M’Cheyne Bible Reading Plan
Förbundet mellan Gud och Abram
17 När Abram var nittionio år gammal visade sig Gud för honom och sa till honom: Jag är den Allsmäktige. Lyd mig och lev så som jag önskar.
2-4 Jag ska upprätta ett kontrakt mellan oss som garanterar att du ska bli ett mäktigt folk. Faktum är att du inte bara ska bli en far för ett folk utan för många folk! Abram föll ned med ansiktet mot jorden, när Gud talade till honom.
5 Dessutom ska jag ändra ditt namn, sa Gud till honom. Du heter inte längre Abram (Upphöjd far), utan Abraham (Far till många folk), för det är vad du kommer att bli.
6 Jag ska ge dig miljoner ättlingar, som ska bilda många folk! Det ska finnas kungar bland dina ättlingar!
7-8 Och detta avtal ska bestå mellan oss från generation till generation i all framtid, för det kommer att gälla mellan mig och dina ättlingar. Det är ett kontrakt som innebär att jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud. Jag ska ge hela Kanaans land till dig och till dem för alltid, och jag ska vara din Gud.
9-10 Gud fortsatte: Din del av kontraktet består i att följa dess villkor. Du själv och dina efterkommande har personligen ansvar för att varje manlig individ bland er blir omskuren.
11 Detta kommer att vara beviset på att du accepterar detta förbund.
12 Varje pojke ska omskäras på åttonde dagen efter sin födelse. Samma sak gäller alla slavar, både de som har fötts i ditt hushåll och de du har köpt. Detta ska gälla för all framtid och för alla dina efterkommande.
13 Alla måste omskäras! På kroppen kommer ni alltså att ha ett märke, som visar att ni är en del av mitt eviga förbund.
14 Den som vägrar att följa detta villkor kommer att avskiljas från folket, för han har brutit mitt kontrakt.
15 Sedan tillade Gud: Din fru Sarai ska inte längre heta Sarai, utan Sara (prinsessa),
16 och jag ska välsigna henne och ge dig en son med henne! Ja, jag ska välsigna henne rikligen och göra henne till mor för många folkslag! Och många kungar ska finnas bland dina efterkommande.
17 Då föll Abraham ner inför Herren samtidigt som han skrattade till och sa för sig själv: Skulle jag bli far? Jag som är 100 år gammal? Och ska Sara få barn när hon är nittio år?
18 Men till Gud sa han: Ja, Herre, välsigna Ismael!
19 Nej, svarade Gud, det var inte det jag sa. Sara ska få en son, och du ska kalla honom Isak (det betyder skratt), och jag ska ingå förbund med honom och hans ättlingar och det ska gälla i evighet.
20 Vad gäller Ismael så ska jag också välsigna honom precis som du bad mig göra, och jag ska se till att han förökar sig och blir ett stort folk, och tolv furstar ska finnas bland hans efterkommande.
21 Men mitt förbund gäller Isak, som ska födas åt dig och Sara nästa år vid den här tiden.
22 Där slutade samtalet, och Gud lämnade Abraham.
23 Senare samma dag tog Abraham sin son Ismael och alla andra män, som var födda i hans familj eller köpta utifrån, och omskar dem precis som Gud hade sagt till honom.
24-27 Abraham var nittionio år gammal när detta inträffade, och Ismael var tretton. Båda blev omskurna på samma dag tillsammans med alla andra män och pojkar i hushållet, vare sig de var födda där eller köpta som slavar.
De religiösa ledarna begär ett tecken från himlen
16 En dag kom fariseerna och saddukeerna för att sätta Jesus på prov och krävde att han med under och tecken skulle bevisa sitt gudomliga uppdrag.
2-3 Han svarade: Ni är bra på att spå väder: röd himmel på kvällen betyder vackert väder på morgonen, men röd himmel på morgonen betyder dåligt väder hela dagen. Men det som i dag sker framför ögonen på er kan ni inte bedöma.
4 Detta onda, gudlösa folk kräver alltid tecken från Gud, men det kommer inte att få se något annat tecken än det profeten Jona fick se. Sedan lämnade Jesus dem och gick därifrån.
