plats för tillbedjan, och jag ska ge dig tionde av allt du ger mig!

Matteus 27

Judarnas högsta domstol vill se Jesus dömd till döden

27 Tidigt nästa morgon samlades översteprästerna och de judiska ledarna igen. De fortsatte att diskutera hur de skulle få de romerska myndigheterna att döma Jesus till döden.

Sedan skickade de Jesus i bojor till den romerske landshövdingen Pilatus.

Judas begår självmord

När Judas, som hade förrått honom, såg att man dömt Jesus till döden ångrade han sig djupt. Därför gick han tillbaka till översteprästerna och de andra judiska ledarna med de trettio silverpengarna.

Jag har syndat, förklarade han, för jag har förrått en oskyldig människa.Det är ditt problem, svarade de.

Då slängde han pengarna på golvet i templet och gick ut och hängde sig.

Översteprästerna samlade ihop pengarna och sa: Vi kan inte lägga dem i templets kassaskrin, eftersom det är mot våra lagar att ta emot blodspengar.

De diskuterade saken och beslutade till sist att köpa ett stycke jord, på den plats där krukmakarna brukade hämta lera. Denna åker användes sedan som gravplats för främlingar som dog i Jerusalem.

Det är därför som den fortfarande kallas 'Blodsåkern'.

På detta sätt uppfylldes Jeremias profetia som säger: Jag tog de trettio silverpengarna, det pris som han värderades till av Israels folk,

10 och köpte en åker av krukmakarna, som Herren befallde mig.

Jesus förhörs av Pilatus

11 Jesus ställdes så inför Pilatus, den romerske landshövdingen. Är du judarnas kung? frågade landshövdingen honom.Ja, svarade Jesus.

12 Men när översteprästerna och de andra judiska ledarna kom med alla möjliga anklagelser mot honom förblev Jesus tyst.

13 Hör du inte vad de anklagar dig för? sa Pilatus.

14 Men till Pilatus stora förvåning sa Jesus inte ett ord.

Pilatus utlämnar Jesus till att korsfästas

15 Nu var det sed att landshövdingen varje år släppte en judisk fånge fri, en som folket självt valde ut.

16 Det här året satt det en verkligt ökänd brottsling i fängelset. Han hette Barabbas.

17 När folkhopen samlades utanför Pilatus hus denna morgon frågade han dem: Vem ska jag släppa fri, Barabbas eller Jesus, er Messias?

18 Han visste nämligen mycket väl att de judiska ledarna hade arresterat Jesus av avundsjuka, därför att han var så populär bland folket.

19 Men medan Pilatus satt ordförande i rätten hade hans hustru skickat ett meddelande till honom: Lämna denne oskyldige man i fred, för jag har i natt haft fruktansvärda mardrömmar för hans skull.

20 Men under tiden hade översteprästerna och de judiska ledarna övertalat folkhopen att begära att Barabbas skulle släppas och Jesus dödas.

21 När Pilatus för andra gången frågade: Vilken av dessa två ska jag släppa? ropade folket: Barabbas!

22 Vad ska jag då göra med Jesus, er Messias? undrade Pilatus.Korsfäst honom! skrek de.

23 Varför det? frågade Pilatus. Vad har han då gjort? Men de fortsatte att ropa: Korsfäst, korsfäst!

24 När Pilatus såg att ingenting hjälpte och att folket när som helst kunde ställa till upplopp, bad han om ett handfat med vatten och inför folkmassan tvättade han sina händer och sa: Jag är oskyldig till denne mans blod. Ansvaret är ert!

25 Och folkmassan skrek tillbaka: Hans blod kan gärna komma över oss och över våra barn!

26 Då släppte Pilatus Barabbas, men Jesus lät han piska och överlämnade honom sedan till de romerska soldaterna för att de skulle föra bort honom och korsfästa honom.

Romerska soldater hånar Jesus

27 Men först tog de honom till kasernen där hela vaktstyrkan kallades samman.

28 Där klädde de av honom hans kläder och satte på honom en röd soldatkappa

29 och gjorde en krona av törntaggar, som de tryckte fast på hans huvud. Sedan satte de en käpp i hans högra hand som en spira och föll på knä inför honom och hånade honom. Leve judarnas kung! skrek de.

30 Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet.

