Historical
Herren ska döma Nineve
1 Profetia om Nineve. Boken med en syn av Nahum från Elkosh.
2 Herren är en svartsjuk, hämnande Gud,
Herren hämnas och är full av vrede.
Herren tar hämnd på sina motståndare
och behåller sin vrede mot sina fiender.
3 Herren är sen till vrede
men stor i kraft,
han låter ingen gå ostraffad.
Herrens väg går fram i storm och oväder,
och molnen är dammet efter hans fötter.
4 Han tillrättavisar havet,
han låter det torka ut
och floderna sina.
Bashan och Karmel vissnar,
och Libanons blomning tynar bort.
5 Bergen skakar inför honom,
och höjderna smälter ner.
Jorden bävar inför honom,
världen och alla som bor där.
6 Vem kan bestå inför hans förbittring?
Vem uthärdar hans brinnande vrede?
Hans vrede brinner som en eld,
och klipporna rämnar inför honom.
7 Herren är god,
en fästning på nödens dag.
Han tar sig an dem
som tar sin tillflykt till honom.
8 Men med en väldig flod
utplånar han Nineves plats.
Han förföljer sina fiender
ända in i mörkret.
9 Vad ni än har för tankar mot Herren,
så ska han göra slut på dem.
Nöden ska inte komma två gånger.
10 Som hopslingrade törnen
och druckna av vin
ska de brinna upp
som torr halm.[a]
11 Från dig har det gått ut en man
med onda tankar mot Herren,
en ondskans rådgivare.
12 Så säger Herren:
”Hur starka och många de än är
så ska de slås ner och förgås.
Jag har plågat dig, Juda,
men ska inte plåga dig mer.
13 Nu ska jag bryta sönder det ok han lagt på dig
och slita av dina bojor.”
14 Herren har gett en befallning om dig[b]:
”Det ska inte finnas någon efterkommande
som för ditt namn vidare.
Ur ditt gudatempel ska jag förstöra
alla gudabilder, såväl skurna som gjutna,
och jag ska göra i ordning en grav åt dig,
för du är värdelös.”
15 Se, över bergen stiger budbäraren fram
med goda nyheter
och förkunnar fred.
Fira dina högtider, Juda,
infria dina löften,
för den onde ska inte mer invadera dig;
han är fullständigt utplånad.
Nineves fall
2 Den som ska anfalla tågar mot dig.
Bemanna dina fästningar,
bevaka vägen,
rusta dig,
samla all din kraft!
2 Herren ska återställa
Jakobs storhet
liksom Israels storhet.
Våldsmän har härjat bland dem
och ödelagt deras vingårdar.
3 Hans soldaters sköldar lyser röda,
krigarna har klätt sig i purpur.
Vagnarnas stål glänser som eld,
man svingar sina spjut av cypress.[c]
4 Vagnarna stormar fram utmed gatorna,
i vild jakt över torgen,
de ser ut som lysande facklor
och far iväg som blixtar.
5 Han befaller sina hjältar.
De stapplar fram på sin väg,
störtar mot muren,
och skyddstaket sätts upp.[d]
6 Portarna mot floden öppnas,
och palatset rasar samman.
7 Det är bestämt
att hon ska kläs av och föras bort.
Hennes slavinnor klagar som duvor
och slår sig för bröstet.[e]
8 Nineve är som en damm
vars vatten strömmar ut.
”Stanna, stanna!”
Men ingen vänder tillbaka.
9 Plundra silver, plundra guld!
Det finns ändlöst
med skatter,
ett överflöd av dyrbarheter!
10 Tömd, plundrad, förödd!
Hjärtat orkar inte med, knäna darrar,
kroppen skälver, och alla ansikten vitnar.
11 Var finns nu lejonkulan,
där de unga lejonen matades,
där både lejonet, lejoninnan och ungarna gick
utan att behöva frukta för någonting?
12 Lejonet rev tills hans ungar var mättade,
ströp byte åt sina honor,
fyllde sina hålor med rov
och sina kulor med sönderrivet byte.
13 ”Nu vänder jag mig mot dig,
säger härskarornas Herre.
Jag ska låta dina vagnar[f] gå upp i rök
och dina unga lejon förtäras av svärd.
Jag ska utplåna ditt byte från jorden,
och dina sändebuds röster ska aldrig mer höras.”
Nineves befolkning skingras
3 Ve dig, du blodiga stad,
så full av lögn
och byten
från otaliga plundringar!
2 Piskorna viner,
vagnshjulen dånar,
hästarna galopperar,
och vagnarna rullar!
3 Kavalleriet drar fram
med blixtrande svärd
och glittrande spjut.
Mängder av slagna,
högar av döda,
otaliga lik,
man snavar över liken!
4 Orsaken till allt detta är
skökans måttlösa otukt,
den vackra skökan,
trolldomskonsternas mästarinna,
som tjusade[g] folken med sin prostitution
och folkslagen med sin häxkonst.
5 ”Nu vänder jag mig mot dig,
säger härskarornas Herre.
Jag ska lyfta din kjol över ditt ansikte,
visa folken din nakenhet
och kungarikena din skam.
6 Jag ska släpa dig i smutsen,
utsätta dig för förakt
och göra dig till ett spektakel.
7 Alla som ser dig ryggar tillbaka
och säger:
’Nineve ligger i ruiner,
men vem sörjer över det?’
Finns det någon
som skulle kunna trösta henne?”
8 Skulle du vara bättre än No Amon,
som låg vid Nilen,
omgivet av vatten?
Floden var dess skydd,
vatten dess mur.
9 Kush och Egypten var dess gränslösa styrka,
Put och Libyen dess stöd.
10 Men även folket i No Amon togs till fånga
och fördes bort i landsflykt.
Deras späda barn krossades
vid varje gathörn.
Man drog lott om deras förnämsta män,
och stormännen blev bundna i kedjor.
11 Också du ska bli drucken,
få gömma dig
och söka skydd mot fienden.
12 Alla dina fästen är som fikonträd
med deras första mogna frukter.
Skakar man träden
faller fikonen i munnen på den som vill äta.
13 Dina soldater är som kvinnor hos dig.
Portarna till ditt land står vidöppna
för dina fiender,
och elden har förtärt dina bommar.
14 Ös upp vatten för belägring!
Förstärk dina fästen!
Stig ner i leran,
trampa i murbruket,
förstärk tegelformen!
15 Men elden ska ändå förtära dig
och svärdet hugga ner dig.
Du ska förtäras som gräshoppor,
ja som gräshoppsyngel,
som väldiga svärmar av gräsbitare och gräshoppor.[h]
16 Dina köpmän har blivit fler
än himlens stjärnor,
likt gräsbitare skövlar[i] de
och flyger bort.
17 Dina förnämsta är som svärmar av gräshoppor,
dina skrivare som en hord av gräsbitare.
De slår sig ner på muren när dagen är sval,
men när solen kommer fram flyr de bort,
och ingen vet var de är.
18 Dina herdar sover, Assyriens kung,
dina förnämsta har lagt sig.
Ditt folk är skingrat på bergen,
och det finns ingen som samlar dem.
19 Det finns ingen läkedom för ditt sår,
din skada kan inte botas.
Alla som hör om ditt öde
klappar i händerna över dig.
För vem har inte fått lida
för din ständiga grymhet?
1 Detta är den profetia profeten Habackuk fick i en syn:
Habackuks första klagan
2 Hur länge, Herre, ska jag behöva ropa
utan att du lyssnar,
vädja till dig över våldet,
utan att du räddar?
3 Varför låter du mig se orätt?
Hur kan du själv se på ofärden?
Fördärv och våld är vad jag har framför mig,
Det råder stridigheter, och konflikter uppstår.
4 Därför förlorar lagen sin kraft
och rätten uteblir.
