Historical

David och Bat-Seba

11 Följande år, vid den tid då kungarna brukade dra ut i fält, sände David i väg Joab och med honom sina tjänare och hela Israel. De förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba. Men David stannade kvar i Jerusalem. ² Då hände det sig en kväll när David hade stigit upp från sin bädd och gick omkring på taket till det kungliga palatset, att han från taket fick se en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker. ³ David sände bud och hörde sig för om kvinnan. "Det är Bat-Seba, dotter till Eliam och hustru till hetiten Uria", sade man. ⁴ David sände då några män för att hämta henne. Hon kom till honom, och han låg med henne, när hon hade renat sig från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.

⁵ Men kvinnan hade blivit havande, och hon sände bud till David och lät säga: "Jag är havande". ⁶ Då sände David detta bud till Joab: "Sänd hetiten Uria till mig." Joab sände då Uria till David. ⁷ Och när Uria kom till honom, frågade David om allt var väl med Joab och med folket och hur kriget gick. ⁸ Därefter sade David till Uria: "Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter." Uria lämnade då kungens palats, och kungen sände en gåva till honom.

⁹ Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus. ¹⁰ Detta berättades för David och man sade: "Uria har inte gått ner till sitt hus." Då sade David till Uria: "Du kommer ju från en resa. Varför har du inte gått ner till ditt hus?" ¹¹ Uria svarade David: "Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra." ¹² Då sade David till Uria: "Stanna här i dag också, i morgon skall jag låta dig fara." Uria stannade då i Jerusalem den dagen och dagen därpå. ¹³ David bjöd in honom till sig och lät honom äta och dricka så att han blev drucken. Men på kvällen gick Uria ut och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. Han gick inte ner till sitt hus.

David låter döda Uria

¹⁴ Följande morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med Uria. ¹⁵ I brevet skrev han: "Ställ Uria längst fram där striden är som häftigast. Drag er sedan tillbaka från honom, så att han blir slagen och dödad." ¹⁶ Under belägringen av staden skickade Joab Uria till den plats där han visste att de tappraste männen fanns. ¹⁷ Männen i staden gjorde ett utfall och gav sig i strid med Joab, och en del av folket, av Davids tjänare, föll, och även hetiten Uria stupade.

¹⁸ Då sände Joab bud och lät berätta för David allt vad som hade hänt under striden. ¹⁹ Han befallde budbäraren att säga: "När du har talat om för kungen allt som har hänt under striden, ²⁰ blir kanske kungen mycket upprörd och säger till dig: Varför gick ni under striden så nära intill staden? Visste ni inte att de skulle skjuta uppifrån muren? ²¹ Vem var det som dödade Abimelek, Jerubbesets^[a] son? Var det inte en kvinna som kastade en kvarnsten ner på honom från muren, så att han dödades där i Tebes? Varför gick ni så nära intill muren? Då skall du säga: Din tjänare Uria, hetiten, är också död."

²² Budbäraren gav sig i väg. När han kom fram berättade han för David allt vad Joab hade sänt honom att säga. ²³ Budbäraren sade till David: "Männen blev oss övermäktiga. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi slog dem tillbaka ända till stadsporten. ²⁴ Då sköt skyttarna uppifrån muren på dina tjänare, så att en del av kungens tjänare dödades. Din tjänare Uria, hetiten, är också död." ²⁵ Då sade David till budbäraren: "Så skall du säga till Joab: Låt inte detta plåga dig, för svärdet förtär den ene såväl som den andre. Fullfölj med kraft stadens belägring och förstör den. Och inge honom mod."

²⁶ När Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon dödsklagan efter honom. ²⁷ När sorgetiden var över, sände David bud och lät hämta henne till sitt hus. Hon blev hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort misshagade Herren.

Natans strafftal och Davids ånger

12 Herren sände Natan till David. Han kom till David och sade till honom: "Två män bodde i samma stad. Den ene var rik och den andre fattig. ² Den rike hade får och boskap i mycket stor mängd. ³ Men den fattige hade ingenting alls utom ett enda litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det och det växte upp hos honom och hans barn. Det åt av hans brödstycke och drack ur hans bägare och låg i hans famn och var som en dotter för honom. ⁴ Så kom en vägfarande till den rike mannen. Då nändes han inte ta av sina egna får och sin egen boskap för att reda till åt den resande som hade kommit till honom, utan han tog den fattiges lamm och tillredde det åt mannen som hade kommit till honom."

