Chronological

41 Men i sjunde månaden kom Ismael, son till Netanja, son till Elisama, av kunglig börd och en av kungens stormän, med tio män till Gedalja, Ahikams son, i Mispa. När de åt tillsammans där i Mispa ² reste sig Ismael, Netanjas son, och de tio män som var med honom och dödade med svärd Gedalja, son till Ahikam, son till Safan. Ja, de dödade honom som kungen i Babel hade satt över landet. ³ Dessutom dödade Ismael alla de judar som var hos Gedalja i Mispa, liksom alla de kaldeer som fanns där och som hörde till krigsfolket.

⁴ Dagen efter mordet på Gedalja och innan någon ännu kände till detta, ⁵ kom en skara på åttio män från Sikem, Silo och Samaria. De hade rakat av sig skägget, rivit sönder sina kläder och ristat sig och hade med sig matoffer och rökelse för att bära fram det i Herrens hus. ⁶ Ismael, Netanjas son, gick ut från Mispa för att möta dem. Gråtande gick han där och när han kom fram till dem sade han till dem: "Kom med till Gedalja, Ahikams son." ⁷ Men när de hade kommit in i staden blev de dödade av Ismael, Netanjas son, och av de män som var med honom och de kastades i brunnen . ⁸ Men bland dem fanns tio män som sade till Ismael: "Döda oss inte, för vi har förråd av vete, korn, olja och honung gömda på landsbygden." Då avstod han från att döda dem med de andra.

⁹ Den brunn där Ismael kastade kropparna av alla de män som han hade dödat förutom Gedalja, var samma brunn som kung Asa hade låtit göra av fruktan för Basha, Israels kung. Den fyllde nu Ismael, Netanjas son, med döda män. ¹⁰ Sedan förde Ismael som fångar bort allt det folk som var kvar i Mispa, kungadöttrarna och allt annat folk som hade lämnats kvar i Mispa och som Nebusaradan, översten för drabanterna, hade anförtrott åt Gedalja, Ahikams son. Ismael, Netanjas son, förde bort dem som fångar och drog bort för att ta sig över till ammoniterna.

¹¹ Men när Johanan, Kareas son, och allt befäl som var med honom fick höra om allt det onda som Ismael, Netanjas son, hade gjort, ¹² tog de alla sina män och drog ut för att strida mot Ismael, Netanjas son, och de träffade på honom vid den stora dammen i Gibeon. ¹³ Då allt det folk som Ismael hade med sig fick se Johanan, Kareas son, och allt befäl som var med honom, blev de glada och vände om. ¹⁴ Hela skaran av dem som Ismael hade fört bort som fångar från Mispa vände tillbaka och gick över till Johanan, Kareas son. ¹⁵ Men Ismael, Netanjas son, räddade sig med åtta män undan Johanan och begav sig till ammoniterna.

Flykt till Egypten

¹⁶ Johanan, Kareas son, och allt befäl som var med honom, tog med sig resten av folket, alla av Mispas invånare som han hade vunnit tillbaka från Ismael, Netanjas son, sedan denne hade dödat Gedalja, Ahikams son, soldater, kvinnor, barn och hovmän som han hade hämtat tillbaka från Gibeon. ¹⁷ De gav sig av men stannade i Kimhams härbärge nära Betlehem för att sedan dra vidare och komma till Egypten ¹⁸ undan kaldeerna. De var rädda för dem eftersom Ismael, Netanjas son, hade dödat Gedalja, Ahikams son, som kungen i Babel hade satt över landet.

Jeremia avråder från utvandring till Egypten

42 Då gick allt befäl tillsammans med Johanan, Kareas son, och Jesanja, Hosajas son, och hela folket, från de minsta till de största, ² till profeten Jeremia och sade: "Vi vädjar ödmjukt till dig: Bed för oss till Herren, din Gud, för alla oss som är kvar, för vi är bara några få kvar av många. Du ser med egna ögon att det är så med oss. ³ Må Herren, din Gud, tala om för oss vilken väg vi skall gå och vad vi skall göra."

⁴ Profeten Jeremia svarade dem: "Jag har lyssnat till er. Jag skall be till Herren, er Gud, så som ni har begärt. Vad Herren än svarar skall jag tala om för er utan att dölja något."

⁵ Då sade de till Jeremia: "Må Herren vara ett sant och trofast vittne mot oss, om vi inte i allt gör efter det ord som Herren, din Gud, sänder oss genom dig. ⁶ Det må vara gott eller ont så vill vi lyssna till Herrens, vår Guds, röst, honom som vi sänder dig till, för att det skall gå oss väl när vi lyder Herrens, vår Guds, röst."

⁷ Tio dagar senare kom Herrens ord till Jeremia. ⁸ Då kallade han till sig Johanan, Kareas son, och allt befäl som var med honom och hela folket, från den minste till den störste. ⁹ Han sade till dem: Så säger Herren, Israels Gud, som ni har sänt mig till för att jag skulle bära fram er bön inför honom. ¹⁰ Om ni stannar kvar i detta land, skall jag uppbygga och inte slå ner er, jag skall plantera och inte rycka upp er. Ty jag ångrar det onda jag har gjort mot er. ¹¹ Var inte rädda för kungen i Babel, som ni nu fruktar. Var inte rädda för honom, säger Herren, ty jag är med er för att frälsa er och rädda er ur hans hand. ¹² Jag skall låta er finna barmhärtighet, och han skall förbarma sig över er och låta er vända tillbaka till ert land.

¹³ Men om ni säger: "Vi vill inte stanna i detta land", och om ni inte lyder Herrens, er Guds, röst, ¹⁴ utan säger: "Nej, vi vill bege oss till Egyptens land där vi slipper att se krig och höra ljudet av horn och slipper att hungra efter bröd, där vill vi bo", ¹⁵ hör därför Herrens ord, ni som är kvar av Juda: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Om ni bestämmer er för att bege er till Egypten och ni kommer dit för att bosätta er där, ¹⁶ då skall svärdet som ni fruktar för nå er där i Egyptens land, och hungersnöden som ni är rädda för skall följa er till Egypten, och där skall ni dö. ¹⁷ Ja, de människor som bestämmer sig för att bege sig till Egypten för att bosätta sig där skall alla dö genom svärd, hunger och pest, och ingen av dem skall slippa undan och överleva den olycka som jag skall låta komma över dem.

¹⁸ Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Liksom min vrede och min förbittring utgöts över Jerusalems invånare, så skall också min förbittring utgjutas över er, om ni beger er till Egypten. Ni skall bli till avsky och häpnad, förbannelse och vanära och ni skall aldrig mer få se denna plats. ¹⁹ Herren säger till er, ni som är kvar av Juda: Bege er inte till Egypten. Besinna att jag i dag har varnat er. ²⁰ Ni bedrog er själva när ni sände mig till Herren, er Gud, och sade: "Bed för oss till Herren, vår Gud. Och vad Herren, vår Gud, än säger, skall du tala om för oss och vi skall göra det." ²¹ Jag har nu i dag talat om det för er. Men ni har inte velat lyssna till Herrens, er Guds, röst eller allt det som han har sänt mig att tala till er. ²² Var förvissade om att ni kommer att dö genom svärd, hunger och pest på den ort dit ni så gärna vill komma för att bo där.

Judarnas utvandring till Egypten

43 När Jeremia hade avslutat sitt tal till folket och sagt dem alla de ord som Herren, deras Gud, hade sänt honom att tala till dem, ² då svarade Asarja, Hosajas son, och Johanan, Kareas son, och alla de andra självsäkra männen Jeremia och sade: "Det är lögn det du säger! Herren, vår Gud, har inte sänt dig att säga: Ni skall inte bege er till Egypten för att bosätta er där. ³ Det är Baruk, Nerias son, som eggar upp dig mot oss för att vi skall överlämnas i kaldeernas hand, så att de dödar oss eller för oss bort i fångenskap till Babel."

⁴ Varken Johanan, Kareas son, eller någon av befälen eller någon av folket ville lyda Herrens röst och stanna kvar i Juda land. ⁵ I stället tog Johanan, Kareas son, och alla befälen med sig alla som fanns kvar i Juda och som hade återvänt från alla de hednafolk dit de hade varit fördrivna, för att bosätta sig i Juda land, ⁶ både män, kvinnor och barn, kungadöttrarna och alla andra som Nebusaradan, översten för drabanterna, hade lämnat kvar hos Gedalja, Ahikams son, Safans son, samt profeten Jeremia och Baruk, Nerias son. ⁷ De begav sig till Egyptens land, ty de ville inte lyssna till Herrens röst. Och de kom till Tachpanches.

