Chronological
Jobs svar på Elifas första tal
6 Då tog Job till orda och sade:
2 O, att min sorg kunde vägas
och min olycka läggas i samma vågskål!
3 Den är nu tyngre än havets sand,
därför kan jag inte styra mina ord.
4 Ty den Allsmäktiges pilar har träffat mig,
min ande dricker deras gift.
Fasor från Gud går i stridsställning mot mig.
5 Skriar vildåsnan över sitt gräs,
råmar oxen över sitt foder?
6 Kan det smaklösa förtäras utan salt,
och är det någon smak i äggets vita?
7 Jag vägrar att röra detta,
det är för mig kväljande mat.
8 O, att min begäran blev hörd
och att Gud uppfyllde min längtan,
9 att Gud ville krossa mig,
räcka ut sin hand och skära av mitt liv!
10 Då skulle ännu finnas tröst för mig,
jag skulle jubla, fastän plågad utan förskoning.
Jag har ej förnekat den Heliges ord.
11 Vilken är då min kraft,
att jag skulle hoppas?
Vilket är mitt slut,
att jag skulle vara tålig?
12 Är min kraft som stenens,
min kropp av koppar?
13 Nej, hjälpen kommer inte från mig,
varje utväg har stängts för mig.
14 Den förtvivlade borde röna godhet från sin vän,
men man fruktar ej längre den Allsmäktige.
15 Mina bröder är trolösa som bäckar,
lika bäckarnas rännilar som snart sinar ut,
16 som är mörka av is,
när snön har fallit och gömt sig i dem.
17 När hettan kommer försvinner de,
i värmen torkar de bort från sin plats.
18 De ändrar kurs från sitt lopp,
rinner ut i intet och försvinner.
19 Karavaner från Tema spanade efter dem,
resande från Saba satte sitt hopp till dem.
20 De blev svikna i sin förhoppning,
när de kom fram blev de bestörta.
21 Så har ni nu blivit till ingenting,
ni ser det förskräckliga och känner fruktan.
22 Har jag sagt: "Ge mig en gåva, betala en del av er förmögenhet till mig,
23 rädda mig från fiendens hand,
friköp mig från utpressarna?"
24 Undervisa mig, och jag skall tiga,
lär mig förstå var jag gått vilse.
25 Hur inträngande är inte uppriktiga ord,
men tillrättavisning från er, vad gagnar den?
26 Tänker ni märka ord
och betrakta en förtvivlad mans ord som luft?
27 Skulle ni också kasta lott om en faderlös och köpslå om er vän?
28 Men se nu på mig!
Jag skall inte ljuga er rakt i ansiktet.
29 Vänd om, må ingen orätt ske,
vänd om, min sak är rättfärdig!
30 Bor orätt på min tunga,
skulle min mun ej förstå ondska?
Job avslutar sitt svar på Elifas tal
7 Har inte människan ett slitsamt liv på jorden,
är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
2 Hon är lik en slav som flämtar efter skugga,
lik en daglönare som väntar på sin lön.
3 Månader av elände har jag fått till arvedel,
nätter av vedermöda har blivit min lott.
4 Så snart jag lagt mig frågar jag:
"När skall jag stiga upp?
När skall natten ta slut?"
Jag mättas av oro intill morgonen.
5 Min kropp täcks av förruttnelsens maskar
och med en skorpa som av jord,
min hud skrumpnar och faller av.
6 Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole,
de försvinner utan hopp.
7 Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,
att mitt öga inte längre får se det goda.
8 Det öga som ser mig skall ej mer iaktta mig,
om din blick söker mig finns jag inte längre.
9 Som ett moln löses upp och är borta,
så kommer inte heller den tillbaka som farit ner i dödsriket.
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,
hans plats vet inte längre av honom.
11 Därför vill jag inte lägga band på min mun,
jag vill tala i min andes ångest,
jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur,
så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 När jag säger: "Min bädd skall trösta mig,
min viloplats skall lindra mitt bekymmer",
14 då skrämmer du mig med drömmar
och förskräcker mig med syner.
15 Hellre vill jag bli kvävd,
hellre dö än vara knotor.
16 Jag är led vid detta.
Jag skall inte leva för evigt,
låt mig vara, ty mina dagar är en vindfläkt.
17 Vad är då en människa,
att du gör så stor sak av henne,
ger akt på henne så noga,
18 synar henne var morgon,
prövar henne vart ögonblick?
19 När skall du vända din blick ifrån mig,
ge mig tid att svälja min saliv?
20 Har jag syndat,
vad skadar det dig,
du människornas bevakare?
Varför har du gjort mig till din måltavla
och låtit mig bli en börda för mig själv?
21 Varför förlåter du inte min överträdelse
och tar bort min missgärning?
Snart skall jag ligga i stoftet,
du skall söka efter mig, men jag finns inte mer.
Bildads första tal
8 Sedan tog Bildad från Sua till orda och sade:
2 Hur länge skall du tala så?
Orden från din mun är som en väldig storm.