Jesus varnar för felaktig undervisning
5 När de kom fram till andra sidan sjön upptäckte lärjungarna att de hade glömt att ta med sig mat.
6 Var försiktiga, varnade Jesus dem. Se upp med den jäst som fariseerna och saddukeerna har.
7 De trodde att han sa detta därför att de hade glömt att ta med sig bröd.
8 Jesus förstod naturligtvis vad de tänkte och sa till dem: Vilken svag tro ni har! Varför är ni så oroliga för att ni inte har någon mat?
9 Ska ni aldrig lära er att förstå detta? Kommer ni inte alls ihåg de fem tusen jag mättade med fem brödstycken och de korgar som blev över?
10 Eller de fyra tusen jag mättade och all mat som blev över?
11 Hur kan ni ens tro att jag talade om mat? Men jag säger till er igen: Se upp med fariseernas och saddukeernas jäst.
12 Då förstod de äntligen att han med jäst menade fariseernas och saddukeernas falska undervisning.
Petrus erkänner Jesus som Messias
13 När Jesus kom till Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: Vem säger människorna att jag är?
14 De svarade: En del säger Johannes döparen, andra Elia, andra Jeremia eller någon annan av profeterna.
15 Då frågade han: Vem tror ni att jag är?
16 Simon Petrus svarade: Du är Messias, den levande Gudens Son.
17 Du kan verkligen känna dig lycklig, Simon, Jonas son, sa Jesus. Min Far i himlen har själv uppenbarat detta för dig. Ingen kommer till insikt om det själv.
18 Du är Petrus, en klippa, och på den klippan kommer jag att bygga min församling. Inte ens helvetets makter ska kunna besegra den.
19 Och jag ska ge dig himmelrikets nycklar. De dörrar du låser på jorden ska låsas i himlen. Och de dörrar du öppnar på jorden kommer att öppnas i himlen!
20 Sedan förbjöd han lärjungarna att berätta för andra att han var Messias.
Jesus förutsäger för första gången att han ska dö
21 Från den tiden började Jesus öppet tala med sina lärjungar om vad som skulle hända med honom: I Jerusalem, sa han, kommer jag att torteras och dödas av de judiska ledarna. Men tre dagar senare ska jag uppstå till livet igen.
22 Petrus tog honom då åt sidan för att protestera mot detta. Han sa: Himlen förbjude att detta sker, Herre! Det får inte hända dig!
23 Jesus vände sig då till Petrus och sa: Gå bort ifrån mig, Satan! Du försöker att få mig på fall. Du tänker som människor, men Guds tankar förstår du inte.
24 Sedan sa Jesus till sina lärjungar: Den som vill bli min efterföljare får inte längre tänka på sig själv, utan måste villigt ta sitt kors på sig och följa mig.
25 Och den som till varje pris vill behålla sitt liv kommer att förlora det, men den som vågar sitt liv för mig kommer att vinna det för alltid.
26 Vad vinner en människa om hela världen blir hennes, samtidigt som hon förlorar det eviga livet? Inte med något kan hon få det tillbaka.
27 Människosonen ska komma med sina änglar i sin Fars härlighet och döma varje människa för vad hon gjort.
28 Och en del av er som står här just nu kommer att leva och se honom i hans rike.
Fortsatt motstånd
6 När Sanballat, Tobia, araben Gesem och våra övriga fiender upptäckte att vi var färdiga med arbetet på muren, och att det inte någonstans fanns ett hål i den även om vi inte hade hunnit hänga upp alla dörrar i portarna,
2 sände de bud och bad mig träffa dem i en av byarna i Onos dal. Men jag förstod att de hade onda avsikter och
3 svarade: Jag är strängt upptagen! Varför skulle jag avbryta arbetet för att resa och träffa er?
4 Fyra gånger sände de samma bud till mig, och varje gång gav jag dem samma svar.
5-6 Femte gången kom Sanballats tjänare till mig med ett brev, som inte var förseglat, så att vem som helst kunde ta del av innehållet. Han skrev:Gesem har berättat för mig att han, vart han än kommer, får höra att ni judar tänker göra uppror och att det är därför ni bygger upp muren. Han påstår också att man säger att du tänker bli deras kung,
7 och att du har tillsatt profeter som ska ropa ut detta i Jerusalem. Jag kommer att vidarebefordra dessa uppgifter till kung Artasasta och föreslår att du kommer hit, så att vi får resonera om saken först.
8 Mitt svar löd: Du vet mycket väl att det du säger inte är sant. Du har själv hittat på alltsammans.
9 Från alla håll försökte man skrämma oss till att sluta med arbetet på muren, men jag bad till Gud om förnyad styrka.
10 Några dagar senare gick jag för att besöka Semaja, Delajas son och Mehetabels sonson, som påstod att han hade fått ett budskap från Gud.Vi ska gömma oss i templet och bomma igen dörren, för i kväll kommer de och dödar dig, sa han.
11 Skulle jag fly? sa jag. Om jag som inte är präst skulle gå in i templet, mister jag dessutom livet. Nej, det vill jag inte göra!
12-13 Då förstod jag att det inte var Gud som hade talat genom honom, utan att Tobia och Sanballat hade lejt honom för att skrämma mig och få mig att synda genom att fly in i templet. Då skulle de verkligen få en anledning att anklaga mig.
14 Gud, glöm inte allt ont som Tobia, Sanballat, profetissan Noadja och alla de andra profeterna gjort i sina försök att skrämma mig! bad jag.
Muren uppbyggd
15 Tidigt på hösten, femtiotvå dagar efter det att arbetet påbörjats, blev muren färdig.
16 När våra fiender och de angränsande folken fick reda på detta, blev de förskräckta och förstod att det var Gud som hjälpt oss i arbetet.
17 Under hela denna tid hade det pågått en livlig brevväxling mellan Tobia och de rika i Juda.
18 Det var nämligen många i Juda som hade svurit honom trohet, därför att Sekanja, Aras son, var hans svärfar och för att hans son Johanan hade gift sig med en dotter till Mesullam, Berekjas son.
19 Alla lät de mig veta vilken underbar man Tobia var, och sedan berättade de för honom allt jag sagt. Tobia skickade också många hotelsebrev till mig.
Timotheos blir medarbetare till Paulus och Silas
16 Paulus och Silas reste först till Derbe och sedan vidare till Lystra. Där träffade de Timotheos, en ung troende som var son till en kristen judinna, men vars far var grek.
2 Timotheos hade stort förtroende bland bröderna i Lystra och Ikonion.
3 Därför bad Paulus honom att följa med dem på deras resa. Av hänsyn till judarna i området omskar han Timotheos, innan de reste vidare, för alla visste att hans far var grek och inte hade tillåtit detta förut.
4 Sedan reste de från stad till stad och berättade om vad apostlarna och de äldste i Jerusalem beslutat när det gällde icke-judar.
5 Och församlingarnas tro växte till för var dag, och allt fler slöt sig till dem.
Paulus leds genom en syn till Makedonien
6 Sedan reste de genom Frygien och Galatien. Den helige Ande hade nämligen sagt till dem att inte resa till den turkiska provinsen Asien den här gången.
7 Därför följde de gränsen till Mysien och fortsatte därefter till Bithynien, men Jesu Ande tillät dem inte att resa in i den provinsen.
8 I stället fortsatte de genom Mysien till staden Troas.
9 Den natten fick Paulus se en syn. I sin dröm såg han en man borta i Makedonien i Grekland som ropade och bad: Kom över hit och hjälp oss.
10 Det avgjorde saken! Vi bestämde oss för att resa till Makedonien. Vi kunde nämligen bara dra den slutsatsen att Gud ville sända oss dit för att predika de goda nyheterna där.
Lydia från Thyatira blir kristen
11 Vi gick ombord på en båt i Troas och seglade direkt till Samothrake och nästa dag till Neapolis.
12 Till slut nådde vi Filippi, en romersk koloni alldeles innanför den makedoniska gränsen. Där stannade vi i flera dagar.