Profetia om Nebukadnessars härjningar i Egypten

⁸ Herrens ord kom till Jeremia i Tachpanches. Han sade: ⁹ "Tag några stora stenar och göm dem i murbruket i tegelgolvet vid ingången till faraos hus i Tachpanches. Gör detta så att de judiska männen ser det ¹⁰ och säg till dem: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall sända bud och hämta min tjänare Nebukadressar, kungen i Babel, och hans tron skall jag sätta upp ovanpå de stenar som jag har gömt här, och han skall breda ut sin tronmatta över dem. ¹¹ Ty han skall komma och slå Egyptens land och ge åt döden dem som hör döden till, åt fångenskapen dem som hör fångenskapen till och åt svärdet dem som hör svärdet till. ¹² Jag skall tända eld på Egyptens gudatempel och han skall bränna upp dem och föra bort gudarna. Han skall svepa om sig Egyptens land liksom en herde sveper om sig sin mantel. Sedan skall han dra därifrån i frid. ¹³ Han skall slå sönder stoderna i Bet-Semes i Egyptens land, och Egyptens gudatempel skall han bränna upp i eld."

Avgudadyrkan orsaken till nöden

44 Detta är det ord som kom till Jeremia om alla de judar som bodde i Egyptens land, i Migdol, Tachpanches, Nofs och Patros område. Han sade:

² "Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ni har sett all den olycka som jag har låtit komma över Jerusalem och över alla Juda städer. Se, de ligger nu öde och ingen bor i dem ³ på grund av den ondska de bedrev. De väckte min vrede genom att gå bort för att tända rökelse och tjäna andra gudar som varken de eller ni själva eller era fäder har känt. ⁴ Jag har sänt till er mina tjänare profeterna. Jag har sänt dem gång på gång och sagt: Gör inte dessa avskyvärda ting som jag hatar. ⁵ Men de ville inte lyssna och inte vända örat till, så att de vände om från sin ondska och slutade att tända rökelse åt andra gudar. ⁶ Därför vällde min förbittring och vrede fram, och den brann i Juda städer och på Jerusalems gator så att de blev ödelagda och skövlade som de är än i dag.

⁷ Och nu säger Herren, härskarornas Gud, Israels Gud, så: Varför drar ni så mycket ont över er själva? Ni utrotar ur Juda både man och kvinna, barn och spädbarn, så att ingen enda av er blir kvar. ⁸ Med era händers verk väcker ni min vrede genom att ni tänder rökelse åt andra gudar i Egyptens land, dit ni har kommit för att bosätta er där. Därför måste ni utrotas och bli till förbannelse och vanära bland jordens alla hednafolk. ⁹ Har ni glömt den ondska som era fäder bedrev och som Juda kungar och deras hustrur, ni själva och era hustrur bedrev i Juda land och på Jerusalems gator? ¹⁰ Och fram till denna dag har de inte ödmjukat sig. De fruktar ingenting och vandrar inte efter min lag och mina stadgar som jag förelade er och era fäder.

¹¹ Därför säger Herren Sebaot, Israels Gud, så: Se, jag skall vända mitt ansikte mot er till er olycka för att utrota hela Juda. ¹² Jag skall gripa dem som är kvar av Juda, dem som har bestämt sig för att bege sig till Egypten för att bosätta sig där. De skall alla förgås. I Egypten skall de falla. Genom svärd och hunger skall de gå under, både små och stora, ja, genom svärd och hunger skall de dö. De skall bli till avsky och häpnad, förbannelse och vanära. ¹³ Jag skall straffa dem som bor i Egyptens land, liksom jag straffade Jerusalem med svärd, hunger och pest. ¹⁴ Av dem som är kvar av Juda och som har kommit till Egypten för att bosätta sig där skall ingen överleva och slippa undan, så att de kan vända tillbaka till Juda land även om de önskar att få återvända dit för att bo där. Nej, ingen skall komma tillbaka dit utom några få som flyr dit."