3 Kan Gud kränka rättvisan,
kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
4 Om dina barn har syndat mot honom,
då ger han dem i deras synders våld.
5 Men om du söker Gud
och ber den Allsmäktige om förbarmande,
6 om du är ren och rättsinnig,
då skall han vaka över dig
och göra din rättfärdighets boning trygg.
7 Om än din början är ringa,
skall du till sist bli mycket stor.
8 Fråga gångna släktled
och ta vara på fädernas erfarenhet.
9 Ty vi själva är från i går och vet inget,
en skugga är våra dagar på jorden.
10 Men de skall undervisa och berätta för dig
och delge ord från sina hjärtan.
11 Kan papyrus växa där marken inte är sank,
skjuter vassen upp där det inte finns vatten?
12 Medan den står grön och oskuren
vissnar den före allt annat gräs.
13 Så går det alla som glömmer Gud.
Den gudlöses hopp kan inte bestå,
14 ty hans tillförsikt är bräcklig
och hans förtröstan som spindelns nät.
15 Han förlitar sig på sitt hus, men det håller inte,
han klamrar sig fast vid det, men det kommer inte att bestå.
16 Han frodas i solens sken,
hans skott sträcker sig ut över trädgården.
17 Hans rötter slingrar sig kring stenröset,
ett hus av sten har han i sikte.
18 När han rycks bort från sin plats,
förnekar den honom: "Jag har aldrig sett dig."
19 Ja, detta är den glädje han får av sin färd,
och ur mullen växer andra upp.
20 Gud förkastar inte den oskyldige,
inte heller håller han de onda vid handen.
21 Vänta till dess han fyller din mun med skratt
och dina läppar med jubel.
22 De som hatar dig skall kläs i skam,
och de ogudaktigas tält skall inte mer finnas till.
Jobs svar på Bildads första tal
9 Då tog Job till orda och sade:
2 Jag vet mycket väl att det är så.
Hur kan en människa stå rättfärdig inför Gud?
3 Om hon vill gå till rätta med honom,
kan hon inte ge svar på en sak bland tusen.
4 Hans hjärta är vist, hans kraft är väldig,
vem har trotsat honom och ändå undkommit?
5 Han som flyttar berg utan att någon vet det,
och omstörtar dem i sin vrede,
6 han som får jorden att vackla från sin plats
och dess pelare att bäva,
7 han som befaller solen att inte gå upp
och förseglar stjärnorna,
8 han som ensam spänner ut himlarna
och skrider fram över havets rygg,
9 han som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna
och söderns stjärnbilder,
10 han som gör stora och outgrundliga ting,
under som ingen kan räkna.
11 Se, han går förbi mig utan att jag ser honom,
han drar vidare utan att jag märker det.
12 Han griper sitt rov, vem kan hindra honom?
Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
13 Gud håller ej tillbaka sin vrede.
För honom måste Rahabs[a] följe böja sig.
14 Hur skulle jag kunna svara honom,
välja ut ord inför honom?
15 Om jag än har rätt kan jag inte svara,
endast be min domare om nåd.
16 Om jag ropar och han svarar,
så tror jag inte att han lyssnar till min röst.
17 Ty med storm straffar han mig
och slår mig med sår på sår utan orsak.
18 Han låter mig inte hämta andan,
utan mättar mig med bedrövelser.
19 Gäller det styrka?
Se, han är stark!
Gäller det vad som är rätt?
Vem vill ställa mig till svars?
20 Om jag hade rätt skulle ändå min mun fälla mig,
om jag vore oskyldig skulle han finna mig falsk.
21 Jag är oskyldig!
Jag vill inte veta av mig själv,
jag är trött på att leva.
22 Det går på ett ut, därför säger jag:
Både den oskyldige och den skyldige förgör han.
23 Om en plåga bringar plötslig död,
föraktar han de oskyldigas förtvivlan.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand.
Han binder för ögonen på dess domare,
om det inte är han, vem är det då?
25 Mina dagar rusar i väg snabbare än en löpare,
de flyr bort utan att ha sett någon glädje.
26 De far förbi som vassbåtar,
lik en örn som störtar ner mot sitt byte.
27 Om jag än säger: Jag skall glömma mitt bekymmer,
låta sorgen fara och vara glad,
28 så bävar jag dock för alla mina kval,
ty jag vet att du inte skall döma mig fri.
29 Jag står där som skyldig,
varför tröttar jag ut mig i onödan?
30 Om jag än tvättar mig med snö
och renar mina händer med lut,
31 skall du ändå sänka mig ner i pölen
och mina kläder skall avsky mig.
32 Ty han är ej en människa som jag,
så att jag kan svara honom:
"Vi går tillsammans till rätten."
33 Det finns ingen som kan döma mellan oss
och lägga sin hand på oss båda.
34 Må han ta bort sitt ris från mig,
så att skräcken för honom inte förfärar mig.
35 Då skall jag tala utan att frukta för honom.
Men så har jag det inte.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln