The Daily Audio Bible

Davids armé möter ammoniterna

(2 Sam 10:1-19)

19 En tid därefter dog Ammons kung Nachash och hans son efterträdde honom. ² ”Jag vill visa min vänskap mot Nachashs son Hanun, eftersom hans far visade mig vänskap”, tänkte David och sände budbärare för att beklaga hans fars död.

Men när Davids sändebud kom till Hanun i ammoniternas land för att trösta honom, ³ sa de ammonitiska furstarna till honom: ”Låt inte lura dig att David har skickat hit de där männen med tröst för din fars skull! De har kommit hit för att spionera och spana, för att de ska kunna inta landet.” ⁴ Hanun grep då Davids sändebud, lät raka av dem skägget och klippa av nedre hälften av deras kläder, innan han skickade iväg dem.

⁵ Man gick till David och berättade vad som hänt, och David skickade män att möta dem, eftersom de hade blivit så kränkta. Han uppmanade dem att stanna kvar i Jeriko tills skägget hade vuxit ut och sedan komma tillbaka.

⁶ När ammoniterna förstod att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och ammoniterna tusen talenter^[a] silver för att leja vagnar och ryttare från de arameiska rikena Naharajim, Maaka och Sova. ⁷ De lejde 32 000 vagnar, och kungen av Maaka själv och hela hans armé ställde upp. De slog läger vid Medeva, och ammoniterna mobiliserades från sina städer för att strida.

⁸ När David fick höra detta, skickade han ut Joav med hela hären, elittrupperna. ⁹ Ammoniterna ställde upp utanför stadsporten, medan de kungar som kommit dit fanns för sig ute på det öppna fältet.

¹⁰ När Joav insåg att han hade fientliga styrkor både framför och bakom sig, valde han ut de bästa krigarna i Israel och ställde upp dem mot araméerna. ¹¹ Resten av armén överlämnade han åt sin bror Avishaj, och de ställde upp sig mot ammoniterna.

¹² Joav sa: ”Om araméerna är för starka för mig, får du komma och rädda mig. Och om ammoniterna är för starka för dig, kommer jag och räddar dig. ¹³ Var stark och modig, och låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer! Sedan gör Herren vad han finner vara bäst.”

¹⁴ När Joav och hans soldater anföll araméerna, flydde de för honom. ¹⁵ När ammoniterna såg att araméerna flydde, flydde de för hans bror Avishaj in i staden. Då återvände Joav till Jerusalem.

¹⁶ Men när araméerna insåg att de hade blivit besegrade av Israel, skickade de efter förstärkning från araméer på andra sidan floden Eufrat, och de kom anförda av Shofak, överbefälhavaren över Hadadesers här. ¹⁷ Då David fick höra detta, samlade han hela Israels armé och tågade över Jordan. När han kom fram, gick han i ställning mot dem. Där ställde araméerna upp och gav sig i strid med David. ¹⁸ De flydde för Israel och David dödade 7 000 stridsvagnssoldater och 40 000 fotsoldater. Han dödade också Shofak, araméernas överbefälhavare.

¹⁹ När Hadadesers män insåg att de blivit slagna av Israel, slöt de fred med David och blev hans undersåtar. Araméerna vågade sedan inte längre hjälpa ammoniterna.

Davids armé besegrar ammoniterna

(2 Sam 11:1; 12:26-31)

20 Vid årsskiftet, den tid då kungarna brukade dra ut i fält, ledde Joav krigshären, skövlade ammoniternas land och belägrade Rabba. David stannade i Jerusalem. Joav intog Rabba och förstörde det. ² David tog kronan från Milkoms^[b] huvud. Den var gjord av guld, prydd med infattade dyrbara stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes på Davids huvud. Han tog också en stor mängd krigsbyte från staden. ³ Befolkningen där inne förde han ut och satte i arbete med sågar, järnhackor och yxor, som han brukade göra med alla ammonitiska städer. Sedan återvände David och armén till Jerusalem.

David i strid med filistéerna

(2 Sam 21:18-22)

⁴ Därefter uppstod en strid igen mot filistéerna vid Geser. Sibbekaj av Hushas släkt dödade så Sippaj, en ättling till Rafa, och filistéerna kapitulerade. ⁵ Under ett annat krig med filistéerna dödade Elchanan, Jairs son, Lachmi, bror till Goljat från Gat, som hade ett spjut med ett skaft som var som en vävbom.

⁶ I en annan strid vid Gat deltog en jätte från Rafas ätt med sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot, sammanlagt tjugofyra. ⁷ Han hånade Israel och dödades av Jonatan, som var son till Davids bror Shima. ⁸ Alla dessa som dödades av David och hans män var ättlingar till Rafa i Gat.

Förberedelser för templet

(21:1—29:20)

Folkräkning och upptäckten av tempelplatsen

(2 Sam 24:1-17)

21 Men så reste sig Satan mot Israel och fick David att börja en folkräkning i Israel.

² David sa till Joav och folkets överbefälhavare: ”Gå och räkna israeliterna från Beer Sheva till Dan och meddela mig resultatet, så att jag får veta deras antal!” ³ Men Joav svarade: ”Må Herren föröka sitt folk hundra gånger! Är de inte alla dina undersåtar, min herre kung? Varför begär du, min herre, detta? Varför dra skuld över Israel?”

⁴ Joav fick dock böja sig för kungens ord, så Joav gick och besökte hela Israel och återvände sedan till Jerusalem. ⁵ Han rapporterade resultatet av mönstringen till David: i hela Israel fanns det 1 100 000 svärdbeväpnade män och 470 000 svärdbeväpnade män i Juda, ⁶ men han räknade inte med Levis och Benjamins stammar, för han fann kungens befallning avskyvärd. ⁷ Denna befallning misshagade också Gud, och han straffade därför Israel.