⁵ Då blev David alldeles rasande på den mannen och han sade till Natan: "Så sant Herren lever: Den man som har gjort detta förtjänar döden! ⁶ Lammet skall han ersätta fyradubbelt, för att han gjorde detta och var så obarmhärtig." ⁷ Natan sade då till David: "Du är den mannen! Så säger Herren, Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand. ⁸ Jag har gett dig din herres hus och lagt din herres hustrur i din famn. Jag har gett dig Israels och Juda hus. Och om detta hade varit för litet skulle jag ha gett dig ännu mer. ⁹ Varför har du då föraktat Herrens ord och gjort det som är ont i hans ögon? Hetiten Uria har du dödat med svärd, och hans hustru har du tagit till hustru åt dig. Du har dödat honom med ammoniternas svärd. ¹⁰ Så skall nu aldrig svärdet vika från ditt hus, eftersom du har föraktat mig och tagit hetiten Urias hustru till hustru åt dig. ¹¹ Så säger Herren: Jag skall sända olyckor över dig från ditt eget hus, och jag skall ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han skall ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen. ¹² Du har gjort sådant i hemlighet, men jag skall låta det ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen."

¹³ Då sade David till Natan: "Jag har syndat mot Herren." Natan sade till David: "Så har också Herren förlåtit dig din synd. Du skall inte dö. ¹⁴ Men eftersom du genom denna handling har kommit Herrens fiender att förakta honom, måste den son som just har fötts åt dig dö."

Davids son dör

¹⁵ Så gick Natan hem igen. Och Herren lät barnet, som Urias hustru hade fött åt David, drabbas av en svår sjukdom. ¹⁶ David bad till Gud för pojken och fastade. När han kom hem låg han hela natten på marken. ¹⁷ Då kom de äldste i hans hus upp till honom för att få honom att resa sig från marken. Men han ville inte, och inte heller åt han något med dem.

¹⁸ På sjunde dagen dog barnet. Davids tjänare var rädda för att tala om för honom att barnet hade dött. De tänkte: "När vi talade till honom medan barnet levde, ville han inte lyssna till oss. Hur kan vi då säga honom att barnet har dött? Han kan göra något förfärligt." ¹⁹ Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod han att barnet hade dött. David frågade då sina tjänare: "Har barnet dött?" De svarade: "Ja."

²⁰ Då steg David upp från marken, tvättade sig, smorde sig, bytte om kläder och gick in i Herrens hus och tillbad. När han kom hem igen bad han att man skulle sätta fram mat åt honom, och han åt. ²¹ Då sade hans tjänare till honom: "Varför gör du så här? Medan barnet levde, fastade du och grät, men så snart barnet har dött, stiger du upp och äter." ²² Han svarade: "Så länge barnet levde, fastade och grät jag, för jag tänkte: Vem vet, kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva. ²³ Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig."

Salomos födelse

²⁴ David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg med henne. Hon födde en son och han gav honom namnet Salomo. Herren älskade honom ²⁵ och sände ett budskap med profeten Natan. Och han kallade honom Jedidja,^[b] för Herrens skull.

David erövrar Rabba

²⁶ Joab angrep Rabba i ammoniternas land och intog kungastaden. ²⁷ Sedan sände han bud till David och lät säga: "Jag har angripit Rabba och har också intagit Vattenstaden. ²⁸ Samla nu den övriga hären och belägra staden och inta den, annars blir det jag som intar staden och den blir uppkallad efter mig."

²⁹ Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba och angrep och intog det. ³⁰ Han tog kronan från huvudet på deras kung. Den vägde en talent guld och var prydd med ädla stenar, och man satte den på Davids huvud. Och det byte han förde ut ur staden var mycket stort. ³¹ Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor eller att arbeta vid tegelugnarna. Så gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem.

Amnon och Tamar

13 Därefter hände följande: Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar, och Davids son Amnon blev förälskad i henne. ² Amnon längtade så efter sin syster Tamar att han blev sjuk, för hon var jungfru och det tycktes omöjligt för Amnon att göra något med henne. ³ Men han hade en vän som hette Jonadab, son till Davids bror Sima. Jonadab var en mycket klok man. ⁴ Han sade nu till honom: "Varför ser du varje morgon så tärd ut, du kungason? Säg mig vad det är!" Amnon svarade honom: "Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster." ⁵ Jonadab sade till honom: "Lägg dig på din säng och spela sjuk. När din far kommer för att besöka dig, säg då till honom: Låt min syster Tamar komma och ge mig något att äta, och låt henne tillaga maten inför mina ögon så att jag kan se det och få den ur hennes hand."