Den onde omringar den rättfärdige,
och rätten förvrängs.
Herrens svar
5 ”Se er omkring bland folken,
och ni kommer att häpna!
Under er tid ska jag göra något
som ni inte kommer att tro
när man berättar det.
6 Se, jag ska resa upp kaldéerna,
det grymma och häftiga folket,
som drar ut över hela jorden
och tar andras hem i besittning.
7 De är fruktansvärda och skrämmande,
de bestämmer själva
över sin lag och rätt.
8 Deras hästar är snabbare än leoparder
och vildare än vargar om kvällen[a].
Deras ryttare spränger fram i hög fart,
ryttare kommer som flygande fjärran ifrån,
som när en örn slår ner på sitt byte.
9 Alla är de redo till våld när de kommer,
stridshären[b] drar fram som en ökenvind
och samlar fångar som sand.
10 De gör kungar till åtlöje
och furstar till hån.
De hånskrattar åt varje fästning
och bygger jordvallar
för att inta dem.
11 De far vidare som vinden
och försvinner,
dessa som gör sin styrka till sin gud.”
Habackuks andra klagan
12 Herre, du finns ju sedan urtiden,
min Gud, min Helige. Vi ska inte dö![c]
Du, Herre, har satt dem till att döma,
du klippa, du har satt dem till att straffa.
13 Dina ögon är för rena
för att se på det onda.
Du, som inte står ut med att se på något orätt,
hur kan du stilla se på när den gudlöse
slukar den som är rättfärdigare än han själv?
14 Du har gjort människorna lika fiskarna i havet,
lika kräldjuren utan härskare.
15 Man drar upp dem alla med krok,
fångar dem med sina garn
och drar in dem i sitt nät.
Så jublar man och gläds,
16 offrar åt sina garn
och tänder rökelse åt sitt nät,
för de ger ett liv i överflöd
och en utsökt föda.
17 Ska sådana få fortsätta att tömma sina nät[d]
och döda folk utan förskoning?
2 Jag vill stå på min vaktpost
och ställa mig på fästningsvallen.
Jag ska spana för att se vad han ska tala till mig,
och vad jag borde svara när jag tillrättavisas.[e]
Herrens svar
2 Herren svarade mig:
”Skriv ner det du får se
med tydlig skrift på tavlor,
så att en budbärare kan löpa iväg med den.[f]
3 För synen gäller en bestämd tid.
Den talar om slutet och slår inte fel.
Om den dröjer, vänta på den,
för den kommer säkert,
den uteblir inte.
4 Se, uppblåst och orättrådig är hans själ i honom,
men den som är rättfärdig ska leva genom sin tro.
5 Vinet[g] bedrar människan,
och den högfärdige mannen får ingen ro.
Han öppnar sitt gap som dödsriket
och är som döden som aldrig får nog.
Han samlar alla folk till sig
och drar till sig alla folkslag.
6 Alla dessa ska stämma upp en nidvisa om honom, med hånord och anspelningar. De ska säga:
’Ve dig som lägger på hög
det som inte är ditt
– och hur länge? –
och gör dig rik på pantsatt gods!’
7 Plötsligt ska dina fordringsägare resa sig,
vakna och få dig att darra,
och du blir deras byte.
8 Eftersom du har plundrat många folk
ska alla de andra folken som är kvar
plundra dig,
för du har utgjutit människoblod
och våldfört dig mot både land och stad
och alla dem som bor där.
9 Ve den som bygger sitt hus med orätt vinning
och ställer sitt näste högt upp
för att undkomma det onda!
10 Du har dragit skam över ditt hus
med dina planer att förinta många folk,
du har förfelat ditt eget liv.
11 Stenarna i muren ska ropa
och bjälkarna i trävirket eka.
12 Ve den som bygger upp en stad med blodsdåd
och grundar ett samhälle med brott!
13 Har inte härskarornas Herre bestämt
att folkens möda bara är bränsle i elden,
och att de sliter ut sig till ingen nytta?
14 Jorden ska bli full av kunskap om Herrens härlighet,
liksom haven täcks av vatten.
15 Ve dig som får din nästa att dricka
och blandar i din drog,
så att de blir berusade
och du kan se på deras nakenhet!
16 Du har mättat dig med skam
i stället för härlighet.
Drick också du,
och visa din nakenhet!
Bägaren i Herrens högra hand
vänds mot dig,
och vanära täcker din härlighet.
17 Ditt våld mot Libanon ska komma över dig,
liksom förödelsen som förskräckte dess djur.
För du har utgjutit människoblod
och våldfört dig mot både land och stad
och alla dem som bor där.
18 Vad är en avgudabild värd,
snidad av en människa?
Eller en gjuten avgud,
en falsk vägledare?
Den som gjort den förtröstar på sitt eget verk
och tillverkar stumma avgudar.
19 Ve den som säger till en bit trä: ’Vakna!’
och till en stum sten: ’Res dig!’
Kan den ge någon vägledning?
Den är täckt med guld och silver,
men någon ande finns inte i den.”
20 Men Herren är i sitt heliga tempel.
Var stilla inför honom, hela jorden!
Habackuks bön
3 En bön av profeten Habackuk, en klagosång.[h]
2 Herre, jag har hört budskapet om dig
och dina gärningar, och jag är förskräckt.
Herre, förnya dina gärningar i denna tid,
ge dem till känna i denna tid.
Glöm inte bort din barmhärtighet i din vrede!
3 Gud kommer från Teman,
den Helige från berget Paran. Séla[i]
Hans majestät täcker himlen,
och jorden fylls av hans lov.
4 Hans glans är som ljuset,
strålar går ut ur hans hand,
och där är hans styrka dold.
5 Pest går framför honom,
farsot följer i hans spår.
6 Han står där,
och jorden skälver,
inför hans blick darrar folken.
De urgamla bergen rämnar,
de eviga höjderna faller samman.
Hans vägar är eviga.
7 Jag ser olyckan drabba Kushans tält
och Midjans boningar bävar.
8 Är Herren förbittrad på floderna?
Riktas din vrede mot floderna?
Rasar du mot havet,
när du drar fram med dina hästar
och dina segervagnar?
9 Avhöljd, ja, avhöljd är din båge,
och dina ord som pilar, med svuren ed.[j] Séla
Du får jorden att klyvas av floder.
10 Bergen ser dig och bävar,
störtregn forsar ner från molnen,
havsdjupet dånar
och kastar upp sina vågor.
11 Solen och månen står stilla i sina boningar,
vid skenet av dina flygande pilar,
vid glansen av ditt blixtrande spjut.
12 Du går fram över jorden i ilska
och trampar ner folken i vrede.
13 Du drar ut för att rädda ditt folk,
för att rädda din smorde.
Du krossar taket på den gudlöses hus
och blottar det nerifrån och ända upp.[k] Séla
14 Med hans egna spjut
genomborrar du hans krigares huvuden
när de stormar fram för att skingra oss
och i skadeglädje sluka den betryckte[l]
som gömmer sig.
15 Du far fram på dina hästar över havet,
och de väldiga vattnen brusar.
16 Jag hör det och bävar i mitt innersta,
vid dånet darrar mina läppar,
benen i min kropp löses upp,
och jag går med vacklande steg.
Jag väntar stilla på olyckans dag,
som ska komma över det folk som anfaller oss.
17 Fikonträdet knoppas inte,
vinstocken saknar frukt,
olivskörden slår fel,
och fälten ger ingen gröda.
Fåren är borta ur fållorna,
och boskapen finns inte kvar i stallen.
18 Jag vill jubla i Herren,
glädja mig i min frälsnings Gud.
19 Herren, Herren är min styrka.
Han gör mig säker på foten som en hind
och låter mig löpa över bergen.
För körledaren, till stränginstrument.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.