¹⁵ Alla män som visste att deras hustrur tände rökelse åt andra gudar och alla kvinnor som stod där i en stor skara, alla som bodde i Patros i Egyptens land, svarade då Jeremia och sade: ¹⁶ "Vi vill inte höra på dig när det gäller det som du har talat till oss i Herrens namn, ¹⁷ utan vi kommer att göra allt vad vår mun har lovat, att tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta drickoffer åt henne, så som vi och våra fäder, våra kungar och furstar gjorde i Juda städer och på Jerusalems gator. Då hade vi tillräckligt med bröd och det gick bra för oss, och vi såg inte till någon olycka. ¹⁸ Men sedan vi slutat att tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta drickoffer åt henne, har vi lidit brist på allt och går under genom svärd och hunger. ¹⁹ Och när vi tände rökelse åt himlens drottning och utgöt drickoffer åt henne, så var det inte utan våra mäns samtycke som vi gjorde offerkakor åt henne, kakor som bar hennes bild, och utgöt drickoffer åt henne."

²⁰ Men Jeremia svarade allt folket, männen och kvinnorna och alla som hade givit honom detta svar. Han sade: ²¹ "Skulle inte Herren komma ihåg att ni själva och era fäder, era kungar och furstar och folket i landet, har tänt rökelse i Juda städer och på Jerusalems gator, och skulle han inte bry sig om det? ²² Herren kunde inte längre tåla era onda handlingar och de avskyvärda ting som ni höll på med, utan ert land lades öde och blev till häpnad och förbannelse så att ingen kunde bo där, så som det är i dag. ²³ Därför att ni tände rökelse och syndade mot Herren och inte lyssnade till Herrens röst eller vandrade efter hans lag, hans stadgar och vittnesbörd, därför har denna olycka drabbat er, så som det är i dag."

²⁴ Jeremia sade vidare till hela folket och till alla kvinnorna: "Hör Herrens ord, alla ni av Juda som är i Egyptens land. ²⁵ Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ni och era hustrur har i handling fullgjort vad ni har sagt med er mun. Ni sade: Vi vill hålla de löften som vi gav: att tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta drickoffer åt henne. Håll då era löften, ja, uppfyll dem! ²⁶ Hör därför Herrens ord, ni alla av Juda som bor i Egyptens land: Se, jag svär vid mitt stora namn, säger Herren, att i hela Egyptens land skall mitt namn inte mer nämnas av någon judisk mans mun, så att han säger: Så sant Herren, Herren lever. ²⁷ Ty jag skall vaka över dem till deras olycka och inte till deras lycka, och alla män av Juda som är i Egyptens land skall gå under genom svärd och hunger till dess att det är slut med dem. ²⁸ Några få som undkommer svärdet skall få vända tillbaka från Egyptens land till Juda land. Så skall alla som är kvar av Juda och som har kommit till Egyptens land för att bosätta sig där, förstå vems ord som består, mitt eller deras.

²⁹ Detta skall för er vara tecknet på att jag skall straffa er på denna plats, säger Herren, för att ni skall förstå att mina ord om er skall gå i fullbordan till er olycka. ³⁰ Så säger Herren: Se, jag skall utlämna farao Hofra,^[a] kungen i Egypten, till hans fiender och till de män som står efter hans liv, liksom jag har utlämnat Sidkia, Juda kung, till Nebukadressar, den babyloniske kungen, som var hans fiende och som stod efter hans liv."

Ord av tröst till Baruk

45 Detta är det ord som profeten Jeremia talade till Baruk, Nerias son, när han efter Jeremias diktamen skrev upp dessa ord i en bokrulle under Jojakims, Josias sons, Juda kungs, fjärde regeringsår. Han sade: ² Så säger Herren, Israels Gud, om dig Baruk: ³ Du säger: "Ve mig, Herren har lagt ny sorg till min förra plåga! Jag är trött av allt suckande och jag får ingen ro." ⁴ Så skall du svara honom: "Så säger Herren: Se, det jag har byggt upp skall jag riva ner, och det jag har planterat skall jag rycka upp. Detta gäller hela jorden. ⁵ Och du begär stora ting för dig! Begär inte något sådant. Se, jag skall låta olycka komma över allt kött, säger Herren, men låta dig vinna ditt liv som ett byte, vart du än beger dig."