13 På sabbatsdagen gick vi ut ur staden till en flodstrand, där vi visste att en del människor brukade träffas för att be. Vi undervisade några kvinnor som kom dit vad Skriften säger.
14 En av dem hette Lydia, en affärskvinna från Thyatira, som sålde purpurtyg. Hon hade en uppriktig tro på Gud, och när hon lyssnade till oss öppnade Herren hennes hjärta, så att hon tog emot allt som Paulus sa.
15 Hon lät döpa sig tillsammans med hela sin familj, och sedan bad hon oss att bli hennes gäster. Om ni verkligen tror att jag tillhör Herren, sa hon, så kom och bo i mitt hem. Och hon gav sig inte förrän vi lydde.
En fångvaktare i Filippi blir frälst
16 När vi en dag var på väg till det ställe vid floden där vi brukade be, mötte vi en andebesatt slavflicka. Hon hade en spådomsande i sig och tjänade mycket pengar åt sina arbetsgivare.
17 Flickan följde efter oss och ropade: De här männen är Guds tjänare, och de har kommit hit för att tala om för er hur ni kan få era synder förlåtna.
18 Detta upprepades varenda dag, tills Paulus en dag blev så upprörd att han vände sig om och sa till den onde anden i henne: Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att komma ut ur henne. Och genast lämnade den onde anden henne.
19 När hennes ägare såg att deras förtjänstmöjligheter gått upp i rök, grep de Paulus och Silas och släpade dem inför domarna på marknadsplatsen.
20-21 De här judarna vänder upp och ner på vår stad, skrek de. De lär folket att göra sådant som är mot den romerska lagen.
22 Hela folkmassan tog parti mot Paulus och Silas, och domarna befallde att man skulle klä av dem till midjan och piska dem med spön.
23 Gång på gång ven slagen över deras bara ryggar, och efteråt blev de kastade i fängelset. Fångvaktaren, som riskerade livet om de flydde,
24 tog därför inga risker, utan placerade dem i den innersta fängelsecellen och låste fast deras ben i stockar.
25 När Paulus och Silas mitt i natten bad och sjöng lovsånger till Herren, och de andra fångarna lyssnade,
26 kom plötsligt en kraftig jordstöt. Fängelset skakades ända ner i grunden, alla dörrar flög upp och kedjorna föll av fångarna.
27 När fångvaktaren vaknade och fick se att fängelseportarna stod vidöppna, trodde han att fångarna hade flytt och drog sitt svärd för att begå självmord.
28 Men Paulus ropade till honom: Stopp! Gör dig inget illa! Vi är alla här!
29 Fångvaktaren, som darrade av skräck, bad nu om ljus och rusade till fängelsecellen. Där föll han på knä för Paulus och Silas.
30 Sedan förde han ut dem och frågade: Mina herrar, vad ska jag göra för att bli frälst?
31 Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och hela din familj, svarade de.
32 Sedan berättade de för honom och alla andra i hans familj om de goda nyheterna från Herren.
33 Och fångvaktaren tog genast hand om dem, och mitt i natten tvättade han deras sår och förband dem. Så döptes han och hela hans familj,
34 och därefter bjöd han dem med hem till sig och dukade fram en måltid åt dem. Och både han och hela hans familj var överlyckliga för att de hade kommit till tro.
35 Nästa morgon skickade domarna några polisbefäl till fångvaktaren med beskedet: Släpp de här männen!
36 Fångvaktaren talade då om för Paulus att de var fria och kunde gå.
37 Men Paulus svarade: Så lätt kommer de inte undan! De har utan rättegång piskat oss offentligt och satt oss i fängelse trots att vi är romerska medborgare. Och nu vill de att vi ska lämna fängelset i hemlighet. Aldrig! Be dem komma hit och själva frige oss.
38 Polisbefälen rapporterade detta till domarna, och när de hörde att Paulus och Silas var romerska medborgare blev de mycket rädda.
39 De kom genast till fängelset och förde ut dem och bad och bönade att de skulle lämna staden.
40 Men Paulus och Silas gick först till Lydias hus, där de träffade de troende och uppmanade dem än en gång att stå fasta i tron. Sedan lämnade de staden.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®