Historical
David och Bat-Seba
11 (A) Nästa år, vid tiden då kungar drar ut i fält[a], sände David i väg Joab och med honom sina tjänare och hela Israel. De förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba[b]. Men David stannade kvar i Jerusalem.
2 Då hände det en kväll, när David hade stigit upp från sin bädd och gick omkring på taket[c] till det kungliga palatset, att han från taket fick se en kvinna som badade[d]. Kvinnan var mycket vacker. 3 David sände bud och hörde sig för om kvinnan. ”Det är Bat-Seba,[e] dotter till Eliam och hustru till hetiten Uria”,[f] sade man. 4 (B) David sände då några män för att hämta henne. Hon kom till honom, och han låg med henne när hon hade renat sig från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.
5 Men kvinnan hade blivit havande, och hon skickade bud till David och lät säga: ”Jag är havande”. 6 Då sände David bud till Joab: ”Skicka hetiten Uria till mig.” Joab skickade då Uria till David. 7 När Uria kom till honom, frågade David om det var väl med Joab och med folket och hur kriget gick. 8 Därefter sade David till Uria: ”Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter.” Uria lämnade då kungens palats, och kungen sände en gåva till honom.
9 Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus. 10 Man berättade det för David och sade: ”Uria har inte gått ner till sitt hus.” Då sade David till Uria: ”Du kommer ju från en resa. Varför gick du inte ner till ditt hus?” 11 (C) Uria svarade David: ”Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru[g]? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra.” 12 Då sade David till Uria: ”Stanna här i dag också, i morgon ska jag sända ut dig.” Uria stannade då i Jerusalem den dagen och dagen därpå. 13 David bjöd in honom till sig och lät honom äta och dricka hos honom så att han blev berusad. Men på kvällen gick Uria ut och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. Han gick inte ner till sitt hus.
David låter döda Uria
14 Nästa morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med Uria. 15 I brevet skrev han: ”Ställ Uria längst fram där striden är som hårdast. Dra er sedan tillbaka från honom så att han blir slagen och dödad.” 16 Under belägringen av staden skickade Joab Uria till platsen där han visste att de tappraste männen var. 17 Stadens män gjorde ett utfall och gick i strid med Joab, och en del av folket, av Davids tjänare, föll. Även hetiten Uria stupade.
18 Då sände Joab bud och lät berätta för David allt som hade hänt under striden. 19 Han befallde budbäraren att säga: ”När du har talat om för kungen allt som hänt under striden, 20 blir kungen kanske upprörd och säger till dig: Varför gick ni så nära staden under striden? Visste ni inte att de skulle skjuta uppifrån muren? 21 (D) Vem var det som dödade Abimelek, Jerubbeshets[h] son? Var det inte en kvinna som kastade ner en kvarnsten på honom från muren så att han dödades där i Tebes? Varför gick ni så nära muren? Då ska du säga: Din tjänare hetiten Uria är också död.”
22 Budbäraren gav sig i väg. När han kom fram berättade han för David allt som Joab hade sänt honom att säga. 23 Budbäraren sade till David: ”Männen överväldigade oss. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi slog tillbaka dem till stadsporten. 24 Då sköt skyttarna uppifrån muren på dina tjänare så att en del av kungens tjänare dog. Din tjänare hetiten Uria är också död.” 25 Då sade David till budbäraren: ”Så ska du säga till Joab: Låt det inte plåga dig, för svärdet slukar både den ene och den andre. Fullfölj med kraft belägringen av staden och förstör den. Och uppmuntra honom.”
26 När Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon dödsklagan efter honom. 27 När sorgetiden[i] var över sände David bud och lät hämta henne till sitt hus. Hon blev hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort var ont i Herrens ögon.
Natans strafftal och Davids ånger
12 Herren sände Natan till David. Han kom till David och sade till honom: ”Två män bodde i samma stad. Den ene var rik och den andre fattig. 2 Den rike hade får och boskap i stor mängd. 3 Men den fattige hade ingenting alls utom ett enda litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp hos honom och hans barn. Det åt av hans brödbit och drack ur hans bägare och låg i hans famn, och det var som en dotter för honom. 4 Så kom en vägfarande till den rike mannen. Då ville han inte ta av sina egna får och kor för att tillaga åt den resande som kom till honom, utan han tog den fattiges lamm och tillagade det åt mannen som kom till honom.”
5 David blev alldeles rasande på den mannen, och han sade till Natan: ”Så sant Herren lever: Den mannen som gjorde det förtjänar döden! 6 (E) Lammet ska han ersätta fyrdubbelt[j], för att han gjorde så där och var så obarmhärtig.”
