Historical

Paulus försvarstal inför kung Agrippa

26 Agrippa sade till Paulus: "Du har min tillåtelse att tala för din sak." Då räckte Paulus ut handen och började tala till sitt försvar: ² "Konung Agrippa, jag är tacksam över att det är inför dig som jag i dag får försvara mig mot allt som judarna anklagar mig för, ³ i synnerhet som du så väl känner till judarnas alla seder och tvistefrågor. Därför ber jag dig att lyssna på mig med tålamod. ⁴ Hur jag levt mitt liv från början, från det att jag var ung, bland mitt folk och i Jerusalem, det vet alla judar. ⁵ De känner mig sedan lång tid, och om de vill kan de vittna om att jag levt som farisé, enligt den strängaste riktningen i vår gudsdyrkan. ⁶ Och nu står jag anklagad för att ha satt mitt hopp till det löfte^[a] som Gud gav våra fäder. ⁷ Det är detta löfte som de tolv stammarna i vårt folk hoppas få se uppfyllt, medan de ständigt tjänar Gud natt och dag. För det hoppets skull, konung Agrippa, anklagas jag av judarna. ⁸ Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?

⁹ Själv menade jag att det var min plikt att på allt sätt bekämpa Jesu, nasaréns, namn, ¹⁰ och det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga spärrade jag in i fängelse, sedan jag fått fullmakt till det från översteprästerna. Och när man ville avrätta dem, röstade jag för det. ¹¹ Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer. ¹² När jag i ett sådant ärende var på väg till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, ¹³ fick jag under resan, konung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus från himlen, klarare än solen, stråla omkring mig och mina följeslagare. ¹⁴ Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det är hårt och smärtsamt för dig att sparka mot udden.^{[b] 15} Jag sade: Vem är du, Herre? Och Herren svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer. ¹⁶ Men stig upp och stå på fötterna! Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig, ¹⁷ när jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem sänder jag dig, ¹⁸ för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus, från Satans makt till Gud. Så skall ni genom tron på mig få syndernas förlåtelse och arvslott bland dem som är helgade.

¹⁹ Därför, konung Agrippa, blev jag inte olydig mot den himmelska synen, ²⁰ utan jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen. ²¹ Därför grep judarna mig i templet och försökte döda mig. ²² Men med Guds hjälp står jag ännu i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger ingenting annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske: ²³ att Messias skulle lida och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna."

²⁴ Då han talade detta till sitt försvar, ropade Festus: "Du är från vettet, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen!" ²⁵ Paulus svarade: "Jag är inte galen, högt ärade Festus. Vad jag säger är sant och förnuftigt. ²⁶ Konungen känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och fritt till honom. Jag kan inte tro att något av detta är obekant för honom. Det har ju inte hänt i någon avkrok. ²⁷ Tror du på profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror." ²⁸ Agrippa svarade Paulus: "Du går fort fram i ditt försök att övertala mig och göra mig till kristen." ²⁹ Paulus svarade: "Fort eller långsamt, inför Gud skulle jag önska att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blev sådana som jag, bortsett från de här bojorna."

³⁰ Kungen reste sig nu tillsammans med landshövdingen och Bernice och de andra som satt där, ³¹ och när de hade dragit sig tillbaka sade de till varandra: "Den mannen har inte gjort något som förtjänar död eller fängelse." ³² Och Agrippa sade till Festus: "Han hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren."

Paulus resa till Rom

27 När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten. ² Vi gick ombord på ett fartyg från Adramyttium som skulle gå till hamnar i Asien, och avseglade. Aristarkus, en makedonier från Tessalonika, var med oss. ³ Dagen därpå lade vi till i Sidon, och Julius som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner för att få den hjälp han behövde. ⁴ När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. ⁵ Och sedan vi seglat över öppna havet längs kusten av Cilicien och Pamfylien, lade vi till vid Myra i Lykien. ⁶ Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle segla till Italien, och han tog oss ombord på det. ⁷ Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi med knapp nöd hade nått Knidus och vinden inte tillät oss fortsätta, seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. ⁸ Och sedan vi med stor svårighet hade följt kusten, kom vi till en plats som heter Goda hamnarna, nära staden Lasea.

⁹ Eftersom det hade gått en lång tid och sjöresan blivit farlig - fastedagen^[c] var redan förbi - varnade Paulus dem ¹⁰ och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att bli riskfylld och medföra stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." ¹¹ Men officeren litade på styrmannen och skeppets ägare och inte på det Paulus sade. ¹² Och då hamnen inte var en lämplig plats för övervintring, beslöt flertalet att lägga ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som ligger öppen mot sydväst och nordväst. Där ville de tillbringa vintern.

Stormen

¹³ När så en svag sydlig vind blåste upp, menade de att de kunde genomföra vad de hade föresatt sig. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. ¹⁴ Inte långt därefter svepte en kraftig virvelstorm, den så kallade Nordosten, ner från ön. ¹⁵ Då skeppet fångades upp av den och inte kunde hålla upp mot vinden, gav vi efter och lät det driva. ¹⁶ Vi kom i lä bakom en liten ö som heter Kauda och lyckades med knapp nöd bärga skeppsbåten. ¹⁷ När de hade dragit upp den, tog de nödutrustningen i bruk och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda att de skulle kastas upp på Syrtenbankarna, lade de ut drivankaret^[d] och lät skeppet driva. ¹⁸ Då vi var hårt ansatta av stormen, började de dagen därpå kasta lasten överbord, ¹⁹ och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning överbord. ²⁰ Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

²¹ De hade nu inte ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust. ²² Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inte en enda av er skall mista livet, bara fartyget skall gå under. ²³ En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen bredvid mig i natt, ²⁴ och han sade: Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig. ²⁵ Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig. ²⁶ Men vi måste kastas upp på en ö."

Skeppsbrottet

²⁷ Den fjortonde natten kom och vi drev omkring på Adriatiska havet. Vid midnatt började sjömännen förstå att de närmade sig land. ²⁸ De lodade och fann tjugo famnars djup. Kort därefter lodade de igen och fann att djupet var femton famnar. ²⁹ De var rädda för att vi skulle driva upp på något skarpt skär och kastade därför ut fyra ankare från aktern och längtade efter att det skulle bli dag. ³⁰ Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet och firade ner skeppsbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. ³¹ Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte dessa stannar kvar ombord, kan ni inte räddas." ³² Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva.

³³ Just innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit något. ³⁴ Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." ³⁵ När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla och bröt det och började äta. ³⁶ Då fick alla nytt mod och tog sig mat, också de. ³⁷ Vi var allt som allt tvåhundrasjuttiosex personer ombord. ³⁸ Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.

³⁹ När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med jämn strand och beslöt sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. ⁴⁰ De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna till styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. ⁴¹ Men de drev mot ett rev och lät skeppet gå upp på det. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, under det att aktern alltmer bröts sönder av de kraftiga vågorna. ⁴² Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. ⁴³ Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga först skulle hoppa i vattnet och ta sig i land ⁴⁴ och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakspillror från skeppet.^[e] På det sättet räddades alla i land.

På Melite

28 Sedan vi hade blivit räddade, fick vi veta att ön hette Melite.^{[f] 2} De infödda visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det började regna och var kallt. ³ Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden, då en huggorm kom ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. ⁴ När de infödda såg ormen hänga fast vid hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är utan tvekan en mördare, som rättvisans gudinna inte låter leva, även om han har räddats från havet." ⁵ Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. ⁶ De väntade nu att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. Sedan de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.

⁷ I trakten kring denna plats fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, den främste mannen på ön. Han tog vänligt emot oss och lät oss vara hans gäster i tre dagar. ⁸ Publius far låg just då sjuk i hög feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. ⁹ Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. ¹⁰ De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle avsegla försåg de oss med vad vi behövde.

Till Rom

¹¹ Efter tre månader avseglade vi med ett skepp som hade övervintrat vid ön. Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna^[g] som galjonsbild. ¹² Vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. ¹³ Därifrån följde vi kusten och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och vi kom på andra dagen till Puteoli. ¹⁴ Där fann vi bröder som inbjöd oss att stanna hos dem i sju dagar. Och så kom vi till Rom.

Paulus i Rom

¹⁵ Bröderna där hade fått besked om oss, och de kom ända ut till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. ¹⁶ Sedan vi kommit fram till Rom fick Paulus tillåtelse att bo för sig själv tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom. ¹⁷ Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna, och när de var samlade sade han till dem: "Bröder, trots att jag inte har gjort något som kunde skada vårt folk eller våra seder från fäderna, blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad åt romarna. ¹⁸ Sedan de förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänade döden. ¹⁹ Men då judarna satte sig emot det, blev jag tvungen att vädja till kejsaren. Dock har jag inte någon anklagelse mot mitt eget folk. ²⁰ Det är därför jag kallat er hit för att träffa er och tala med er, eftersom det är för Israels hopp jag bär dessa bojor." ²¹ De svarade honom: "Vi har inte fått något brev om dig från Judeen, och inte heller har någon av de bröder som kommit hit meddelat eller sagt något ont om dig. ²² Men vi vill gärna höra vad du tänker. Ty den här sekten blir motsagd överallt, det vet vi."

²³ De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. För dem förkunnade han Guds rike och vittnade om det, och han försökte övertyga dem om Jesus, både utifrån Mose lag och profeterna. Och det höll han på med från morgonen ända till kvällen. ²⁴ Somliga lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro. ²⁵ Eftersom de inte kunde komma överens skildes de åt, sedan Paulus hade sagt detta enda ord: "Den helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era fäder ²⁶ när han sade:

²⁸ Därför skall ni veta att denna Guds frälsning är sänd till hedningarna, och de kommer att lyssna."^[i]

³⁰ I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. ³¹ Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.^[j]