⁸ Då sa David till Gud: ”Jag har begått en svår synd när jag gjort detta. Förlåt mig, din tjänare, min skuld! Jag har gjort något mycket dåraktigt.”

⁹ Då sa Herren till Gad, Davids siare: ¹⁰ ”Gå och säg till David: ’Så säger Herren: ”Tre ting lägger jag fram för dig. Välj ett av dem, så låter jag det drabba dig.” ’ ”

¹¹ Gad gick till David och sa till honom: ”Så säger Herren: ’Gör ditt val: ¹² tre års hungersnöd, tre månaders flykt för dina fiender utan att undkomma deras svärd, eller tre dagar av Herrens svärd, en dödlig pest som Herrens ängel ska låta komma över varje del av landet.’ Tänk över vilket svar jag ska ge honom som har sänt mig.”

¹³ ”Jag är i stor vånda”, sa David till Gad. ”Låt mig falla i Herrens händer, för Herrens barmhärtighet är stor. I människors händer vill jag inte falla.”

¹⁴ Herren sände då en pest över Israel och 70 000 män dog av den. ¹⁵ Gud sände en ängel för att förstöra Jerusalem, men när han skulle förstöra staden, såg Herren det och ångrade det onda och sa till ängeln som dödade folket: ”Det är nog! Dra tillbaka din hand!” Herrens ängel stod just då vid jevusén Ornans^[c] tröskplats.

¹⁶ David fick se Herrens ängel stå där mellan himmel och jord och peka mot Jerusalem med sitt dragna svärd. Då föll han och de äldste ner på sina ansikten, klädda i säcktyg.

¹⁷ David sa till Gud: ”Jag var väl den som gav befallning om folkräkningen! Jag är den som har syndat och gjort det onda. Men vad har denna min hjord gjort? Herre, min Gud, låt ditt straff drabba mig och min familj, men låt inte ditt eget folk plågas!”

¹⁸ Herrens ängel befallde då Gad att säga till David att gå upp och bygga ett altare åt Herren på jevusén Ornans tröskplats. ¹⁹ Då gick David, som Gad hade talat i Herrens namn. ²⁰ Ornan, som höll på att tröska vete, vände sig om och såg ängeln. Hans fyra söner som var med honom gömde sig. ²¹ När David kom till Ornan och han såg honom, lämnade han tröskplatsen och bugade sig till marken för David.

²² ”Ge mig tröskplatsen”, sa David till Ornan. ”Jag ska bygga ett altare där åt Herren, så att folkets plåga upphör. Låt mig få den för full betalning.” ²³ ”Ta den, min herre och kung, och använd den som du vill”, sa Ornan till David. ”Här är boskap till brännoffret och tröskverktygen till ved och vete till matoffret. Jag ger dig alltsammans.” ²⁴ Kung David svarade Ornan: ”Nej, jag vill köpa det till fullt pris. Jag kan inte ta det som är ditt och ge det till Herren eller bära fram ett brännoffer som inte kostat mig någonting.” ²⁵ David betalade 600 siklar^[d] i guld för platsen. ²⁶ Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer på det och ropade till Herren. Och Herren svarade med eld från himlen på brännofferaltaret. ²⁷ Då befallde Herren ängeln att sticka svärdet i skidan.

²⁸ När David såg att Herren hade svarat på hans bön på jevusén Ornans tröskplats, offrade han där. ²⁹ Herrens boning, som Mose hade gjort i öknen, och brännofferaltaret fanns på offerplatsen i Givon vid den här tiden, ³⁰ men David hade inte vågat gå dit och tillbe, av fruktan för Herrens ängels svärd.

²⁵ Omskärelsen^[a] gör bara nytta om du lyder lagen. Men om du inte gör det, då är du som en oomskuren. ²⁶ Om någon oomskuren lyder lagens bud, ska han inte betraktas som omskuren? ²⁷ Han som fysiskt inte är omskuren men ändå följer lagen kommer att döma dig, som har både skriften och omskärelsen men bryter mot lagen.

²⁸ Jude är man nämligen inte bara till det yttre, och inte heller är omskärelsen bara det yttre och fysiska. ²⁹ Nej, jude är man i sitt inre, och den verkliga omskärelsen är det som sker i det inre, i hjärtat, genom Anden, inte bokstavligt. Den människan blir ärad av Gud, inte av människor.

Gud håller sitt löfte

3 Vilken fördel är det då att vara jude? Finns det något värde i omskärelsen? ² Ja, en enorm fördel, främst att det var åt dem som Guds ord anförtroddes. ³ Att sedan några var trolösa ändrar väl ingenting när det gäller Guds trofasthet? ⁴ Självklart inte! Även om varenda människa ljuger, så talar Gud alltid sanning. Det står ju skrivet:

⁵ Men om vår orättfärdighet framhäver Guds rättfärdighet, vad ska vi tänka om det? Är Gud orättvis när han låter sin vrede drabba oss? Jag resonerar nu som en del människor. ⁶ Nej! Hur skulle Gud då kunna döma världen? ⁷ Någon kanske säger: ”Om min falskhet framhäver Guds trofasthet och ärar honom, varför ska jag dömas som en syndare?” ⁸ Men resonerar man på det sättet, kunde man lika gärna säga: ”Ju mer ont vi gör, desto bättre, för att det goda ska komma fram!” En del påstår att det är vad vi säger, men de som talar så ska få det straff de förtjänar.

Förtröstan på Herren

11 För körledaren. Av David.