7 (F) Då sade Natan till David: ”Du är den mannen! Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel, och jag räddade dig ur Sauls hand. 8 Jag gav dig din herres hus och lade din herres hustrur i din famn. Jag gav dig Israels och Juda hus. Och om det hade varit för lite skulle jag ha gett dig ännu mer. 9 (G) Varför har du då föraktat Herrens ord och gjort det som är ont i hans ögon? Du har dödat hetiten Uria med svärd och tagit hans hustru till hustru åt dig. Du har dödat honom med ammoniternas svärd.
10 Nu ska svärdet aldrig vika från ditt hus, eftersom du föraktade mig och tog hetiten Urias hustru till hustru åt dig. 11 (H) Så säger Herren: Jag ska sända olyckor över dig från ditt eget hus, och jag ska ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han ska ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen.[k] 12 Du har gjort det i hemlighet, men jag ska låta det ske inför hela Israel mitt på ljusa dagen.”
13 (I) Då sade David till Natan: ”Jag har syndat[l] mot Herren.” Natan sade till David: ”Så har också Herren förlåtit dig din synd. Du ska inte dö. 14 (J) Men eftersom du genom denna handling har fått Herrens fiender att förakta honom, måste sonen som har fötts åt dig dö.”
Davids son dör
15 Så gick Natan hem igen. Och Herren lät barnet som Urias hustru hade fött åt David drabbas av en svår sjukdom. 16 David bad till Gud för pojken och fastade. När han kom hem låg han hela natten på marken. 17 Då kom de äldste i hans hus upp till honom för att få honom att resa sig från marken. Men han ville inte, och han åt inte heller något med dem.
18 På sjunde dagen dog barnet. Davids tjänare var rädda för att berätta för honom att barnet hade dött. De tänkte: ”När vi talade till honom medan barnet levde, ville han inte lyssna till oss. Hur kan vi då säga till honom att barnet har dött? Han kan göra något förfärligt.” 19 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra förstod han att barnet hade dött. David frågade då sina tjänare: ”Har barnet dött?” De svarade: ”Ja.”
20 Då reste sig David från marken, tvättade sig, smorde sig, bytte kläder och gick in i Herrens hus och tillbad. När han kom hem igen bad han att de skulle sätta fram mat åt honom, och han åt. 21 Då sade hans tjänare till honom: ”Varför gör du så här? Medan barnet levde fastade du och grät, men när barnet har dött stiger du upp och äter.” 22 Han svarade: ”Så länge barnet levde fastade jag och grät, för jag tänkte: Vem vet, kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva. 23 Men nu när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig.”
Salomos födelse
24 (K) David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg med henne. Hon födde en son, och han gav[m] honom namnet Salomo. Herren älskade honom 25 och sände ett budskap med profeten Natan. Och han kallade honom Jedidja[n] för Herrens skull.
David erövrar Rabba
26 (L) Joab angrep Rabba i ammoniternas land och intog kungastaden. 27 Sedan sände han bud till David och lät säga: ”Jag har angripit Rabba och har också intagit Vattenstaden[o]. 28 Samla nu resten av hären och belägra staden och inta den, annars blir det jag som intar staden och den blir uppkallad efter mig.” 29 Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba och angrep och intog det. 30 Han tog kronan från huvudet på deras kung[p]. Den vägde en talent[q] guld och var smyckad med en ädelsten, och man satte den på Davids huvud. Och bytet som han förde ut ur staden var mycket stort. 31 Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor eller vid tegelugnarna. Så gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan vände David och allt folket tillbaka till Jerusalem.
Amnon och Tamar
13 (M) Därefter hände följande: Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar, och Davids son Amnon[r] blev förälskad i henne. 2 Amnon längtade så efter sin syster Tamar att han blev sjuk, för hon var jungfru och det tycktes omöjligt för Amnon att göra något med henne. 3 (N) Men han hade en vän som hette Jonadab, son till Davids bror Shima. Jonadab var en mycket klok man.
4 Han sade nu till honom: ”Varför ser du så tärd ut morgon efter morgon, du kungason? Säg mig vad det är!” Amnon svarade honom: ”Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster[s].” 5 Jonadab sade till honom: ”Lägg dig på din säng och spela sjuk. När din far kommer och besöker dig, säg då till honom: Låt min syster Tamar komma och ge mig något att äta, och låt henne laga maten inför mina ögon så att jag kan se det och äta den ur hennes hand.”
6 Amnon gick och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom och besökte honom sade Amnon till kungen: ”Låt min syster Tamar komma hit och baka ett par kakor[t] inför mina ögon, så att jag kan få äta dem ur hennes hand.”