⁶ Amnon gick och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom för att besöka honom, sade Amnon till kungen: "Låt min syster Tamar komma hit och baka ett par kakor inför mina ögon, så att jag kan få äta dem ur hennes hand." ⁷ Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: "Gå till din bror Amnons hus och laga till mat åt honom." ⁸ Då gick Tamar till sin bror Amnons hus, där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den och gjorde kakor inför hans ögon och hon gräddade kakorna. ⁹ Därefter tog hon pannan och lade upp dem framför honom. Men han ville inte äta. Amnon sade: "Låt alla gå ut härifrån." När alla hade gått ¹⁰ sade Amnon till Tamar: "Bär maten hit in till kammaren, så att jag får äta ur din hand." Då tog Tamar kakorna som hon hade bakat och bar dem in i kammaren till sin bror Amnon. ¹¹ Men när hon kom fram med dem till honom för att han skulle äta, tog han tag i henne och sade: "Kom och ligg med mig, min syster." ¹² Men hon svarade honom: "Nej, min bror, kränk mig inte. Sådant får inte ske i Israel. Gör inte en sådan galenskap! ¹³ Vart skulle jag då ta vägen med min skam? Och du skulle hållas för en dåre i Israel. Tala nu med kungen, han skall inte neka dig att få mig." ¹⁴ Men han ville inte lyssna på henne, och eftersom han var starkare än hon, tvingade han sig på henne och låg med henne.

¹⁵ Därefter greps Amnon av ett mycket starkt hat till henne. Det hat han kände mot henne var större än den kärlek han hade haft till henne. Amnon sade till henne: "Stig upp och gå din väg!" ¹⁶ Då sade hon till honom: "Du har ingen orsak till denna stora ondska. Att förskjuta mig vore värre än det andra som du har gjort med mig." Men han ville inte lyssna på henne ¹⁷ utan ropade på den unge man som var hans tjänare och sade: "Driv denna kvinna ut härifrån och regla dörren efter henne!"

¹⁸ Tamar hade en fotsid livklädnad på sig, ty i sådana kåpor var kungens döttrar klädda så länge de var jungfrur. När tjänaren hade fört ut henne och reglat dörren efter henne, ¹⁹ tog Tamar aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder. Hon lade handen på huvudet och gick där högljutt gråtande. ²⁰ Då sade hennes bror Absalom till henne: "Har din bror Amnon varit tillsammans med dig? Tig nu om detta, min syster. Han är ju din bror. Låt inte det här gå dig djupt till sinnes." Så stannade Tamar i sin bror Absaloms hus, ensam och övergiven.

²¹ Men kung David fick höra om allt detta och blev mycket upprörd. ²² Och Absalom sade inte ett ord till Amnon, varken gott eller ont. Ty Absalom hatade Amnon för att han hade kränkt hans syster Tamar.

Absalom dödar Amnon

²³ Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd alla kungens söner. ²⁴ Absalom gick till kungen och sade: "Din tjänare skall nu ha fårklippning. Vill inte konungen och hans tjänare följa med mig dit?" ²⁵ Men kungen svarade Absalom: "Nej, min son. Vi kan inte alla gå med, för då skulle vi bli dig till besvär." Fastän Absalom bad honom enträget ville kungen inte gå med, utan tog avsked av honom. ²⁶ Då sade Absalom: " Kan då inte min bror Amnon få gå med oss." Kungen frågade honom: "Varför skulle han följa med dig?" ²⁷ Men Absalom bad honom så enträget att han lät Amnon och alla de andra kungasönerna gå med honom.

²⁸ Och Absalom befallde sina tjänare: "Lägg märke till när Amnons hjärta blir glatt av vinet. När jag då säger till er: Hugg ner Amnon, skall ni döda honom. Var inte rädda, det är ju jag som har gett er befallningen. Var modiga och tappra." ²⁹ Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon som Absalom hade befallt. Då bröt alla kungens söner upp, var och en satte sig på sin mulåsna och flydde.

³⁰ Medan de ännu var på väg nåddes David av ryktet att Absalom hade huggit ner alla kungens söner och att inte en enda av dem fanns kvar. ³¹ Då steg kungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på marken, och alla hans tjänare stod där med sönderrivna kläder. ³² Men Jonadab, son till Davids bror Sima, sade: "Min herre får inte tro att de har dödat alla de unga männen, konungens söner, för det är bara Amnon som är död. Detta har skett på Absaloms order och blev bestämt redan den dag då Amnon våldtog hans syster Tamar. ³³ Min herre konungen skall inte sätta tilltro till ryktet att alla konungens söner är döda. Nej, endast Amnon är död."

³⁴ Under tiden flydde Absalom.

Men den man som höll vakt höjde blicken och fick se att det kom mycket folk från vägen bakom honom vid sidan av berget. ³⁵ Då sade Jonadab till kungen: "Se, nu kommer konungens söner. Det var ju det som din tjänare sade." ³⁶ Just när han hade sagt detta, kom kungasönerna in och de brast ut i gråt. Också kungen och alla hans tjänare grät mycket.

³⁷ Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmaj, Ammihurs son, kungen i Gesur, och David sörjde varje dag sin son. ³⁸ Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade han där i tre år. ³⁹ Detta avhöll kung David från att dra ut mot Absalom, ty han hade blivit tröstad i sin sorg över att Amnon var död.