31 Sedan de hade plågat honom på detta sätt, tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom.

Jesus förs bort för att korsfästas

32 På vägen till avrättningsplatsen träffade de en man från Kyrene i Afrika som hette Simon. Honom tvingade de att bära Jesu kors.

33 Sedan gick de ut till det ställe som kallas Golgata (det betyder Huvudskalleberget).

34 Där gav soldaterna honom vin som skulle bedöva honom. Men när Jesus märkte det ville han inte dricka det.

Jesus blir korsfäst

35 När de hade korsfäst honom delade de hans kläder mellan sig genom lottdragning.

36 Sedan satte de sig ner för att vakta honom.

37 Och man satte upp en skylt över hans huvud med texten: Detta är Jesus, judarnas kung.

38 Också två brottslingar korsfästes samma morgon, en på var sida om honom.

39 Och de som gick förbi kastade glåpord åt Jesus och skakade på huvudet och sa:

40 Är det du som kan riva ner templet och bygga upp det igen på tre dagar. Om du är Guds Son så hjälp dig själv och kliv ner från korset!

41-43 Också översteprästerna och de judiska ledarna gjorde sig lustiga över honom och hånade honom: Han hjälpte andra, men sig själv kan han inte hjälpa! Ska han vara Israels kung? Kom ner från korset, så ska vi tro på dig! Han har sagt att han räknar med Guds hjälp och att han är Guds Son. Låt oss nu se om Gud hjälper honom.

44 På samma sätt hånade de båda brottslingarna honom.

Jesus dör på korset

45 På eftermiddagen denna dag blev det plötsligt mörkt i hela landet, och mörkret varade i tre timmar från klockan tolv till klockan tre.

46 När klockan var omkring tre ropade Jesus: Eli, Eli, lema sabachtani. Det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?

47 Några av dem som stod där missförstod honom och trodde att han ropade på Elia.

48 En av dem sprang och fyllde en svamp med surt vin och satte den på en käpp och höll upp den så att han kunde dricka.

49 Men de andra sa: Lämna honom i fred. Låt oss se om Elia kommer och räddar honom.

50 Sedan ropade Jesus ännu en gång med hög röst och gav upp andan och dog.

51 Och i samma ögonblick revs det förhänge som hängde framför det allraheligaste i templet mitt itu, uppifrån och ända ned. Och marken skakade, och klipporna bröts sönder så att

52 gravar öppnade sig och många fromma män och kvinnor, som hade dött, kom tillbaka till livet.

53 Ja, de lämnade sina gravar, och när Jesus hade uppstått från de döda, gick de in i Jerusalem och visade sig där för många.

54 Soldaterna och deras befälhavare som höll vakt blev fruktansvärt uppskrämda när de såg jordbävningen och allt som hände, och de ropade: Denne man var verkligen Guds son.

55 Det var också många kvinnor där som följt med Jesus från Galileen för att vara honom till hjälp. De stod en bit bort och såg vad som hände.

56 Bland dem fanns Maria från Magdala och Maria, Jakobs och Josefs mor, och Jakobs och Johannes, Sebedaios söners, mor.

Jesus begravs

57 När kvällen kom gick Josef, en rik man från Arimataia och en av Jesu lärjungar,

58 till Pilatus och bad att få ta hand om Jesu kropp. Och Pilatus gav order om att den skulle lämnas till honom.

59 Josef tog kroppen, lindade in den i en ren linneduk

60 och lade den sedan i en grav, som han nyligen hade låtit hugga ut i berget till sig själv. Innan han gick därifrån rullade han en stor sten framför ingången.

61 Både Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt i närheten av graven och såg på.

Vakter placeras vid graven

62 Dagen därpå var det sabbatsdag. Då kom översteprästerna och fariseerna till Pilatus

63 och sa: Vi har kommit att tänka på att denne lögnare en gång sa att han efter tre dagar skulle komma tillbaka till livet.

64 Därför ber vi dig se till att graven förseglas till och med tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl kroppen och sedan säger till alla att han kommit tillbaka till livet. Om det händer så är det ännu större risk för uppror än när han levde.

65 Här har ni vakter! Låt dem bevaka graven så gott de kan, svarade Pilatus.

66 Då förseglade de graven och placerade ut vakterna för att skydda den från intrång.

Ester 4

Mordokai ber Ester om hjälp

När Mordokai fick höra vad som hade hänt, rev han sönder sina kläder, klädde sig i säcktyg och strödde aska över sig innan han gick ut i staden och ropade ut sin förtvivlan.

Han stod så småningom utanför porten till kungapalatset, dit ingen fick tillåtelse att gå in med sorgkläder.

Överallt i riket rådde stor sorg bland judarna, och de fastade och grät i hopplös förtvivlan över kungens beslut, och många låg i säcktyg och aska.

När Esters tärnor och hovmän kom och berättade för henne om Mordokai, blev hon mycket bekymrad och skickade kläder till honom att använda i stället för säcktyget, men han vägrade att ta emot dem.

Då skickade hon bud på Hatak, en av kungens hovmän som hon fått i sin tjänst, och bad honom gå ut till Mordokai och ta reda på varför han uppträdde som han gjorde.

Hatak hittade Mordokai på den öppna platsen utanför kungens port

och fick höra honom berätta alltsammans och om det belopp som Haman hade lovat betala till kungens skattkammare för att få judarna utrotade.

Mordokai gav honom också en kopia av brevet med den kungliga befallningen och bad honom visa det för Ester och förklara vad som hänt och be henne att gå till kungen och vädja för sitt folk.

Hatak gick tillbaka till henne med Mordokais hälsning.

10 Ester sa då till Hatak att på nytt gå ut till Mordokai och säga till honom:

11 Alla i hela landet vet mycket väl att den som går in på kungens inre gård utan att vara ditkallad, vare sig det är man eller kvinna, är dömd att dö, om inte kungen räcker ut sin guldspira. Det har förresten gått en hel månad sedan kungen senast kallade på mig.

12 Hatak framförde Esters budskap till Mordokai.

13 Mordokai svarade: Tror du att du ska komma undan därför att du är i kungens palats, när alla andra judar blir dödade?

14 Om du inte gör något kommer Gud ändå att på något sätt rädda judarna, men du och dina släktingar kommer att dö. Och vem vet om inte Gud har fört dig dit där du nu är om inte just för en tid som denna?

15 Ester svarade då Mordokai:

16 Kalla samman alla judar i Susan och fasta för min skull. Ät och drick inte under tre dagar och tre nätter. Jag och mina tärnor ska också fasta, och sedan ska jag gå in till kungen fast det är förbjudet, och om jag då måste dö så får det bli så.

17 Mordokai gjorde precis vad Ester bett honom om.

Apostlagärningarna 27

Resan till Rom

27 Till slut blev alla arrangemang klara så att vi kunde börja vår resa med båt till Rom. En officer som hette Julius, och som var medlem av den kejserliga vakten, hade ansvaret för Paulus och flera andra fångar.

Vi seglade iväg med en båt som hade Grekland som slutmål, och som skulle lägga till på flera ställen längs den turkiska kusten. Jag borde tillägga att Aristarchos, en grek från Thessalonike följde med oss.

Följande dag lade vi till i Sidon, och Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå i land för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet.

När vi seglade därifrån fick vi så stark motvind att det var svårt för skeppet att hålla kursen. Vi seglade därför norr om Cypern, mellan ön och fastlandet,

och passerade kusten till provinserna Kilikien och Pamfylien och lade till i Myra i Lykien.

Där hittade vår officer ett egyptiskt skepp från Alexandria som var på väg till Italien, och tog oss ombord på det.

7-8 Vi seglade i hårt väder under flera dagar. Till slut närmade vi oss Knidos. Då hade vindarna blivit så svåra att vi seglade förbi hamnen i Salmone och satte kurs mot Kreta. Vi kämpade hårt i blåsten, och mycket långsamt tog vi oss fram längs den södra kusten tills vi kom till Goda hamnarna, nära staden Lasaia.

Där stannade vi i flera dagar. Vädret höll nu på att bli farligt för långa seglingar eftersom det redan var i början på oktober, och Paulus talade med officerarna om detta.

10 Mina herrar, sa han, vi får problem om vi fortsätter. Både skepp och last kan gå förlorade, och även människoliv!

11 Men officerarna, som var ansvariga för fångarna, lyssnade mer på båtens kapten och på ägaren än på Paulus.

12 Eftersom Goda hamnarna var oskyddade, det vill säga ett dåligt ställe att tillbringa vintern på, tyckte de flesta i besättningen att man skulle fortsätta längs kusten till Foinix för att stanna där över vintern. Foinix var en bra hamn på Kreta, och den var bara öppen mot nordväst och sydväst.

Stormen utanför Kreta

13 Just då började en lätt vind blåsa från söder, och det såg ut som om vädret skulle bli utmärkt för resan dit. De lättade alltså ankar och seglade iväg utmed kusten.

14-15 Men kort därefter ändrade sig vädret plötsligt, och en våldsam storm, stark som en orkan, blåste upp (Nordostorkanen kallades den). Stormen svepte med sig fartyget och drev det ut på öppna havet. Besättningen försökte vända tillbaka mot land, men lyckades inte. Då lät de skeppet driva för vinden.

16 Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda. Där kunde vi, trots stora svårigheter, få ombord skeppsbåten, som vi haft på släp.

17 Sedan surrade vi skeppet med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var rädda för att båten skulle driva mot dynerna av kvicksand vid Afrikas kust. Därför revade de toppseglen. Sedan drev vi för vinden.

18 När vågorna nästa dag gick allt högre började besättningen slänga lasten överbord.

19 Följande dag kastade de ut riggen och allt annat löst de kunde få tag på.

20 Denna fruktansvärda storm rasade med oförminskad styrka i flera dygn tills allt hopp verkade vara ute.

21 Ingen hade ätit på länge, och till sist samlade Paulus besättningen och sa: Ni skulle ha lyssnat på mig från första början och stannat på Kreta över vintern. Då hade ni sluppit alla dessa strapatser och allt elände.

22 Men ge inte upp hoppet! Inte en enda av oss ska förlora livet även om skeppet går under.

23 I går natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och tjänar

24 och sa: 'Var inte rädd Paulus, för du ska verkligen få stå inför rätta hos kejsaren! Gud har också svarat på din bön och ska rädda livet på alla dem som seglar tillsammans med dig.'

25 Därför ska ni inte tappa modet! Jag tror på Guds löfte. Det kommer att gå precis som han har sagt.

26 Men vi kommer att stranda på en ö.

Skeppsbrott

27 Under den fjortonde stormnatten drev vi fram och tillbaka på Adriatiska havet. Vid midnatt misstänkte sjömännen att vi var i närheten av land.

28 De lodade och upptäckte att djupet var 36 meter. Lite senare lodade de igen. Då var det bara 27 meter.

29 Nu visste de att skeppet snart skulle driva i land, och eftersom de var rädda för klipporna längs kusten slängde de ut fyra ankare från aktern och väntade på att det skulle bli morgon.

30 Några av sjömännen tänkte då lämna skeppet. De firade ner livbåten och sa att de skulle lägga ut ankare också från förstäven.

31 Men Paulus sa till soldaterna och den befälhavande officeren: Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord.

32 Då kapade soldaterna repen och lät båten driva iväg.

33 Innan det började ljusna och det fortfarande var mörkt, uppmanade Paulus alla att äta. Ni har inte rört mat på två veckor, sa han.

34 Tänk nu på ert eget bästa och ät vad ni kan! För inte så mycket som ett hår på era huvuden ska gå förlorat!

35 Sedan tog han själv ett bröd och tackade Gud inför dem allesammans och bröt en bit och åt.

36 Genast kände sig alla bättre och började äta,

37 alla de 276 personerna som fanns ombord.

38 När vi hade ätit lättade besättningen skeppet ännu mer genom att vräka allt vete överbord.

39 När det ljusnat märkte de att de inte kände igen kusten. De såg en bukt med en sandstrand och undrade om de kunde gå in mellan klipporna och driva upp på stranden.

40 De beslöt till slut att göra ett försök. De kapade ankarna och lämnade dem i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden.

41 Men skeppet hamnade på en sandbank och blev stående på grund. Fören satt fast och samtidigt utsattes aktern för de våldsamma vågorna, så att den började brytas sönder.

42 Soldaterna rådde då den befälhavande officeren att döda fångarna, så att ingen skulle simma i land och fly.

43 Men Julius ville rädda Paulus och vägrade därför att låta dem göra det. Sedan befallde han alla som kunde simma att hoppa överbord och försöka att ta sig i land,

44 och resten av dem att rädda sig på plankor från det sönderbrutna skeppet. På det sättet lyckades alla ta sig upp på stranden.

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) (SVL)

Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®