7 Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: ”Gå till din bror Amnons hus och laga lite mat åt honom.” 8 Då gick Tamar till sin bror Amnons hus där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den och gjorde kakor inför hans ögon och gräddade kakorna. 9 Därefter tog hon pannan och lade upp dem framför honom. Men han ville inte äta. Amnon sade: ”Låt alla gå ut härifrån.” När alla hade gått 10 sade Amnon till Tamar: ”Kom in med maten hit till kammaren, så att jag får äta ur din hand.” Tamar tog kakorna som hon hade bakat och bar in dem i kammaren till sin bror Amnon. 11 Men när hon kom fram med dem till honom för att han skulle äta, grep han tag i henne och sade: ”Kom och ligg med mig, min syster.” 12 (O) Men hon svarade honom: ”Nej, min bror, kränk mig inte! Sådant får inte ske i Israel, gör inte en sådan dårskap! 13 Vart skulle jag ta vägen med min skam? Och du skulle ses som en dåre i Israel. Tala nu med kungen, han skulle inte neka dig att få mig.” 14 Men han ville inte lyssna på henne, och eftersom han var starkare än hon, tvingade han sig på henne och låg med henne.
15 Sedan greps Amnon av ett mycket starkt hat mot henne. Hatet som han kände mot henne var större än kärleken han hade haft till henne. Amnon sade till henne: ”Upp med dig och gå din väg!” 16 Då sade hon till honom: ”Nej! Att förskjuta mig vore ännu värre än det andra som du har gjort med mig.” Men han ville inte lyssna på henne 17 utan ropade på den unge man som var hans tjänare och sade: ”Skicka ut den här kvinnan härifrån och regla dörren efter henne!”
18 Tamar hade en hellång[u] dräkt på sig, för kungens döttrar bar sådana kåpor så länge de var jungfrur. När tjänaren hade fört ut henne och reglat dörren efter henne, 19 (P) tog Tamar aska och strödde över sitt huvud och rev sönder den hellånga dräkten som hon hade på sig. Hon lade handen på huvudet[v] och gick där och ropade i sin nöd. 20 Då sade hennes bror Absalom till henne: ”Har din bror Amnon varit tillsammans med dig? Var nu tyst om det här, min syster. Han är ju din bror. Låt det inte gå dig djupt till sinnes.” Så stannade Tamar i sin bror Absaloms hus, ensam och övergiven.
21 Men kung David fick höra om allt detta och blev mycket upprörd. 22 Och Absalom sade inte ett ord till Amnon, varken gott eller ont, för Absalom hatade Amnon för att han hade kränkt hans syster Tamar.
Absalom dödar Amnon
23 Två år därefter hade Absalom fårklippning[w] i Baal-Hasor[x], som ligger vid Efraim. Och Absalom bjöd in kungens alla söner. 24 (Q) Absalom gick till kungen och sade: ”Din tjänare ska ha fårklippning. Vill inte kungen och hans tjänare följa med mig dit?” 25 Men kungen svarade Absalom: ”Nej, min son. Vi kan inte gå med allesammans, vi vill inte bli till besvär för dig.” Trots att Absalom bad honom enträget ville kungen inte gå med, utan tog avsked av honom. 26 Då sade Absalom: ”Om inte, kan väl min bror Amnon få gå med oss?” Kungen frågade honom: ”Varför skulle han följa med dig?” 27 Men Absalom bad honom så enträget att han lät Amnon och alla de andra kungasönerna gå med honom.
28 Och Absalom befallde sina tjänare: ”Se efter när Amnons hjärta blir glatt av vinet. När jag säger till er: Hugg ner Amnon, ska ni döda honom. Var inte rädda, det är jag som har gett er befallningen. Var modiga och tappra.” 29 Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon som Absalom hade befallt. Då bröt kungens alla söner upp och red i väg på sina mulåsnor och flydde.
30 Medan de ännu var på väg nåddes David av ryktet att Absalom hade huggit ner kungens alla söner och att inte en enda av dem var kvar. 31 Då reste sig kungen och rev sönder sina kläder och lade sig på marken, och alla hans tjänare stod där med sönderrivna kläder. 32 Men Jonadab, son till Davids bror Shima, sade: ”Min herre får inte tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för det är bara Amnon som är död. Det har skett på Absaloms order och blev bestämt redan den dag då Amnon våldtog hans syster Tamar. 33 Min herre kungen ska inte sätta tilltro till ryktet att alla kungens söner är döda. Det är bara Amnon som är död.” 34 Under tiden flydde Absalom.
Men mannen som höll vakt lyfte blicken och fick se att det kom mycket folk från vägen bakom honom vid sidan av berget. 35 Då sade Jonadab till kungen: ”Här kommer nu kungens söner. Det var som din tjänare sade.” 36 Just när han hade sagt detta, kom kungasönerna in och de brast i gråt. Också kungen och alla hans tjänare grät mycket.
37 Men Absalom hade flytt och begett sig till Talmaj[y], Ammihurs son, kungen i Geshur. David sörjde sin son varje dag. 38 Sedan Absalom hade flytt och begett sig till Geshur stannade han där i tre år. 39 Detta avhöll kung David från att dra ut mot Absalom, för han hade blivit tröstad i sin sorg över Amnons död.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation